Beteckning 1	Tid från	Tid till	Tid	Plats
Anmärkning Författare/ansvarig utgivare på A FÖRFATTARE/ANSVARIG UTGIVARE ANNERSTADS HEMBYGDSFÖRENING Författare/utgivare: Annerstads hembygdsförening Titel: BIDRAG TILL EN SOCKENBESKRIVNING - ÅRSKRIFT 1955 Tryck: Saknas ISBN: Saknas Innehåll: 1955: FÖRSVUNNEN TORP- OCH BACKSTUGEBEBYGGELSE I ANNERSTAD SOCKEN AV ARNE jUHLIN sid.3: ANNERSTAD BY Sid. 7 1. Sjöbacken (Klinta), mindre torp eller backstuga Boende: Fiskaren Johannes Isaksson med hustru Anna, sonen Karl-August med hustru Lina, inneboende bygdeorginalet Kroke-Erland 2. Skogen, låg stuga Boende: Daniel Svensson (Danjel på Skogen) med hustru Sara 3. Sjötorp (Ljunget), den mest primitiv backstuga Boende: Gratialisten Jöns Neij med maka Chatarina 4. Zakris, undantagställe i Brånen Boende: Fd. bonden Zakarias Josefsson med hustru Bengta Sid 8 5. Brånen, ödehemman, Karl Magnus Bengtsson med hustru Ingrid Zakrisdotter, dotter Jenny 6. Björkelund, en av de minsta backstugorna Boende: avskedade soldaten Anders Johan Wenneberg med fru Benedikta (se bild s. 9) Övrigt: Efter Anders död tog Benedikta emot inhyseshjon Marja och Lotta , hon hjälpte gärna till vid sjukdom och begravningar och hade Söndagsskola . Efter hennes död år 1925 beboddes Lugnet av bonden August Karlsson och Trina. Sid 9 8.Fridhem.Soldattorp. Boende: Infanteristerna Anders-Peter Wicktor och Sven Elof Ahnström , Ahnström hade sex barn . Efter dem bodde August Nyrén med familj där . Sven Andersson och Klara var de sista som bodde på Fridhem sedan nytt hus blivit uppfört 1953 . 300m från det tidigare . Sid10 9.Olofstorp,Kvallsjö. En torpstuga Boende: Byggdes 1880 av träskomakare Karl Jönsson och Kristina , även deras son Axel och hans fru Albertina Juhlin bodde där samtidigt . Övrigt: Kvallsjötorpet kom efter Axels död 1930 att slås ihop med Fridhem soldattorp . Då en mindre torpare bara hade en ko på den tiden, hände det att man använde sig av ett sk (käringok) där hustrun fick hjälpa till att dra plogen . Rättelse: Torpet bar endast namnet Kvallsjö. 10-13.Annerstads gata, 4st småstugor(gatehus) under 1860-talet Boende: Fattighjonet Johanna i gatan bodde vid "Jungfrustenen" . "Nybo" vid Brogård var bebott av pigan Christina och hennes barn Karl och Amanda. Där bodde även den uttjänta soldaten Erik Lilja och Ingelöv som även kallades "Enkan Löfva". Sid 11 14.Kristoffers,Undantagsstuga till Byagård. Boende: Kristoffer Svensson och Maria efter Marias död hjälpte "Lindbergs Märta" till i hushållet ibland. Övrigt: Stugan revs 1921 och det återstår bara en halmlada och ett par aplar. 15.Brogård,Undantadsstuga till Brogård (Persons) på den sanka åkern mellan gården och ån. Boende: Nämndeman Jöns Jonsson. Övrigt: Rester av murverket syns i jorden. 16.Almeberg,Ett torp som hörde till Brogård Boende: Soldaten Anders Johan Wenneberg och makan Benedikta,f.Ljungstedt Sven Johannisson (Olin) och Johanna Kristina bodde här tillsammans med dottern Julia och hennes make Sven Olofsson från Norret . F.d. Soldaten Otto Svensk och makan Kristina. Övrigt: Stugan står sedan 1950 obebodd kvar. 17.Marbackarna,Omkring 1870 fanns där två stugor vid Almeberg.Den ena stugan var mkt liten och det var den som kallades "Marbackarna". Boende: En gumma som hette Kristina. 18.Perstorp, På Annerstads Byagårds ägor städjades på 1840-talet två torp, Olofstorp och Perstorp av två bröder. Olofstorp: Är i gott skick John Johansson äger och bor där. Perstorp:Är nästan helt utplånat. Boende:Per Bengtsson med maka Elin. Soldaten Anström bodde ävendär en kort tid. Övrigt: I slutet av 1860-talet brann stugan ner och någon ny uppfördes aldrig. Sid 12 19.Hörnan.Dagsverkstorp under Byagård. Boende:Torpare Salomon och hans gumma Matilda, stugan revs efter deras bortgång i början av 1880-talet. Övrigt: Torpet låg till höger om vägen från Annerstad räknat mellan Olofstorp och Marsjö. Rättelse: Torpets rätta namn är Larstorp men kallades för "Hörnan). 20.Tingsberg,Arrendetorp . Boende: Bokhållaren Gustaf Svensson och makan Ingrid på 1870-talet. Soldaten Otto Svensk och hustrun Kristina fram till 1903. Glashandlare Frans Johansson,(Glas-Fransen) var den siste som bodde på Tingsberg, 1918 revs bebyggelsen. Övrigt:Förutom detta torpnamn finns i närheten flera namn på "Ting" såsom Tingshög (Rasks) ännu bebott torpställe,Tingkullen och Tingsträdan där det tidigare hållits ting. 21.Trädan,Arrendetorp under Byatorp , rödfärgad stuga. Boende: "Sven Petter på Trädan" bodde här på 1880-talet. Skomakaren och soldaten Sven Johan Svan med hustrun Emma bodde här till 1904. Övrigt:"Sven Petter på Trädan" Drabbades av hjärtslag och dog på en sten utanför stugan och man hade för sig att det spökade där. Sid 13 22.Ryadal,Arrendestuga under Byagård. Boende: Skomakarmästaren Carl Magnus Juhlin och hustrun Katarina Foogelberg . Linjeinfanteristen Anders Bjers med Maka Anna Katarina. Övrigt: Stugan låg först i en sänka men flyttades upp på backen pga spökerier. Kort efter 1868 revs huset.Stenfoten, brunn och källare syns fortfarande. Sid 14 23.Vesterlund (Flybacken), en mycket gammal torplägenhet. Anlagd redan på 1600-talet.En sk högloftstuga. (Se bild sid 13). Boende: Klockarevikarien och pappersfabrikanten Andreas Foogelberg och hans hustru Marta med sönerna Johan och Axel. Snickaren Sven Johannisson Olin,(Långe-Sven) med familj. Familjen Hjalmar Johansson var de sista som bebodde den gamla säregna stugan. Övrigt: Ladugård och en källare kvarstår och några syrener och Spirea. 24.Spångaled (Ljungsbo), Liten låg torvtäckt stuga. Boende: Nils Petter Jonasson och Sara bodde här på 1860-talet, (Petter på Spången). Därefter bodde deras dotter Kajsa där ensam med sin son "Gustaf". Övrigt: Under granarna kan man se kullen efter murverket samt en källarhåla. 25.Aspelund (Mårtens),Dagsverksstuga, mycket låg försedd med torvtak och vedboden vidbyggd med ena gaveln. Boende: Skomakaren och dagsverkaren Magnus Alm och makan Pernilla även kallad "Alms Käring". Hon bodde kvar även sedan länsman Karl Pettersson flyttat hit . Skåningen Mårten bodde här till sin död år 1910. Han höll mest på med vedhuggning och småsysslor på gården. Sid 15 26.Petter Johans, Arrendestuga till Byagård . Boende: En gumma som hette Pernilla "Sockamissa". Länsman Karl Pettersson bodde här efter att ha bebott Aspelund . Bygdeoriginalet "kroke-Erland. Skräddaren Petter Johan Kvint som var en mycket duktig skräddare. Övrigt: "Kroke-Erland var väldigt glad för mat och var med objuden vid alla gillen och begravningar där han en gång åt sig så mätt så för att lindra sina magplågor fick han låta gräva ner sig i jorden. " Sockamissa " Hade många oäkta barn som flyttade till Amerika och skickade pengar till biljett för att hon också skulle kunna komma dit men tyvärr dog hon under resan och blev begravd i böljorna. Sid 16 27.Bergsgård, (Observatoriet) (Se bild sid 16). Boende: Mamsell Josephina Wickelgren dotter till kyrkoheden och prosten Johan Peter Wickelgren och änkefru Sofia Pramberg och änkan Maria Chatarina här. (Se bild på sid 17). Tilda Svensson (Tilda på Bjärsgå). Jonas Ekvall var den siste innehavaren av gården . Övrigt: Huset står öde kvar sedan 1948 . Alla som bott på Bergsgård har hållt noggrann koll på vilka som färdats på bygdevägen fram . Josephina Wickelgren, Sofia Pramberg och Maria Chatarina räknades som societeten i socknen. Rättelse: Maria Chatarina hette Meurling i efternamn. Sid 17 28.Aspbacken, En liten grå stuga . Boende: Gubben "Anders" 1860-1870-talet Övrigt: Med honom försvann den lilla bostaden . I ålderhemmets trädgård syns ännu var den lilla stugan stod. 29.Klockarefållen, Alla Hulugårds ställen var samlade där före 1840-talet. Vid sekelskiftet syntes spår efter en gammal husgrund. Boende: Inga kända. 30. Hulugården,Större herrgårdsliknande byggnad med brutet tak. Boende: (Axelssons),Organisten David Juhlin och änkan Britta-Maria f Fogelberg med son och sonhustru, Övrigt: Huset togs ner och flyttades till Romborna. Britta-Maria hade stor respekt för sin man och kallade honom för "herr Juhlin" eller "Organisten". Sid 18 31.Färgeriet,Tvåvåningshus . Organistens son David R Juhlin anlade ett färgeri år 1870 . Årsomsättningen var 1170 riksdaler .Den såldes senare till Troed Sonesson som drev det jämsides med en vadmalsstamp vid Dammtorpet , hörande till Skäckarp.Jonasson hade en hushållerska "färjans Kristina" som var mycket talför . 1913 Efter Jonassons död upphörde färgningen helt . 1918 revs färgeribyggnaden. 32.Humleberg,Arrendetorp under Hulugården(Se bild sid 19). Boende:Skomakaren Carl Magnus Juhlin och hans hustru Katarina städjade torpet på 1860-talet. 1878 tog sonen Alfred över Humleberg tillsammans med sin hustru Albertina de hade 12barn,sedan tog sonen Valfrid Juhlin och numera är det Gustav Juhlin som bebor den ålderstigna stugan. Sid 20 33.Bergslund, (Backstugan) Soldattorp. Boende:Soldaten Johan Annerstedt, dottern Johanna Annerstedt,Johan Eriksson och hustrun Anna. Övrigt: Soldaten Annerstedet fiskade ål som han kokade och åt tillsammans med en hel kanna ärtor och dog efter några timmars svåra plågor. Soldattorpsstugan revs 1901. 34.Anders vid léet (smefållen). Boende: "Anners ve leet". Smeden Karl Sjöberg och hustrun Britta Stina . Övrigt: år 1868-1869 var det nödår och kreaturens foder tog slut redan vid jultid och man gav dem ljung att äta , då sinade mjölken och de borrade i björkarna efter sav. På våren var kreaturen så svaga så man fick bära ut dem på betet. 35.Johansro(Roen). Prästgårdsstil. Låg på Annerstads prästgårds marker. Boende: Två fröknar Vendela Maria Oseen död 1860 och Ulrika Sophia Oseen död 1903 även en släkting Teodor Strandmark vistades tidvis här. Änkan efter Prosten Blom bodde på Roen sina sista år. Övrigt: huset revs på 1870-talet och byggdes upp på nytt i Hulugård(Axelssons) där det moderniserat ännu är kvar i gott skick. Sid 21 36. Blåsten, soldattorp mellan landsvägen och Bolmån på Bergsgårdens ägor. Boende: Soldaterna Johan Ahnström och maka Katarina och Lars Petter Hall varit bosatta. Helena Arenius (Blåsta-Helena). 37.Nybygget, En torplägenhet som anlagts 1748.Bebyggelsen var likadan som en bondgård. Boende: Jonas och Elin med sina två pojkar varav en blev mjölnare och den andra reste till Amerika. Ångbåtsförare Andersson. Övrigt: Mjölnaren skulle smörja vattenhjulet och en fruktansvärd olycka hände , mjölnaren råkade halka på isvalkar som frusit fast på hjulet och drogs ner under hjulet och maldes till döds på 1860-talet vid Brogårdskvarnen i Skeen. Denna händelse väckte då en stark förstämning i bygden. 38. Lilla Nybygget,(Tunneby)En stuga. Boende: Pappersarbetare vid det nedlagda bruket i Skeen. Nils Peter Nordkvist med hustrun Britta Stina. Övrigt: Namnet hade uppkommit av att de årligen erhöll en tunna sk fattigsäd av församlingen. Sid 22 39. Plattens, En usel backstuga. Boende: "Platten" med hustrun Britta f Nordkvist. En gamling som kallades "Näselöse-Kalle och hans dotter Lena. Skräddare Anders Johansson , kallad "Krypen" med makan Britta. Övrigt:Anders och Britta hade enbart höns som de hade under sängen. På platsen synes ännu under granarna spår efter deras hem. 40.Anderstorp, Ett dagsverksstuga. (Ryktarns). Boende: Soldaten Hägg, Soldaten Anders Johan Ek och Karolina, Ladugårdskarlen Karl Johansson kallad "Ryktare-Kalle" med hustrun Ingrid. Övrigt: Stod öde i många år innan den revs 1913. Delar av muren samt Syren är ännu synligt. 41.Johannesberg, Ett dagverksstorp. Boende: Johannes Svensson med lagvigda Anna, "Skräddar-Agusten" och Hanna.Ett torparpar Salomon och Gustava. Övrigt: År 1884 brann stugan ner men byggdes upp igen. Murarna efter ladugården och vid stuggrunden syns och några körsbärsträd står kvar. Sid 23 42. Skomakar-Annas. En grå stuga. Boende: Skomakaränkan Anna Svensson som byggde stugan,Rättaren Johansson i Hulugård, Soldaten Nils Schön med maka Petronella,Soldatänkan Maria dahl. Övrigt:En gräsbevuxen glesning visar var tugan låg. 43.Krypalyckorna. En liten usel låg och grå backstuga. Boende:En fd Sågverksarbetare Anders Johansson invalid och kallad Krypen med hustrun Krypa-Britta. Övrigt: Krypen förfrös sina fötter efter att ha festat på Gästis i Skeen och somnat i en trossbod, så han fick amputera dem, därav kallades han krypen då det var det enda sättet för honom att ta sig fram. Han fick därefter arbeta som skräddare istället. En stenig teg med halmkällare finns kvar på platsen 1953. 44.Killeberg, Ett torpställe under Hulugård. Boende: Sven och Katarina , Sågarbetare Johan Palm med hustrun Karolina, Torparen Johan Petter och Lotta efter dem tog deras barn Otto och Anna Johansson över. Övrigt: JohanPalm och Karolina hade många barn men speciellt en flicka sades var mycket vacker. Efter Ottos död 1954 har husen stått öde. AMBJÖRNSTORP Sid24 45.Stensberg En gammal torplägenhet som senare blev en hemmansdel. Boende:Torpare Anders Pettersson (Anners på törpet) och hans gumma Pernilla Andersdotter, Bonden Lars Petter Jonasson flyttade hit 1882. Övrigt: Murverkshögen och en Lönn finns kvar. 46. Ambjörnstorp, En hemmansdel som friköptes från Bolmarö säteri. Boende: Petter och hustrun Karolina med sonen Salmon Pettersson, Erik Andersson . Övrigt: Sex sju år efter att erik Andersson köpt stället brann alla husen ner men byggdes upp igen. Den 9 Dec utspelades det här ett fruktansvärt familjedrama som blev känt över hela vårt land.En jättelönn vittnar om att här sedan sekler funnits bebyggelse.Ladugården står ännu taklös kvar. BOLMARYD 47.Åsen. En så kallad loftstuga med ett högt och ett lågt parti. Boende:En medelålders kvinna Ingjerd Hansdotter(Inga)med dottern Kristina. Övrigt: Inga och dottern Kristina utvandrade senare till Amerika, de var noga att hålla fint till hönsen vilka nattetid bodde under sängen och var mycket ledsna när de lämnade sin stuga. År 1888 revs stugan och några stora gamla äppelträd finns ännu kvar. Sid25 48.Åsastugan. En liten stuga (Se bild sid 25). Boende: Fördrängen "Stor-Johan" vid Bolmaryds säteri, Småskolläraren Edvard Bergkvist, Gumman Ida Söderström, Dagsverkare Martin Juhlin och Karl Magnusson med familjer. Åke Svensson. Övrigt:Stugan står ännu kvar men är i förfallet skick. 49.Fajtorp.(Stockholmstorpet) En lågstuga med torvtak på Ekebackens ägor. Boende: Torparen jonas och hans hustru Britta bodde här på 1860-talet tillsammans med sin dotter Anna-Stina, Anna-Stina fick en son som hette Bengt Johan som värvade sig till soldat. Övrigt:Stugan revs 1885 och marken runt torpet brukas till betesvall. Högen efter murbruket syns fortfarande. Sid26 50. Brittalund. En Åkerteg i skogen. Enligt uppgifter av äldre personer i trakten skall det på denna teg legat en stuga före 1800-talets mitt. BJÖRKEBERG 51.Råsabacken. En primitiv backstuga på vänster sida om vägen till Åminne.Dagsverksstuga under Bolmaryd. Boende: Jonas och Anna , Drängen Salomon och pigan Märta. Övrigt: Lågstugan är sedan länge borta, men tomtningen efter densamma är ännu kvar. 52.Björkeberg. En mycket gammal högloftsstuga på stenbacken "Björkberget". Boende: K.J.Salomonsson och hustrun Eva,Soldaten Otto Svensk med sin familj. Övrigt: I grannskapet fanns flera väldiga masurbjörkar. stugan revs 1910 och kvar är bara stenfoten jämns med marken. 53.Björkeberg. Ett ödehemman . Husen byggdes av ovannämnde Karl johan Salomonsson och Eva på 1890-talet. Boende: Karl-Johan och Eva och sonen Guustav som tog över stället., Artur Ek som flyttade 1944, därefter endast tillfälligt av några Danskar. Övrigt: Ladugården står taklös kvar. Sid27 BYHOLMA 54.Haraliarna.(Backstugan). En torvtäckt lågstuga. Boende: Gumman "Lassa-Marja" bodde här på 1860-talet. Övrigt: Man trodde att hon kunde trolla och har alltid omgivits av en viss mystik. En bonde hittade 1865 "Lassa-Marja" hängande död över en s.k. springgärdesgård och efter det trodde man att det spökade på platsen långt sedan den gamla stugan försvunnit. BÖKHULT 55. Hästö. Ett gammalt dragontorp, ett mycket ensligt och svårtillgängligt ställe. Boende:Torpare Lars Johan Johannisson och hustrun Maria bodde där på 1880-talet. Övrigt:Torparen Lars Johan fiskade mycket i "Hästasjö"och tillsammans med deras ko klarade dem att reda sig någorlunda. Lars Johan ville gärna leva ensligt därför flyttade de mot hustru Marias vilja 1890 till en ännu ensligare plats , en ö kallad Hallsberg. Stugan fick förfalla. År 1900 var taket nedrasat och ormbunkar växte genom golvet. En stor oxel kämpar ännu mot förvildningen. Sid 28 56. Linnery.(Halls)Torp under Norregården (Kyrkelid). Boende: Linjeinfanteristen Lars Petter Jönsson Hall och hans hustru Maria Helena. Övrigt: Stugan revs 1874 och vid den strax nedanför rinnande bäcken fanns en skvaltkvarn anlagd där man nu endast kan se en av de båda kvarnstenarna. 57. Norregården(Kyrkelid) Se bild sid 28. Ett ödehemman mycket vackert beläget. Boende: Kreaturshandlare Salomon, Johannes Andersson och hustrun Matilda, K.A..Nilsson, Aron Johansson, Aron Karlsson(Granat) och till sist Otto Trankvist. Övrigt: Mangårdsbyggnaden revs 1949.En överbyggd källare och en gammal apelgård är allt som är kvar och även en väldig bok med vidklyftig krona. Sid 29 58.Bokelund.Torpstuga med sticktak. Boende: Skräddaren Nils Petter Johannisson och hustrun Anna Stina Larsdotter. Övrigt: Det fanns ett byoriginal "Sockna-Matte"(Mattias Persson)som var där och övernattade men blev sjuk och dog så småningom där ensam precis som han önskade. När Anna Stina dog 1918 revs stugan och byggdes upp i Björkhagen, där den ännu står kvar. Nils Petter flyttade till Nöttja. 59.Ryfållen.(Bengt-Annersas) En dålig backstuga. Boende: Bengt Anders Svensson och hans son. De gick runt och handlade med småkrafs och gick under benämningen "Bökelta gubbar". Övrigt: sonen såg så gammal ut på grund av slit och undernäring så man inte kunde skilja far och son åt. Alla spår efter deras stuga är borta. 60.Stolpastugan. En gammal grå backstuga. Boende:En äldre ogift gumma "Stolpastu-Johanna"bodde här på 1880-talet. Övrigt: Tolv höstdagsverken fick hon göra vilket bara födde en get. Ålder och umbärande gjorde att hon såg mycket skräckinjagande ut. Stugan revs efter Johannas död 1889. Lämningar på platsen finns ännu kvar. Sid 30 61. Undantaget (Farmors). En undantagsstuga till Bökhults största gård, Norregården.Var belägen utmed genvägen till Jonsberg. Boende: Änkan Anna Brita Josefsdotter av hennes barn nämndes Nils Peter Larsson ägare till Bökhult Norregård, Anna Stina Johannisson på Bokelund och Johanna Kristina Olin från Almeberg. Överigt: Både stuga och ladugård är borta men den sistnämnda kvarstod i många år. 62.Lund (Vesterlund)Se sid 30 . En mindre hemmansdel vilken nu blivit öde. Boende:Folktraditionen säger att detta under senare delen av 1600-talet var ett kaplanboställe. Nils Petter Bengtsson, Gustav Pettersson och hustrun Ingrid,G.Petterssons barn Johan och Amanda Gustavsson. Övrigt: Det berättas att Nöttjaprästen varje Söndag red genvägen över stormossen till Nöttja kyrka. Stället kom att kallas "kaplanens". En källare i närheten bär än idag "prästakällaren" där man tidigare påstod att det spökade.1951revs husen även på detta gamla anrika ställe. Sid 31 63.Kajåkern. Undantagskoja till Vesterlund. Boende:En gumma med öknamnet "Bökelta Kaja" var bosatt här . En f.d. ägare till Lund " Gamle-Nisse"var den sista som bodde på undantag här. Övrigt:En ringmur omgärdar ännu den lilla täppan. 64.Fållabacken. Jordtorp där det fanns föda för två kor och några getter. Boende: En man kallad "Fållabacka-Johannes". En gumma"Kitta" ska ha varit den sista på torpet.1876 stod stugan öde och revs kort därefter. Johan Karlsson (Johan på backen) ämnade dock på 80-talet bygga en ny stuga här men hans hustru Katarina dog så det blev inget av med detta bygge. Övrigt: Av ladugården som var ingrävd i en backe står de murade väggarna kvar 1953. 65.Lillegård. Den yttersta av byns gårdar. Boende: på 1870-talet bodde Lars-Johan Eriksson och Britta här. Salomon Danielsson och Kristina. Därefter deras son Johannes Salomonsson. Torsten Svensson(Björket) och familjen Georg Jonssonvar de sista som bebodde de gamla husen. Övrigt: Lillegårds gamla byggnader står nu öde och förfallna, men nya har byggts upp närmare byn. Sid32 66.Lillefåll. En backstuga belägen i byns utkant mot mossen. Boende: På 1860-talet Husaren Karl Björk och hustrun Pernilla. En gammal utsliten piga Catarina Andersdotter kallad "Fålla-Kärring". Övrigt: Fålla-Kärring var så utarbetad och krokig att hon bitvis stödde sig på sina knogar vilket gav en kuslig syn för barnen som sprang och gömde sig. Övrigt: Torpet Lillefåll revs 1877. En surapel kvarstår och två björkar har vuxit upp på det gamla murverket. DJURARP 67. Jonsbo (Karinsbo).Ett dagsverkstorp. Boende: Torparen Edvin Svensson och hustrun Eva med några getter. Övrigt:Stugan revs för ett 50-tal år sedan. En liten åkerlapp finns nu där stugan låg. ESPENÄS 68.Katrinefåll. En primitiv backstuga vilken låg omedelbart intill bygatan som fanns år 1858. Boende: Inhysehjonet "Sockna-Matte" var född i denna stuga. En undantagsgumma som hette Katarina Nilsson(Jönsdotter). Övrigt: Stugan revs och det finns inga spå kvar av den. 69.Espenäs.På kullen i trädgården till G.Perssons gård låg ett storskifte, samtliga hus i Espenäs by.Ett av husen låg kvar längre än de övriga. Boende:Lars Jonsson bodde här. Övrigt:Huset revs enligt utsago 1880.I gräset anar man ännu grunden efter stugan. Sid 33 70. Vekadal( Samula-Lines). En undantagsstuga i skogen mellan Viggåsa och Espenäs. Boende: f.d.Bonden Samuel Nilsson och makan Carolina. De överlät stugan och flyttade ut. Övrigt: De födde och fostrade upp tio barn vilka alla växt upp till dugande samhällsmedborgare. Husen revs år 1919.Den odlade kullen där stugan stod, är ännu ej igenväxt och där finns både syréner och äppelträd kvar. FÅRTORP 71.Gatebacken(Farbrors). En backstuga som även användes som undantagsstuga. Boende: Torparen Salmon Jonasson och Gustava. De gjorde några dagsverken för stugan. Övrigt: Efter dem revs stugan år 1875. I omedelbar närhet ligger ett gravfält om åtta kullar. 72.Fårtorp(farbrors). En liten låg stuga som låg på den lilla kullen mellan nuv. G.Karlssons och B.Johanssons gårdar. Boende: Bonden Johan Pettersson och hans maka Maria. Övrigt: Stugan fattade eld och brann ner 1875. Det var mycket nära att det spriddes till de båda närliggande gårdarna som ägdes av Salmon Carlsson och Karl Isak Johansson. Karl Isak trodde mycket på vidskepelse och berättade att vid porten till Salmons ladugård blåste det in gnistor och eldflagor som en hel massa småtomtar samlade upp innan de antänt. Han berättade också att Salmon alltid stått på god fot med tomtarna. Sid 34 73.Görans.Två byggnader Vid Fårtorp Södergården. Boende: I det västligaste bodde Göran Andersson och Katarina med dottern Maria. Övrigt: 1914 revs huset och flyttades till Nöttja. 74.Selums torp. Torp under Norregården. Boende: Soldaten Jöns Selum och maka Kristina. Övrigt:Stugan revs och flyttades till Romborna av f.d. soldaten Peter Romb . 75.Undantagsstugan. Boende: En gammal man vid namn Johan Pettersson Övrigt: Han byggde stugan till sig själv då hans söner tagit över varsin del av Norregården. När han gått ur tiden förföll stugan och revs. 76.Lassas torp. en riktig s.k. backstuga.Belägen sydost om den nu avtappade Fårtorpasjön. Boende: Muraren Lars Danielsson och hustrun Anna. Övrigt: Anna överlevde sin man men blev sjuk och flyttades ovilligt till Hamneda församling av sina grannar, där hon också dog. Hon hade annars velat dö i sin kära lilla stuga. Sid 35 GRIMSHULT 77. Gastaplantans (Brännebo). En riktig jordkula delvis nedgrävd i marken . Boende: Gumman Maria Magnusdotter "Gasta-Mia"och "Gastaplantan"eller "den laja käringen vid Brännebro". Övrigt: Hon var förtrogen med svartkonst, gick ofta årsgång och filade malm från kyrkklockorna.. Sina sista år bodde hon på Gråhål. En ojämnhet synes i marken där den redan år 1869 försvunna kojan legat. 78. Spele-Fransas. En låg uråldrig torpstuga , av ryggåstyp. Boende: På 1880-talet bodde "Spele-Magnussen här med sina döttrar "Spelepytterne". En av dessa hade sonen Frans Andersson "Spele-Frans". Övrigt: 1950 auktionerades stugan ut och hamnade som hembugdsmuseum i Tylesand. Vid rivningen upptäcktes takmålningar troligen utförda av grannen Sven Lundgren. Av stugan synes nu ej ett spår. Sid 36 79. Backstugan (Jullas torp). Bild sid 36. Boende: Här bodde Målaren och Bjellemakaren Sven Lundgren med sin hustru "Målar-Britta". En ogift nästan blind man Julius. En gammal man som heter Georg Johansson. Övrigt: Stugan står ännu kvar och ligger låg och oansenlig i en backsluttning. 80.Grönaslätt (Medelbergs). En torpstuga. Bild sid 37. Den var före sekelskiftet var försedd med halmtak. Boende: Torparen Rodin, Dagsverkaren Vilhelm Larsson, Olof Medelberg. Överigt: Olof Medelberg hade ett speciellt kynne. Han avled av sviterna efter en trafikolycka år 1951. Stugan flyttades till Odensjö och tjänstgör som hembygdsmuseum. Sid 37 81. Bengta torp. Ett mindre torp eller backstuga belägen på Grimshult Norregårdens ägor. Boende: Kogubben Bengt. Övrigt: Han åkte till Tyskland och jobbade och när han kom hem var stugan riven och flyttad till Romborna så han fick bo hos någon annan i byn , och det sades att han var full med löss . Han begav sig neråt Skåne och blev där ryktare och kogubbe. Bengt var född här och var den siste som övergav huset. 82.Hagen. En backstuga. Den låg i mitten på förra seklet på Södergårdens (A.Svenssons) ägor. Boende: Per Jonasson "Pelle i Hagen", en mycket fattig man som byborna tyckte lite synd om och brukade förse med lite mat. Övrigt: Stugan revs 1865. 83. Granelunds (Jakobs). Ett mindre dagsverktorp beläget på utmarker hörande under Grimshult Södergården. Boende: Soldaten Jakob Sabel "Sabla-Jakob" med sin maka Stina. Övrigt:Han dagsverkade på gården för sitt torp och hade det många gånger ganska knalt om brödbitarna. 1901 revs stugan . Om man vandrar ut på utmarken kan man än idag se den mossbelupna högen efter murverket. Sid 38 84.Nybo(Skogsände). Arrendetorp under Norregården. Boende: Fattighjonet Helena, Rättaren Lars Strömberg, Janne Johansson med hustrun Maria och barnen, Ingrid Nordström som var en äldre kvinna. Övrigt: År 1916 revs stugan och flyttades till Byholma. Några spiréaarter blommar ännu vid murverkshögen. HALLARP 85.Ljungalund(Schöns). Ett dagsverkstorp,senare arrende.Bild sid 39. Boende: En pappersarbetare Lars Strömblad , hans änka"Strömblads-Johanna"som bodde här tillsammans med en annan änka "Johanna-Orädd". Dagsverkare Johan Danielsson och hustrun Lovisa. Soldaten Nils Schön med maka Nella, Övrigt:Huset revs 1928. En liten åkerlappfinns vid platsen. 