Anmärkning
Kaarinas dagbok med minnen från Finska vinterkriget, och tiden därefter.
1. Bild på framsidan på dagboken.
2. Första insidan i boken. Bilder på mamma Martta, Erki 1 år, Juhani 3 år, pappa Urko, Helena 7 år, Kaarina själv 5 år. Sista bilden på den sidan är från när hela familjen är på semester i Salla. Salla tillhör numera Ryssland.
3. Sida 1. Bild på mamma och pappa, år 1940. Rubrik Finska vinterkriget 30/11 1939- 12/3 1940. Då bodde Leila Kaarina, som då var 6 år, tillsammans med pappa Urko, mamma Martta syskonen Helena 8 år, Juhani 4 år och Erki 2 år, i Uleåborg i finska Österbotten.
4. Sida 2. En bild på en målning av Ingemar Tingström, med texten: Det går inte att få tillbaka det som en gång varit. Livet förändras för oss alla- på gott och på ont. Här beskriver Kaarina morgonen de skulle på besök till farfar, de stod påklädda och förväntansfulla och väntade på bussen, men fick istället ta skydd i skyddsrum, på grund av anfall från bombplan.
5. Sida 3. Kaarina har tecknat när hon och brodern Juhani stod och tittade på bombplanen och undrade vad dom slängde ut därifrån. Bombanfallet kom helt utan förvarning, men "Hesa Fredrik" signalerade faran över senare. Därefter var gränsen för lekar inne på trädgården.
6. Sida 4. En bild tagen 1963 på Kaarina, hennes mor och deras räddande ängel , framför nedgången till källaren, som de så många gånger använde som skyddsrum. Kaarina beskriver att de fick ligga påklädda på nätterna, och tvätta sig och byta kläder när det passade. De fick leva efter "Hesa Fredriks" tider.
7. Sida 5. Barnen fick åka till mormor och morfar på landet, där det var lite lugnare, men på grund av ransoneringen som införts, så hade morföräldrarna inte möjlighet att ha kvar barnen där. Morfar arbetade på vägbygge, och mormor vävde mattor som hon sålde, annars var de fattiga torpare.
Farfar hade egen firma, men farmor drunknade tragiskt nog 1937. Både far-och morföräldrarna var dock kärleksfulla personer.
8. Sida 6. En dag när mamma Martta gick ett ärende till stan, hade hon med sig ett vitt lakan, som hon skulle lägga sig under i snön, ifall hon inte skulle hinna till ett skyddsrum. På så vis kunde man skydda sig från bombplanen. Det fanns även många fina minnen av stunder med lek och
stoj med kusinerna hos mormor och morfar!
9. Sida 7. När det meddelades att kvinnor och barn skulle evakueras till Sverige, så kämpade Kaarinas mor och 2 andra mammor som de umgicks mycket med, för att få komma till samma ort. Dagen för avfärd kom, och i Luleå (troligtvis) skulle alla läkarundersökas innan fortsatt resa
söderut.
10. Sida 8. En bild på Kaarina och systern Helena i Värmland, under Vinterkriget, år 1939. Kaarina som trott att de skulle till Afrika, blev besviken över att hon inte skulle få träffa apor, när de istället hamnat i Arvika! Som ju nästan låter som Afrika! När de efter några dagar reste vidare, fick alla barn varsin leksak. Kaarina fick en enbent docka, som hon ändå tyckte om!
11. Sida 9. På det nya stället bodde de i en röd liten stuga. Två bondgårdar, handlaren och skolläraren stod för deras uppehälle, och byns skräddare Abel, körde dem i sin taxi när familjerna ville träffas. Ibland blev de bjudna på frukost av läraren, som de åt i skolsalen under lektionen.
Självklart saknades pappan och"hemma", men Kaarina var ändå glad att familjen var tillsammans.
12. Sida 10. Familjens närmsta grannar och välgörare, som var oerhört snälla och generösa människor, fick ofta besök av Kaarina och hennes syskon. Den 12 mars 1940 blev det vapenstillestånd, och familjen skulle sändas hem igen. Det var med blandade känslor de mottog nyheten,
för de hade ju då lärt känna så många nya, fina människor. Hemfärden gick snabbare än ditfärden, då de slapp läkarundersökas, och stoppen inte var lika många.
13. Sida 11. Efter hemkomsten till Uleåborg, lekte barnen, ovetandes och oförstående om den dystra verkligheten, som vanligt.