86.Lintaberg. En hemmansdel som gott födde fem kor. Boende: Ola Petersson och hans första hustru,Katarina. Övrigt:Nära stuggrunden låg en gammal dansbana där det berättats ha utkämpats åtskilliga slagsmål. Ett bronsåldergravfält med ett 10-tal kullar finns även i närheten. Sid 39 87.Lintatorp. En gammal backstuga vilken varit belägen i den s.k. Djurgården. Boende: En äldre man Daniel Isaksson , hans fru Kjersten(Kitta) hade dött några år tidigare. Övrigt: 1882 sägs stugan ha blivit riven och godsägaren J.L.Lantzius iordningställde en inhägnad för dovhjortar om 15 ha yta som gärna höll till där Daniels stuga låg. 88.Hisingens.En torvtäckt lågstuga belägen alldeles vid vägkanten. Boende: Karl Peter Hising och hans hustru Johanna Jonasdotter han undervisade i stugorna i ämnena läsning och skrivning. Övrigt: Det uppges att de var mycket fattiga men han höll alltid humöret uppe och var mycket slagfärdig av sig. Hisingens stuga är borta men det står en lönn kvar. Sid 40 89.Solhäll . En liten backstuga, belägen i en vacker södersluttning hörande till Hallarp Södergård. Boende:Det är så länge sedan den försvann så att ingen nu levande minns några namn på dem som bott där. Övrigt: Några lönnar står dock kvar. 90. Lars-Johans. En liten torpstuga . Boende: Skomakare Lars-Johan och hustrun Johanna. Övrigt: Husen inköptes av soldaten Karl Hall som rev stugan 1894. Några risiga aplar stod länge kvar men är nu borta. Sid 41 91.Backstugan (Snuvans). Långt ut i det s.k. "Byagärdet" låg 1860-77-talen en backstuga. Boende: En ensam ogift gammal gumma allmänt kallad för "Snuvan". En ensam gumma Johanna Maria Nilsdotter bodde på Munkagårds ägor och det möjligen var det hon som kallades "Snuvan". Övrigt:"Snuvan" kunde läsa och skriva, något som var ovanligt bland fattigt folk. En natt började det att brinna och "Snuvan" lyckades ta sig ut och upp till byn. Efter den nedbrunna stugan synes än idag stenfoten och det ihoprasade murverket. 92.Illavuret. En dagverksstuga på Hallarp Lintagårds marker. Boende: Den var bebodd av tre systrar varav två utvandrade till Amerika. Den tredje systern "Johanna på illavuret", var änka och bodde kvar med sin dotter Matilda. Övrigt: När Johanna dog flyttade Matilda och stugan revs år 1899 och togs till ved. En oxel och en syrénbuske finns ännu kvar. 93.Välvuret. Ett torp vilket låg endast ett 30-tal meter ifrån föregående. Dessa två stugor kallades "Tittut" och "Tittin". Boende: Vilka som bott här på välvuret är det ingen som minns. Övrigt: Stugan revs på 1860-talet och endast de tokiga namnen har levt kvar. 94.Berget: Mindre hemmansdel som födde 2-3 kor. Bild sid 42. Boende: Arrendatorn Karl-Isak Danielsson med hustru Augusta med fem barn vilka alla var flickor. Dottern Anna bodde kvar efter föräldrarnas död med maken Karl Lönn. Övrigt: Efter att familjen flyttat till Furudal, Viggåsa stod stugan öde tills den revs 1942. En med stenmurar omgärdad gårdsplan samt lönnar och syréner, påminner de på vägen förbipasserande att här har stått en människoboning. Sid 42 95.Södergården(Kungsgården). En hemmansdel. Bild sid 43. Boende: Carl Johan"Kungen" med makan Helena med många barn.Anders Al och senare mjölnaren Carl Adamsson .De sista var Isidorius Johansson med sin första hustru Tilda och fyra barn. Övrigt: Brukaren på Munkagård Johannes Rosengren och Carl Johan satt och skålade på ett kalas och då kallade Carl Johan sig för kungen och Johannes kallade han för Rosan för Hallarps by . Därav kom öknamnet "Kungen". Byggnaden revs 1938 och kvar står en gammal lönn. Sid 43 96. Backstugan(Resslafes). På Hallarp Munkagårds ägor. En torvtäckt lågstuga. Mellan nuvarande R.Janssons och N.Dahlins arrendeställen. Boende: Inbyggaren "Johannes på Resslafes". Övrigt: Efter Johannes bortgång stod stugan öde i flera år och en morgon när byborna vaknade var stugan nedbrunnen utan att grannarna märkt något. 97.Stretet (Kittes). En usel liten stuga med torvtak. Boende: Ladugårdspigan i Skeen Kjerstin Trotesdotter eller Kitta som hon kallades. Övrigt: En gammal oxel minner om tider som flytt. 98.Slätten (Bagarns).En liten låg rödfärgad stuga. Boende: Bagaren Per Olof Rosenqvist och hans maka Trina. Övrigt: Rosenqvist brukade stå med sitt torgstånd utanför gästgivargården i Skeen och sälja sina fina bakverk och de som var finast var hans pepparkakor med sockerränder som barnen fick i julklapp, Han somnade från brasan och glöd flög ut från kakelugnen och glöden antände golvet som började brinna. Bagarn lyckades ta sig ut och ropade på grannarna. Han ville rädda de 300 kronor han gömt i väggklockan och sprang in men föll ihop och blev rökförgiftad och blev aldrig helt åtrställd. På tomten står ännu en syrénbuske kvar. Sid 44 99.Lilla Berget. En liten låg, torvtäckt backstuga, belägen på Södergårds ägor. Boende: Skräddaren Jonas August Carlsson "Skräddar-Augusten" och hans maka Johanna Maria Andersdotter. Gratialisten Daniel Ros och hustrun Katarina Persdotter. Brukaren Johan Jonsson och hustrun Johanna. Övrigt: 1891 Revs stugan av Karl Hall och inga spår efter husen finns kvar. 100. Stensdal. En liten låg grå ryggåsstuga. Boende: Mjölnaren "Möllare-Gustaf" och hans hustru Sara. Kokerskan Jenny Hall. Övrigt: Jenny Hall var ogift och reparerade upp den förfallna stugan och bodde här till sin död 1948. Ryggåsstugan står ännu kvar och används som semesterbostad. Sid 45 101.Bergakullen (Stolpastugan). En gammal ovanligt hög torpstuga belägen omedelbart utmed gamla landsvägen. Boende: En man kallad "Brunta-Johan" och hans dotter "Brunta-Klara. Gumman Kitta med sina två barn Lamek och Lina. Karl Bengtsson och Maria samt efter dem "Magnus på högån". Övrigt: Stugan somännu står kvar blev jakktstuga åt Strömsnäsbruks A.B. år 1907. 102.Ödegård (Svackan).Den stuga efter vilken spår ännu synes vid transformatorn mellan Munkgård och Ödegård. Boende:Dagsverkare Magnus Petersson (Magnus på Ögån). Övrigt: där stod den kvar ända till 1953 då den revs och en ny villa uppbyggdes på platsen (Lage Larssons). 103.Backstugan. var belägen nedom backen till vänster om Hallarps byväg, mitt emot torp nr,104. Boende: karl Jakobsson. Övrigt: Stugan revs och flyttades upp på backen till höger sida av vägen . Den var mycket väl ihoptimmrad och om den ej legat så illa till hade den gärna fått stå kvar. En källare och en lind finns ännu kvar på platsen. 104.Västergård (Tures).En torpstuga uppbyggd av Gustav Pettersson. Boende: Sågverksarbetaren Alexander (Sander) Nillsson och hustrun Maria och deras barn. Ture Johansson och hustrun Anna. Övrigt: Inpå 1930-talet revs stugan. Sid 46 105.Västragärde. Ett torp med tre tunnland mark. Boende: En handikappad man som hette Karl Kontant . Övrigt: Denne man gifte sig och flyttade till sin hustrus föräldrahem, Blyhult (torp nr.110). Husen här revs men en syrénbuske står ännu kvar. 106.Carlsdal. En ryggåsstuga belägen bakom Hultagårds Ladugård. Boende: En dagsverkare som hette Johan Bengtsson med maka och 10 barn. Övrigt:Bengtsson reste med hela sin stora familj till Amerika år 1885. Ryggåsstugan nedrevs år 1888. Några äppelträd finns kvar. 107. Backstugan.Det är över ett sekel sedan denna stuga försvann. Boende: Dagsverkstorpare Andreas Bengtsson med sina söner. En av dem var Moses Andreasson. Övrigt: Platsen där husen stod är helt uppodlad och ingen kan ana att där har stått en stuga. 108. Bygget (Annas). En backstuga. Boende: Inhysehjonnet Anna Sandberg. Övrigt: Anna var så fattig och kunde ej reda sig själv så hon var tvungen att gå på rote och blev inackorderad hos den lägst betalande. Lämningar efter husen samt en lönn är kvar 1953. 109.Backstugan (Majas). en undantagsstuga till Bygget. Boende: Maria Isaksdotter . Övrigt: Maja som hon kallades sysslade mycket med vävning och spinning . Hon nådde en ganska hög ålder och var in i det sista pigg och kry. Stugan revs under slutet av 1800-talet. Sid 47 110. Blyhult (Anna-Brittes). Arrendetorp på Hallarp Västregårds marker. Boende: En handikappad man Karl Kontant med pigan Anna Britta. övrigt: Karl Kontant hade råkat ut för barnförlamning och var därför lam i båda benen och sin ena arm ändå tillverkade han och hustrun kvastar. det blev inte några större förtjänster och därför stod nöden ofta för dörren. Där torpet stod finns i hagmarken en odlad åkerlapp som ännu brukas. 111.Furulund. Ett ensamt beläget arrendetorp.Om man följer vägen mot Häggestorp och kommer nära Torpa sockengräns, glesnar skogen och ett par halvt igenvuxna tegar öppnar sig. I deras mitt reser sig en till hälften nedrasad skorstenmur. Boende: En torpare som hette Lars Persson och hustrun Ingrid med deras dotter Helena som gifte sig med pappersarbetare Johannes Andersson och bosatte sig här. Helena gifte om sig med Lars Nilsson . Johan Pettersson och Artur Andersson med Svea bodde här. Övrigt: Helena var mycket vidskeplig och hjälpte till med sjukdomar av olika slag och hennes man Lars var snickare och snickrade varsin kista till dem som senare användes.1937 revs stugan. Sid 48 112 Grönaberg. Torpställe beläget vid gamla landsvägen Hallarp-Petersburg. Boende: Anders Petter Pettersson och helena Foogelberg,Skogvaktare Johannes Larsson, Soldaten Nils Schön och hustru Petronella, Torpararrendatorn Edvard Larsson och Selma. Övrigt: År 1913 revs stugan och några lönnar stod kvar till 1947, men nu är även de borta. 113.Kontants torp. Ensamt läge nere vid Boasjö. Boende Pappersbruksarbetaren Peter Kontant och hans son Karl. Övrigt: Kontant var läs och skrivkunnig men mycket fattig .Socknen hjälpte honom med 4 riksdaler av Lemchenska donationsräntan. Alla spår är borta av stugan som föll samman. 114.Höganäs. En vanlig torpstuga med sticktak. Boende: Bengt Peter Mårtensson och Anna Stina de hade sju barn. Johan Samuelsson och därefter en äldre man, Nils Johan . De sista var Mjölnare Per Thoursie och hans maka Frida. Övrigt: På Höganäs fans föda till 2-3 kor och vid ställets ödeläggning sammanslogs den odlade marken med det ännu bebodda stället Skogslyckan, Höje. Vid Thoursies som det vanligen kallas , är en lummig trädgård med lönnar, kastanjer och silvergranar kvar liksom förr. Sid 49 115.Höje(Halls). En rymlig höloftstuga. Boende: Linjeinfanteristen Lars Petter hall och hans maka Maria Helena ,Deras son soldaten Karl Hall och ingrid Kristina. Övrigt: Stugan revs år 1893. Ett par större lönnar minner ännu om torpet. 116. Lumphackarns. En usel backstuga. Boende: änkan "Lumphackarns Anna-Stina",hon var änka efter pappersarbetare Andreas Petersson som kallades "Lumphackarn". Övrigt: Hon hade endast några höns som hölls inne i stugan och bodde under sängen. Stugan revs 1892 och en källarhåla syns på platsen . 117. Lilla Höganäs. En liten grå fattigmansbostad belägen på en mager gruskulle. Bild sid 49. Boende: En möllare Olaus Petersson efter honom revs stuggan och byggdes upp igen och där bodde Karl Johansson med hustrun Ida Katarina och barnen. Därefter har den bara varit bebodd under kortare perioder. Övrigt: Stället födde 1-2 kor och vid sidan om sysslade Karl Johansson med tillverkning av näversaker såsom snusdosor, prydnadssaker m.m. Den vackert belägna stugan står ännu kvar och används numera som skogsarbetarebostad. Sid 50 118. Kärringtorpet. Ett dagsverkstorp som tillhör Hallarp Västergård. Det var beläget på en kulle vid Murån och helt omgivet av kärr och sankmarker. Boende: En dagsverktorpare som hette Samuel Danielsson och hans hustru Johanna. Övrigt: Stugan stod tom i många år och 1906 revs den och flyttades till Byholma där den ännu står kvar. En liten odlad teg omgiver den ännu kvarliggande stuggrunden 119. Petersburg. En betydande gård, vilken dock numera är utplånnad. Den var av herrgårdsstil och 24 alnar lång. Boende: Finansminister Ernst Wigforss vilkens moder säges ha varit född på Petersburg. Övrigt: Manbyggnaden flyttades år 1885 till Romborna Norragård, 1929 uppbyggdes nya hus på denna gård (Patrik Peterssons).Efter Petersburg finns bara namnet kvar, vilket det stora vägskälet nu kalllas och skogen växer nu tät på det gamla gårdstunet. Sid 51 120. Rännedal (Gråhål) (Grottans). En låg stuga med torvtak belägen helt nära den lilla tjärnen Grottegöl. Boende: Här bodde sist Lena Pehrsdotter kallad "Grottan" och "Gasta-Mias" lille son. Övrigt: Då Lena dog satt den lille pojken och åt på en rå potatis och trodde att hon sov, då hade hon säkert varit död i flera dagar. När begravningen skulle äga rum piskade drängen på hästen så den föll i sken och den dåliga kistan rämnade och liket föll ut . Då fick smeden Karl Sjöberg laga den, så den höll sista vägsträckan till Kyrkan.Stugan på Gråhål är sedan länge borta och i många år sades det spöka på platsen. 121.Dansebo. Backstuga eller mindre torp. Boende: Torparen Salomon Klint med makan Maria. Övrigt: Salomon var född på detta ställe och bodde som nygift här.Stugan var i mycket dåligt skick så de blev tvugna att flytta. Till slut föll husen på Dansebo samman omkring år1878, men ännu skönjes var torpet legat. Sid 52 122.Granet (Guldsmedens). En stuga av ovanligt slag, troligen flera hundra år gammal. Boende: Guldsmedsgesällen Salomon Holmblad och förbrytaren Elias Ericsson,(Tjuva-Eliasen). Övrigt : "Tjuva-Eliasen" var sedan flera år efterspanad och på huset fanns det en lucka i taket och på övervåningen låg "Tjuva-Eliasen och sov när länsmannen hittade honom så han kom inom lås och bom. Byggnaden revs år 1887. 123.Anders-Petters. En backstuga som försvann redan år 1877. Boende: En gammal skomakare som hette Anders-Petter Jonasson och hans hustru Johanna. Deras dotter Stina , gifte sig med en man som hette Viklund och de båda utvandrade till Utah där de sedermera blev mormoner. Övrigt: Ett hundratal meter låg fordom Göransbo glasbruk. 124.Nybo (Klints) Ett torpställe. Boende: Stenarbetaren Salomon Klint och hustrun Maria Kristina. En äldre kvinna Maria som bodde här efter att den blivit undantag åt Sveaborg. Övrigt: Salomon brukade åka runt ovh lägga husgrunder, stenmurrar m.m. För det han då tjänade kunde han bygga sitt torp. Stugan revs 1920, men lämningar syns ännu på platsen. 125. backstugan(Kittes). Boende: Änkan Kjerstin Jönsdotter med sina båda barn, Lamek och Lina. Övrigt: Tyvärr var Kjerstins båda barn handikappade så när Halmstad-Bolmens järnväg skulle invigas så var kungen Oscar II där och fick se barnen och tyckte synd om dem så de fick var sin tvåkrona av honom. Då stugan blev i så uselt skick så det var risk för att den skulle falla samman flyttade Kitta till Hallarps by med barnen. Kjerstin Jönsdotter hade varit änka i 35år och försörjt sig och sina barn genom dagsverke och slit. Sid 53 126.Grönalund (Skole-Sannans). En låg stuga med torvtak. Boende: Den illa beryktade Anna Stenberg "Tjuv-Anna". Småskollärarinnan Sanna Svensson. Övrigt: Tjuv-Anna var en mycket skicklig ficktjuv. Hon hade bl.a. suttit 6 mån på Norrköpings stadsfängelse för snatteri. Hon var t.o.m. dömd till livstids fängelse men blev benådad. År 1918 revs stugan ,efter vilken alla spår är borta. Rättelse: Det omnämnes att småskollärarinnan Sanna Svensson bodde på Grönalund, vilket inte var fallet. Hon var bosatt på Bergsgård och därefter på Åtorp i Skeen,där hon dog. 127.Brunafällan. Ett torpställe, vilkets namn tidigare varit Granelund. Bild sid 54. Boende: "Brunta-Johan" och hustrun Maria. Soldaten Karl Isak Storm och hans maka Anna-Britta. Valfrid Karlsson-Videgren. Övrigt: Husen revs år 1928 men ännu kvarstår en grupp askar. I omedelbar närhet är Annerstads högsta tomt belägen 188,2 m över havet. Här är numera uppfört ett 16m högt brandtorn. Rättelse: Den här omnämne Karl Isak Storm var ej soldat, vilket dock hans fader hade varit. Sid 54 128.Rönnön. Ett arrendetorp, numera friköpt på vilket det fanns föda till ett par kor. Boende: Virkeshandlare och sågverksarbetare Johan Andersson (Propsa-Johan) och hans maka Ida med dotter Jenny. Övrigt: Jenny bor fortfarande år 1953 kvar i stugan. Ladugården har dock fallit samman och skogen erövrar efter hand de små odlade tegarna. JUNGFRUGÅRD 129.Kristineberg(Pålen). Ett soldattorp i Jungfrugårds rote entorvtäckt stuga belägen på en hög backe.. Boende: Soldaten Emanuel Levin. Soldaten Joachim Andreassson Ljungberg med hustrun Fredrika(Fika). Lars Nilsson och Carolina med sju barn som reste till Amerika. Övrigt: Stugan revs 1904 och återuppbyggdes år 1920 av en f.d. knekt Karl Nilsson som döpte stugan efter sin hustru Kristina. Stugan är fortfarande år 1955 bebodd av 90-åriga Karl Johansson, vilken ännu klarar sig själv och läser utan glasögon vid så hög ålder. Sid 55 130.Björkholmen . Beläget vid sjön Kösens sydligaste del.Bild sid 55 Boende: Bengt Johan Mosesson och hustrun Emma med sina barn. Johannes och Anna som tidigare bott i Nöttja och har flyttat 16 gånger. Johan Drill med sin familj. Kyrkovaktmästaren Axel Johansson och hans maka Ella. Övrigt: Ella och barnen fick försörja sig på det lilla jordbruket och fiskade i sjön Kösen, vilket alla gjort som varit bosatta här. År 1947 blev stugan öde och nu användes den ,nyrenoverad som sommarbostad. Sid 56 131.Knektudden. Här finns hålor vid Kösens strand som troligen varit bostäder till människor som levat av fiske. I en av dessa finnes en trappnedgång samt murade väggar. Det är emellertid tydligt att det är flera hundra år sedan. 132. Spökebacken. En liten backstuga. Vid stättan strax innan man kommer fram till torpet Björkholmen , det enda minne som finns kvar är att det många år efter att stugan var borta spökade på platsen. 133.Tryggsberg. Bild sid 57. Ett torpställe som funnits i flera hundra år. Här fanns en loftstuga som bestod av storstuga, förstuga, en liten kammare och kök, samt ovanpå köket ett loft. Boende: Torparen Petter Mattsson och Maja-Lisa och efter dem deras son Johan Pettersson och hans maka Maria. Övrigt: Stugan flyttades till hembygdsparken i Ljungby och Ladugården ersattes med en redskapslänga , men en välvd källare och en stor kastanj är ändock kvar. Sid 57 134.Karlsdal. Ett gammalt dagsverkstorp, senare arrende. Boende: En uttjänt soldat, Anström. Petter Larsson och makan Kristina. Helena Arenius(Blåsta-Helena) med sin son Karl Nilsson. Inga-Maria Andersson. Övrigt: Runt torpet var några väldigt steniga tegar uppbrutna . Man kunde faktiskt gå över dem genom att hoppa från sten till sten. En ko och några getter fick här nödtorftig föda. Kvar efter torpet synes endast en igenrasad källare. Nya halmstadvägen har sin sträckning helt nära den gamla ödetomten. Sid 58 135. Nelles. En grå och omålad Torpstuga belägen på en backe. Boende: Petronella Andreasson som passade sin far hos sig och även hade en son."Nelle-Petter-Johan". Övrigt: Stugan revs och flyttades till Romborna där den alltjämt står kvar och är i bruk. Lämningar på backen där stugan fordom låg syns ännu och en sommarstuga är nu uppbyggd på murverkshögen. (Else-Kalles) 136. Backstugan (Else-Kalles). En gammal gumma Elsa Jonasdotter och hennes son Karl Adamsson med sin hustru Anna-Katrina och deras son Johan. Boende: En gammal gumma Elsa Jonasdotter och hennes son Karl Adamsson med sin hustru Anna-Katrina och deras son Johan. Övrigt: Anna-Katrina var av så vild natur och hade ett förskräckligt humör, så Kalle efter endast några år körde henne från husen. Sonen Johan såldes på auktion och fick tidigt komma ut och tjäna sitt bröd. Endast en gräsbevuxen backsluttning utmärker byggnadsplatsen vid Jungfrugårds transformator. 137. Ryfållen (Lundgrens).Bild sid 59 . Ett dagsverkstorp anlagt i mitten av 1700-talet. Boende: Dagsverkstorparen Gustaf Lundgren och hans hustru Brita-Maria. Övrigt: Lundgren var känd för att åderlåta folk då det kunde hjälpa mot vissa sjukdomar. Barnen ryste och sprang iväg då de tyckte det var så otäckt när Lundgren kom med sitt blodstämmarjärn. År 1909 föll stugan samman och plockades bort, men ännu står den 13m långa ladugården kvar. Även några aplar, vilka ännu bär frukt står kring hus grunden. KANARP Sid 59 138.Kyrkelid (Lindbergs). Dagsverktorp, Vars torvtäckta stuga, liten och grå var belägen på en backe vid vägen mot Nöttja. Boende: Dagsverkare Karl-Johan Jonasson Lindberg och hans gumma Märta. Övrigt: Då Lindberg inte orkade arbeta längre satt han ute på sin bänk och tillverkade kåstar (kvastar). år 1904 revs husen och flyttades till Romborna (Maria Johanssons). En gammal oxel står kvar uppe på backen i skogen. Sid 60 KARLSRO 139. Kindgrens. Var ett soldattorp i tjuvarps by. En liten rödfärgad stuga. Boende: den f.d.Knekten J.Kindgren och hustrun hette Katarina och till hjälp soldaten Mars. En till Knekt Kindgren bodde här. De sista var Knekten Karl Nilsson och hustrun Stina som bodde i huset. Övrigt: Johannes Kindgren hade ett väldigt helskägg och såg riktigt grotesk ut när han gick till kyrkogården eller ringde i klockorna i tornet. År 1905 revs den gamla stugan och det byggdes en ny strax intill. Karl Nilsson kallade stället Karlsro, vilket nu bildar egen jordregisterenhet. Rättelse: Det omnämnes att Karl Nilsson var soldat, Det var han inte trots att han bodde på ett soldattorp. I den nya stugan Karl Nilsson byggde bor sedan ett 30-tal år skomakaren och snickaren Adolv Henningsson. LILLARP 140.Sjöbygget. Detta var Lillarps soldattorp, Här har ej i mannaminne funnits några hus, när Lillarps soldat "Blomma" bodde i Romborna. Sid 61 141.Johannesas. Ett undantagsställe. Boende: Johannes Svensson och hustrun Sara. Övrigt: De var goda och arbetsamma människor och hade en välskött täppa kring stugan. Än idag syns några lämningar kvar. 142.Linsberg (Erlands). En torvtäckt backstuga. Boende: Erland Svensson och Johanna. Övrigt: Stugan är nu riven men en ny har blivit uppbyggd på samma ställe (Jutebergs). Rättelse: Namnet "Linsberg" var namnet på en en annan backstuga i Lillarp. Detta heter Smedbacken. 143.Undantaget. En gedigen stuga. Boende: Karl Johannesson med sin dotter Ester. Övrigt: Stugan flyttades av Frans Larsson från Gyllery Viggåsa till Lillarp. Då Karl och Ester dog flyttades stuga till Ljungby, där den ännu står kvar.,numera är det bara den lilla ladugården som står kvar. MARSJÖ 144.Eriksmad. Bild sid 62. En torplägenhet vars stuga låg på Annerstad Byagårds ägor,men ladugården,tegarna och övrig jord tillhörde Marsjö. Boende: Salmon och Lotta. Han gifte om sig med Charlotta efter Lottas död och även hon bodde här. Övrigt: De hade även en ko på det lilla stället och Salmon sysslade även med stenarbete,slog flis och grävde brunnar.En lönn och några gammaldags prydnadsbuskar står ännu kvar på ödetomten. Sid 62 145.Jordkulan.Det berättas att vid en liten genstig mellan Storegård och allmänna vägen mot Skeen, i gångna tider ha legat en jordkula. Boende:En nu levande Marsjöbos mormor ska vars född i denna anspråkslösa boning. 146.Almedal. En stuga låg på 1880-talet i trädgården till Marsjö Storegård (Ottossons). Här hölls tidvis skola och gamle August Johansson, Marsjö,Stensberg har gått i småskola i denna stuga. Den revs senare och flyttades till rydala. 147. Rävhall. En backstuga som var belägen helt nära två stenblock,"Rävhallarna". Boende: Salmon och Lotta . Övrigt: De rev stuga och tog den med sig till Eriksmad där de ånyo uppsatte och tillökade densamma. 148.Danskastället. Boende: En f.d. Dansk medborgare Tomas Anderssen. Filhuggaren Carl Johan Wajs och makan Matilda. Övrigt: Wajs satt under vintertiden och högg upp filar för hand vilka han sedan under sommaren var ute i byggderna och sålde. Stugan revs men ladugården kvarstod till år 1924.. Marsjö skola har senare uppbyggts på denna gamla ödetomt. Sid 63 149.Stugan (Gamle-Melins). En torvtäckt lågstuga. Boende: En uttjänt soldat Karl Johan Melin och hustrun Ingrid. Övrigt: Karl.johan och Ingrid hade det väldigt fattigt så de tänkte utvandra till Amerika och hade sålt att de hade för att köpa biljetter men när de kom till kusten och fick se hur stort havet var, ångrade de sig och vänd tillbaka till stugan och svälten igen.. Torpet försvann för många år sedan. 150. Daniels. En s.k. ryggåsstuga med loft . Boende: En man som hette Daniel. Övrigt: Byskolläraren undervisade barn i denna stuga i att läsa och skriva, det uppgick ibland till ett 20-tal barn och det blev så trångt om plats så läraren fick ligga i sängen och undervisa. År 1890 ersattes ryggåsstugan med en undantagsstuga, vilken även den numera är borta. 151. Spångatorp. En gammal uråldrig backstuga vilken revs redan på 1870-Talet. Boende: En backstugusittare vid namn Johannes Pettersson, hans föräldrar Anna och Petter Svensson. Övrigt: Då han var mycket fattig samlade han furubark och sålde det för några skilling tunnan. Efter hans död sjönk stugan samman och något litet spår efter denna syns ännu. 152. Vesterhage. Backstuga med en liten odling omkring. Boende: En gammal man Petter Israelsson. Övrigt: Det var så länge sedan han levde så närmare detaljer om denne mans kamp för tillvaron fallit i glömska. Stugan revs 1869. 153.Undantagsstugan. En undantagsstuga till Marsjö Storegård, Torpet. Boende: Ingrid Månsdotter. Hon satt på undantag här. Överigt: Stugan revs 1924 och i stugans omedelbara närhet har senare en ny byggnad uppförts. Sid64 154.Kisteberg. En torvtäckt backstuga. Boende: En kvinna som hette Ingeborg Olofsdotter. Övrigt: Sedan gumman stutat sina dagar blev även hennes stuga raserad. Spår efter bebyggelse syns ännu på Kisteberg. 155. Norregården(Emmys). En liten hemmansdel. Torpstuga med sticktak. Boende: Petter och hans maka Ida, dottern Emmy blev boende kvar och har fortfarande den lilla stugan. Övrigt: Den förfallna stugan är en av de få kvarvarande torparhusen inom vår församling. 156.Osabacken: En backstuga. Boende: En man som hette Bengt Pehrsson. Övrigt: På samma område låg även en kvarn och en liten såg men lämningarna på platsen är mycket obetydliga. NORRET 157.Gubbatimten(Rike-Petters). Boende: Petter pettersson och hans gumma. Övrigt: Man trodde att Petter var rik och hans gumma var kyrklig och besökte kyrkan varje Söndag. Hon stickade gärna strumpor. Minnet av dessa sparsamma makar lever ännu kvar hos någon äldre person i bygden. Sid65 158. Norret. Ett gammalt frälsehemman. som omnämnes första gången 1517. Boende: Landbonden Jöns Bertilsson,Dagsverkaren Olof Pettersson med hustrun Brita Kristina. Övrigt: År 1876 byggdes nya hus i Norret och Olof och hustrun Brita Kristina övergav de gamla husen vilka senare förföll och blev rivna. På den gamla stugtomten synes ännu en brunn och en förtvinande oxel. 159.Vallatorpet. En liten låg torpstuga. Boende: Torparen Salmon och Hans hustru Maria med dottern Ida. Övrigt: Salmon skaffade sig vid stationens tillkomst en häst och skjutsade resande till och från Piksborg. Allt detta är nu ett minne blott, men ett 50-tal m från lilla vallstugan ligger nu en större sommarvilla vid Bolmens strand, uppförd av rektor P.J.Isberg. 160. Burmans. En gedigen villa i två våningar. Boende: En man vid namn A:P:Burman, En småbrukare kallad Stine-Nisse han hade hushållerskan Tilda och den siste som var bofast här var William Seth. Övrigt: Efteratt huset stått öde en tid nedrevs det endast omkring 15 år gamla huset. den nu mossbeväxta gjutna stenfoten synes ännu där uppe på Vallen. Sid66 161. Linebacke. En liten backstuga med torvtak belägen helt nära Fettjesund. Boende: En gammal gumma vid namn Karolina hade här framlevt sina dagar. Någon annan ville efter henne ej bosätta sig här. Övrigt: Husen revs och något fruktträd står kvar på stugbacken . 162. Rävanäs.En backstuga av den allra minsta sorten. Boende: En äldre kvinna, Lotta mestadels kallad "Haltan", Bengt på Rävanäs. Övrigt: Lotta hade klumpfötter och gick väldigt dåligt och därför fick hon hela sitt liv bära detta öknamn. Efter stugan som revs 1888, syns knappast några spår. 163.Enelid. En backstuga som ligger i en backe väster om Kafiosjön. Boende: Inga uppgifter. Övrigt: Att här fordom varit odlad jord , synes på markens släthet samt ett flertal stenrösen. 164.Fettjetorpet. Ett nuvarande ödetorp.En av de mest avlägsna och svårtillgängliga människoboningar som funnits inom vår församling. Boende: Arrendetorparen Sven Petter Nilsson och hustrun Matilda med sonen Johan. Vanligen kallades Johan för "Fettjelurk". Strömsnäs bruks A.B. tillöste sig arrendekontraktet. Övrigt: Godsägare Lantzius var inte så intresserad av att ha Johan boende här ute då han bedrev en hel del tjuvskytte på Skeens skogar. På åkertegarna är nu planterat granskog och det är ganska svårt att upptäcka var husen en gång legat. Under en gran står dock ännu en förtvinande syrénbuske. OLASTORP Sid67 165.Olastorp(Knektens).Bild sid 67. Det var ett soldattorp i Fårtorps rote . Boende: Eb f.d. dagsverkare på Bolmarö som hette Jonas och hans maka Anna och sonen Johannes som bodde kvar efter föräldrarna. Torparen Magnus Pettersson med hustrun inga och de 5 barnen. Två av systrarna Amanda och Selma kom tillbaka och bodde i torpet tills de var 85 och 77 år gamla då de måste flytta bort från sin kära och isolerade stuga. Övrigt: Det fanns ingen riktig väg till stugan utan man fick ta sig fram den sista kilometern på en smal gångstig. Stugan står nu öde och är det enda bevarade soldattorpet inom socknen i ursprungligt skick. ROMBORNA Sid68 166.Vesterlund(lyfts). Ett torpställe under Romborna Västergård. Boende: En soldat Joachim Klyft var bosatt med sin första hustru Kristina. Kristina dog ung och han gifte om sig med Emilia. Övrigt: Stugan som tillhörde de större torparhusen brann plötsligt ned en natt och paret bosatte sig i Kärringe, angelstad socken. en odlad träda, samt de genom barnden spruckkna stenfotsstenarna utmärker byggnads platsen. 167.Blommans. en liten dålig torp och backstuga. Boende: Soldaten Blomma och hustrun Brita Stina och deras tio barn. Övrigt: När ett av barnen dog av svält insåg makarna att det var ohållbart och sökte sig med sin stora barnaskara till landet i väster. Allt är nu blott ett minne och stora björkar växer på muren. 168. Solkullarna. En mycket vacker plats på vilken troligen varit bebyggelse i gångna tider. Här växer flera hamlade lindar och lönnar, påminnande om gammal löväng. 169. Erlandsdal. äldre Rombornabor berättar att här var flera bondstugor belägna före storskiftet på 1840-talet. en massa stenrös bevuxna med lind och hägg, samt däremellan gräsbeväxta ängar, tyder på en äldre mänsklig verksamhet. Sid69 170.Andersas. En undantagsstuga till Norragården. Boende: Den f.d. bonden Anders Pettersson och dottern Amanda. Övrigt: Dessa avled med endast några dagars mellanrum och jordades i samma grav. Undantagsstugan revs 1940. 171.Högö. Detta är sjön Kösens största ö och är som namnet antyder av betydande höjd. Här syns ännu grunden efter en gammal vikingaborg. Boende: Två ogifta systrar från Jungfrugård byggde sig en koja här då de var så rädda för myror och det fanns vid denna tiden inga myror på ön. Övrigt: Lämningar efter deras boplats syns där än idag. En väldig lind med en stamomkrets vid roten av 5m står på sydöstra sluttningen av ön. Hela ön är nu övervuxen med tät furuskog. 172.Sörafåll. Bild sid 70. Ett litet torp hörande under Skattegård. Boende: En snäll och välmenande gumma Maja Abrahamsdotter. F.d. bonden Sven Johan Erlandsson tillsammans med sin dotter Ida, gift Karlstedt. Bonden Johannes Nilsson och hans hustru Maria. Övrigt: Johannes var om vintrarna ute i bygderna och sålde vävskedar. Han vandrade vida omkring i södra och västra Sverige och var inte hemma på 16 jular. Annerstad hembyggdsförening köpte upp stugan och flyttade den till en vacker ekbacke nära Annerstads kyrka, där den nu står som en representant för de många försvunna torpstugorna inom vår församling. Sid70 173. Backstugan(Pokers). En skröplig backstuga. Boende: En f.d. Soldat Salmon Poker och hans hustru Anna Stina med sonen Erland som var skräddare och bodde här efter föräldrarna tillsammans med systern Maja. Övrigt: En av dagarna före jul hade Maja eldat ugnen varm men pga någon bristfällighet i murstocken fattade stugan eld och brann ner till grunden. Maja blev sjuk och skulle resa med en bonde i Fårtorp till Ljungby Lasarett men hon segnade ner och dog, så bonden fick vända hem igen. många år efter det stugan var borta sades det spöka vid Pokers källare. Sid71 174.Bygget. Denna stuga flyttades hit från Fårtorp. Boende: Den avskedade soldaten Petter Romb med hustrun Anna Stina och dottern Eva Romb, Johannes Börjesson och hustrun Amanda. Övrigt: Petters hustru Anna Stina var en mycket sjuklig kvinna, han trodde flera gånger att slutet var nära. Då föräldrarna gått bort bodde dottern Eva Romb i många år ensam i stugan. Husen har stått öde sedan 1945. Det fanns endast föda till en ko på det lila stället. 175.Fridhem(Håkens). Ett friköpt gammalt arrendetorp. Ryggåsstugan var belägen omedelbart vid Kånna sockengräns. Boende: Torparen Håkan Danielsson och hustrun Bengta samt en stor barnaskara. Övrigt: När Håkan gått bort bodde hans änka och en dotter "Håkena-Kristina" kvar. Dottern var förståndshandikappad och man kunde inte lämna henne ens för en stund ensam. En gräsbevuxen kulle synes ännu där murverket stått. 176.Lund. Ett ödehemman tämligen sankt belägen. Boende: Bonden David Svensson och hustrun Katarina, deras dotter Kristina övertog gården och bodde där med sin make Petter Erland Andersson. Övrigt: De sista 40 åren har gården varit bebodd och brukad av syskonen Emma, Anna och Gustav Pettersson barn till ovannämnda Petter Erland och Kristina. Numera är gården såld och jorden har delats av granngårdar. Ett vårdträd, en gammal ask sträcker sina grenar mot husen. Allt minner om människors en gång strävsamma liv. SKEEN Sid72 177.Åsbygget. En torpstuga . Boende: Klockaren och orgelnist Otto Sjöström och hustrun Matilda och deras son. Övrigt: En gång när Otto och hans son jobbat i skogen och kom hem möttes dem av en rykande askhög av det som på morgonen varit deras hem. Otto skulle spela i kyrkan på söndagen och hade såklart ingen kostym, men fick låna en av godsägare Sandberg som var alldeles för stor. det berättas att det var en ganska komisk syn att se Otto Sjöström komma gående upp mot kyrkan hållande i den vida kostymen. Alla spår efter bebyggelse är nu utplånade. 178.Knockens. En låg, grå och fallfärdig stuga belägen alldeles vid standbrinken av Torpaån. Boende: En gammal grovvuxen man, kallad "Johan Knock" och hans lilla gumma Sara-Lena. Övrigt: Knocken var en riktig storsnusare och hade hela den brada munnen full av Ljunglövs ett. i ån nedanför stugan stod alltid en flatbottnad båt bunden för att komma över ån. När vallpojkar någon gång rörde hans båt hytte Knocken med näven och röt så pojkarna lade benen på ryggen och sprang. Kvar efter husen är bara en källarhåla samt krusbärsbuskar. Sid73 179.Hulebäck.Bild sid 73. En vältimmrad stuga som uppbyggdes ett hundratal meter från den plats där ovannämnda Knockens stuga legat. Boende: Lars Nillson och hustrun Carolina. Fingal Johansson. Övrigt: Den odlade jordes nu av jämna stenfria fält, vilka gott kunde lämna bärgning åt en familj. Platsen ansågs dock för avlägsen och blåsig varför ingen ville bo här. Stället slogs samman med Nygård och stugan revs. Några timmerträn härifrån användes till hembygdsstugan Sörafåll. Siid74 180.Stenbergs. En liten primitiv torpstuga, vilken försvann redan på 1860-talet. Den var belägen vid Nygårds gräns på Skeen Jönsagårds ägor. På platsen finns ett bostadshus(Arvid Karlssons) Boende: Pappersarbetare Nils Stenberg med sina barn. Övrigt: Stenberg var mycket fattig så hans dotter Anna(Tjuv-Anna) stal en skinka men blev upptäckt, förföljd och upphunnen. Nära Skeen tappade hon skinkan i ett dike där den sedan hittades av den rätte ägaren. Efter Stenbergs död försvann husen. 181. Åstugan. En liten torpstuga på skeen Brogårds ägor, belägen endast någon alen från Bolmåns strandbrink. Boende: Skomakaren Carl Magnus Juhlin, hustrun Katarina och deras barn. Övrigt: En son Carl Henrik föddes i stugan och blev senare brevbärare i Annerstad, han hade även öga för det vackra i naturen och målade tavlor bl.a. ångbåten Ebbe som gick i bolmån. han tyckte även om att sitta i skogen och meditera och spela flöjt. På 1860-talet tog Carl Magnus stugan med sig och flyttade den till Annerstad Hulugård, där står den ännu kvar under namnet Humleberg. 182. Dalen (rättarestugan). En prydlig rödfärgad stuga med vita knutar. Boende: Rättare Teodor Gunnarsson och hans hustru Ingrid. Vagnmakaren Carl J. Gustafsson. Övrigt: En rättare var en som förr i tiden ringde i vällingklockan morgon, middag och kväll för att kalla den stora skaran dagsverkare och statare till och ifrån dagens arbete på åker och äng. År 1935 revs stugan och tomten med murverkshögen är nu översvämmad av kraftverksdammens vatten. Sid75 183. Ryktarens. En liten grå stuga med torvtak. Boende: En ryktare som hette Karl Jonasson . Övrigt: Han var först ryktare i Skeen men efter att han flyttade till ett torp i den s.k. Tunneby blev han ryktare i Hulugård . Stugan revs år 1880. 184.Knapplehytt. En lågstuga som låg där Skeens väg (Kärleksstigen) utmynnar mot Halmstadvägen. Boende: En gumma vid namn Pernilla mestadels kallad "Sockamissa". Övrigt : Stugan var så dålig så att hon ej kunde bo kvar längre utan flyttade till Byatorp. Strax därefter föll stugan samman. 185.Björket.Bild sid 76 . Ett Torp hörande under Skeens Jönsagård, mycket avsides beläget. Boende: Torparen Johan Eriksson och makan Ida Kristina. Johan Strandberg som var gift tre gånger. Hans sista hustru heter Sofia. Ernst Johansson och Ester. Per Göransson och Anna. Övrigt: På stället fanns föda till tre kor. En kväll glömdes fotogenlampan kvar och det började brinna i ladugården och tre kor brändes inne. Ladugården är riven och flyttad till Sunnertorpa, Torpa sn. Stugan står ännu öde kvar. Sid76 186.Stina Katis. En riktig jordkula, bestående av håla i jorden samt däröver ett litet tak täckt med torv. Boende: En gammal gumma Stina Pehrsdotter kallad "Stina Kati". Övrigt: Det var mer än en gång som nöden drev henne att be om lite mat. Boplatsen var belägen i backen mellan Dalabacke och nya Halmstadvägen. 187. Kvarnatorpet. En gammal lågstuga, grå och fallfärdig. Boende: Mjölnaren" Möllare-Pettern" och hans gumma "Möllare-Brittan". Övrigt: Denne Petter var den siste mjölnaren vid den s.k. Öakvarnen i Skeen. Kvarnen tillhörde Skeen Norregård (herrgården) och det var endast deras egen säd som maldes här. Efter stugan på kvarntorpet syns ännu en del lämningar. Sid77 188. Karlsro(Jannas). Ett gammalt dagsverkstorp, senare arrende. Läget var synnerligen vackert nära Bolmåns strand. Boende: En smed vid namn Karl Mellberg och hustrun Bengta. Janne Johansson och makan Maria. Övrigt: Janne blev mycket gammal och bodde ensam kvar i flera år. Då han inte kunde reda sig själv fick han komma till ålderdomshemmet i Annerstad, där han senare dog. Efter att ha stått öde i ett par år revs stugan 1942. Tvärs över resterna av muren , skär numera en väldig högspänningsledning med 60 meter bred gata. Rättelse: Efter makarna Mellbergs död , bodde här två änkor. Den ena hette Anna-Britta Bengtsdotter-Kontant, och den andra gick mestadels under benämningen "Söte-Kalla-Anna-Katarina" Båda två voro en smula originella och hade sina egna idéer och höllo stuvt på sina gamla metoder. 189. Dammtorpet. Ett torp beläget utmed Torpaån mittför Skäckarp. Boende: En man, Jöns Jonasson (Jöns på dammen) , hans son Karl Jönsson och dennes hustru Kristina övertog senare torpet. Krögare och gästgivare Gustav Rydberg samt hans hushållerska Britta. Övrigt: På den tiden då Rydberg bodde på Dammtorpet, var i fallet anlagd en vadmalsstamp. Sådana stampar var ganska sällsynta anläggningar. Såväl stampen som stugan nedrevs omkring år 1913. SKÄCKARP Sid78 190.Kullen. Bild sid 78. Ett dagsverkstorp, senare friköpt, mycket avsides beläget på Mellangårds utmark. Ursprungsstugan var torvtäckt och mycket låg men ersattes senare av en ny. Boende: Torparen Per Bengtsson och Johanna med sonen Ceander Persson och hans hustru Hilda. Den som sist innehade det vackra stället var en son till Ceander som hette Simon Svensson. Övrigt: Sedan 1946 står husen öde, dock är stugan sommartid delvis bebodd. 191.Svenstorp. Här var en vanlig rödmålad torpstuga. Boende: Sven Jönsson (Nelle-Sven) och hans maka Petronella med alla sina barn. Soldaten och fjärdingsmannen Johan Ek och hans hustru Karolina. Övrigt: När Svens barn rest till Amerika och hans hustru dött blev Sven alldeles ensam och ville inte bo kvar här utan flyttade. Jorden hade fött två kor och fick så småningom växa igen. År 1905 revs husen. Sid79 192. Österlund (Arvids). En liten och låg backstuga försedd med torvtak. Stugan och det lilla fähuset var sammanbyggda och var belägna utmed landsvägskanten. Boende: Dagsverkare Arvid Fredriksson och hustrun Stina. Då hans maka Stina dött passades han på slutet av sin syster, Krypa-Britta. Övrigt: Arvid gick på dagsverke och lade stenmurar för 50 öre famnen. Därvid fick även den sten som gick åt brytas upp ur jorden. Han gick även en tid med posten som hämtades i Piksborg. År 1913 ödelades och revs även detta hem. 193. Norralid. här stod under förra hälften av 1800-talet en backstuga. Boende: Den uttjänta soldaten Måns Baddare i Skäckarp. Övrigt: Möjligen kan det varit denna knekt som bott på Norralid. Alla spår är borta nu. 194. Lugnet (Nämndens). En stuga som byggdes till undantag åt nämndeman Johannes Johansson år 1888. Boende: Johannes Johansson med hustrun Anna och sina barn. Deras Barn Nils (Nämnda-Nisse) och Maria. F.d. prästgårdsarrendatorn Aron Karlsson och hustrun Annie. Senare var det blott tillfälliga hyresgäster. Övrigt: Nämnda-Nisse hade i unga år varit kusk på postdiligensen mellan Ljungby och Halmstad. Stugan blev riven under 1954. 195. Skäckarp Norr. En undantagsstuga. Boende: Änkan Kristina Jonasson. En pigg och renlig gumma som hette Ida Söderström som alltid höll så snyggt i sitt hem. Övrigt: Stugan står obebodd kvar och används som sädesmagasin. Sid80 196. Tanebo. Bild sid 80. Ett torp beläget långt ut i skogen. Boende: Änkan Ingrid Kristina Johansson och hennes dotter Maria, "Mia på Tanebo". Övrigt: Maria gick på dagsverke och hjälpte till vid bröllop och begravningar. I övrigt spann hon och stickade i sin stuga, hon skötte även om sin sjuka och blinda mor. På Tanebo syns ännu lämningar efter den lilla torvtäckta stugan. Sid81 197. Märkeshultet (Ormastenen). En backstuga belägen i de ödsliga ryarna, ej långt från församlingens sydligaste hörn. Boende: Dagsverkaren Johannes Abrahamsson med sin familj. Övrigt: Ett tiotal meter från Johannes stuga , Låg en jordfast sten kallad ormastenen. En naturbildning ovanpå denna kunde liknas vid en ringlande orm. En morgon kom Johannes med sina två barn gående bärande på små knyten, deras stuga hade brunnit under natten . Ingen visste vart de senare tog vägen mer än att en son Karl Oskar, senare varit handlare i Bolmen.Granskogen växer nu tät över grunden och murverket. 198.Furulund (Johan Petters). Dagsverkstorp under Skäckarp Södergården. Boende: Johan Petter Svensson, hustrun Lotta och deras barn. Övrigt: Barnen från detta torp var de som hade längst skolväg och det hände att de kom fram med träskorna fulla av snö och is under den långa vägen till kyrkbyn. År 1902 flyttade Johan Petter med sin familj till Killeberg, Annerstad Hulugård. 1904 nedrevs stugan på Furulund. 199.Hagalund. Ett dagsverktorp. Boende: Torparen Karl Isak Svensson, broder till ovannämnde Johan Petter. Hustrun hette Josefina och deras barn. Övrigt: Till jul städades och pyntades det och barnen fick var sin julhög med varsitt kulört ljus som de satte mycket högt värde på innan de begav sig iväg till sockenkyrkan. Karl Isak åkte först själv till Amerika för att tjäna ihop till biljetter, så de andra familjemedlämmarna kunde komma efter. Hagalundsstugan stod öde till den senare rasade samman år 1906. Sid82 200.Stensdal. Ett gammalt dagsverkstorp under Södergården. Boende: Torparen Anders Korneliusson med makan Katarina. En dagsverkare Samuel, vilken arbetat åt färgare Sonesson i Hulugård. Övrigt: Anders hade i unga dagar varit inspektör på Skeens Nygård, men fick sådana penningbekymmer så att han till sist måste bli dagsverktorpare. Husen revs år 1903. 201.Stenshult (Backatorp). En vackert belägen torpstuga. Boende: Dagsverkare Johannes Mattson och hustrun Johanna. Deras son Sven Johan och maka Elin. Johan Karlsson och Katarina. Övrigt: På Backatorpet var stuga och ladugård sammanbyggda i en länga. Kom någon besökandein i köket, kände han genast lukten av svinstia och kunde höra grisarna grymta. I väggen mellan köket och svinstian var nämligen ett hål varigenom man gav grisarna mat. 1917 nedrevs stugan, men lämningar efter bebyggelse synas där ännu. Sid83 202.Aspedal (Pella tomt). Boende: En ung man vid namn Per Bengtsson med makan Johanna. Övrigt: De bodde under mycket primitiva förhållanden i några år och ville bygga nya hus. Det gick dock inte bonden som ägde marken med på, varför de på Mellangårdens utmark städjade ett nytt torp, vilket de bröt upp och bebyggde och kallade Kullen. Ett 20-tal meter från Torpa sockengräns synes ännu en källare efter Aspedal. Platsen kallas ännu "Pella Tomt". SKOGARYD 203.Gerdeskull. En ryggåsstuga med torvtak. Boende: Carl Magnus Johansson och hans hustru Britta-Stina. Fattighjonet Hans. Övrigt: Dessa människor omnämnes i kyrkoboken som utfattiga. Husen på Gerdeskull raserades med åren och revs 1881. Murverkshögen samt en brunn finns ännu kvar. 204.Treboken. En grå och anspråkslös backstuga. Boende: Torparen Johan Johansson "Fölingen" med sin hustru Kristina samt sonen Karl "Karl Föling". Övrigt: I juldagarna år 1910 började det plötsligt att brinna i stugan och Johan som var sjuk och sängliggande, blev utburen i snön, iklädd endast en skjorta. Hela familjen blev då hemlös genom att stugan brann ned och alla fick komma till ålderdomshemmet i Annerstad. Efter Karl Fölings födelsehem i Skogaryd syns ännu ruiner. Sid84 205.Grönalid. Ett torpställe anlagt år 1867. Stugan flyttades hit från Grönelid(Karl Svenssons). Boende: Gumman Anna Stina Svensdotter. Johan-Smed och hans hustru Maria. Jordbrukaren Algot Johansson och hans hustru Albertina. Den äldre mannen Axel Jonsson. Övrigt: Johan byggde i en backsluttning vid torpet en smedja och här smidde han några smågrejor såsom hästskor,gångjärn,klinkor o.dyl. Även några tegar uppbröts och gav föda till ett par kor. Axel Jonsson bor ännu kvar och brukar torpet. 206.Gastabacken. En backstuga med torvtak. Boende: En äldre man som hette Magnus kallad "Gasten". Övrigt: Han var alldeles utmärglad och hade ett utséende så fruktansvärt att han kunde skrämma slag på folk. När han också sysslade något litet med svartkonst, var det ju inte underligt att folk hade respekt för honom. Han hade en dotter , Maria eller "Gastaplantan", vilken bodde i en jordkula i Grimshult. År 1879 nedrevs de låga husen på gastabacken. 207.Mattes. Även detta en låg och oansenlig backstuga. Boende: Kringvandrande försäljaren Mattias Jönsson och hans hustru Ingeborg med sina tre söner Petter Mattsson på Tryggsberg, Johannes Mattsson Stenshult,Skäckarp och Anders Mattsson. Övrigt: I gången tid fick församlingsborna själva ombesörja klockringningen i sin kyrka och då råkade Anders Mattsson få en stöt av den stora klockan och ramlade omkring 10m. Mattsson hade turen att hamna rätt i en konverserande grupp kvinnor. Man bar ner Anders till prästgården och han gick efter ett par dagar hem på egna ben. Stugan i Skogaryd nedrevs år 1868. Sid85 208.Örnahall. Ett litet arrendetorp under Norregården. Det var beläget i Annerstads sockens allra västra spets. Boende: Ett äldre torparpar Karl och Katarina var de sista som bodde på den avlägsna platsen. Övrigt: År 1912 nedrev ägaren husen dörute. Vid Örnahall möts fyra församlingar i en berghäll inhuggen stjärna: Annerstad,Odensjö,Lidhult och Vrå. Stugan låg mitt i församlingsgränsen, Det större rummet var i Annerstad och kök och kammare i Vrå. Rättelse: Den torpare vid namn Karl som var bosatt här, var mycket liten till växten varför han ganska allmänt kallades för "Fnatta-Kalle". 209.Sågstugan. Bild sid 85. I denna stuga var på 1890-talet en lanthandel inrymd. Boende: Tidigare bokhållare Janne Lööhr, Sigurd Svensson som flyttade den till byholma och Alma Johansson. Övrigt: Janne Lööhr stiftade Lööhrska donationen på 3.470kr.vars årliga ränta skulle användas till beklädnande av fattiga skolbarn inom Viggåsa skolrote. Stugan som ännu står kvar är nu öde. Sid86 210.Svenstorp (Rackebo). En torpstuga hörande till Skogaryd Södergården. Boende: Korgmakaren Sven Persson och hans hustru Bengta. Frans Johansson(Glas-Fransen). Valfrid Karlsson-Videgren med sin familj. Övrigt: Korgmakare Sven tillverkade bl.a. potatiskorgar av envidjor som han gick runt och sålde och Frans bedrev handel med glasvaror. År 1944 nedrevs stugan, men en förfallen vedbod står kvar. 211.Rödavad. Enligt de gamlas berättelse samt handlingar i Annerstad kyrkoarkiv utvisa, fanns det i Skogaryd ett torp som hette Rödavad. Boende: "Drengen Salomon Simonsson". Övrigt: I en gammal längd över gåvor till Annerstad kyrka, samt gåvor till församlingens fattiga står omtalat att han ska ha givit två skill. till kyrkan och 1skill till de fattiga den andra söndagen efter påsk,den 16 April 1814. Alla personliga minnen från denna avlägsna tid då torpet var bebott, har försvunnit i tidens töcken. SLÄTTAGÄRDET 212.Pokers tomt. Här stod förra soldattorpsstugan i Romborna rote med nr.90. Boende: Knekten Salomon Poker. Peter Romb. Övrigt: Peter Romb godkände dock ej den gamla fallfärdiga stugan till bostad, utan rotebönderna uppbyggde en ny ett stenkast från den gamla. Den nya stugan används än idag som bostad på Slättagärdet. SUNDRANÄS Sid87 213.Skogsände(Skrålahie). En liten torpstuga. Boende: Torparen Petter Arvidsson och hans hustru Maria. Övrigt: Petter och Maria var mycket fattiga och hade all möda att draga sig fram. Fisket i den närbelägna sjön Bolmen hjälpte dem över den värsta svälten. På höstarna när siken lekte kunde Petter göra goda fångster. Då Halmstad-Bolmens järnväg byggdes disponerades stugan av rallare. Ett vilt liv var här då rådande,varför stället fick namnet "Skrålahie". När rallarna dragit bort rev man husen. Några buskar av lönn synes ännu på platsen. 214.Fattigstugan(Gröne backe). En usel backstuga vilken varit belägen ett 50-tal meter söder om vägen till Södratorp. Boende: Änkan Ingrid Bengtsdotter. Den ensamma kvinnan Sofi Zakrisdotter. En välkänd kvinna "Pernilla" mestadels kallad "Sockamissan". Övrigt: Pernilla hade klumpfötter vilket gjorde att inga skor passade henne, så hon lindade in fötterna i trasor och fick därigenom en smygande gång. Därför sade man att hon gick på sockorna. Hon flyttade sedan till Skeen, efter det stod den anspråkslösa stugan i Sundranäs kronopark öde. Ännu idag skönjes murverkshögen i dunklet under granarna. Sid88 215.Åkas torp. Det är ett 90-tal år sedan här fanns bebyggelse. Boende: En gammal man som hette Åke. Övrigt: Äldre personer minns dock när de små tegarna var i bruk. Någon lämning synes ännu, men platsen är bevuxen med skog. 216.Norrnäs. Ett gammalt kronohemman. Boende: Riddaren Karl Ulfsson Sparre. Ståthållaren Olof Hård. I ena änden Ola och nelly och i den andra änden Skogvaktare Anders Karlsson och hustrun Tilda. Torsten Svensson och Karl Verner med familjer. Övrigt: Norrnäs har anor och nämnes första gången år 1381 då riddaren Karl Ulfsson Sparre bortbytte gården till Nydala kloster. År 1940 nedrevs alla husen på Norrnäs, denna gamla kulturplats vilken varit bebyggd i omkring 1000år. På den i sjön Bolmen utskjutande, vackra bokskogsklädda udden finner man ännu betydande spår efter det forna säteriet. 217.Södratorp. Bild sid 89. Ett mycket ensamt och svårtillgängligt läge i Sindranäs kronoparks södra del. Väg saknades , så när som två gångstigar, en till Byholma och en till Piksborg. Boende: Gumman Elna. Torparen Gustav och hans hustru Kristina. Lastningsförmannen Johan nilsson och hans maka Hilda med deras 12 barn. Johan dog och Hilda gifte om sig med Isidorius Johansson.. Övrigt: Det fanns ingen brunn på gården utan de boende fick gå över Murån för att hämta vatten i den naturliga källan. Där var även en stickhyvel anlagd. Två kor kunde de ha på de små steniga tegarna kring stugan och fiske i sjön fick bidraga till försörjningen. Husen revs år 1943, och den odlade jorden är i full fart att erövras av skogen. Sid89 218.