14. Sida 12. Kaarina visade sin fina, enbenta docka, och sa att den hade hon fått i Afrika-Arvika. De andra barnen frågade om hon då fått se bl.a apor, och det sa hon att hon hade gjort.. Hon blev därmed en mycket intressant person, bland barnen iaf!
15. Sida 13. 1940 var otryggheten stor. Kriget kunde blossa upp närsomhelst, och de 3 rådiga mammorna sen tidigare, hade lyckats få löfte om 3 "Svenska Trähus" i Kemi, som ligger närmare Sverige.
16. Sida 14.I Kemi hade de flygplatsen, där ryska krigsfångar jobbade på fältet, som närmsta granne. Dessa fångar blev mycket illa behandlade av de finska vakterna. Kaarinas mamma sa till en vakt att han borde skämmas, men blev då hotad med att få "ett skott i ändan".
17. Sida 15. En bild på en trött och tagen familj. Mamma Martta, Helena 10 år, Juhani 5 år, Kaarina 8 år och Erki 3 år. Kvinnorna fick hjälpa till på militärförläggningen, medan barnen fick sysselsätta sig bäst det gick. Deras mor gjorde gröt på söndersmulat rågbröd och vatten, som kunde serveras med en klick smör och ett glas mjölk. Det smakade gott, och gjorde gott för de ofta hungriga och kraftlösa barnen.
18. Sida 16. Deras vän Liisas mamma, jobbade som skådespelerska på Uleåborgs stadsteater, och hade därifrån släpat med sig scenkläder till barnen att klä ut sig i. Det bodde en gammal gumma, en "trollpacka" i Liisas hus, som bjöd in barnen på sagostund.
19. Sida 17. "Trollpackan" berättade om en vandrare som kommit till en gård för att fråga om mat och husrum. På natten hade bonden kommit på vandraren med att stjäla ett grishuvud från förrådet. Nu ligger grishuvudet under min säng, sa "Trollpackan". Barnen blev rädda, och kanske
var det så att hon inte var så förtjust i barn.
20. Sida 18. I Kemi bodde familjen Orava, som de kände sen gammalt. De hade en son som då var 18 år , och som brukade ta upp Kaarina i sitt knä och spela grammofon för. Han sa att han skulle gifta sig med henne när hon blev vuxen, hon var då 7 år. Julen 1940 närmar sig.
Förhoppningsvis kunde de få lite mat, men några julklappar blev det inte denna julen! På grund av en mycket kall vinter och inte så varma kläder, får barnen vistas inne.
21. Sida 19. En dag klädde barnen ut sig i teaterkläderna de fått, och traskade bort till flygarna. En av de unga tyskarna sjöng så vackert "Lili Marlen" för dom. Dessa unga tyska flygare, var knappt mer än barn själva, och de satte värde på varandras gemenskap.
22. Sida 20. Barnen fortsatt att varje dag vinka genom stängslet till fångarna där, och Kaarina undrade hur hennes pappa hade det. Våren kom, och ungarna i kvarteret fortsatte trots allt med sina lekar och hyss! Matstunderna var heliga, och de såg med spänning fram emot att se vad
mamma lagat.
23. Sida 21. Den 1/6-1941 började kriget igen, och Kaarina var då 8 år. Även om det var lugnare än i Uleåborg, fick man ofta fly till skyddsrum. När det någon gång var lugnt, besökte de de unga flygarna med sin sångteater, och fick lyssna till Lili Marlen!
24. Sida 22. En teckning på det utklädda sångteatersällskapet, och den vackra Lili Marlen. När mamma någon gång fick tag på cigaretter, fick de följa med och ge till de närmaste fångarna, men efter en tid blev det förbjudet att ge dem nånting. Trots bristen på mat, så åt de förnöjt utav
brödgröten, som fick magen att sluta knorra! Kriget blev vardagsmat, och man var inte så rädd längre.
25. Sida 23. En dag sent på hösten signalerade flygarna att de skulle till Sovjet och bomba. De ville så gärna höra den unge flygaren sjunga Lili Marlen en sista gång, men trots att de spanade efter honom i mörkret, så hade de sett och hört honom för sista gången. Julen 1941 närmade
sig, och mamma som fått tag på köttfärs, kunde göra efterlängtade köttbullar! Och ännu större glädje i huset blev det när pappan kom hem på julafton!
26. Sida 24. Det blev trots allt elände en riktigt fröjdefull jul! Pappan hade med sig varsin julklapp till barnen, och familjen var äntligen samlad! Tyvärr fick fadern återvända redan på juldagen, och nu skulle det dröja hela 21 år innan de skulle återses igen. i början på 1942 började det talas
om att barn skulle sändas till Sverige. Om detta nu skulle ske, så hade mamman bestämt att det skulle bli Kaarina och Juhani som skulle åka i första omgången.