Åmossabacken. Enligt de gamlas utsagor stod här fordom en stuga. Det torde vara betydligt över hundra år sedan dess. 219.Julla kulle. En liten backstuga som bestod av endast ett rum, 4 meter i fyrkant. En stor del av detta upptogs av den stora muren med den öppna spisen. Boende: En dagsverkare som hette Julius med sin stora familj. Övrigt: Bakugn fanns ej i stugan , varför inbyggarna fick gå till Sundranäs och baka. Då de sedan bar det fördiga brödet hem till stugan, vilade de med bördan på en sten. Denna kallas än idag för "Brödastenen". Julla stuga försvann på 1870-talet. Sid90 220.Ropareudden. En lågstuga belägen på en udde vid Fettjesund. Boende: "Fiskare-Karl-Johan" med sin son Elof. Även färjekarlar bodde här. Övrigt: Det fanns en färja så att folket från Sundranäs kunde ta sig till Annerstads kyrka, eller vart de ville bege sig så var den enda utfarten över denna färja. Här levde man uteslutande på fiske. Grundstenar syns än idag efter deras hem därute på udden. TJUVARP 221.Johansdal(Munkens). Ett dagsverktorp städjat år 1827. Den lilla torvtäckta stugan var belägen i en västersluttning mot Annerstads mosse. Boende: Den f.d. bonden Sven Johansson och hans hustru Kristina . Övrigt: De hade tidigare varit ägare till Kullagård men tog på äldre dagar torpet till undantag. Några små åkerlappar fanns uppbrutna i den steniga jorden runt stugan och födde knapphändigt en ko. Torpstugan nedrevs år 1900. Två lönnar, samt murverksrester syns ännu på platsen. 222. Korslien. Här låg en backstuga, gammal och dålig. Boende: Backstugusittaren och dagsverkaren Johannes Eliasson och makan Britta. Övrigt: Tidigare trodde man att Korslien var tillhåll för övernaturliga makter. De som färdades förbi på gamla landsvägen, aktade sig för att komma här förbi sedan skymningen fallit. Det berättades att en hästskjuts fallit i sken och kusken Håkan "Håknafloe" ramlat av och släpats med till en till en krök, där en vägtrumma finns och att man flera gånger hört röster där nedifrån. Anledningen till att det finns så mycket vidskepelse vid denna plats kan ha sin grund i att ett bronsåldersgravfält om sju kullar ligger i omedelbar närhet av Korslien. Sid91 223.Kullagård (Backstugan). Boende: En Jordegumma(barnmorska) "Hansa-Britta". Frans Johansson och hustrun Alma. Övrigt: Då ingen annan ägnade sig åt detta yrke var "Hansa-Britta" mycket flitigt anlitad. Den låga stugan var torvtäckt och hade stengolv i köket. Den nedrevs omkring sekelskiftet. 224.Hallsberg. Ett arrendetorp för vilket några riksdaler erlades om året. Det var beläget på en ö i sydligaste delen av stormyren , Annerstads mosse, och var på flera sidor omgivet av bottenlösa gungflyn. Boende: En torpare Lars Johan Johannisson och hans hustru Maria och sonen Sander. Övrigt: Då Sander var snickare hade han en liten verkstad där han tillverkade olika sorts möbler, hyvelbänkar o.dyl. Lars Johan odlade och bröt sten i vildmarksbacken, så till slut kunde tre kor klara sig på betet. Då Lars Johan gått bort ville Maria och Sander flytta då de tröttnat på ensamheten härute och flyttade till Nöttja. En del av de präktiga husen tog de med sig men än idag står en stor del av skorstenen kvar. VIGGÅSA Sid92 225.Lassabacke. Bild sid 92. På den plats där Viggåsa skola ligger, låg på 1800-talet en backstuga. Boende: En äldre man tidigare slaktare kallad "Johannesa-Jonas"eller "Skrik-Jonas"(Johan-Gapare) med hustrun Greta. Övrigt: Jonas hade en mycket gäll röst därav namnet. Han var både slaktare och handlade med slaktdjur även sedan han och hans hustru övergett sin stuga och flyttat till Halland. Nu är alla spår efter stugan Lassabacke utplånade. 226.Börjessons. Ett litet torpställe, beläget helt nära gamla landsvägen mot Byholma. Boende: Kreaturshandlare Johannes Börjesson och hustrun Trina. Övrigt: Börjesson var knepig och slug i affärer, och hade det kanske lite bättre ställt än andra, men då han söp mycket fanns ändå inte mycket kvar när ålderdomen kom. År 1871 flyttade han på grund av stugans skröplighet till en backstuga ett stycke från byn. Den gräsbevuxna murverkskullen syns ännu i en aspdunge. 227. Börjessons fåll. En torplägenhet som var belägen på Norregårdens ägor. Boende: Johannes Börjesson. Övrigt: Här bodde Johannes Börjesson sina sista år . Han hade några får och getter som husdjur på den lilla odlingen runt husen. Efter Johannes död på 1880-talet, nedrevs stugan. Numera är det blott en liten åkerlapp, kallad "Börjessons Fåll", som utvisar ungefärliga platsen för husen. Sid93 228.Backstugan(Andreasas). En torpstuga belägen vid vägskälet mot Espenäs. Boende: En äldre man som hette Andreas Ivarsson. Övrigt: Han var som så många andra torpare mycket fattig. Den gamla torvtäckta stugan försvann på 1870-talet efter Andreas död. Några obetydande lämningar syns dock kvar. 229.Norregården(Bengt Johans).Bild sid 93. Ett ödehemman. Boende: En äldre ungkarl Bengt Johan Johansson. Övrigt: Han kunde mer än dem flesta och hjälpte till att bidra till en del av kostnaden när Annerstad kyrkas storklocka skulle omgjutas. Därför fick han sitt namn ingjutet i den nya. Sedan hans död år 1950 har hans stuga stått tom. Sid94 230.Brittelund. En torvtäckt ryggåsstuga belägen vid landsvägen till Byholma. Boende: Fjärdingsmannen Nils Johan Tholander och hans hustru Britta. Övrigt: Britta bodde ensam kvar efter sin makes död. Den gamla stugan hade som så många andra torphus avträdet sammanbyggt med husgaveln. Britta Tholander dog år 1930, och två år efteråt nedrevs stugan men delar av densamma uppbyggdes ånyo i Grimshult. Ladugården, samt några risiga äppelträd står ännu kvar på den igenväxande tomten. 231.Bussadungarna. Detta var Viggåsa soldattorp med nr 84. Boende:Linjeinfanteristen Nils Petter Schön och hustrun Petronella. Dagsverkaren Johannes, kallad "Bussen", och hans maka Kristina. Soldaten Joachim Klyft. Övrigt: Bussen dagsverkade hos bönderna i byn, vilka alla hade del i soldattorpet. Klyft var den siste som bodde här och stugan revs år 1891. Under granarnas dunkel synes ännu det raserade murverket. 232.Rosenlund. Ett arrendetorp under Norregården. Boende: Toffelmakaren Johan Magnusson(Toffle-Johan), och hustrun Josefina. Övrigt: De hade ganska svårt att få den lilla inkomsten att räcka till och Josefina klagade hos Kungen ett par gånger. det kom då syn till torpet från högre ort, men syneförrättarna tyckte inte att Magnussons hade det sämre ställt än många andra, varför inget gjordes åt saken. Josefina blev till sist led åt alltsammans och kände sig överflödig och tog en morgon sig själv av daga. Toffle-Johan bode därefter ensam kvar till sin död. Den rymliga och gedigna torpstugan nedrevs år 1938. Några vackra lönnar står ännu kvar framför murverkshögen, men runtomkring gör nu skogen sitt intåg. 233.Bokelund(Gyllery). Ett torpställe beläget långt från byn mot Torpa sockengräns. Boende: en dagsverkare vid namn Nils Nilsson och hans gumma Kjerstin. Soldaten Henrik Glad "Gladan på gyllery" och makan Maria. Övrigt: Runt husen var några tegar uppbrutna som i bästa fall gav föda till två kor. År 1907 revs den i relativt gott skick varande stugan och flyttades till Lillarp, torp nr.143. Betydande rester finnes ännu på den avsides liggande ödetomten. Sid95 234.Gyllery. En gammal backstuga belägen helt nära ovannämnda torp. Boende: En gammal och utsliten dagsverkare som hette Fredrik. Övrigt: Ett stycke från Gyllery var vid Mörtsjöns avlopp,den s.k. Gladabäcken, anlagd en bysåg. Sågningen sköttes den sista tiden av bönderna själva. Sågverket var mycket gammalt och började omsider förfalla, varför man så småningom upphörde att använda detsamma. Bysågen nedrevs år 1889, men kvar ligger ännu sågdammen med den lilla dammluckan. VÄSTRABY 235.Ånästorpet. I mitten av 1800-talet utgjordes det nuvarande hemmanet Ånäs av två torp. Boende: Torparen Johannes Svensson och hans gumma Elin och i det ena och i det andra Jöns Hansson. Övrigt: Stugan där Johannes och Elin bodde i var torvtäckt och låg bakom den nuvarande ladugården i Ånäs. Det andra torpets odlade areal mångdubblades sedermera av bonden Jöns Hansson, vilket hemman nu har 50 tunnland odlad jord. 236.Moses undantag. En undantagsstuga. Boende: Bonden Moses Andreasson och hans hustru Maria. Skogsarbetaren David Johannesson. Övrigt: Det berättas att gamle Moses hade ett långt vitt helskägg och såg ut som en riktig patriark. Stugan står ännu kvar och har sedan många år tillbaka varit bebodd av skogsarbetaren David Johannesson. ÅDALEN Sid96 237.Soldattorpet (Svahns). Detta var soldattorp i Skäckarps rote med nr.91. Boende: Soldaten Sven Johan Svahn och hans hustru Susanna. Smeden Bengt Johan Svensson och hushållerskan Ingrid-Stina Eriksson kallad "Smesan" eller "Hunnafröken". Övrigt: Sven Johans hustru var en mycket arbetsam och duktig kvinna. Hon odlade och slet upp flera åkertegar kring torpet och varje gång en säck säd skulle malas gick hon med säcken på ryggen de 4 kilometerna till Skeens kvarn. Till sist blev Susanna något grubblande och en vintermorgon dränkte hon sig i Torpaån. Ingrid-Stina hade i yngre dagar varit kocka på en båt och rest vida omkring, Så hon friköpte soldattorpet från Rotebönderna. Hon processade om en ö i Torpaån och vann processen. Stugan revs på 1920-talet. Den mycket gamla torpladugården kvarstod ända till år 1955, då den flyttades till hembygdsparken vid kyrkan för att bevaras åt eftervärlden. 238.Boalund. Ett dagsverkstorp. Boende: Torparen Sven Månsson och hustrun Trina och deras son Johan-Petter. Änkan Ingrid Andersdotter. Soldaten Sven-Elof Anström. Övrigt: Sven -Elof hade otur med den röde hanen, så torpstugan brann ned år 1891. Det var den andra stugan han brände upp. Tidigare hade husen på Perstorp,Annerstad by (torp nr 18) brunnit för honom. Sid97 239.Öjarp (Israelssons). En liten odelagd hemmansdel, hörande till Landbogård. Boende: Slaomon Israelsson och hans maka Kristina. Karl Andersson och hans hustru Matilda. Övrigt: Två kor var det mesta de små åkerlapparna kunde lämna föda till. Sedan Karl och Maria flyttat 1930, stod husen öde ända tills de år 1944 revs ned. Ödeträdgården börjar nu alltmer att förvildas. 240.Sjöbygget. En backstuga med torvtak, belägen helt nära sjön Bolmens strand. Boende: Torparen Johannes Pettersson. En äldre man kallad "Snåle-Petter". Övrigt: Snåle-Petter fick ben gång besök av en man, Isak som skulle lära sig bli mer ekonomisk, då Isak kom tände Petter lyset men släckte det genast igen. När de satt i mörkret och pratade hörde Petter att Isak smusslade med något. Petter frågade då: Vad håller du på med? Den andre svarade då:" Jo jag tycker att när vi ändå sitter här i mörkret behöver vi inte ha byxorna på oss och sitta och slita av dem", varpå han tog av desamma. Snåle-Petter blev då vred och röt:" Ut med dig, här har du verkligen ingenting att lära". Både Petter och hans stuga är borta sedan ett 70-tal år. 241.Bolanäs. En backstuga som legat på en udde i sjön Bolmen. Boende: Namnen på inbyggarna är bortglömda. Övrigt: Här fann ej alls någon odling, utan de människor som bott här har levat av fiske i sjön. Stugan försvann redan 1870. 242.Hagen (Pyringens). En torvtäckt backstuga med någon liten åkerlapp omkring. Boende: En liten man med öknamnet "Pyringen", hans rätta namn var Nils Andersson. Övrigt: Hans huvudsakliga levebröd var fiske och en gång rodde han ut på storsjön med sin lilla eka för att fiska , då kantrade hans båt och Pyringen kom i vattnet och drunknade. detta hände 1875, i närheten av en liten ö, hörande till Sundranäs och än idag bär ön namn efter gubben och kallas "Pyringaön". Backstugan revs efter honom, men numera är på samma plats uppbyggd en sommarvilla. Sid98 243.Brittelycka. Vid den väg som går emellan Öjarp och Norret, låg för 100 år sedan, en backstuga. Boende: En fattig gumma, vid namn Britta. Övrigt: Hon skall ha bott här någon gång under sitt strävsamma liv. Allt är nu utplånat efter husen. 244. Rävanäset. Ett litet torpställe, enastående vackert beläget vid en vik av Bolmen. Boende: En gumma som hette Ingrid Johannesdotter. Torparparet Petter och Tilda, samt barnen. En kvinna som hette Anna Petersson och senare en gammal gumma som hette Kristina Johansson. Stugan blev riven på 1920-talet. En fyrkantig, med stenmur omgärdad täppa som räckte till en ko och några getter. Aplar och syréner finns alltjämt kvar. ÖSTRABY 245.Brostugan. Ett stycke från brofästet vid den gamla stenvalvbron från 1753, som med sina sex valv spände över Bolmån, låg på 1860-talet en torvtäckt torvstuga. Boende: En dagsverkare och räfsemakare vid namn Abraham Johansson bodde här med sina barn: Jonas, Maja, Johanna och Ingrid. Övrigt: "Abraham vid Broen", som han allmänt kallades, hade under yngre dagar gjort många dagsverken vid Bolmarö säteri. Efter det barnen skingrats och mannen dött, nedrevs stugan år 1874. och alla spår efter densamma är nu utplånade. Rättelse: Den gamla stenvalvbron vid Bolmarö härstammar från 1853 istället för 1753 som står i texten. YTTERLIGARE UPPTÄCKTA TORPRUINER. DJURARP. Sid10 246.Löparns(Löpareåkern). En åkerteg i Djurarp bär än idag namnet "Löparns åker",och folkminnet säger att där legat en stuga. Boende: En soldat Isak Löpare i Djurarp. Övrigt: På ytterligare två platser i Djurarp säges ha legat två backstugor och på den högsta punkten i Djurarps by ska ha legat en gård kallad "Gamle-Gård". Alla märkbara spår efter bebyggelse är dock borta. LILLARP. Sid11 247.Linsberg(Greteled) En primitiv backstuga som varit belägen helt nära Johannes undantag, torp nr 141. Boende: Greta Abrahamsdotter. Övrigt: Troligen är det efter denna gumma som platsen än idag kallas "Greteled". MARSJÖ. 248.Kalvanabb. En backstuga. Boende: Inga uppgifter. Övrigt: Enligt en gammal mans berättelse finns det en plats i Marsjö som kallas "Kalvanabb" och här skall för över 100 år tillbaka ha legat en backstuga. Alla minnen efter denna har dock försvunnit i tidens töcken. Ett annat ställe kallas "Katarinalotten" men om här funnits bebyggelse är nu okänt. NORRET 249.Murareledet. En backstuga som låg till vänster om den väg som går emellan Norret och Sundet och ca trehundra meter från husen i Norret låg för länge sedan denna stuga. Boende: En man kallad "Murare-Salmonen" skall sist varit bosatt här. Möjligen var det den Salomon Pettersson som senare bodde på "Eriksmad" i Marsjö. Övrigt: Efter backstugan vid Murareledet märkes ännu en hög murstenar och gammalt lerbruk. ROMBORNA 250.Västregårds undantag. En undantagsstuga. Boende: Peter Jonasson och hans hustru Anna-Stina byggde denna stuga vilken deras son tog över. Efter Peters död bodde änkan "Möllare-Brittan här som var änka efter en mjölnare i Skeen, "Möllare-Pettern". Dottern till Peter och Anna-Stina som hette Gustava bodde även i detta stuga. Övrigt: Husen revs och på samma plats som undantagsstugan legat har senare uppbyggts en stuga av Svante Svensson. Denna kallas för "Vilan". ANNERSTAD BY.Sid12 251.Olofstorp (Olstorp). Ett dagsverkstorp beläget på Byagårds utmarker och anlagt av torparen Olof Bengtsson. Två bröder till honom anlade vid ungefär samma tid varsit torp som fick namn efter sina grundläggare "Larstorp och Perstorp" beskrivna med nr 18 och 19. Boende: Träskomakare Axel Karlsson och hustrun Albertina. Målaren Amadeus Johansson och hans hustru Selma. Numera brukas och bebos stället av sonen John Johansson. Övrigt: Även om Olofstorp ligger en smula ensamt, har det dock goda möjligheter att bestå och undgå ödeläggelse. Sid13 och 14 252.Tingshög. Ett dagsverkstorp under Byagård som senare blev arrende. Boende: Karl Alfred Skoglund och hans maka Vilhelmina med sina 9 barn. En f.d. skåning Jöns Olsson som friköpte torpet. Noak Rask och hans son Magni Rask som var tillsammans med sin familj boende här i flera år. Övrigt: Den gamla torpstugan har tillbyggts med en vinkel och stället innehavs nu av sonen Magni Rask. Sid15 253.Björkelid. Bild sid 14 . En under 1800-talet s.k. backstuga, belägen på prästgårdens marker. År 1875 fanns runt denna knappast någon odlad jord, endast ett litet potatisland. Först långt senare odlades något tunnland och backstugan upphöjdes till rangen av torp. Boende: Ett s.k. fattighjon Karl Magnus Johansson och hans hustru Brita-Stina och deras barn. Tjuvarps soldat Johannes Kindgren med hustru Katrina och deras dotter. Soldaten S.J.Svahn och hustru Emma och deras son Gustav som senare arrenderade stället. Övrigt: Den gamla stugan vars ålder är okänd har under senare år blivit föremål för omfattande renoveringar. Björkelid har ett vackert och centralt läge helt nära Halmstadvägen. Sid16 254.Backarna. Ett dagsverkstorp under Annerstad Prästgård. Som namnet antyder är det beläget på en större backe och är på så gott som alla sidor omgivet av Annerstad mosse. Boende: Torparen Petter Mattsson och hustrun Maja-Lisa med sonen Johan. En man vid namn Karl-Isak Danielsson. Soldat Joachim Ljungberg med hustrun Fredrika (Fika) och sonen Karl-Johan som arrenderar stället efter sin far och innehar det alltjämt. Övrigt: Stugan blev för dålig och nu finns det bara några hålor kvar efter den och Karl-Isak är den som byggde den stuga som står där idag. Vackert är dess läge där uppe på backen och ståtliga björkar omger den lilla stugan som ligger där som ett minne från småstugornas och dagsverkstidens dagar. Sid17-21 255.Hulugård. Bild sid 19. En stuga med ladugård och några tegar som födde ett par kor. Boende: En f.d. hemmansägare vid namn Sven Nilsson "Skåningen" och hustrun Pernilla Oredsdotter och deras son Jöns Svensson med hustrun Benedikta. August Johansson och hans maka Hulda. Övrigt: Jöns var kusk och hade ofta körningar till Ljungby och Halmstad. Då han körde bl.a. emmigranter och varor. Jöns sov många nätter på den frusna marken och ibland var även maten frusen. På äldre dar fick Jöns reumatism och kunde inte ha hästarna kvar längre utan blev s.k. undantagsgubbe. Jöns fick smeknamnet "flickornas Jöns" då han alltid blev så glad när han fick kvinnliga passagerare. August Johansson och Hulda friköpte stället och har sedan dess bott kvar och brukat stället. Sid22 256.Bergslund.(Karl Posts). Ett med ett torp jämförbart ställe som anlades av smeden Carl August Sjöberg. Boende: Smeden Carl August Sjöberg och hans son Anders Johan. Postbäraren Karl Karlsson och hans hustru Kristina. Övrigt: C.A.Sjöberg utförde små smidesarbeten som erfodrades till den tidens enkla jordbruksredskap. Sjöberg bedrev även något litet handel med tallkottar och kreatursben. Han uppköpte sådana gamla ben vilka senare skulle malas till benmjöl. Stugan är alltjämt densamma som gamle smed Sjöberg byggde på 1870-talet. Den odlade marken arrenderas dock numera av en granne. Sid22 och 23 257.Strömsberg. Bild sid 23. En avstyckning från det lilla hemmanet Grönsberg, Annerstad Hulugård. Boende: Johannes Gustaf Nilsson (Stine-Johannes)."Rackar-Salmonen". Klockaren och organisten Otto Siöström med sin son Hilding. Målaren Axel Larsson. F.d. hemäg Otto Larsson. Erik Karlsson och hans hustru Effie vilka nu bebor det gamla klockarbostället. Övrigt: Otto Siöströms son Hilding var nere och metade vid Torpaån och råkade halka ner i ån , då fadern och kakelugnsmakaren Alfred Juhlin som höll på att bygga om stället hörde små rop från ån. Skyndade de sig ner och lyckades på tredje försöket få upp den lille gossen Hilding ur den djupa ån och efter en stunds arbete slog han slutligen upp ögonen och var därmed räddad ur dödens käftar. Numera bebor Erik Karlsson och hans hustru Effie stället som de inköpte år 1944. Sid24 258.Strömså. Ett gammalt dagsverkstorp under Hulugård, senare friköpt. Boende:Soldaten Johan Dahl och hans maka Pernilla (Pernla) som strax efter de flyttat dit gick bort, hans nya hustru hette Maria. F.d.rättaren Edvard Söderström med hustrun Ida född Vahlgren och sonen Karl Söderström. Alfred Pettersson(Kusk-Alfred)och hans hustru Emma. Melvid Malmström. Vagnmakaren C.J.Gustavsson med sin familj. Åke Svensson och till sist verkmästaren C.J.Andersson. Övrigt: C.J.Andersson har nu upprustat det tidigare förfallna stället och gjort det till ett vackert och trevligt sommarboställe. BJÖRKEBERG Sid25 259.Åminne. Ursprungligen ett dagsverkstorp till Bolmarö. Boende: Änkan Anna-Stina Bengtsdotter. Dagsverkstorparen Anders Korneliusson med hustrun Katarina och deras barn. Smeden Sjöberg "Sméen på Åminne". En f.d.dräng Edvard Danelsson med sin syster pigan Anna., Åminne ägdes då av Justus Johansson men friköptes av Artur Johansson med sin familj. Edvin Pettersson . Gustav Sjödahl. Övrigt: Artur Johansson byggde till och förbättrade stugan, byggde ny ladugård och utvidgade arealen och inköpte ödehemmet Björkeberg, vilket han sammanslog med Åminne,och numera kan det forna torpet jämföras med ett mindre hemman. BÖKHULT Sid 26 och 27 260.Jonsberg.Bild sid 26. Ett arrendetorp under Bökhult Norregård anlagt 1858. Boende: En f.d.skolmästare som hette Ola Nilsson och hans hustru Lotta-Maria. Johan Peter Jonasson(Svenborgs-Johan) och hans hustru Svenborg och 3 flickor blev födda här. Johannes Larsson med sin maka Gustava, deras son Gunnar Johansson och systern Hilma. Övrigt: Johannes gick på dagsverken hos kyrkoherde Rydeman som hade stort intresse för planteringar och köksväxtodlingar. Rydeman lät iordningställa en damm där han höll en 8,5kg gammal gädda som han en dag trodde blivit blind. Så med Johannes hjälp skulle dem operera gäddan för starr. Johannes höll och prästen skar ett snitt över båda ögonen, varefter fisken släpptes i dammen. Det sades att gäddan efter denna operation blev mycket livligare och jagade småfisk i dammen, vilket den tidigare ej alls brytt sig om .1905 uppbyggdes en ny stuga som placerades nedom backen ett 50-tal meter från den gamlas grund. Denna stuga står kvar på Jonsberg än idag, och efter den gamla synas ännu betydande lämningar. BYHOLMA Sid28 261.Stava Alms. En liten stuga belägen vid vägskälet till Byholma station. Boende: Skomakare Jonas Alm med hustrun Lisa, och hans andra hustru Gustava. Banarbetare Gunnar Sjödahl och till sist hans bror Erik Sjödahl. Övrigt: När Jonas gått bort hade Stava Alm en fosterdotter till sällskap och glädje på ålderns dagar. Många gånger hade Stava det svårt att få det att räcka till sitt uppehälle, folkpensionen var ej uppfunnen på den tiden. Den lilla stugan står nu öde. HALLARP Sid 28och29 262.Oshult. Ett gammalt dagsverkstorp på Hallarp Lintagårds marker. Boende: F.d.Rättaren Johannes Johansson. Gårdsfiskaren Karl-Johan Johanson"Fiskare-Karl-Johan". Brukaren Karl Adamsson och hans hustru Emma. Jordtorparen Johan Fredriksson(Johan Olsson) och hans hustru Selma. Skogsförman Ernst Lindblad. Övrigt: Stugan som har ett vackert läge, är av den vanliga lågstugetypen och troligen mycket gammal. Den har under 1956 genomgått en grundlig renovering. Det gamla fiskartorpet har dock ett något avskilt läge och dess framtida öde är ovisst. 263.Olsnäs. Ett arrendetorp anlagt på 1860-talet av brukaren Lars Olof Petersson. Boende: Brukaren Lars Olof Petersson med hustru Katrina men han gifte ånyo om sig med pigan Josefina Olausdotter . Hans son Anton Larsson övertog torpet. Faktor Norlander. Arrendatorn Verner Johansson. Övrigt: Anton Larsson var snickare och omändrade den gamla loftstugan så den fick det utséende den ännu har.Han var även mycket skicklig i finsnickeri och tillverkade böbler o.dyl. i en liten snickarbod som han byggt. Han gjorde även båtar ,och dessa var mycket eftertraktade och ansågs vara de bästa man kunde få. Ett stycke från husen är en gammal offerkälla belägen. I denna hade forna tiders människor brukat offra slantar för att komma på god fot med underjordiska och osynliga väsen. Ännu så sent som för ett 50-tal år sedan kunde man finna kopparmynt på källans botten. Sid30 264.Nydala(Halls). Ett arrendetorp,beläget på Hallarp Södergårds marker. Boende: En träskomakare vid namn Karl Jonasson"Halte-Kalle" med sin hustru Anna. Karl Hall Köpte husen och hyrde ut dem till Johan Lorentz (Janne) Jonasson. Karl Hall och hustrun Ingrid med sonen August Hall som tog över stället efter föräldrarna. Övrigt: August Hall innehar och brukar ännu det lilla stället vid 76års ålder. August Hall har ett förträffligt minne och tack vare honom har minnena från torpartiden i Hallarps by, kunnat bliva nedtecknade och bevarade åt eftervärlden. Sid31 265.Skogslyckan(Höje). Ett dagsverkstorp, sedermera arrende, på Hallarps Västergårds utmark. Boende: F hemmansägare Samuel Danielsson och hustrun Johanna. Svante Svensson i 7år. Senare arrendatorer var Nils-Johan Johansson och Gustav Andersson. Sedan 1945 har stället innehafts av Harry Larsson. Övrigt: Under Harry Larssons tid uppbyggdes en ny ladugård av ägaren, Strömsnäs bruks AB, vilket bolag äger större delen av Hallarps by. Vad som för närvarande ryktas, skall ovannämnda bolag nedlägga även detta sista av ställena i Höje och åkrarna ska planteras med skog vilket är mycket beklagligt då torparna med mycken möda och svett uppbrutit marken och tegarna, STENSBERG-MARSJÖ Sid32 266.Stensberg. Detta ställe var fordom Marsjö soldattorp. Boende: Soldaten Karl-Johan Melin. Soldaten Johannes Petersson Melin. Vagnmakaren August Johansson. Numera innehavs soldattorpet Stensberg av Ernst Schentz. Övrigt: August Johansson sysslade med vagnmakeri och de vagnshjul han tillverkade var mycket välgjorda och kända för sin styrka och hållbarhet. På ålderns dagar sålde August johansson soldattorpet, och byggde i omedelbar närhet sig en stuga, benämnd Tallbacken och här bor han alltjämt kvar och njuter sitt otium. Hans förträffliga minne har kommit väl till pass vid beskrivningen om ödetorpens historia. NORRET Sid33 267.Sundtorp (Sundet). Ett mycket gammalt dagsverkstorp beläget på en udde i sjön Bolmen, vid det s.k. "Fettje-sund". Boende: Torparen Karl Pehrsson. Dagsverkstorparen Johan Johansson och hans hustru Susanna. Krontorparen Petter Pettersson med hustrun Anna. Seander Johansson med familj. Övrigt: Petter var en mycket stark man och de ville gärna utmana honom så han blev utlovad 100kg mjöl om han kunde bära säcken hem 2 km vilket han klarade av och det blev ett i bygden länge omtalat kraftprov. I början på detta sekel nedrevs den lilla torvtäckta färjarstugan på Sundet där man ropade till sig färjan som gick till den motsatta stranden, och en större byggnad flyttades hit från Hallarp, Grönaberg, och denna står alltjämt kvar. Det avlägsna men idylliskt belägna Sundtorps framtid är oviss. Om det i framtid blir ödelagt kommer det nog ändå att bli bevarat som sommarboställe, tack vare sitt läge vid Bolmens strand. SKEEN Sid34-35 268.Björketorpet (Björket). Bild sid 35. Ett dagsverkstorp beläget på utmarker hörande till Skeen Norregården. Läget är mycket ensligt och avståndet till närmaste allmän väg är över 2000 meter. Boende: Dagsverkstorpare Petter Larsson och hans hustru Helena. Torparen Erik och Johanna med familj. Torsten Svensson arrenderade stället och Ivar och Anton Svensson odlade jorden. Övrigt: På grund av sitt enskilda läge torde Björket i framtiden bli ödelagt och åkrarna skogsplanterade. När så har skett och även denna lilla glänta i det stora omgivande vildmarksområdet, utplånats, så har ånyo en idyll försvunnit och torparnas kamp med spade och spett, lönats på ett otacksamt sätt. SLÄTTAGÄRDET Sid36 269.Slättagärdet. Detta ställe var förr ett soldattorp i Romborna rote. Boende: En soldat med tilltalsnamnet "Lax". Senare en korpral som burit namnet "Rock". Johan Magnus Rask med hustrun Karolina. Salomon Andersson med hustrun Kajsa sedan övertogs stället av deras son Johan Salomonsson. Övrigt: Johan Salomonsson har förbättrat såväl jordbruket som husen. Den gamla landsvägen,Halmstad-Ljungby gick omedelbart inpå husen och den sista milstolpen mot öster inom Annerstads socken, står alltjämt kvar på gårdsplanen. Ett stenkast därifrån fanns en plats som kallas "Pokers tomt". Möjligen var Poker ett soldatnamn och då hade även denna man tjänat roten. En man kallad Salomon Poker bodde sina sista år ca 500 m från Slättagärdet. En soldat vid namn Petter Romb har även tjänat Romborna rote. SUNDRANÄS Sid36-39 270.Skogstorp(Fiskaretorpet).Bild sid 37 och 38. Ett arrendetorp under övrstelöjtnantbostället Sundranäs. Boende: Krontorparen Jonas Bengtsson med sina söner Sven och Karl . Sonen Sven Jonasson och hans fru pigan Karolina och deras barn övertog torpet. Axel Nilsson(Mård). Furiren Axel Johansson. Skogsarbetaren Karl Verner. Skogsarbetare Per Pettersson Övrigt: En högloftsstuga täckt med torv. 1932 revs densamma och flyttades till Växjö museum, där den uppfördes i samma skick. Kronan lät därefter bygga en ny, modernare stuga på Fiskaretorpet. 271.Brittelund(Enebacken). Ett gammalt dagsverkstorp under Sundranäs. Boende: Dagsverkstorparen Johan Petersson med sin hustru Kristina. Torparen Petter Pettersson "Petter på sundet" och hans hustru Matilda som senare gifte om sig med Anna. En kvinna som hette Ingrid Nilsson var också bosatt här. Likaså Skogsarbetare Sven I Johansson. Övrigt: Brittelund, som torpet hetat sedan det byggdes började på senare år kallas för "Enebacken", och under detta namn är det numera känt. Omkring 1890 byggdes här en stuga vilken på 1930-talet renoverades och alltjämt står kvar. VIGGÅSA Sid39 och 40 272.Furudal. Bild sid 40och41. Ett litet dagsverkstorp under Viggåsa. Boende: Skräddaren Petter Svensson"Skräddare-Pettern" med sin hustru Ulla med sina två söner. Nils Petter Schön och hans son Noack Lönn. Karl Lönn och hustrun Anna. Reinhold Larsson äger och bebor stället nu. Övrigt: Petter sydde på beställning olika sorters kläder åt de närmaste byarnas inbyggare, och han var på den tiden den enda skräddaren i denna del av Annerstads församling. Under Karl Lönn och Annas tid blev Stugan föremål för vissa reparationer. Nu äges och bebos det lilla vackra stället av Karl Lönns måg, Reinhold Larsson. VÄSTRABY Sid41 273.Ånäs. Det nuvarande hemmanet Ånäs utgjordes på 1860-talet av två torp. Det ena ödelades och det andra ägde bestånd och utvidgades. Boende: Hemäg Moses Andreasson och hans son Bengt Johan Mosesson ärvde Ånäs efter fadern. En man Karl Nilsson bodde här en tid, tills hemmanet inköptes av en skåning vid namn Jöns Hansson(Jösse på Ånäs). Erik Bäckström . Nuvarande ägaren heter Egon Andersson. Övrigt: Jönns Hansson var en väldig odlare och mångdubblade det forna torpets areal till så gott som 50 tunnland odlad mark.Stugan var liten och låg, men ny byggnad uppfördes av en senare ägare som hette Erik Bäckström. Så ingen kan föreställa sig att här för 100 år sedan, blott låg två gråa torpstugor med tillhörande tegar. TORPKONTRAKT(Exempel) Sid42-44 1. Brukaren utgör årligen vid Skeens gård 52 mansdagsverken på egen kost, således ett i veckan året om, dessutom 5 kvinnodagsverken, dock får ej fordras mer än ett i veckan. Som vägskatt utgör torparen ett dagsverke årligen utan ersättning. Dessutom utgör torparen tio höstdagsverke mot betalning varierande mellan 1:75 och 2:- per dag. Alla dagsverke ska utföras av fullt arbetsför person och åligger det torparen att sjelf hålla sig med sådana nödiga handredskap som för arbetets uppfyllande erfordras. Utan särskild tillåtelse eller giltigt hinder får den dagsverkskyldige ej uteblifa å sina dagsverksdagar, om torparen uteblifer sin dagsverksdag utan tillåtelse är han skyldiggöra ett straffdsgsverke varje gång han sådant sig till last kommer och har han alltid att rätta sig efter den arbetstid och arbetsordning som af ägaren eller hans ombud bestämmes, brukare vare äfven skyldig i behof att vara behjelplig vid snöskottning mot ersättning. 2. Torpets åbyggnader och brandredskap håller torparen alltid i gott stånd, och utför på egen bekostnad alla reparationer, dock till reparation och nödig ombyggnad ersättes honom förädlat trävirke och setn från gården, husesyn kommer att hållas när gårdens ägare så för gott finner och böra alla vid detta tillfälle upptäckta bristfälligheter af torparen i stånd sättas inom den tid honom föreligger, vid påföljd att i motsatt fall med penningar lemna ersättning för husröta till det belopp som syningsmännen bestämmer. 3. Till husbehov erhåller torparen anvisad torfjord, samt toppar och grenar från gårdens skogar till vedbrand, det förbjudes honom att från torpet bortföra foder, halm, eller gödsel, ljung eller jordbränning är ej tillåten, ej heller får torparen utan ägarens tillåtelse låta bosätta sig något inhysefolk på torpet. 4. Den till torpet hörande jorden skall väl häfdas och brukas, vid afträdet skall torparen lemna jorden höstplöjd och besådd med tillräcklig vintersäd, och vårfoder skall då äfven aflämnasutan ersättning. 40 lispund halm, dock betalar ägaren värdet för den råg som är utsådd, gärdesgården och inhängnaden omkring torpets ägor, samt diken och vattenflopp skall torparen hålla i gott stånd, buskar och ris får brukaren afrödja vid och i närheten af åkrar, för öfrigt förbjudes det honom att borthugga eller skada något träd utan ägarens tillåtelse, han bör dock vara synnerligen angelägen om att väl vårda och sköta trädgården samt hålla ordentligt omkring bostaden. 5. All jakt och fiske på torpets ägor förbehålles gården , och förbjudes det torparen att hålla lösgående, kringstrykande hundar, alla till torpet hörande gärdesgårdar ansvarar torparen för, dock får därtill nödigt stängselvirke erhållas från gården efter anvisning af ägaren, försäkringsavgifter för torpet betalas af ägaren, men är torparen skyldig att på egen bekostnad försäkra sitt lösbo och gröda samt andra tillhörigheter. 6. Då bud sändes till torparen af ägaren eller hans ombud äligger det torparen att då sådant bud ankommer genast fortskaffa det till de närmaste grannarna i den ordning ägaren bestämmer, varje år innan oktober månads utgång måste torparen till gårdens ägare eller dess ombud noga uppgiva alla personer i sitt hushåll och äfven inhysefolk. 7. Torparen får delvis erhålla bete till å torpet vinterfödda fänöt på gårdens skogsmark, dock får torparen sjelf bekosta vallgång eller uppsätta nödigt stängstel, hvartill i tyfall erhålles nödigt stängselvirke efter anvisning af ägaren, ingen betning får ske på gårdens nya skogsplanteringar ej heller får getter eller får släppas på bet i skogsmarker. 8. Brister torparen i fullgörande af föreskrivna villkor och skyldigheter, eller uppför han sig eller hans folk sig ohöfligt eller olydigt mot ägaren eller hans ombud, eller visar han sig särskilt lat och försumlig i sitt arbete, eller ofredar han eller hans folk gårdens skogar eller enskilda ägor, eller förer han en dålig vandel, är han skyldig efter tillsägelse från torpet afflytta, ett år efter uppsägning skett, om ägaren så fordrar, och måste i så fall ersätta den skada som der igenom kan komma att tillskyndas ägaren. 9. De tvistefrågor om tillämpningen af detta kontrakt som möjligen uppstå mellan jordägaren och torparen får icke dragas under domstolspröfning utan skall afgöras genom kompromiss. Skeen den 9 November 1903 Nils Möller Förestående kontrakt godkännes till alla delar, och förbinder jag mig detsamma noggrannt fullfölja, Dato som förut Alexander Nilsson Bevittnas af Johan Svensson Edv.Mårtensson Annerstad SKEEN-herrgården som försvunnit Sid45-59 Läge: Man kommer från Hallarp, viker av den gamla Halmstad-Ljungbyvägen, in på herrgårdsvägen. Först kommer man fram till ett stort spannmålsmagasin med två våningar till vänster om vägen. Det var en rödmålad byggnad med luckor istället för fönster. några meter därifrån låg en brunn, där herrgårdens dricksvatten hämtades. Så fortsätter man genom en lummig allé ner mot bron. Till höger invid åkanten låg brygghuset, en lång rödmålad träbyggnad. Efter det går man över bron och ute på ön låg herrgården , en stor och mäktig vit byggnad.Se bild sid 45 och47. Till vänste låg den stora ladugården med häststall.Se bild sid54. Boende: Herrgårdsarrendatorn Karl Andersson. Karl Danielsson även kallad Daniel med hustrun Emma. Ryktaren Karl Johansson med sin hustru Ida. Anna Petersson Övrigt: Det var många som hade sina dagsverken på Skeen. Bild sid 57. Dessutom hade de besök av H.Mjt, Kungen som då gästade Skeen, där han fiskade laxöring i forsen. Drottning Astrid av Belgien var inne och köpte choklad i Skeens handelsbod . På herrgården fanns ett statarehus som varit utsatt för brand två gånger och gick man upp på vinden så kunde man se en repstump efter en självmördare, som förstås spökade. I statarhuset var fordom inrymt gästgiveri och krog och längre tillbaka Poststation och affär. Sid60-72 "Her Jöran i Anderstad". Något ur en berömd kyrkoherdes biografi. Av Arne Juhlin. Född: Omkring 1540 i Angelstads socken Utbildning: Wäxjö skola , Uppsala akademi. Yrken: 1563-79 Skeppsskrivare, kapten på en fregatt. 1568 blev han prästvigd i Skara och utnämndes till biskop, predikant hos flottan, hovpredikant hos konung Johan III. Kyrkoherde i Annerstads socken. Övrigt: Jöran bytte efter studierna namn till Georgius Marci och efter tjänsten hos konungen flyttade han ner till Annerstad pastorat. Då Marci kom till Annerstad var kyrkan skövlad och bränd. Han lät återuppbygga takresningen på de gamla murarna och täckte kyrkan med blyplåt, vilken skänkts till församlingen av Johan III. Den gamla klockstapeln brändes också av Danskarna och en ny uppbyggdes år 1582 av herr Jöran.Herr Jöran hade en mycket vacker handstil som kan ses på bild sid 63 och 67. Han var en mycket bra och omtyckt predikant som även predikade i Odensjö, Vrå, Torpa, Nöttja och Hamneda. Han var även varmt förepråkad av de fattiga i hospitalet. Marci var gift fem gånger och hade en sådan otur att hans fruar gick bort och hans barn dog tidigt. Det var bara dottern Kerstin som uppnådde vuxen ålder. Sid73-82 NATURFÖRHÅLLANDEN I ANNERSTAD. Av Arne Juhlin. Bokskog: Boken växer ganska talrikt i följande byar: Bökhult, Hallarp, Viggåsa, Sundranäs och Öjarp. I "Norrenäs udde", hörande till Sundranäs kronopark finns ren bokskog, ett 9 hektar stort område som är fridlyst såsom ett av de nordligaste, sammanhängande, förekomsten av bok i Småland. Björk: Vackra björkhagar finnes i Skeen(Skeens lund) och Norret. Eken: Eken är mycket allmän och förekommer talrikt i byarna: Fårtorp, Romborna, Bolmarö, Östraby, Västraby, Jungfrugård, Tjuvarp, Kanarp, Hallarp och Marsjö. I lövskogarna förekommer mycket talrikt: Liljekonvalj, blåbär, ekorrbärsört, hönsbär, skogsstjärna och vitsippa Vid vägkanter blommar: Grässtjärnblomman, kungsljusen, hästhoven och buskstjärnblomman. I ängsmarkerna påträffar man : Jungfru Marie nycklar, johannesnycklar, kärrviol och i riktigt våta ängar kabbelekan. På torra backar: Backsippan även kallad "oxöron" och linnéan. På de talrika mossarna kan man finna: Myrliljan, tranbären, klockljungen och den vackra klockgentianan. Höjder som finnes i Annerstad socken är: Yxnaåsen 175meter över havet. Se bild sid 73. Som finns i Romborna. Så har vi Romborsåsen(Flygfyrabacken) på 180 meter över havet. Brunafällan som finns vid gränsen mot Torpa når 189 meter över havet. Andra nämnvärda höjder är Åsabergen i Skeen och Ramsberg i Marsjö. Platser att besöka: "Hästflyet" i Annerstad mosse, se sid 76 och Bolmåns stränder vid Bolmarö. Se bild sid 79. Annerstad vid prästgården och sist Sundranäs som är mycket vackert. Sjön Kösen. Se bild sid 80. Sid83-89 NÅGRA BARNDOMSMINNEN. Av Carl Schön. "Ljungalund" låg i en backe som en backstuga skulle göra. Mormor Nella Schön hämtade klart och friskt vatten ur en källa. Det var lång väg att bära vatten och ibland gick hon genom snödrivor innan vägen var plogad. Morfar dog när Carl bara var fyra år men brukade sitta vid "vingabordet" och sy, då han var skräddare. Carl minns att han brukade springa och möta honom när han kom hem från dagsverket och när han stilla insomnade vid den sista vilan. Carl berättar även om när han följde med mormor under slåttern på det s.k. "Åsbygget", som tillhörde Skeens herrgård. "Bagarn" som egentligen hette Per Olof Rosenqvist hade en stor kopparkruka med sig där han förvarade maten i . Jag var nyfiken och öppnade locket och upp slog en sur lukt emot mig. Det var en blandning av svagdricka, mjölk och skorpor som fått jäsa i solvärmen. Han gick lite avsides medan han åt men tycktes må väl av den. En gång kom Rosenqvist hem till oss medan morfar ännu levde . Han var starkt berusad och föll omkull raklång ut i förstugan, varvid den svarta peruken föll av hans kala hjässa. Detta blev för starkt för mig, så jag rusade ner till grannstället Oshult, där jag skrek: "Bagarn har tappat huvet, bagarn har tappat huvet hemma i vår förstu!". Men Rosenqvist var mycket beläst, en filosof i trasor. Ibland när mormor var ute på arbete fick jag vara hos granngummorna, Anna-Katarina och Anna-Britta i en torpstuga som hette Karlsro,(rester av murbruket finns ännu kvar vid den stora kraftledningen). Ibland rök de båda gummorna ihop och trätte på varann. Då längtade jag efter att jag på kvällen skulle få följa med mormor hem till vårt lugna Ljungalund. Någon gång var jag med mormor när hon arbetade vid tröskan som drevs av vattenkraft. På kvällarna harpades sedan den säd som tröskats under dagen och det avslutades med den härligaste risgrynsgröt. Karl Hall var byns slaktare och kunde be ett barn att hämta "rumpedraget" för att barnet skulle slippa se när man stack grisen. Karl Halls vackra hem ligger ännu så hemtrevligt i skogskanten intill den gamla vägen. Där bor sonen, August Hall nu, som ärvt faderns energi och gemytlighet. En gång varje höst kom "Fåra-Salomon" som lånade ut sina får under lamning mot fårets ull och ett halvt lamm om fåret inte fick tvillingar då det blev ett helt lamm var. Sid 90-95 Hänt i socknen under 1956 Handlar om hus som rivits, speciella händelser och såklart födda, döda, vigda och konfirmander. Sid5-6 Sägnen om hur namnet Annerstad blev till. Då de skulle bygga Annerstads kyrka i "Skeens lund" revs den lika snabbt på natten, då det varit en offerplats och de tyckte de hörde en röst "annan stad, annan,stad" och då spände man för två oxar för vagnen och lastade på en sten som skulle utgöra kyrkogrund och där oxarna stannade skulle kyrkan byggas, detta trodde man var orsaken till namnet Annerstads uppkomst. Kyrkan stod kvar till 1824. Sid6-7 Kyrkklockan i "klockgölen". Vid en själaringning efter en konung vid namn Karl(möjligen Karl Knutsson Bonde,död1470) lossnade den ena klockan och slungades iväg ut i en mad mellan kyrkogården och ån. Då man skulle dra upp den med hjälp av oxar såg en av männen att det brann i byn. Så man släppte allt man hade och skyndade sig för att släcka och klockan sjönk ännu djupare i gyttjan. Branden visade sig vara en synvilla , när man återvände till arbetet med att få upp klockan visade det sig att alla försök var resultatlösa. Eftersom folket var väldigt vidskepligt på den tiden, trodde man att trollen hade klockan i sitt våld. Sid7-9 Gammal folktro kring sockenkyrkan. En historia som sägs vara sann berättas av Karl Johansson, Kristineberg, Jungfrugård som hört den av sin far. Då pesten härjade begravde man på grund av smittorisken de döda omedelbart när de gick bort. Då var det en man som avled hastigt då han arbetade. honom begravde man som han stod och gick men kom på att han hade pengarna med sig i graven så man grävde upp honom igen. Då såg man att han vänt sig i kistan och gnagt av sig fingrarna vilket tydde på att han var skendöd och hungrig. Så han hade vaknat och antingen hungrat eller kvävts till döds. Mars en f.d. Soldat arbetade vid kyrkan och såg innan han skulle gå hem en liten grå gumma sittande på kyrkbacken och nysta garn. Runt sig hade hon små barn eller pysslingar som hjälpte till. Ett väsen som var kyrkogårdens väktare var "Kyrkogrimmen" ett mellanting mellan hund och örn. En kväll kom två personer gående mittför kyrkogården då den ena kände ett fast grepp runt benet som lyfte benet, men då hans vän tyckte att han betedde sig konstigt och tog tag i honom och lyckades rycka loss honom kunde de gå vidare. Sid9-11 Sägnen om "Ivars Kyrka" Bild sid 10. Det finns en väldig stenhäll i de s.k. Åsabergen som ligger på Skeens ägor stenblocket kallas för "Ivars kyrka". Det var under brytningstiden mellan katolicismens och den lutherska läran som Ivar gick till kyrkan där han fick vara med om en ond händelse där ondskans furste som han kallade prästen skrev upp alla som somnade. Han hade en egenhet att kunna gå på vatten men efter den händelsen vadade han hem, och snabbt bad han om förlåtelse vid stenen som han brukade be vid och bad gud att rämna stenen, vilket gud gjorde och det hördes ett brak. Vid Ivars kyrka hölls ofta friluftsgudstjänster sedan. Prästastenen På Annerstad Hulugårds marker ca 200 meter öster om torpet Humleberg, ligger en platt 60cm hög sten "Präststenen" där det finns en rund urgröpning som sägs ha uppkommit av att Ivar som stod på stenen och höll gudstjänst I predikan varnade han församlingen för att råka i satans garn. Då blev den onde arg och skulle sparka till prästen men missade och träffade stenen istället. Därav kom fördjupningen på stenen som Ivar stod på. Kung Pigge på Piksborg På Piksborg har enligt sägnen för länge sedan residerat en fylkeskonung vid namn Pigge. Vid ett fientligt anfall måste Pigge och hans män till slut fly, så han paddlade i en kopparkittel över Fettjesundet till västra stranden. Sårad släpade han sig till Lidhult där han ånytt möttes av sina fiender, som tog en lie och skar halsen av honom. Av det svåra lidandet Pigge fick utstå skall Lidhult fått namnet från "lidandets hult". Sid12 Sägnen om Iglabetsängen. Bild sid 12. Vid en skogtjärn belägen nära den väg som går mellan Höje och Björket på Skeens utmarker, fanns det en liten stuga och i den bodde människor som var råa och ogudaktiga. Plötsligt blev prästen kallad dit för att utdela nådemedlen för en gumma som låg för döden, så han tog sin häst och red dit. Han blev tyst mottagen och skulle utdela nattvarden, men i sängen låg en död sugga. Helt förfärad för vad prästen utsatts för tog han hästen och red i sporrsträck. Kommen några hundra meter från stugan hörde han ett väldigt dån. Han vände sig inte om, men sägnen berättar att marken då sjönk under stugan och Iglabetsängen bildades. Sid13 Jungfrustenen. Bild sid 13. På Annerstad Brogårds ägor utmed vägen till Björkhagen och Brånen, står en 50cm hög sten med två kors inhuggna, ett på vardera sida. Denna berättelse handlar om två prästdöttrar varav den ena blivit förälskad i en dansk fänrik som flickorna tänkte möta upp nere vid Björkhagens skog så de gick utmed Bolmåns strand medan han i hemlighet gått upp till prästgården. Plötsligt hörde de Svenskar från andra sidan och föll offer för de första skotten och beddades i en gemensam grav på Annerstad kyrkogård. Men på åkern där striden stod reste bönderna sedan stenen med de två inristade korsen. Sid14 Högö i kösen. På denna Kösens största ö ska det ha legat en vikingaborg och ännu syns det spår av en husgrund. Här fanns även en eremithydda som två systrar från Jungfrugård byggt på grund av de ständiga krigen och kringströvande snapphanar trodde de sig här ute på ön ha funnit sig en fristad mot överfall.(En annan version säger att systrarna var rädda för myror, så att det var av den anledningen dem flyttade till Högö. På den tiden fanns där inga myror.) Spår av mänsklig verksamhet är ännu synlig därute. En väldig gammal lind, samt åldriga buskar av hagtorn minner om tider som flytt. Sid15 Sägner från Skeen. Inne i den vita herrgårdsbyggnaden på ön i Bolmån vandrade ett spöke omkring. Om man såg en kvinna klädd i vitt med en nyckelknippa hängande vid sidan, så skulle snart något betydelsefullt hända på gården.I strömmen och vattenfallen utanför bodde näcken och man kunde höra honom sitta på en sten och spela under träden. På hösten när stormen tjöt och ugglorna skrek var det skaror av kämpar som for fram i rymden. Ibland kunde man se en riddare och stridskämpe i en svart båt åka förbi nedåt stömmen. han var dömd att tillbringa en natt på varje ö eller holme. Stundom kan man även se vålnaden av hans trolovade, som svikit honom och som han därför dödatoch likaså modern och brudgummen som Ebbe Skammelsson också stuckit ihjäl. Vidare kan man berätta många ruskiga saker innanför Öabyggningens väggar såsom hängningar i bjälkar, hopp från vindsvåningen ner i forsen. Där fanns även en huvudlös man som vankade mellan ett gammalt magasin och brofästet. Sid16-18 Petersburg och Boasjö, Tillhåll för övernaturliga makter. Öster om Boasjö finns utmed en stig en stor kulle kallad "Skrattebacke". Då man förr gick upp på denna backe kunde man höra hånskratt från dess inre, en man har även sett ljussken då de passerat förbi på landsvägen och de trodde att trollen drev sitt spel där. Fortsätter man några hundra meter mot Hallarp så finns det en liten tjärn "Ängelhav" som ansågs farlig och bottenlös, där har hörts en röst"Målar du mina väggar, så mäter jag dina läggar"det var då en man ville kontrollera djupet i tjärnen.Han blev mycket rädd och sprang snabbt därifrån. En gesell blev tillfrågad om att gjuta en klocka till Nöttja kyrka men gjorde detta mycket bättre än hans mäster vilken blev avundsjuk och dödade gesellen vid Petersburg och alla som åkte förbi offrade en sten eller en risgren till den mördade så det blev ett röse där. Efter detta har man sett lakan och svepningar över vägen och även en svart hund med eld i munnen. Ett 50-tal meter från vägen till byholma finns "Grottegöl", "Gråhål", "Grottsjön"en liten rund sjö där Lena Persdotter svalt ihjäl i sin backstuga, även en gårdsfarihandlare blev mördad och slängd isjön. Man har vid midnatt sett nakna barn dansat i ring runt sjön. Man har även sett en rysansvärd, svart skepnad där. Sid18-22 Pintorpafrun på Bolmarö. Bild sid 19. Pintorpafrun var Jeanette Stockelberg som var ägare till godset under 1800-talets första årtionden. Hon besatt ett sådant högmod och visade en järnhård stränghet så det var inte lätt för arbetarna på gården att vara henne till lags. En kväll kom djävulen på besök då Pintorpafrun precis skulle gå och lägga sig. Frun som alltid tyckt om att dasna blev uppbjuden till en sprittande polka. Det blev en dans vars like man aldrig tidigare skådat. Den höga frun hade mist sin stolthet, och släpades viljelöst med varv efter varv. Några tjänare sände efter prästen som lyckades få slut på dansen i den s.k."dansekammaren". Frun ändrade sinnelag och blev religiös och flyttade till Stockholm. Sid22-23 Mörklåbacka och Korslien. Vid en vägslinga mellan torpet i backarna i Annerstad och Jungfrugård ligger en backe som kallas "Mörklåbacka" hade "Håknafloe" fallit av hästskjutsen och slagit ihjäl sig. När man nattetid passerade platsen hördes olåt och jämmer och någon gång hände det att en skepnad förföljde den förbipasserade. Ett par hundra meter mot Jungfrugård ligger "Korslien". En gång i tiden skall även här varit en skenande hästskjuts där en man ramlat av och slagit ihjäl sig. efter dett har flera råkat ut för spökerier och nervösa hästar då de känt av att det blivit extra tungt att dra vagnen förbi det stället där träkorset stod. En man hade hört någon säga "Trampa inte på mina glasfönster". Så att man hade bråttom förbi det stället var inte så konstigt. Sid23-27 "Hästasjö", en mystisk mosse. Bild sid24 och 25. Cirka en km öster om Bökhults by ligger i södra delen av Annerstads mosse en sjö på omkring 2ha med namnet Hästasjö. i gångna tider har sjön ansetts som en farlig och mystisk trollsjö. ändå slog man hö och tog upp det till en hölada i närheten. Det var även vanligt att man ristade in sina namn i den Rönn som stod där. I sjön ska ha setts både sjöjungfrur som gått på sjön,en gammal kärring eller häxa som sprungit och hoppat ut i sjön vid ett väldigt åskväder och en fiskare fick upp något som liknade en kalv eller ett odjur eller en sjöhäst på kroken. Sid27-31 Spökerier och syner på skilda platser. Från Öjarp berättas det att det fanns en kvinna vid torpet Rävanäs som hette Kristina som såg till torpet efter sin död då en bonde skall ha hälsat på henne. Vid byagårds ägor bodde en ungkarl vid namn Karl Petterssson som var så fäst vid sina jordiska ägodelar så han ej ville lämna dem ifrån sig efter döden. Den ena systern i en backstuga på Jungfrgård fick nattligt besök av sin syster som hon alltid bråkat med när hon levde, en natt skulle den döda systern slita av henne täcket och då sa gumman till slut "Så ha att då!". Ett flertal personer har hört barnskrik från en stenmur "Långaträdan" vid Skeen-Getterslid. En backe i Skogaryd kallades"Gastabacken"och här var kärt tillhåll för gastar och oknytt. Man hade sett likfärder som varslat om död på Sundetsvägen vid Norret likaså mellan Skeen och Hallarp. I Hallarp kunde man se en lantmätare som under sin livstid mätt fel. I Romborna gick en soldat igen. I Sundranäs kronoskog finns en plats som än idag kallas"Brudadungen" efter en brud som gått vilse och frusit ihjäl. hennes vålnad har man sett irra omkring, svepande med sin långa brudslöja. Sid31-33 Folktro och seder. Det finns en skogstjärn på Jungfrugårds utmark i närheten av Ånäs som kallas"Trollasjö" där det är lätt att bli förtrollad d.v.s. gå vilse. då skyllde man gärna på "Skogssnuvan". Då gällde det att vända tröjan eller rocken ut och in annars hittade man inte hem. Gamla sockenbor berättar även om "Mjölkharen" som tjuvmjölkar kreatur, Näcken i Skeenfallen, Lyktgubbar som lyste som en helvit kägla vid tex torpet "Blåsten", tomtar som höll till vid Lillarp, Fårtorp och Skeens Nygård, så var det en sägen om "Maran" som låg på bröstet medan man sov men som man kunde bli kvitt genom att lägga sig på sidan så hon ramlade av. Offerkällor fanns på några platser såsom vid Olsnäs i Hallarp och vid Ebba sjö i Viggåsa. I Viggåsa fanns även den s.k."Pengakistan" som numera är uttorkad. I Skäckarp finns ett stenblock som kallas "Dyre-Hall"det är trollet Dyre som försökte slunga blocket mot Torpa kyrka. Sid34-51 Gamla minnen från Annerstad. Min far berättar av Bernhard Svensson. Bild sid 37,44, 47 och 49. Min far , Sven Petersson föddes i Romborna Germundsgård den 1 Jan 1841. Föräldrarna voro Peter Svensson och hustru Katarina.Han tjänstgjorde hos prästen i Kanarp. Sven var treingsbrukare hos Johannes och systern Anna-Stina . Sin egna ved fick han röja buskar i ängsmarken men prostens ved skulle hämtas i Viggåsa,Grimshult och Skogaryd med oxar för att spara på den egna skogen. Det var väldigt mycket arbete med höskörd och säd från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Prästen i Kanarp, Nöttja prästgård var då Johan Lorentz Wickelgren som var opraktiskt lagd vad det gäller jordbruket men expert på stutahandel detta lärde han ut till far som fick sköta affärerna. Hansson på Hulugård kom och lärde honom hur man skulle sätta,hacka och rensa rovor som han sedan fodrade djuren med under nödåret 1868. Han var även kusk åt prosten. De längtade efter ett eget hem och köpte Annerstad Brogård. Han berättar om länsman Pettersson som fick med sig kyrko- herde Colleen på sina dryckesrundor vilket slutade med att Colleen inte fick predika längre i Annerstad och om den nya kyrkoherden Peter Johan Rydeman som hade många strängar på sin lyra och bl.a. byggde sig en fiskedamm, skötte jordbruket. Far exerade beväring i 15 dagar och sköt tre skarpa skott så berättade han även om den besvärliga proceduren att ladda gevären. På sina turer som kusk åt prästen som även kunde vara besvärliga uppskattade han ofta de vackra omgivningarna. Sid51 Sockenskomakaren. Sockenskomakaren med gesäller och lärlingar var i Annerstad prästgård hos gamle prosten Johan Peter Wickelgren och tillverkade husbehovet av skodon till både en stor familj och drängar och pigor. Läderkammaren var mycket välförsedd och Johannes hade förtroendet att själv ta vad han behövde, så han passade på att i hemlighet även tillverka ett par stövlar till sig själv vid tider som han kände sig säker på att få vara ifred. Plötsligt kom prosten in och ville prata en stund så Johannes slängde stöveln under sängen, men så fick gubben se en "beckatrådsände" och började dra i den och fick fram Johannes stövel som då var halvfärdig.