27. Sida 25. Bild på mamma, Juhani och Kaarina, 1942, och på mamma, Helena och Erki, 1944. I april, när det fortfarande vinter i Kemi, startade resan till Värmland för Kaarina och Juhani. Kaarina till Alma Andersson, och Juhani till granngården som de redan kände sen 1939. När de
stannade för undersökning i Luleå, ville Kaarina absolut inte lämna ifrån sig nyckeln till deras kappsäck.
28. Sida 26. Nästa dag när de skulle åka vidare upptäckte Kaarina att kappsäcken var uppbruten, förmodligen för att undersöka efter hemliga papper. Hon blev väldigt upprörd, och grät och sparkade på närmaste människa. Resan fortsatte till ett ställe utanför Örebro, där de fick stanna en tid.
29. Sida 27. En dag när de andra gick ut, gömde sig Kaarina och smög in i en garderob, där hon stoppade på sig bl.a. ett par vantar. Det blev hennes sätt att hämnas på svenskarna för att de bröt upp låset på hennes kappsäck. Dagen kom då Kaarina och Juhani fortsatte resan till sina
blivande hem, med adresslappar runt halsen.
30. Sida 28. Till slut anlände Kaarina och Juhani till Månserud, där farbror Rudolf , som Juhani skulle bo hos, väntade med häst och vagn. Det kändes lite konstigt, men ändå välbekant att var tillbaka där. Alma ,som Kaarina bodde hos, fick smeknamnet Täti av Kaarina, och fick behålla
det livet ut. Tätis dotter, Maj-Lis var 8 år äldre än Kaarina.
31. Sida 29. I huset bodde också Tätis far, som var 90 år, och i ett mindre hus på gården bodde Ingrid och Arne, som hjälpte till på gården. Vid läggdags denna första kvällen, 12 maj 1942, tänkte Kaarina på familjen som var kvar i Finland.
32. Sida 30. Efter första morgonens väl tilltagna frukost, så gick Täti och Kaarin till granngården för att hälsa på Juhani. Det var skönt att prata med någon som talade och förstod samma språk! På sommaren kom en familj med sin boskap som sommarviste, och deras barn blev
lekkamrater, även Tätis systerdotter som, när hon kom upp till bruksherrgården som låg ca 1 km upp i skogen, blev ytterliggare en vän.
33. Sida 31. Trots att det fanns många lekkamrater, gick tankarna ofta till Finland. Hur hade det gått med den unge flygaren med den vackra rösten? Eino, som ville gifta sig med Kaarina, hur hade han det nu? Sommaren 1942 närmar sig slutet, och många av vännerna reste hem
för att skolorna började igen.
34. Sida 32. Foto på 4 finska barn med varsin "beskyddarinna". Juhani och Kaarina får vänta 1 år till, för språkets skull, med att börja i skolan. En annan vän, ett gammalt original, tog med sig barnen till ett gammalt ödehus, där han visade dom en uggleunge, som dom fick mata, tills
den en dag var borta. Kaarina hade Maj-Lis lekstuga att leka i, men hon saknade en dockvagn.
35. Sida 33. En teckning på Kaarinas egentillverkade dockvagn, och ett foto på henne och Juhani, sommaren 1942 i Värmland. Kaarina bestämde sig för att tillverka sin egen dockvagn! Männen som kapade ved inför vintern fixade till 4 hjul, och på vinden hittade hon en mindre sockerlåda
i trä. Tillsammans med en stövelkartong till suflett, julgransglitter istället för frans och ståltråd och märlor till handtag, blev detta en dockvagn!
36. Sida 34. 2 bilder på Kaarina och hunden Truls, och 1 bild på gullungen Juhani, år 1942. Nästan hela sommaren har gått. Kvällarna ägnar Kaarina åt att rita pappersdockor och kläder åt dom. Täti var hos skräddaren med Kaarina, för att ordna med en kappa åt henne, som var jättefin!
Nu saknade hon bara en mössa. Så då gick hon på upptäcksfärd igen, för att hitta material till att sy sin egen mössa!
37. Sida 35. En teckning på Kaarina i sin egensydda mössa, hand i hand med Täti! Ett foto på Kaarina när hon äntligen fått en mössa och en muff i julklapp, 1942. Hon hittade en gammal herrmössa, hämtade sax, tråd och band och lyckades få färdigt sin mössa till morgondagen
då de skulle åka till Arvika. Det lilla ansiktet syntes knappt i den stora mössan!