(Här slutade far sin sanna berättelse från livet). Sid52 Klinta-torpet. Bild sid53 I sällskap med mormor och faster Britta, var vi i "Björkehagaskogen" uppe vid sjön där vi träffade Johannes Isakssons- Anna på Klinta och hon tog oss hem och bjöd på kaffe. Bostadens utséende gjorde att man kom att tänka på församlingens kyrka och det tillbyggda rummet kallades i folkhumorn för "sakristian". Gubben och pojkarna sades inte voro"Guds bästa barn", de voro nästan en skräck för omgivningen.Där försvann"Skaftasä" från åkrarna runt sjön Kösen, vävar och lingarn som låg till blekes runt gårdarna och mycket annat. För strandägare som bedrev fiske kunde båten försvinna och likaså fiskeredskapen i sjön. När gubben dött och barnen och deras mor flyttade till Amerika drog många en lättnadens suck. Sid53-55 Barndomens jular. Förberedelserna till julen var de i orten och landets landsbygd vanliga, med byk, bak, slakt, brygd och mycket annat som måste ordnas. Jag minns otrevnaden med allt det där stöket, men också spänningen inför det som komma skulle. Man spikade upp en drällduk , vid dukens mitt fästes pappersblommor , barnen fick på julafton sin "julahöj" som ofta bestod av bröd av olika slag och kakor. Julark fästes upp med knappnålar på väggarna ofta med bibliska motiv. På julen var det först julotta, Kl 12 grytedoppet, eftermiddagskaffe med rågskorpor och vetebröd. Sen hölls andakt varvid jultexterna lästes och sjöngs julpsalmer. Efter detta åt vi smörgåsmat, lutfisk och "vittegröt", god dricka hade mor bryggt . Brännvin slapp man att se på vårt bord. Sid55-57 Ett julotteminne. "Nu få du lowe stia opp Bänat, nu ringe dä förste" hörde jag mors röst blanda sig med klockklangen från kyrkan. Det vart bråttom att klä på sig kostymen och äta skorpor och dricka kaffe ståendes vid bordet. Vi gick till kyrkan och luften var full av bjällerklang och ljusen från alla fönster tindrade. Lyktor och landtärnor lyste på alla vägar och stigar. Prästen tågade in i sakristian med all sin ståt och härlighet. Det började bli gammalt och intresselöst att höra på tal som en inte begrep ett dugg av. Det var flera i församlingen som somnat. Det var skönt att komma ut , det var full dager och alla hade bråttom hem. Kappkörningen hade man upphört med något tiotal år tidigare. Rike-Petter i Norret Petter i Norret var känd för att vara sparsam så en god vän Masse i Hallarp skulle gå och få några goda råd. Petter bjöd in honom och efter ett tag tyckte han att de lika väl kunde prata i skummet så han släckte. Då tog Masse av sig byxorna och sa att han inte ville slita på kläderna i onödan. Då sa Petter att han behövde någon bättre till att lära sig hushålla. Petter och en vuxen son var ute och drog not i Kafiosjön. plötsligt började det gå ovanligt tungt och rätt som det var svängde ett par hovar upp med tillhörande ben över vattenytan. Petter trodde att det var "den lede" och sade "Spring du i guss nam du som orka, dä få låve gå mä me gamle hö de kan!"(Någon hade kört ner en gammal häst genom isen på vintern och det var kadavret de fått i noten). Sid57-59 "Kobotarn", Erik i Ularp. Talade man om Kobotarn så visste alla vem han var, denna mannen hade hittat en djurläkarebok som han studerade grundligt, han var glad för att använda brännvin och det sades att "Erik försto dä dära liabra, å väl dä, åsså va han ju möet billigare" än att ta ut veterinären. En gång var ett kreatur sjukt och han var hemma många gånger och om det var tack vare hans medicin vill jag inte uttala mig om, men jag kan inte erinra mig annat än goda resultat. Naturen och tiden är ju alla tiders bäste läkare och vår man måste ha varit dess gunstling. Ett gammaldags stugumöte. Det var på 1890-talet och det skulle hållas "sammankomstpredikan" hos "Skåningen" på Hulugård. Mor tyckte att jag skulle gå dit och jag hade ingenting emot att göra mor till viljes. Jag kom med de första och satte mig på en soffa nere vid dörren. Framför ett bord satt predikanten Anders Odén. Så hade vi Benedikta som ledde sången.Först sjöng vi "Kom huldigaste förbarmare som herde in bland fåren", efter ännu några sånger läste predikanten en text ur bibeln, varefter han ledde i bön. En lång varm bön på "Södra-Ljunga-mål". Det var enkla ord, men framsagda med innerlighet och värme och en tro som kunde försätta berg. Så kom predikan, det var enkelt allmogespråk med vändningar och bilder som nutida kanske skulle skratta åt. Jag har aldrig erfarit en troendes lyckokänsla, men jag fick då för första gången se en stående bild hur människors liv kunna lysas upp vid tillfällen som detta. Sid60-61 Några reflexioner. Jag har levat i 80 år men jag törs inte säga att jag träffat någon, som alltid varit sannfärdig, men kommer att tänka på Bengt Andersson i Fårtorp, senare Romborna. Vi arbetade tillsammans en tid som murarelärlingar i Ljungby. Han hade arbetat i Stockholm och jag frågade om han varit i Kungsholms kyrka där vår f.d. präst P.J. Rydeman predikade, jo det hade han och han hade även hört min barndomsvän, hans son predika och när jag frågade hur han var ville han inte uttala sin åsikt men erinrade sig vad en annan besökare tyckte:"Det var en dålier präst vi hade idag. När han fyllt 67 år kom han för att ordna sin folkpension. När det visade sig att han även skulle vara berättigad till ett tillägg ."Men-men dä har ju inte jag lagt något till", Det kvittar, det är din rätt, lagen är så! För första och sista gången på 16 år har jag träffat en som hyste såna betänkligheter. Det tog en lång stunds meningsutbyte innan jag kunde förmå honom att sätta sitt namn under ansökan. Sid61-63 Kaptenen på Sundranäs. Han var en av många bröder som växte upp på kaptenbostället Sundranäs och körde ofta hästskjuts till kyrkan, då man inte fick plats med både häst och vagn på färjan hyrde han in vagnen på Sundet. Hans ekonomi var jämförelsevis god och då han träffade en handelsresande på gästis i Skeen beställde han 40 flaskor sprit av bästa sort. Skeens gård ägdes av Olof de Verdier, kallad "Värjagubben", han hade en son Otto som uppehöll sig mycket på gästis och var gärna sedd där för sitt glada humörs och tokiga påhitts skull. En dag skulle Otto visa sig på styva linan och bjöd på stek. Otto frågade vad det var för stek de ätit? "Nog ä ja så gammal jägare så jag vet att det var tjäder"."Nähä du, dä va allt fel, dä va katt". "Ja må väl tro det, eftersom ja fe ett så storet stökke". Fattigsäd. På 1870-80-talet var det tvång att lämna rotesäd till de fattigaste och man valde ut en rotemästare som skulle ta emot och fördela säden. Rotemästaren i Annerstad berättar hur det gick till. Da hadde satt me te rotemästare, men ja va tjer å att, för en hoper va bara ärja för da skulle lämna sä, å vånte inte håddant de va. Så berättar han att dem flesta lämnade bra säd men ibland kom det sådant med skräp i och sådant som var unket och då tog han av sin egen istället. Han slog ihop allt i en kista men när de kom och hämtade säden som han delade ut tyckte han att den var för dålig så han bytte ut den. Ofta kom den unkna säden från dem som hade gott om säd. Alla rotemästare var dock inte så hyggliga och omtänksamma som ovannämnde. Ibland kunde det hända att dem själva lade beslag på den lämnade säden. Sid64 Sockamissan. Hon bodde i en liten stuga i Byagårds gärde. Stugan kallades på den tiden för "Missestugan", senare Karl Petterssons "Herrens stua" och senare "Peterjoanna stua". Missan hette egentligen Kristina men det fanns så många med det namnet. Hon hade tre barn som hette Kalle,Mando och Hedda och det talades lite lågmält om vilka fäder dem hade, någon liknade länsmannen, någon handelsmannen och även torpare smög kring stugan om kvällarna. Sitt smeknamn fick hon när hon gick på sock till handelsman. Missans barn såg inte ut att lida någon nöd fast det var skralt med fattighjälpen på den tiden. Sonen Kalle var dräng på Skeens gästgivaregård och några herrar hade en räkneuppgift som de gick bet på. Då såg de Kalle och sprang ut och hämtade honom och mycket riktigt efter att männen förklarat lite löste Kalle problemet åt dem. Sid64-70 Benedikta Wennberg-en sällsam människa. Bild sid 65 och 66. Benedikta bodde i en av de minsta stugorna med sin inackordering, en gammal piga som hette Märja som fått sina ben förkrympta genom värk. I den lilla stugan inhyste hon även en liten pojke som hans mamma lämnade över till pojkens mormor. De bodde vid Petersburgs vägskäl(grottans) men hans mormor gick bort och han satt och åt potatis när han upptäcktes. Då var pojken Johan bara tre år och Johan fick hos Benedikta ett bra hem tills han själv kunde förtjäna sitt uppehälle. Benedikta var gift med skräddare Wennberg som dog i lungsot och tre av hennes barn dog tidigt , det var bara äldsta dottern Josefina som växte upp och tog barnflickeplats i Halmstad och reste till Amerika. Benedikta var en aktiv kvinna som hjälpte till med det hon kunde såsom att hålla söndagsskola, kratta ängshö, gravskötsel, vårda sjuka och så var hon så bra på att berätta historier så man ångrade att man inte tog med penna och anteckningsblock. Sid70-74 Annerstads förlorade skönhetsvärden. Bild sid 70. Vad var det som gjorde att gamla Skeen var så naturskönt ? Var det strömmens fria lopp mellan stenarna, det rogivande bruset, ron, oron, stämningen eller strömmens frihet att gå sin egen väg, den frodiga grönskan? Det var allt detta som naturen själv skapat. Numera har man slagit ner sina bopålar här vid Brogård och kraftverket har gjort att träden inte får ro att växa runt strändern där vattnet underminerar marken. Ibland är luckorna stängda och ibland forsar vattnet. På dagarna är strömmen så stark att man inte kan ro i motsröm och likaså fiske och vid lågvatten luktar det illa. Mycket skadegörelse hade kunnat undvikas om det funnits intresse för naturvård. Sid74-86 Det gamla Skeen. Bild sid 75,78,80,84. Jag står på Årtorpa backe och ser ut över förödelsen en dag på våren 1954. Snart är kraftverket färdigt, det gamla natursköna Skeen har slagits i spillror och om ett par veckor är det sjöbotten. Lärarinna var "Skole-Sannan", alla tiders lärarinna och barnavän. Fritiof Sandberg regerade då på Skeen och betraktades av oss barn som en tyrann som man undvek i det längsta. Det var ett väldigt busliv med fylleri och slagsmål så rättigheterna drogs in och Anders Johansson var obeveklig. Månads- torgdagarna blev så småningom obetydligare med färre stånd då de körde med sina hästar till städerna istället och sålde sina varor. En plats vi barn inte försummade att besöka var ön mitt ute i forsen där gamle handlare J.P.Andersson ordnat ett "tivoli" på denna underbart natusköna plats med paviljong, gungor, en badplats med badhus, en spårvagn med bana som gick över till en mindre holme och en käggelbana . Så hade vi den gamla kvarnen, en låg liten byggnad som inrymde en kvarn- kammare. Då tysken J.L. köpte herrgården satte han igång en sågverksrörelse och levnadsstandarden höjdes avsevärt för "godsare" och löst arbetsfolk. Carl Siebke var norrman till börden och hade hand om jordbruket. Han var karaktärsfast och beslutsam men en hygglig man mot arbetarna. Han satt mest inne och skötte böckerna men kunde ses ibland komma ridande på sin vita häst. Gårdens rättare var Johan Johansson, kunnig och kompetent i sitt fack. Sid87-90. Bild sid 88. Några skolminnen. När lagen om ordnad skolgång trädde i kraft var man inte så förtjust i detta då barnen togs ifrån nyttigt arbete och vållade stora kostnader med bygge och lärarlöner, dessutom fick sockenborna betala marken som kyrkan fick släppa till. I Annerstad var skolsalen inrymd på andra våningen jämte två smårum varav det ena användes som småskola och det andra disponerades av läraren. I Viggåsa var skolan inrymd i en bondgård i många år sedan skolhus var byggda i Bolmarö och Annerstad. Skolan i Bolmarö placerades på den magraste, kargaste bit jord som stod att uppbringa. Skolsalarna var mycket enkelt utrustade och pojkarna stod för eldning och vedklyvning i skolan. Barnen delade upp sig i olika grupper efter ekonomiska grundlinjer och de allra rikaste hade egen lärare eller guvernant hemma. Att överklassen inte släppte sina barn till skolan kunde bero på att folk i allmänhet kunde märka att deras barn inte var klokare än andra. Sid90 Morfar-Kyrkväktaren. Morfars namn var Sven Månsson och varje helg skulle någon av socknens hemmansägare biträda vid sammanringningen i tur och ordning . Det var en oskriven lag att denne ringare skulle hava en fickplunta med sig för att bjuda väktaren på brännvin.Det blev många ringningar och många supar och det dröjde inte länge förrn han var fullt utbildad alkoholist. Morfar blev påverkad av de frireligiösa, de hade ju Benedikta som närmaste granne, och slutade supa, kanske för hastigt, vilket ju inte lär vara rätta sättet vid övergången. vattensoten är ju en given sjukdom i dylika fall och han levde inte länge efter sin omvändelse. Sid91 Prästgårdarna-en tillflykt för de fattiga. Komminister Meurling i Kanarp, som var måg till prosten Wickelgren i Annerstad, brukade säga när han kom ut i köket och där satt någon stackare som ville ha mat:"Har du fått så gack,har du fått så gack?" Det var givet att de skulle ha mat. Här var mycket fattigt folkpå den tiden, och många hade ingen annan råd än att gå och tigga om de inte skulle svälta ihjäl. Det var en oskriven lag att här i Annerstads prästgårds kök vankades en matbit för alla som behövde. Det var nog inte många som tänkte på de behövande. Lämnade godsägaren eller bonden ut ett torp så var det inte frågan om en familj kunde leva på jordbiten, utan hur många dagsverken man kunde pressa ut av torparen. Sid92-94 Ångbåten "Ebbe". Ångbåten Ebbe gick sina turer emellan Skeen och Angelstad och vid större transporter släpade den en pråm efter sig. Ångbåtsföraren hette Andersson och var bosatt på Nybygget som låg på Annerstad Bergsgårds ägor. I Lagaån gick en liten ångbåt mellan Ljungby och Hamneda och Kapten Rahm hade två båtar som gick på sjön Bolmen-Oskar och Vega var båtarnas namn. Den lilla ångbåten var för folket i trakten en glimt från uppfinningarnas värld, ett underverk som tog sig fram utan åror och segel. Ångbåten Ebbe gick bara fyra, fem år kanske, det var väl inte något lönande företag. Sid95-109 Något om Kakelsugnsmakeri och lerkärlstillverkning i Annerstad. Bild sid 96,98,99,102,105och 108. I Annerstads har det funnits flera Kakelugnsmakare såsom Jöns Stenvall och Magnus Alfred Juhlin. Senare sattes det upp kakelugnar av makare från Ljungby, såsom Bernhard Johansson, Aug.Sjöberg och Magni Johansson dessa kakelugnar var mestadels vita eller bruna . De Alfred Juhlin gjorde hade en gräddgul färg. Alfred och Noak bosatte sig hos fadern i Backstugan Humleberg där de iordningställde en anläggning för lergodsbränning. Blåleran som användes hämtades i sjön Kösen, sedan drogs den genom två valsar, när det var klart och man fått den hanterbar lades den på drejskiva och formades till det man ville ha , sist så brändes den i ugnen, sådant som skulle glaseras fick åter sättas in för glasyrens hållfasthet. Alfred Juhlins kakelugnar finns i hans bostad på Annerstad hulugård,Humleberg. Han har även gjort tre stycken till på Hulugård, sedan finns dem att finna på Brogård, Byagård, Bökhult, Jungfrugård, Romborna skattegård, Skäckarp Norregård, Tjuvarp Kullagård, Bökhult Norregård, Kanarp. Sid110-123 Skeens pappersbruk. Bild sid 110,114,117,119,121,122. Ägare genom åren finns på sid 111 i boken. Våren 1958 var det jämt 100 år sedan hjulen i pappersbruket slutat snurra. På Skeenspappret kunde man se vattenstämpeln med tillverkningsåret. Skeens pappersbruk var såvitt man känner till- Sunnerbo första industri och det var kyrkoherde och prosten Magni Wallinus som år 1681 byggde pappersbruket. Det förlades till den lilla ön i Bolmån kallad Munkholmen eller Klosterön, där Skeens gamla herrgård kvarstod ända till kraftstationsbygget 1953. Pappret tillverkades av lump och arbetet utfördes till största del för hand. Magni anställde pappersmästaren Joachim Lemchen som fått erfarenheterna av sin fader faktorn i Klippan. 1830 var det ännu ganska livligt och det tillverkades 200rispostpapper,420 ris skrivpapper, 1.700 ris koncept, 2.100 ris tryckpapper, 50 ris karduspapper och 1.500 ris makulatur. Det såldes en för ett handpappersbruk rätt avsevärd mängd som utgick från Skeen. Då var antalet arbetare 33 stycken. Sid124-131 Den gamla gästgivaregården och handelsboden i Skeen. Bild sid 124 och127, Som ett trofast äkta par, som åldrats tillsammans, stod den gamla handelsboden och gästgivaregården, intimt sammanfogade. I början på 1950-talet revs handelsboden men gästgivaregården fick stå kvar och användas som markententeri och bostäder till kraftverksarbetarna den fick även vatten och avloppsledningar. Sedan revs även den och byggdes upp i Angelstad. Det berättas om slädturer från Gästis där gossarna körde parvis med sina flickor förbi Hallarp, Petersburgs vägskäl, Mjäla,Stackarp,Skäckarp och tillbaka till Skeen, gemytlig servering och feststämning, dans som fortsatte långt efter tolvslaget. Där var varmt och hemtrevligt och frostblommorna glimmade på fönstren i fotogenlampornas ljus. I gästisbutiken såldes snus och karameller i strutar,salt sill,toppsocker,kaffe och jäst men även mjölet hade strykande åtgång. Platsen var även en central träffpunkt där det diskuterades aktuella händelser under mörka vinterkvällar. Då belgiska kungaparet besökte Skeen 1935 köpte drottning Astrid choklad i den gamla boden. Sid132 och 133 Kafiosjöns sommarsång. Sid134-136 Folkmängsuppgifter i Annerstad socken för år 1957. Födda,döda, vigda och konfirmerade. Sid 138 Innehållsförteckning. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Författare/utgivare: Annerstads hembygdsförening 1979. Titel: ANNERSTAD FÖRR OCH NU Tryck: Tryckt med bidrag av Ljungby Kulturnämnd och Längmanska Kulturfonden. Smålänningens tryckeri,Ljungby 1979 ISBN: Saknas. Sammanställd av: Arne Juhlin. Omslagsbild: Skiftebro gamla valvbro. Sid 5 FÖRORD. Då det snart gått 4år sedan Annerstad Hembygdsförening utgav boken om torp och småstugor anser vi det vara lämpligt med en ny bok inför 25-årsjubileum 1979. Vi tackar för alla lovord och det varma mottagandet vi erhöll för den förra boken. När nu denna boken ligger färdig vill vi tacka alla som medverkat. Sid 7-16 25 ÅR MED ANNERSTAD HEMBYGDSFÖRENING. Bild sid 9,12 och14. Studiecirkel startades 1952-53 av hembygdsintresserade personer. En hembygdsförening startades 31 Mars 1954 av Kyrkoherde Einar Petersson, Ragnar Andersson, Arne Juhli, Folke Andersson och Gunnar Johansson. Det anskaffades en torpstuga, en ryggåsstuga från Romborna och den flyttades till prästgårdens ägor. Man förvärvade även en ladugård från Ådalen i Skäckarp. Våren 1956 kom utgavs den första boken.Platser märktes ut och det rensades upp från ris och togs tillvara på gamla saker från förr bl.a. en ekstocksbåt som hittats vid norra stranden på Välö. Föreningen övertog en torvlada från Björkeberg samt en Lillstuga från Kanarp. Sid 17-19 Backstugan Sörafåll. Bild sid 18.Renovering av stugan se sid 19. Den ryggåsstuga som nu är huvudbyggnad i Annerstads Hembygdsförenings hembygdspark i Annerstad, flyttades hit i nov 1954 från Sörafåll i Romborna Skattegård. Den hade i mitten av 1800-talet flyttats från torpet "Lilla Björkelund" i Grimshult till Romborna. Den beboddes av Maria(Maja) Abrahamsdotter(född i Annerstad 1826). Senare Av f.hem.äg. Johannes Nilsson och Makan Maria Magnidotter och deras två döttrar, Anny Karolina och Jenny Matilda. Man renoverade stugan. Sid 19 Soldattorpsladugården. Bild sid 20. Den härstammar från Skäckarps soldattorp nr91, även kallad Ådalen. Den ägdes av fru Inga Danielsson som sålde den för 50 kr till föreningen. Även den renoverades och man tade nytt halmtak. Soldattorpet där den blev hämtad beboddes fram till 1897 av soldaten Sven Johan Svan och senare av smeden Bengt Johan Svensson och hans hushållerska Ingrid Stina Eriksdotter. Sid 20 Torvladan. Då föreningens samlingar av möbler, husgeråd och redskap utökades med åren krävdes större utrymme till förvaring. I Björkeberg helt nära f.d.åkern "Brittelund" stod ännu en förfallen torvlada som ägaren Sigrid Petersson i Bolmarö överlät till hembyggdsföreningen, den renoverades sommaren 1970. Ladan har tidigare vid Brittelund i Björkeberg på 1880-talet använts som förvaring av bränntorv som upptagits i den närliggande stora "Miltramossen" den tillbyggdes av bröderna Burman. Sid 21-24 Lillstugan i Kanarp. Bild sid 23. I samband med att Nordiska fokhögskolan i Kungälv 1976 erhöll den gamla prästgården i Kanarp såsom gåva av Annerstad Pastorat, skänktes samtidigt Kanarps "Lillstuga" till Annerstad hembyggdsförening. Den användes som bostad åt hälftenbrukare och drängar. Komminister Johan Lorentz Wickelgren uppbyggde1869 Lillstugan på Kanarps prästgård och timmret härleder sig således från Kanarps visthusbod som härstamade från 1700-talet. Boende: Lars Nilsson med maka Carolina(Lina)Petersdotter. Orgelspelare Axel Juhlin. Anders Gustafsson med hustrun Kajsa Elise Svensdotter. Anders Johan Karlsson och hans hustru Ingerd Andersdotter. Aron Karlsson med makan Annie Svensk. Sedan blev Lillstugan drängstuga och sädesmagasin. Sid 25 FRÅN TJUVARPS ROTE. Uppteckningar och tidsbilder från Tjuvarp Kullagård, Västraby,Örtraby och Jungfrugård. Vid sjön Kösens södra ände ligger en by som sedan gammalt bär namnet Tjuvarp. Tjuvarps by består sedan gammalt av tre gårdar Kullagård som låg lite för sig och Wästregård och Östregård som gränsar intill varandra. Tjuvarps soldatrote låg första tiden i Östregård(Brotorpet), men flyttades omkring 1850 till Wästregård (nuvarande Karlsro). Den siste soldaten som bodde i Östregård(Östraby) hette Johannes Ljung, och den förste på nya platseni Wästregård(Västraby var Johannes Danielsson Kindgren. Husförhören flyttades till Bolmarö skola år 1876 då skolhuset byggdes. Sid 26-29 Tjuvarps by i äldre tider. Tjuvarps by är mycket gammal och torde härstamma från förkristen tid. Första gången namnet framträder i skrift är 1430. Dessa uppgifter är hämtade ur dr.P:G:Vejdes efterlämnade samlingar omtalar att gården "Tiudatorp" tidigare tillhört Nydala kloster. Kullegården fanns också 1539. detta namn har sin uppkomst genom det gravfält med ett 20-tal kullar strax norr om gården. Både Tjuvarp och Kullagård tillhörde "Fru Görels gods i Danmark"=Görel Gyllenstierna. År 1646 lydde Tjuvarp, och Kullagården under Bolmaryd(Bolmarö)säteri. Jungfrugård var kronohemman. Besittare av gårdarna var "Oof i Jungfrugården", "Håkan i Kullagården", "Nils i Tiufarp". Den sistnämnde gården är troligen Tjuvarp Östregård. Här bodde då även Frälse- fogden på Bolmarö säteri Bastian Mattsonsom skänkte den till vänster i koret hängande ljuskronan i Annerstad kyrka. han snidade också i trä en vacker altarprydnad som finns uppsatt i korets högra sida i nuvarande Annerstad kyrka. Sid 30-32 BYN SKIFTAS. Bild sid 31 Storskifte 1814. År 1814 förrättades storskifte över hela Tjuvarps rote, d.v.s. Tjuvarp, Jungfrugård och Kanarp. Vid studier av den karta, som då uppgjordes och som nu endast finns bevarad i lantmäterikontoret i Växjö, är det inte mycket man känner igen. Bygränserna gick krokigt och bestod av mindre skiften hit och dit. Då storskiftet kom blev det mer ordning och reda på det hela. Enskifte1823-25. I Tjuvarp Kullagård, Jungfrugård och Kanarp förrättades ett enskifte över inägorna 1823-25. Därvid upprättades handlingar jämte en stor tillhörande karta som finns bevarad på länsstyrelsensmäterienhet i Växjö. Laga skifte förrättades1838 med de 2 södra Jungfrugårdarnas inägor men denna karta är mycket liten och går ej att jämföra med ovannämnda stora enskifteskarta. Vidare förrättades laga skifte 1853 med samtliga Jungfrugårdars utägor samt laga skifte över Tjuvarp Kullagårds utägor 1896. Av dessa kartor förvaras Jungfrugårdskartan hos fru Sigrid Karlsson i Ljungby. Kullagårdskartan förvaras hos Åke Pedersen. En åbodelningskarta från 1859 över Tjuvarp Östregård förvaras hos Sven Lundh. Då ägorna var så nära varandra fick man skörda samtidigt som grannen för att slippa gå på varandras sädesfält. Laga skifte 1844-45. Mer finns att läsa på sid 32. Laga skifte med Tjuvarp Wästregård och Östregård( ej Kullagård och Jungfrugård) förrättades 1844-45. Därvid upprättades en ny bykarta jämte ägobeskrivningar i densamma. Vid samma tillfälle företogs gärdesgårds-och slåtterängsuppdelning och fastställande av ler-och torvtag. Alla dessa handlingar är ännu i behåll och en rik källa för dem som vill forska i byns liv i äldre tider.(Karta och handlingar förvaras nu hos Erik Johansson i Västraby). Sid 32-34 Forntida minnesmärken. Hällstenskistor. Bild sid 33. Av fasta fornlämningar i Tjuvarp och Jungfrugård kan nämnas: Båda två av Annerstads sockens kända hällkistor ligger i Jungfrugård. Den bäst bevarade och därtill mest synliga ligger strax söder om stenmuren vid f.d. torpet Tryggsbergs trädgårdstäppa. Ett omgivande röse av kullersten har delvis upplockats av skattsökare och hällkistans överdel har frilagts. Folkskolinspektör Oskar Lidén var här och grävde och hittat en lerkruka och en flintdolk då han genomsökte hällkistan.Var dessa fynd nu bevaras är ej bekant , de kan eventuellt ingå i den stora stensamlingen i Ljungby "Gamla torg". Äldre personer kallade förr denna hällkista vid tryggsberg för "Kungagraven". den andra hällkistan är belägen ca 125 meter NV om f.d.Stafs gård.den upptäcktes vid fornminnesinventaringen 1949-50. Lockhällarna är till största delen borttagna(en ligger vid sidan om) och endast sidohällarna kvarstår vid jordytan och innehållet verkar orört. Gravkullar. I Tjuvarp Kullagård 100 meter nordöst om vägskälet vid "Korslien" ligger ett järnåldersgravfält med 7 kullar. Det är en hög och fin plats med utsikt över sjön Kösen. Man valde gärna ett högt läge med fri utsikt och vissa gravar har ett utgrävt hål högst upp där gångna tiders skattsökare varit och letat efter fynd. Nordväst om B.Rohdins gård i Kullagård har man hittat både benrester och krukskärvor. Vid muddring av Bolmåns botten har man hittat två intressanta stenyxor. Båda är skafthålsyxor av grönsten och anses härstamma från hällkisttiden,2000-1700före kristus. Vid badstället Klipporna förekommer ibland flintspån och i strandgruset har påträffats en pilspets av flinta. Flintspån har även hittats på ön Tärnö. Sid 35 Präster födda i Tjuvarp. Såsom kyrkoherde i Lekaryd (nuv.Alvesta pastorat tjänade under åren 1628-56 Bononius(Bonde)Germundi, född i Tjuvarp av Annerstad församling. Han var även hospitalpräst i Jönköping och hans hustru i andra giftet var änka efter biskopen i Växjö, Petrus Jonae Angermannus. I Tjuvarp (som då lydde under Bolmarö) föddes omkring 1630 Philip Sebastiansson, som tog sig tillnamnet "Schmiedell", berömmes för "mycket goda predikogåvor och skickligt leverne". Han blev kyrokoherde i gårdsby 1671-79. Tjuvarp Wästregård byter namn 1907. Bild sid 36. Tre hemmansägare i Tjuvarp Wästregård beslöt efter moget övervägande att hos Kammarkollegium ansöka att få sitt bynamn ändrat till Västraby då elakt folk påstod att de som bodde i byn var tjuvaktiga och oärliga och det fick ett bifall av namnändringen men att namnet Tjuvarp ej är borttaget ur jordeboken utan förekommer vid sidan av det nya namnet. Sid 36 Tjuvarp Östregård blir Östraby. Samtidigt som Wästregård fick tillstånd att heta Västraby inlämnades av Lars Peter Johansson och Johan Davidsson en likartad ansökan om Tjuvarp Östregård. Även denna beviljades och år 1907 uppstod således Västraby och Östraby. Tjuvarp Kullagård har däremot ännu kvar sitt namn. Sid 37-57 BYGGNADER, GÅRDAR OCH DESS ÄGARE I TJUVARPS ROTE. TJUVARP Östregård "ÖSTRABY".(Sven Lundhs) . Ägolängder se sid 39. Bild sid 38.. Anders Eskilsson hade låtit slå samman de båda hemmansdelarna till en enhet och enligt vad som berättas, så flyttades en gammal mangårdsbyggnad från "Skäckarps kvarnar" (Stampen) och uppsattes i Östregård. I en klädkammare i husets andra våning finns schablontapeter kvar under träfiberplattorna. År 1859 företogs åbodelning av tjuvarps Östregård och Anders överlät andra halvan av Östregård till sin måg Lars Peter Svensson den andra halvan behöll han tills Anders son Carl Johan Andersson övertog densamma. Efter detta bytte gården ägare några gånger men ägs sedan 1971 av Artur Lundhs son, Sven Lundh. TJUVARP Östregård "ÖSTRABY". (Erik Johanssons). Ägolängder se sid 41. Bild sid 40. När Anders Eskilssons måg, Lars Peter Svensson 1859 tillträdde den ena halvdelen av Östregård så fanns här inga hus. Lars Peter som var bördig från Ingelsköp i Hinneryd socken skaffade från sin hemgård byggnadsvirke och uppförde i Tjuvarp en stor 2-våningsbyggnad. I närmare 20 år innehade och brukade L.P. Svensson sin gård i Tjuvarp. Emellertid var han en dålig penningförvaltare och fick gå ifrån sin gård 1878. Konkursboet övertogs av Sjökapten Måns Eriksson, Grosshandlare G.O.Mattson och Emanuel Linderholm. En F.d. gästgivare i Skeen, Karl Johan Johansson arrenderar gården. Herr E.W. Linderholm med familj bodde på övervåningen och plötsligt när Johansson och Linderholm satt och pratade började det att brinna , det var felaktigheter i murverket till en eldstad som orsakade branden . Alla klarade sig oskadda och det var endast lite möbler från nedervåningen som kunde räddas. Gården såldes utan mangårdsbyggnad och den nya ägaren Bengt Johan Gustavsson lät 1887 uppföra ett nytt men mindre bostadshus. Gårdens nuv.ägare är Erik Johansson som 1953 inköpte gården av Davidssons sterbhus. TJUVARP Wästregård "VÄSTRABY". (Gustav Johanssons). Ägolängd se sid 45. Bild sid 42,43. Vid tiden för laga skifte ägdes Wästregård av Andreas Bengtsson och hans son Moses Andreasson. Moses blev emellertid 1846 ägare till hela Wästregård då han för 1333 riksdaler köpte faderns del. Boningshuset som var i gott skick men blev ändå något tillbyggt på 1860-talet. 1936 byggde Gustav Johansson ett nytt hus. Gården delades och Moses och hans hustru Maria Pehrsdotter( född i Wiggåsa) överlät gårdarna till tre av sina sju barn och byggde sig en unndantagsstuga i närheten av huvudgården. Moses svärson Martin(Tin)Jonasson och dottern Ida hade tagit över huvudgården 1891. De hade inga barn och när de 1913 sålde gården till Johannes Andersson gick gården ur släkten. Makarna Ruth och Gustav Johansson bor Fortfarande (1978) kvar på gården men åkerjorden brukas av Gustavs systersöner från Jungfrugård. TJUVARP Wästregård "VÄSTRABY". (Erik Johanssons). Ägolängd se sid 45. Den andra hemmansdelen i Wästregård om 5/16 mantal som tillkom vid hemmansklyvning 1886 hade från börgan inte några byggnader. Därför hade Moses Andreassons son, Carl August Mosesson, redan 1885 låtit nybygga mangårdshus och behöriga ekonomibyggnader ca 150m öster om huvudgården. Ladugården flyttades hit från huvudgården i Tjuvarp Wästregård där den kanske redan stått i 100 år. Ända in i senare tid (1930-talet) har ett urgammalt trälås suttit i en halvdörr till logen (se sid 36) det bevaras ännu av gårdens ägare. Den nya gården som blev placerad på ett högre plan fick därvid ett fritt och bra läge. Carl August Mosesson var bonde i Västraby i 39 år och han efterträddes av sin son Gustav Karlsson. Numera äges och bebos gården av Tekla och Erik Johansson. Hos dem förvaras byns gamla kartor och handlingar vilket varit en värdefull tillgång vid upprättandet av denna bybeskrivning. TJUVARP Wästregård "VÄSTRABY", Ånäs. Ägolängd se sid 45. Bild sid 44. Den tredje hemmansdelen om 1/8 mantal, som tillkom 1886, förlades till platsen för torpen Ånäs i byns sydligaste del. Här, ca 2 1/2 km söder om byn, hade vid laga skifte 1844 endast funnits slåtterängar med "mader och vekar". Tre år senare, närmare bestämt 1847, uppträder namnet Ånäs för första gången i församlingens kyrkoböcker. Det är då en torpare Johannes Svensson som slagit sig ned här. I början av 1850-talet tillkom ytterligare en torparstuga. De båda torparfamiljerna var verksamma på Ånäs fram till 1866, då de avflyttade. Moses Andreassons äldste son Bengt Johan Mosesson flyttade hit 1872 och blev 1886 Ånäs förste hemmansägare, han lät också bygga en stuga som tjänade som bostad på Ånäs ända fram till 1936. Efter ett 15-tal år sålde BJ Mosesson stället till snickaren Karl Nilsson och Anna-Stina Svensdotter. Anna-Stina trivdes inte med det ensamma läget så de sålde 1890 gården till Jöns Hansson. Ånäs nuvarande ägare är Egon Andersson. Karlsro ägolängder (f.d.Tjuvarps soldattorp). Sid 46 TJUVARP Kullagård (Åke Pederséns). Ägolängd sid 48. Bild sid 47. Omkring 1830 ägdes båda hemmansdelarna i Kullagård 1/4 mantal av f.d. kronolänsmannen Johan Erik Blomgren(född1763). Han kallas i kyrkböckerna för "Hofrättscommisarie". JE Blomgren sålde 1831 Kullagård till Göran Jonasson. "Göran Klockmakare" uppförde boningshuset som står kvar än i dag på Åke Pederséns gård. Gården har bytt ägare flera gånger. Tyvärr härjade Spanska sjukan under denna tiden och när Willhelm Jonasson från Göshult i Traryd precis installerat sig på Kullagård så började den att härja fram i dessa trakter. Jonassons maka Emilia och sonen Josef drabbades av sjukdomen och båda avled dagen före julafton 1918. Efter detta hårda slag ville Jonasson ej längre behålla gården utan återvände till Traryd. Verner Kjäll från Tranås förvärvade gården men sålde inägorna1920 till Axel Carlsson från Södra Ljunga och utmarken till Strömsnäs Bruks AB. Dottern Kerstin och hennes man Åke Pedersén är sedan 1948 ägare till hemmanet i Kullagård. TJUVARP Kullagård (Bertil Rohdins) 1/4 mantal. Ägolängd från 1826 sid 50. Bild sid 49. Liksom ovanstående hemmansdel i Kullagård ägdes denna gård av f.d. kronolänsman JE Blomgren omkring 1830. Den gamla manbyggnaden på denna gård var av ryggåstyp och med anor sedan 1700-talet. Under 1800-talets senare del innehades gården av Andreas Hansson (född 1826 i Skogaryd). Han utvidgade gårdens odlade jord . Då Andreas överlämnade gården till sin son Carl Magnus , tog han själv ett undantag och byggde en undantagsstuga till sig och sin maka Anna Katarina Månsdotter. han tog även undan två tegar i mossen och tillhörande ängslada, samt i övrigt föda till 2 kor. Carl Magnus Anderssons första uppgift var att bygga en ny ladugård och var själv för ivrig så han förtog sig och blev sjuk och dog 1887. Ladugården blev dock färdig och det är för övrigt samma ladugård som står kvar idag. Gården såldes av Carl Magnus änka och dotter och bytte ägare några gånger. Frans Johansson byggde en bättre mangårdsbyggnad 30 meter nordost om den gamla. Numera ägs gården av Karin och Bertil Rohdin. "Södra"JUNGFRUGÅRD ( f.d. Anton Karlssons). Ägolängd från 1824 sid 52. Bild sid 51. På den karta som upprättades vid enskiftet 1825 ligger mangårdsbyggnaden på exakt samma plats som den gör idag. Minnesgoda människor har omtalat att bostadshuset blev ombyggt på 1870-talet av dåvarande ägaren Johan Gustaf Abrahamsson. Såsom jordbruksgårdar har väl aldrig de båda "södra" Jungfrugårdarna varit särskilt betydande utan det hände att gratialister och soldater var hemmansägare här såsom Lars Rask och artilleristen Lars Nyman. Efter Nyman kom Andreas Petersson. Han stannade i 14 år och byggde torpstugan "Nellas". Här bodde Andreas i 35 år efter att han skuldsatt sig . Gården förvärvades av Johan Gustaf Abrahamsson som lät bygga om mangårdsbyggnaden på 1870-talet. samma hus står kvar än idag. August Vilhelm Carlsson är den som innehaft hemmanet längst och har bebott och brukat Jungfrugård i 40 år. 10/11 1964 hemsöktes byn av en pyroman som i tät följd tände eld på tre ladugårdar hos Anton Karlssons gård i Jungfrugård, Gustav Johansson i Västraby och därefter i en ladugård hos Bertil Davidsson i Östraby. Brandkåren i Annerstad gjorde en god insats och lyckades förhindra spridning . Samtliga byggnader brann ner till grunden och någon gärningsman hittades aldrig. "Södra" JUNGFRUGÅRD (f.d. Stafs gård). 5/32 mantal. Ägolängd från 1824 sid54. Bild sid 54. Mangårdsbyggnaden på denna gård stod i äldre tider tätt intill och mitt emot ovannämnda, f.d. Anton Karlssons gård. Det var först när soldaten för Jungfrugård, Peter Eriksson Ljungbergblev ägare, som husen flyttades till nuvarande plats. Peter Ljungbergs son Johan August tig sig soldatnamnet Staf och övertog gården efter fadern och var bosatt där under hela sin levnad. Dottern Mimmi och hennes man Johan Johansson övertog därpå denna gamla gård som i över 100 år gick i samma släkt. Johan Johansson som var bördig från Bohuslän avled 1956, men Mimmi fortsatte att med lejd arbetskraft bruka gården. Mimmi blev den siste ägaren till 5/32 mantal Jungfrugård när stället var en hemmansdel. Åt 1970 sammanslogs gården med bröderna bertil och Erik Peterssons gård i "norra" Jungfrugård. Om man undantar att åkerjorden ännu brukas är de båda "södra" Jungfrugårdarna dock att betrakta som ödegårdar. Visserligen finns det ett par fritidshus som bebos endast sommartid . "Norra" JUNGFRUGÅRD (Bertil och Erik Peterssons). 5/16 mantal. Ägolängd från 1826. Bild sid 56. I över 150 år har husen på denna gård med säkerhet legat på samma plats som de gör än idag. Södra och norra Jungfrugårdarna har tydligen varit åtskilda sedan lång tid tillbaka. Denna gård har varit i nuvarande ägares släkt seda 1856 då Sven Andersson flyttade hit från Hulie i Berga . Sven blev förtjust i gården då han som åkare mellan Ljungby och Halmstad med häst och vagn passerade och rastade där. Så han köpte den av Sven Jönsson som emigrerade till Amerika. Han flyttade dit med makan Maria Larsdotter och fem barn. Sonen Johannes Svensson lät uppföra en ny mangårdsbyggnad år 1883. År 1926 förvärvades hemmanet av en annan son David Johansson och under davids tid byggdes den ladugård som står kvar idag. 1932 Sålde David gården till sin svåger Johan Petersson från Bökhult och år 1970 överläts gården till sönerna Bertil och Erik Petersson som tillköpte samtidigt f.d. Mimmi Johanssons hemman i södra Jungfrugård. Sid 57 Ägolängder. Sid 58 De äldsta och de yngsta husen i byn. Till de äldsta byggnaderna i Tjuvarp och Jungfrugård hänföres följande: Mangårdsbyggnaden på nuvarande Åke Pederséns gård i Tjuvarp Kullagård är säkerligen det äldsta. Den härstammar från klockmästaren Göran Johanssons tid omkring 1840. Därnäst kommer Sven Lundhs mangårdsbyggnad i Östraby. Den uppfördes 1845 av Anders Eskilsson där den står än idag. Räknar man att den även stått i Skäckarp så är den kanske äldst. Lillstugan i Kanarp är också en byggnad från mitten av 1800-talet. Björkholmen härleder sig också från den tiden. Den äldsta ekonomibyggnaden (ladugårdarna) i roten står hos Erik Johansson i Västraby, Sven Lundh i Östraby och f.d."Stafs" i Jungfrugård. Från 1800-talets tidigare del härstammar den ännu kvarstående ladugården vid Ryfållen(Lundgrens). Det allra nyaste bostadshuset i byn är Börje Henningssons i Karlsro , se ägolängd sid 46 i boken. Det uppfördes 1977. Näst yngst är Jonny Nordgrens hus i Jungfrugård från 1975. Sedan har vi Eric Holm som byggde om sin sommarstuga till permanentboende i Johansdal, Tjuvarp 1968. Den yngsta ladugården är den i Kanarp som byggdes 1953. Sid 58-59 Om sommarstugebebyggelse. Den första sommarstugan som byggdes i Tjuvarp rote var stugan "Wendelsro" i Karlsro-Västraby. Den uppfördes 1939 åt fru Wendela Lindström 1939. 1942 överlämnade hon sin stuga till systerdottern Beda Juhlin. År 1967 sålde Beda stugan på auktion till Karl Gustav Jonasson från Tutaryd. 1952 tillkom en liten fritidsstuga i Jungfrugård, den byggdes på tomten efter "Nellas stuga" av en dansk som vistades en tid hos Erik Holm. Den såldes 1954 av Karl-Arvid Karlsson och efter hans död kom den i Karins och Uno Perssons ägo. Ytterligare en liten stuga tillkom vid ungefär samma tid invid tomten av f.d. torpet Johansdal i Kullagård som byggdes av en dansk och övertogs av Erik holm, han byggde även ett större hus för permanentboende. Ett område med ett tiotal stugor byggdes vid sjön Kösen i Östraby på Gunhild Larssons ägor. Arbets-och folkliv sid 60-67.Se bild sid 62, 64 och 66. Ängslåtter sid 60: Förr i tiden tog man obetydligt av gräs och hö från åkerjorden. Den behövdes i stället till brödsäd och potatis. Därför slog man gräs på naturliga ängar,hagar och backar. Slåtter från naturlig äng förekom i Jungfrugård och Västraby. På den s.k. "Knektängen" (tillhör numera Björkholmen)mellan Tryggsberg och Björkholmen var vildhösten riktigt god. Vildgräset var ju ej så saftigt så slog man det på morgonen kunde det vid riktigt bra väder tas in på kvällen. det gällde att ta reda på allt som fanns. I alla små dälder och sänkor var man och slog och även ljung som korna gärna åt. Sommarladugård: Ute i hagmarken i Västraby gärde i närheten av "Höjåker" står än i dag en gammal lada. På förfrågan om det var en hölada blev svaret att det var en sommarladugård. Den byggdes av tidigare ägaren till gården, Martin(vanligen kallad Tin) Jonasson. När korna skulle mjölkas togs de in i ladan för att slippa flugor och bromsar medan de mjölkades när de gick på bete. I hagmarken växte en ört som kallades"flugegräs". Den hade små gula blommor och heter egentligen ängskovall och åts gärna av kreaturen. Den förekommer rikligt i dessa trakter. Torvtäckt: Se bild sid 61. Till Tjuvarp Wästregård (Västraby) hörde en torvmosse utmed gränsen till Östregård. Alla tre hemmansdelarna var delägare i detta torvtag. På torvmossen stod en torvlada som uppbyggts av Tin Jonasson och här bärgade man in såväl bränn-som strötorv när den torkat. Torvtäkten på Västraby mosse pågick fram till 1926. Sedan växte sly och småskog efter hand upp i mossen och omkring ladan. Detta gjorde att ladan var skyddad och stod ända fram till 1960. Numera är den rasad samman. På andra sidan om rågången på Tjuvarp östregård(Östraby) ägor var en stor torvmosse. Här stod till mitten av 1940-talet två torvlador. Torvtäkten här torde pågått in på 1930-talet. Av gårdarna i byn var kanske Kullagård den bäst lottade då det gällde torvtäkt. Jungfrugårdarna hade var sin torvmosse på olika platser. "Stafs" tog sin torv sydväst om Tryggsberg och "Norra" JuJungfrugård hade sitt torvtag bakom "Källarbacken"vid gården. Linbastor sid 61: Tjuvarps by hade förr i tiden egen linbasta för Wästre-och Östregård. Den var belägen i östra backsluttningen nära dubbeleken på nuv.Erik Johanssons gård i Västraby. Man lade stänger över en grop och eldade under och på stängerna breddes linet ut för torkning. Så fort ett knippe lin var tort skulle det bråkas för att bryta linet medan det var varmt. I Västraby odlade Fru Ruth Johansson som omtalar att hon var med och bröt lin (omkr.1914). I Jungfrugård odlades lin av Johan och hanna Petersson. Brovägar sid63: Förr i tiden underhölls vägarna av böndera själva och varje bonde som ägde en gård med i mantal satt jord hade skyldighet att underhålla ett stycke väg. Broningsämne såsom grus och "pinnmo" togs ur hålor i närheten av brovägen. Man använde också s.k. flis, d.v.s. att med en liten slägga stå vid ett stenbord och slå flis av större stenar. Den såldes sedan för ca 30 öre tunnan. De broningsskyldiga från Tjuvarp och Jungfrugård hade sina vägsträckor mellan Vrå och Lidhult. Ålfiske: Till Tjuvarps by hörde sedan gammalt ett fast ålfiske vilket var beläget i Bolmån ca 600 meter söder om Bolmarö kvarn. Även nedom Ånäs var ett liknande fiske anlgt. Tyvärr grävdes dem senare bort och förstördes. Inom byn var det mest folket vid Tryggsberg som mera regelbundet idkade fiske, dock endast till husbehov. de fiskade med både ryssjor och nät. Karl Nilsson från Karlsro brukade ibland ro med "glinder"=drag. Han höll ofta till i Bolmån ovanför Annerstad där han tyckte att det nappade bäst. Likkistor sid 64: Magnus Gudmundsson "Magnus i Lillarp" var likkistmakare och levde mellan 1835-1917. En vanlig kimröksfärgad kista kostade mellan 3.50-4 kronor och skulle den vara extra fin kostade den 5 kronor . Om gamla begravningsseder kan nämnas att då dödsfall inträffat hängdes vita lakan för fönstren i sorgehuset. Vidare placerades vackert vuxna enebuskar på varsin sida av huvudingången. Vanligt var även att iordningställa en berså av enebuskar där kistan placerades i väntan på begravnings- dagen. Grannarna brukade också pryda vägen med granrisdekorationer där begravningsföljet skulle draga fram på väg till kyrkogården. Fä-gator sid 65: S.k. fä-gator fanns vid de flesta av byns gårdar. Det var vanligen så att en fägata var gemensam för 2 eller flera gårdar. Fägatan utgick från ladugårdsplanen och följde vanligen rågången som var kantad med stenmurar. Den avslutades med en grind, "gateléet", och därutanför vidtog "ryen". Där korna släpptes på bete med grannens kor. På kvällen hämtades korna vid gateléet och drevs hemåt genom fägatan till ladugården för att mjölkas. En sådan fägata finns ännu kvar vid de "södra" Jungfrugårdarna med flera platser. Dansbana: I Östraby utmed sjöstranden strax norr om landsvägsbron anlades omkring 1910 en dansbana. Den bestod av trägolv och var utan taköverbyggnad . Den hade ett vackert läge med utsikt över sjön Kösen. Vid ett tillfälle anordnades en större festtillställning och mycket folk kom dit. Musiken bestod mestadels av dragspel men även fiol. Emellertid fanns det personer som såg dansbanan med oblida ögon. Så den råkade ut för skadegörelse och man miste lusten att reparera den. I äldre tider dansade man vid vägskälen eller på broar. Amanda Karlsson (född 1892)f.d. Kullagård berättar att i hennes ungdom dansade man vid Korslien i vägkrysset mellan Halmstad och Nöttjavägen. Skjutbanan: På nuvarande Sven Lundhs ägor i Östraby fanns omkring 1908-10 en mindre skjutbana anlagd. Man höll till söder om gårdarna och skjöt i sydlig riktning mot backhöjden Jössebjär. Framme vid backen var grävt en markörgrav och en skyddsvall murad i sten. Bertil Davidsson i Östraby berrättade om när medlemmarna i Annerstad skytteförening gick ner och övade så stod han som liten pojke hemma i trädgården och såg när skyttarna gick iväg med sina remingtongevär. han var strängt förbjuden att gå ner till vallarna där skyttarna låg men kunde höra smällarna efter skotten väl hem till gården. Första bilen i byn sid 66: Den innehades en kort tid 1920 av Otto Larsson i Östraby. När Gustav Johansson i Västraby 1921 kom hem från Amerika, skaffade han sig en Ford-bil med 20 hästkrafter och till ett pris av 3.000 kr. Bensin fick man på den tiden köpa i Ljungby. Den kostade då 1 krona litern, vilket man tyckte var ganska dyrt för att vara på 1920-talet. Vägarna var ganska spåriga och ojämna och ett gissel var alla grindarna till hagarna som skulle öppnas och stängas när man körde igenom. Telefon och elström: De första telefonerna i byn innehades av Gustav Larsson i Östraby och Algot Johansson i Kullagård. Året var 1917. År 1917 installerades en generator i Bolmarö gamla kvarn varvid elektrisk ström började produceras. Ledningar byggdes och bl.a. fick 2 gårdar i Östraby el-ström lagom till jul 1917. Västraby, Jungfrugård och Kullagård fick ström först 1920. Kanarp fick däremot ej el-ström förr än 1947 då Sydkraft tog över ledningar och el-distributionen. Predikomöten i Jungfrugård . Sid 67-68. Bild sid 68. Frikyrklig verksamhet i Annerstad socken har sin upprinnelse redan på 1860-talet. Predikanter från Skåne besökte då Sunnerbo Härads Missionsförening vilken sammanslutning bildades 1859. En bland de första personer i trakten som upplät sitt hem för frikyrkliga sammankomster var den i Annerstad Hulugård boende Sven Nilsson (född i Fjälkestad) 1818), vanligen kallad "Skåningen". Då var S.G.Colleen kyrkoherde i Annerstad. Så småningom anslöt sig fler och det hölls stugmöten hos Benedikta Wänberg, Axel Karlsson på Kvallsjö, C.M.Johansson på Åtorp i Skeen samt hos Johannes Svensson i Jungfrugård. Resepredikanter besökte hem i Bökhult och Romborna. Söndagsskolor bildades på flera ställen. Broar över Bolmån Sid 68-70. Bild sid69. Med brofästen på Östraby (Tjuvarp Östregård) och Bolmarö säteri ägor, har sedan månghundrade år tillbaka varit en överfart över Bolmån. Så långt tillbaka som för närvarande kan utforskas har det funnits broar på den plats där betongbron låg vilken revs 1976. Det äldsta belägget härför härstammar från 1685. Träbroarna över Bolmån måste dock ofta repareras, varför man 1853 lät bygga en bro av sten med sex valv. Att få reda på vem som byggde bron har ej gått men allt tyder på att det var "Bro-Nisse". Den revs 1939 och ersattes 1939-40 av en smäcker betongbro med två valvöppningar. På 1960-talet tyckte man att den ej kunde motståden tunga lastbilstrafiken. Så i samband med att väg 25 fick en ny sträckning byggdes 1975-76 en ny lång betongbro. Ett "juleträd" från Annerstad.Sid 70. Bild sid 71. Fru Ruth Johansson i Västraby har i sin ägo ett s.k. juleträd eller juläpplestake som är sammansatt av svarvade trädelar.Nederst finns en fot och från denna utgår stommen i vilken sitter 12 st. svarvade träpinnar pekande snett uppåt liksom grenar på ett träd. I mitten fortsätter uppåt en spiralsvarvad pelare vilken i sin övre del har en tvärarm försedd med hållare till två ljus. De tolv svarvade grenpinnarna avslutas med spetsar. på de 12 spetsarna sattes en potatis som man skurit hål i för att sätta dit ett ljus, sedan kläddes potatisarna med rött silkespapper och man pyntade det med papperskarameller och annat pynt. Detta juleträd härstammar från Bökhults by i Annerstad socken.Troligen härstammar det från Jöns Johanssons svarv vid Dammtorpet.