38. Sida 36. Täti frågade om hon verkligen skulle se ut sådär när de åkte till Arvika, och när Kaarina svarade ja så sa hon bara :jaja, du gör som du vill! I Arvika fick hon många blickar på sig, och stolt som hon var så tolkade hon det som att de tyckte hon var jättefin! Täti var en klok kvinna,
och Kaarina växte flera cm av stolthet! Julaftonen kom, och Ingrid och Arne fick ledigt några dagar.
39. Sida 37. Trots Kaarinas stora glädje över sina julklappar, en skinnmössa och en muff, tänkte hon på familjen som var kvar i Finland, och undrade hur dom hade det. Nyårsklockorna ringde in 1943, och en dag kom det ett brev från Kaarinas mamma. Hon och Erki hade flytt till Sverige
och hamnat i Borgholm. Erki, 6 år, blev senare placerad hos en tandläkarfamilj i Karlstad, och mamman fick jobb och boende vid lasarettet där. Det kändes bra att ha dem så nära, endast 10 mil därifrån.
40. Sida 38. Tyvärr visste de inte vart deras syster blivit av, men de fick sen veta att hon flytt till sin farfar. De återsågs inte förrän efter 5 år. Påsken 1943 kom Erki och mamman och hälsade på Kaarina. Erki fick uppleva påsken utklädd som en liten gubbe! Sådan var seden där, man ritade
även påskbrev som man fyllde med godis och åkte runt, utklädd, och slängde in breven hos kamraterna!
41. Sida 39. Foto på Kaarina på slöjden i skolan. Nu hade Kaarina fyllt 10 år, och det var dags för skolstart! Och tyvärr började också mobbningen. Kaarina drogs i armarna runt i korridoren, och knuffades till marken med orden: du är inte bättre än ett djur, så du ska gå på alla fyra.
Mobbningen fortsatte under hela skolgången.
42. Sida 40. Foto på Kaarina, hennes mamma och syskon, 1945. Undre fotot, Kaarina och Helena. Det var en jobbig tid i skolan, både med mobbningen och dessutom med att läsa in första klass på höstterminen, och andra klass på vårterminen. Det blev 7 årskurser på 5 år sammanlagt.
Våren 1948 konfirmerades Kaarina, och Juhani hade flyttat till mamma som nu bodde i Enköping.
43. Sida 41. Fotografi på Kaarina 14 år, lillebror Erki, och ett foto på Kaarina och Maritta, 1948. När Kaarina var 13 år så fick hon sina första oljefärger utav sin snälla Täti, och därmed började hon måla, som hon gör än idag! Hennes första tavlor hänger fortfarande på väggen hemma i
Värmland. Hon och hennes kamrat Birgitta började ta pianolektioner. Senare flyttade väninnan till Ljungkile, där hon tog realexamen, och Kaarina började på Bröd. Pålmans handelsinstitut i Stockholm. År 1955 kom hon till Ljungby, träffade Bengt som hon gifte sig med.
44. Sida 42. År 1963 reste Bengt och Kaarina till Finland för att hälsa på hennes pappa, som hon inte träffat på 21 år! De skulle träffas på Haparanda tullstation en måndag, kl. 12, och det kändes som att det tog vid där dom avslutat, julen 1941. Kaarina minns allt detta utan bitterhet,
snarare mer som en erfarenhet rikare.
45. Sida 43. Översta fotot är på Kaarina, hennes mamma och Einos mamma. Det undre fotot är på Eino som bär tapperhetsmedaljen som Kaarina sen fick. Såklart finns det en saknad och undran över hur livet kunnat varit utan Stalin, Molotow, Hitler och deras gelikar. Familjen spriddes
för alla vindar, men kontakten fanns i alla år! Kaarina tänker med värme och glädje på alla sina släktingar, vänner och sin svenska familj! Livet blir som man gör det till själv! Nya tag är bäst! 1951 var Kaarina i Kemi och Uleåborg. De hälsade på hos Oravas i Kemi, där Kaarina fick
ett kuvert av Einos mamma , med ett foto på Eino och en tapperhetsmedalj, som han ville skulle överlämnas till Kaarina ifall han stupade. Eino blev endast 24 år gammal.
46. En bild på en målning som Kaarina gjort. Ett urklipp av texten till sången Lili Marleen, med text av Gunilla, och musik av Norbert Schultze.
|