(1830-40). Lanthandel öppnas i Östraby 1932.Sid 70-72. Bild sid 72. År 1931 lät Gustav Larsson i Östraby i närheten av bron över Bolmån uppföra en byggnad där han året efter öppnade en lanthandel. På den tiden var det helt säkert en gynnsam plats med 6km till Skeen och Nöttja och 8 km till Kånna låg Östraby ganska väl till. Gustav avled 1938 och dottern Gunhild Larsson skötte affären i några år. 1941 utarrenderades affärsrörelsen till bröderna Göte och Bror Andersson från Ljungby. De drev affären under namnet "Bröderna Andersson" och inköptefastigheten 1946. Bror Andersson flyttade tillbaka till Ljungby så Göte var ensam att sköta affärsrörelsen. Det avfolkades på landsbygden , väg 25 öppnades i annan sträckning och bron vid affären revs1976. Dessutom hade 15 hushåll av 17 skaffat bil i Tjuvarps rote .Detta medförde att det var lätt att ta sig till Ljungby och handla. Så fram till hösten 1978 håller Göte Andersson Östraby-affären öppen. Gamla åkernamn. Sid 72-73. Förr i tiden lade ofta bönderna namn på sina åkrar och ängar. Dessa åkernamn användes i generation efter generation. namnen hade den fördelen att familjemedlemmarna och tjänstefolket emellan visste vilken åkerteg som åsyftades då man dryftade vad som skulle göras på den åkern och den odlingen. Då gårdar säljs får den nya ägaren sällan reda på dessa gamla namn. Åkermark slås samman till stora enheter en del förvandlas till skogsmark och namnen blir bortglömda. Ofta kan namnen påminna om seder och bruk i äldre tider, de kan påminna om personer som har odlat dem, om sädesslag som odlats, förhållande i terrängen eller bevarar de minnen efter försvunna torpställen. Namnen är antecknade i byarnas skifteshandlingar. Västraby (Tjuvarp Wästregård). Gusttav Johanssons gård: Bild sid 74. Högåker(Höjåker). Strax öster om Björkholmen ligger i hagmarken en åker som tillhör Västraby. Åkern har brukats i hundratals år tills den omkring 1950 blev betesmark. Ett kort stycke sydöst därom låg "Lilla Högåker" men den har ej varit brukad på detta århundrade. Hvita backe. En liten åkerlapp ner mot sjön bar förr detta namn. det ingår nu i det stora åkerfält," Bäckåker" som nu ligger norr om nya väg 25. Tjufåker. Detta var förr namnet på den åkervik som ligger närmast (öster) om Ånäsvägen( närmast mot f.d. soldattorpet Karlsro), kallades senare "Intaget". Stugåker. Namnet på den åker som ligger bakom ladugården på Gustav Johanssons gård. Erik Johanssons gård: Sid 73-75. Appelåker. Namnet är ännu bekant och åkern är belägen ett 100-tal meter nordväst om gården. Espekullen. Även denna åker är känd. Den består av en liten odlad kulle norr om väg 25. Hampeland. En liten, numera ödelagd åkerremsa norr om nya väg 25. Åkernamnet bevarar minnet av hampan, en spånadsväxt som i äldre tider odlats här, man tillverkade av stammens starka fibrer tyger,snören,rep och trossar. Beningen. Benämningen på en liten åker som på senare tid utvidgats och förenats med Krokåker. Båda åkrarna var belägna strax norr om gården och gamla väg 25 och är ännu i bruk. Hålåker. Namnet används än idag och bestod förr av flera smååkrar sydväst om gården. Allt är nu sammanfört i ett åkerfält. Steningen,(Stans åker). Det senare namnet är ännu känt. Åkern ligger öster om Intags-vägen. Intaget. En odling i skogen 500 meter söder om gården. Intaget odlades på 1890-talet av Carl August Mosesson och utvidgades av hans son Gustav Karlsson. Denna odling har mycket god mylla och är ännu i bruk och omfattar drygt 3 ha. Östraby (Tjuvarp Östregård). Sven Lundhs jämte Gunhild Larssons gårdar: Österdalsåker. Numera ett större åkerområde öster och nordöst om Sven Lundhs garage. Namnet är numera ej känt. Brunnsåker. Norra delen av Sven Lundhs trädgård. Namnet numera ej känt. Hampelandsåker. En mindre åkerlapp strax sydost om Sven Lundhs Ladugård. Dammåker. Ligger på Gunhild Larssons ställe söder om ladugården utmed Bolmån. Vid plöjning uppkommer här mängder av järnslagg och jorden är alldeles svart. Det är tydligt att här är platsen där den järnsmedja låg som omtalas i en gårdsbeskrivning från Tjuvarp Östregård 1559. I åkerkanten syns rester efter den grop där man brukade torka lin. Broåker. Detta är namnet på flera åkrar i närheten av den gamla stenvalvsbron över Bolmån. Både Gunhild Larssons och Bertil Davidssons hus samt handelsaffären är byggda på Broåkrar. Erik Johanssons jämte Bertil Davidssons gårdar: Wasäckran. Gammal högmarksåker som låg på Bertil Davidssons ställe. Den utplånades helt då nya väg 25 byggdes 1974. Skäppelandet. Ligger på Davidssons ställe och klarade sig vid vägbygget. Stensåker. Gammal åker på Davidssons ställe norr om nya väg 25 och längt mot sjön. En liten åkervik utgår mot norr och denna har det lustiga namnet Grötfatet. Alla dessa åkrar uppodlade vid laga skiftet. Gåsabacken. Namnet på en liten åker vid norra kanten av den äldsta landsvägen. Åkroken. Detta är benämningen på omfattande odlingar belägna 500-1000 meter sydost om Östraby. Odlingarna ligger på såväl Sven Lundhs som Erik Johanssons gårdar. Vid den tiden för laga skifte fanns här mestadels slåtterängar med som det heter "Mader och vekar med goda tufvor". Vid tiden för sekelskiftet och därefter har den goda lerblandade jorden förvandlats till åker. Tjuvarp Kullagård. Åke Pederséns gård: Sid 76 . Bild sid 76. Store Storåker. Ligger söder om uppfartsvägen till gården och intill gamla Nöttja-vägen. Åkern är ännu i bruk och betydligt utökad. Lindesåker. Ligger mitt för ovanstående åker fast på den andra (norra) sidan om uppfartsvägen till gården. Fortfarande i bruk. Farmorsåker. Ligger i västsluttning bortom gamla Nöttja-vägen och mittför uppfartsvägen till gården. Ännu i bruk. Ekesåker. belägen vid kanarps gräns väster om gamla Nöttjavägen. Denna ej ännu stenbrutna åker är en lämplig förebild till gamla tiders åkerlappar. Ekesåker är numera utlagd till betesmark. Ingen av ovannämnda åkernamn på denna gård har blivit bevarade till vår tid. Det är endast med tillhjälp av 1825 års enskifteskarta som dessa gamla namn har kunnat letats fram. En omfattande nyodling och stenbrytning har på 1920-30-talen även företagits av gårdens dåvarande ägare, Axel Karlsson. Bertil Rohdins gård: Sid 77. Kallgårdsåkern. Ligger nordost om mangårdsbyggnaden. Källaråkern. Ligger på nordsluttningen av Källarbacken. Lidsåker. En åker norr om Källaråkern,(närmast f.d.Anton Karlssons gård i Jungfrugård). Bredingen (Krokåker). Åker till vänster om uppfarts- vägen till gården. Den kallades på senare tid för Krokåker.Åkern avdelades i två delar när nya Nöttjavägen byggdes.Aspåker. Är belägenintill granngårdens gräns mitt för gammal valvkällare 350 m väster om gården. Lillebroaåker. Liten åkerlapp vid gamla Nöttjavägen. Stora-och Lillaträdan. Ligger väster om gamla Nöttjavägen. Lillträdan är odlad av Edvin Karlsson. Lillemosse. Ligger nära "Korslien". Odlades vid sekelskiftet av Frans Johansson. De flesta av tegarena i "Storemosse"(På ömsom sidor av nya väg 25) odlades under 1800-talets senare del av Edvin Karlsson. Där fanns dessförinan endast porstuvor och blåbukaris(odon). De flesta av ovannämnda åkrar brukas ännu eller användes till bete. På Allan Karlssons fastighet: Bönelandet och Ödelandet. Benämningen är två små åkervikar som längst i nordost tränger in mot Jungfrugårds gräns. Namnen är numera bortglömda men återfinns på 1825 års enskifteskarta. "Södra" Jungfrugårdarna. F.d.Anton Karlssons gård: Appelåker. Ligger väster om och ca 100m från Nöttjavägen och alldeles intill Kullagårds gräns. Är ännu i bruk. Lundåker.Väster om Nöttjavägen och mitt för ovanstående men intill granngårdens gräns. Har genom nyodling förenats med Appelåker. Den gamla åkern stenbröts av Anton Karlsson. Fållåker. Detta var namnet 1825 på de små steniga åkerlapparna där Nöttjavägen nu ansluter sig till väg 25. Torpet Karlsdal var då ej anlagt men flera små "Fållåkrar" fanns tidigare odlade här. De flesta av dessa små steniga åkrar utplånades då nya väg 25 byggdes år 1974. F.d. Mimmi Johanssons gård: Pölen. Gammal sank åker där "Stafs" gård senare byggdes. Delvis ännu i bruk. Ärteåker. Liten åker som genom odling förenades med nedanstående. Väderlången(Värlangen). En numera ganska ordentlig åker utmed äldsta Halmstadvägen. Är ännu i bruk. Slättingshög. Mycket liten åkerfläck (15x20m) söder om gamla halmstadvägen och bortom Väderlången. Har brukats till omkring 1940 men nu lämnats öde och håller på att växa igen. Store slätting. Den bortesta av "Stafs" åkrar mot Korslien räknat. Nu betesmark. Gatåkern. Ligger utmed och norr om fägatan och är nu i bruk till bete. Bortom och innanför denna låg den lilla Kalfhagsåkern, nu ödelagd. "Norra" Jungfrugården. Sid 78,79 och 80. Bild sid 79. Ägare Bertil och Erik Petersson: Kålgårdsåker. Ligger mitt emot gårdshusen norr om gamla Halmstadvägen. Är numera utvidgad och ännu i bruk. Badstugeåker. En liten åkerlapp till vänster om landsvägen bortom garaget uppe i "Gärdstukabacken". Åkernamnet bevarar minnet efter basta eller badstuga. Har länge varit ödeåker. En grop med stenar minnerännu om bastan. Kyrkelidsåker (Morfaråker). En långsmal åker belägen utmed förra utfartsvägen till torpen Tryggsberg och Björkholmen. Kallas nu för Morfaråker. Stora Ekehammer (Nelle träda). Denna åker är numera stenbruten och brukas. Den ligger i närheten av forna Petronella Andreasdotters torpstuga. Åkern "Mellan Ekhammer" är nu avdelad av nya Nöttjavägen och "Östra Ekehammer" är i bruk och kallas trekanten. Landbroåker. Åker bakom "Stafs" ladugård som dock tillhör "norra" Jungfrugården. Ladugårdsfyllan. Är numera en liten ödeåker nära korsningen av gamla Halmstadvägen och nya Nöttjavägen. Hörlandet. Mindre åker strax söder om gamla Halmstadvägen invid "Stafs"gräns. Åkerns namn bär minne av att det här en gång odlats lin. Hör är en äldre benämning på lin. Åkern som ännu brukas är sammanhängande med Bols åker. Bol är ett gammalt fornnordiskt ord som betyder "ett stycke jord eller mark". Ordet finns även i "ängsbol" , prästbol, klockarbol mm. Bols åker betyder sådeles "ett stycke odlad mark". Långaland. Det fanns förr två åkrar med detta namn. Ligger norr om gamla Halmstadvägen och mitt för Bols åker. Båda åkrarna är numera lämnade åt sitt öde och igenvuxna med buskar. Långe Tofting. Gammal f.d. åker belägen utmed landsvägen strax bortom Långaland. På grund av mager och torr jordbeskaffenhet igenplanterades denna åker med gran omkring 1930 av David Johansson som på den tiden ägde Jungfrugård. Dahls åker. En ännu brukad åker på norra sidan av gamla Halmstadvägen. Åkern ligger i en liten däld mellan två höjder, därav namnet. Stensäckran. Denna åker utgör egentligen den inre västligaste delen av nuv.Dahls åker. Tranhalsen. Den inre nordligaste delen av Dahls åker tränger in i hagmarken med lång spets. Detta smala parti gick förr ännu längre mot norr och utgjorde en egen åker. Rakeskaftet. Innanför Tranhalsens nordligaste spets fanns förr en liten åkerremsa (8x40m). Den lilla numera ödelagda åkern kallas på 1825 års enskifteskarta för Rakeskaftet. Ännu lätt att lokalisera. Store Slätting (Slättingen). Gårdens bortersta åker på norra landsvägssidan mot Korslien räknat. Åkern är stenbruten och ännu i bruk. Det hagmarksparti som ligger emellan Slättingen och Dahls åker kallas sedan gammalt för "Bockakätten". Alla dessa åkrar på Jungfrugårds ägor väster och nordväst om "Stafs" gård är mycket gamla. Förmodligen har en del redan odlats i förkristen tid.. De små förr så steniga åker lapparna ligger insprängda i ekskog och hagmarkoch omgives av en mängd stenrösen .Det är väl mest odlingssten i dessa rösen men i ett av dem upptäcktes (i närheten av Långe Tofting ) 1949 en hällkista. Utägor="Ryen", utmarken. Sid 80-81. Utmarken till samtliga gårdar brukar vanligen gå under en gemensam benämning,"ryen". Denna var vid sekelskiftet nästan kal med enebuskar,ljung och spridda "furupurror",d.v.s. låga risiga tallar. Rymarken användes till betesmark ända fram till 1925. Ofta fanns det ej några stängsel mellan de olika skiftena och korna betade tillsammans. Till sist var det bara ungdjuren som släpptes på ryen och de skötte sig själva hela sommaren frånsett att man kontrollerade så att alla var kvar och inte gått ner sig i något kärr eller dike. På Östarbys utmark bortom och väster om de främre odlingarna vid Åkroken, ligger en markerad backhöjd,"Jössebjär"kallad. Högst uppe på backen finns ett stenrös och tanken går till ett fornminne eller gravhög. Det är knappast troligt att antikvarier besökte Jössebjär vid fornminnesinventeringen 1949. Möjligen kan det vara ett vanligt odlingsrös som fått en så dominerande placering. På Kullagårds ryar . Sid 81. Hälften av Kullagårds utmark försåldes omkring 1920 till Strömsnäs Bruks AB. Denna utmark är belägen bortom Kanarp på ömse sidor om landsvägen mot Nöttja. Ca 700m sydost om Kanarp och ett 100-tal meter öster om landsvägen, ligger på en backe i skogen några kullar. Vid skogsplantering härstädes 1949 befanns dessa kullar vara slagganhopningar. Detta kan tyda på att här i äldre tider bedrivits järnhantering av något slag. På utmarken till Allan Karlssons fastighet växer en gran med ansenlig storlek. Den sparades då den gamla skogen höggs bort på 1950-talet. Dimensionerna är ansenliga, 270cm i omkrets vid brösthöjd och med en höjd av 30 meter. Jag skulle tro att det är den största granen i Annerstad socken. Jungfrugårds utmark. På nuvarande Bertil och Erik Peterssons gård finns på utmarken(ca 1300 meter sydost om gården) en större backhöjd benämnd "Höja Kalla". I skifteshandlingar från 1844 heter den Höga Kulle. Det är talesättet och folkmålet i trakten som förändrat kullens namn. I gränsen mellan de "södra" Jungfrugårdarna utanför "Gateledet" fanns ända till 1960-talet rester av en gammaldags gärdsgård, en s.k.springgärdsgård,(en annan benämning var "stakagärdsgård"). Denna gärdsgårdstyp upphörde att användas på 1920-talet. Den får inte förväxlas med hankgärdsgården. Springgärdsgården var så lätt att sätta upp, den hade varken hank eller trolor. Endast korsställda störar. En annan plats där det in i senare tid funnits rester efter en sådan gammal gärdsgård var nere vid jungfrugårds "Stora Intag", men nu har även den förruttnat. Trollasjö. Sid 81. Bild sid 82. På Jungfrugårds utmark ca 500 meter sydväst om Ånäs ligger en liten skogssjö (150 m i diam). med namnet Trollasjö. På den nordöstra sidan går fastmarken fram till sjöstranden medan det på motsatta sidan mest är moss och torvmarker. Ett litet avlopp som endast vid högvatten är vattenförande söker sig ut mot Bolmån vid Ånäs. Någon fisk toorde ej förekomma, möjligen kan ålen leta sig hit. Vid fastmarkssidan är sjön långgrund med fast botten medan den motsatta stranden är tvärdjup och dyig. Några vilda fåglar som lommar och änder använder ibland sjön som rastplats. Hur namnet uppkommit är det ingen som vet men enligt en äldre numera avliden bybo , blir man lätt förtrollad av "skogssnuvan" och gå vilse när man kommer i närheten av sjön. Onekligen är det något av en tryckande stämning när man står vid stranden av den ensliga skogssjön. Namnet Trollasjö är gammalt och förekommer redan på storskifteskartan från 1814. Sjön är belägen på ägor till de båda "södra" Jungfrugårdarna. Några torparminnen. Om torp och backstugor i Tjuvarps rote skall här lämnas några kompletterande uppgifter till tidigare torpbeskrivningar i Annerstad socken. Soldattorpen i Tjuvarp och Jungfrugård var helt säkert de första torpen som anlades här. I början av 1800-talet uppstår några backstugor och lite senare änen torpställen. Else-Kalles.Sid 83. En av de första backstugorna man känner till var den i norra Jungfrugårds "gatebacke" belägna stuga som i senare tid benämndes "Else-Kalles". Redan 1819 är denna stuga bebodd av pigan Elsa Jonasdotter(född i Odensjö 1783) och hennes son Karl Adamsson. Hur Elsa kund försörja sig och sin son är för oss nutidsmänniskor en gåta. Endast ett litet potatisland var odlat vid sluttningen utanför stugan. Utan hjälp från bonden på gården, på vars mark stugan låg, kunde det säkerligen ej ha gått. Elsa dog 1858, och Kalle som då var i 50-årsåldern gifte sig och fick två barn. I husförhörslängden stod att Kalle var nästan blind. Hur han då kunde försörja en familj är ju också något man kan undra över. Fattighjälpen kunde ju inte på långa vägar räcka till. Det var ett hårt liv att vara fattig och handikappad i 1800-talets Småland. Ofta fick Tjuvarp-Bolmarö fattigvårdsrote bisträcka Carl Adamsson(Kniberg). Den 26 maj 1876 står i kassaboken antecknat,:"Beslutat reparera Carl Adamssons stuga". För virkespriser , arbetslön och annat materiel mm, se sid 83-84. Korsliens backstuga. Sid 84. En annan gammal backstuga var "Eliassons vid Korslien". Första gången denna stuga nämns är 1820. Johannes Eliasson (född i Tånnö 1796) hade med sin maka kommit till Kullagård från Tånnöoch hade t.o.m. i några år ägare tillett hemman här. Det hade tydligen ej gått för dem att behålla gården och för att ha någonstans att ta vägen byggde de sig en backstuga i hagmarken. Stugan var belägen helt nära den nu ödelagda, äldsta Halmstadvägen och uppe på backkrönet av Korslien. Av markförhållandena att döma ser det nu knappast ut att ha varit någon odling vid stugan och livsbetingelserna kan inte ha varit stora. Äldre bybor har omtalat att det i Kullagård för länge sedan bott en "Jordegumma" d.v.s. en barnmorska. Hon var känd under namnet "Hansa-Britta". Kullagård ägdes under 1860-talet av Hans Danielsson men hans maka hette Kerstin så hon var det dock inte. Den enda kvinna i Kullagård med namnet Britta är Johannes Eliassons hustru i backstugan. Det har nog varit på det viset att hon kallats"Johannesa- Britta" och sedan har det förkortats till Hansa-Britta. Helt säkert Har Hansa-Brittas syssla varit en god hjälp till familjens uppehälle. De måda makarna dog båda året 1876. Tryggsberg. Sid 85. År 1827 uppträder för första gången torpen Tryggsberg och Björkholmen. Tryggsberg uppkallades efter soldaten Anders Trygg (född i Lidhult 1797) som 1827 slog sig ner här och byggde en stuga. Förmodligen var det denna högloftsstuga som stod kvar på platsen i över 100 år tills den flyttades till Ljungby hembyggdspark. Av senare tiders torrpare på Tryggsberg kan nämnas Johan Pettersson (född 1846) som i början av seklet bebodde torpet. Med makan Maria Kristina hade barnen Selma, Gustav och Karl. Johan ver en s.k. allehandamakare som sysslade med allt och hjälpte till hos bönderna när de behövde ett handtag. Det kunde vara skördearbete, slakt eller tjärning av tak. Torpstugan på Tryggsberg var mycket gammal, men det inre av stugan bedömdes av alla besökare som mycket hemtrevlig och prydlig. maria kunde konsten att trots enkla förhållanden hålla sitt hem i ordning. Det fanns ej någon kokspis så man eldade på öppna härden och kokade maten på en fotring som sattes i glöden. När maten var färdigkokt lade Maria på ett stycke bränntorv som sedan låg där och pyrde och rök. När någon närmade sig stugan syntes ofta därför rök stiga upp genom skorstenen vilket gav en känsla av hemtrevnad. Dörrarna var mycket låga och man fick böja sig djupt när man gick in. Då spanska sjukan härjade i bygden 1918-19, drabbades Johan på Tryggsberg av den svåra sjukdomen och avled efter några dagar, 30/1 1919. Johan Petterssons son Karl Johansson (Edsund) övertog Tryggsberg efter fadern. Han t.o.m. Friköpte stället från gården i samband med sitt giftermål, han lärde sig till skräddare och 1926 såldes åter Tryggsberg till stamhemmanet och familjen flyttade bort. Björkholmen. Sid 86 Detta s.k. förpantningstorp anlades 1827 i Jungfrugårds hagmark i närheten av sjön Kösen. Det var f.d. korpralen Christian Björk (född 1776 i Söndrum) som gav stället sitt namn och byggde de första husen. Björk hade tidigare tjänat soldat för Annerstad Hulugård och varit bosatt på dess soldattorp. Efter Björk kom en annan f.d. soldat vid namn Lars Rask (född 1774 i Söndrum). Han hade i ungdomsåren tjänat soldat för Annerstad Brogård. Lars Rask bebodde Björkholmen i 20 år fram till sin död 1848. Sedan hitflyttade torparen Isak Svensson (född i Fårtorp 1781). Makan hette Maria Svensdotter (född i Bökhult 1801) och den ende sonen hette Jonas (född 1827). Familjen flyttade efter 5 år och Djurarps soldat Johannes Andersson bodde här i 2 år. År 1856 bosatte sig anders Svensson, "Skräddare-Anders", på Björkholmen och han var torpare här i flera tio-tal år . Johan Salomonsson Lax bodde här på 1880-talet. Han blev sedan soldat för Romborna och tilltalsnamnet ändrades till Rask. Björkholmen hade genom odling förbättrats genom åren och räknades i slutet av 1800-talet till de bättre torpen. F.hem.äg. Bengt Johan Mosesson, tidigare ägare till Ånäs i Tjuvarp flyttade hit 1888. I över 30 år kom han att vara bosatt här. 1913 hade Mosesson lyckats friköpa torpet från huvudgården i Jungfrugård. Stugan på Björkholmen tillhörde ej den lägre sortens torp eller backstugor och var ganska hög på väggarna. Anna Ljungberg omtalade att hon hört berättas att stugan tillkommit på "Skräddar-Anders" tid (1850-talet). Uppe på vinden var till och med plats för en liten gavelkammare där man inhyste en del änkor och ogifta gummor,bl.a. änkan "Anna i Hallarp". En annan gumma "Märta Kristina" bodde här i 12 år. mosesson sålde Björkholmen 1919 till Johannes Jonasson (Född i Rydaholm 1876). Makan hette Anna Kristina. De bodde inte här i mer än 2 år. Svenning Johan Karlsson ägde därefter Björkholmen fram till 1929, varefter kyrkovaktmästare Axel Johansson med sin familj flyttade hit. Efter Axel Johanssons död 1936 bodde hans efterlevande maka och barn kvar till 1947. Stugan genomgick en grundlig renovering 1948-49 och nyttjades endast kortare tider på sommaren av tjänstemän och personal vid CTC AB. Åkerjorden hålls öppen och arrenderas av lantbrukare i trakten. Karlsdal. Sid 87. Bild sid 87. Detta torpställe anlades 1828 av soldaten Carl Odé (född 1802 i Annerstad Brog.) Torpet som fick sitt namn efter sin grundläggare uppstod invid de från gammal tid härstammande "Fållåkrarna" ca 500 meter norr om södra Jungfrugård. En del oklarheter om till vilken gård torpet egentligen hörde har uppstått genom kyrkoböckernas uppgifter. Allt ifrån det år 1828 då torpet tillkom och fram till 1877 har Annerstads präster ansett att Karlsdal ligger i Kullagård. Av gamla kartor att döma, så och den sunda verkligheten ligger Karlsdal inne i Jungfrugårds skifte ca.200 meter från Kullagårds gräns. Mig veterligt så har ej några gränsändringar förekommit här efter 1825. I kyrkböckerna försvinner Karlsdal 1877 men alla äldre bybor vet ju att torpet existerade fram till 1907. Grund och spismur låg också kvar till 1974 då den grävdes bort då nya väg 25 kom till. Också på Karlsdal har det bott en mängd avskedade soldater. Efter Carl Odé kom soldaten johan Peter skruf (född 1801). Skruf tjänade som knekt i Skäckarps rote och var bosatt här på Karlsdal i 10 år. Efter honom kom gratialisten Sven Pris (född 1787). Han var en f.d. soldat från Vrå socken. Soldaten nr 82 för Annerstad Bergsgård, Johan Ahnström(född 1826), bebodde Karlsdal på 1860-talet och fram till 1872. Sedan kom torparna A.J.Magnusson (född 1845) och Nils Magnusson (född 1831) båda med sina respektive familjer. Sist på torpet var de båda gummorna Ingrid Maria Persdotter och Helena Warenius. När de på grund av sjukdom och ålder inte längre kunde bo kvar blev stugan stående tom. Enligt Gustav Johansson i Västraby var stugan i gott skick. Den var liten och nätt och låg invid en stenklippa. Snickaren Karl Nilsson på Karlsro (son till Helena Warenius) hade sin hyvelbänk stående i Karldalstugan och gjorde möbler o.dyl. Numera är allt borta, grundstenar och murverk,hägg och plommonbuskar. Ryfållan. Sid 88. Bild sid 89. Det s.k. Lundgrens torp som var beläget ca 400-500 meter Sydost om norra Jungfrugården (nuv, bröderna Peterssons gård) var från början en backstuga som genom odling upphöjdes till rangen av torp. En man vid namn Carl Johansson (född i Ryssby 1765) var den som byggde stugan och röjde de första små åkerlanden här 1831. Makan hette Pernilla Svensdotter (född i Bökhult 1783). Deras enda barn var sonen Isak (född 1828). Mannen dog 1842 och när Isak var 18 år flyttade han hemifrån och tog tjänst i Lidhult. Så Pernilla blev ensam kvar och avled 1854. Backstugan stod tom i några år och Jungfrugården fick ny ägare 1856. Året därpå hitflyttade torparen Gustaf Lundgren (född 1823 i Torpa). Från och med 1857 fick så backstugan namnet Ryfållen och Lundgren Började odla och utvidga åkerjorden. För torpet skulle till sist Lundgren göra 40 och makan 20 dagsverken om året framme vid gården. Det var nog snällt husbondfolk som Lundgren hade ty Gustav Johansson i Västraby minns inte att han fullgjorde ett enda dagsverke. Hans hustru Maria brukade dock hjälpa till vid slåtter och potatisplockning. Lundgren var åderlåtare och hemmadoktor och påstod sig kunna bota vilken sjukdom som helst. Tjuvarps soldattorp-Karlsro. Sid 90. Bild sid 91.( Mer info om soldaterna finns att läsa i boken sid 90). Sedan nära 300 år tillbaka i tiden har Tjuvarps by varit ålagd att hålla soldat och därmed också soldattorp. Soldatrotens nummer var 86 och torpet var från början beläget i Östregård (Östraby) men blev 1850 förflyttat till Wästregård (Västraby). Under årens lopp har flera olika soldater tjänat roten. Mestadels har de stannat länge i tjänst (30-tal år) så rotebönderna har tydligen varit måna om sina soldater. Av tjuvarps soldater har jag hittat följande namn: 1747-1778 Anders Ramfeldt (kom hit 1747), 1778-1811 Anders Skjutare (33 tjänster), 1814-1849 Johannes Ljung, 1850-1882 Johannes Kindgren, 1882-1892 Karl Kindgren. År 1890 arrenderades soldattorpet av snickaren Karl Magnus Nilsson och hans maka Anna Stina Svensdotter som friköpte torpet år 1899 av bönderna och gav stället namnet Karlsro. Karl Nilsson byggde omkring 1905 om stugan och flyttade den ett 20-tal meter. Nilsson tillköpte senare den intilliggande marken från Jungfrugårds forna soldattorp dit han 1922 avflyttade till ett av honom nyuppfört bostadshus. Byggnadssnickaren Adolf Henningsson från Häggeshult och hans maka Anna Juhlin inköpte 1922 Karlsro och var bosatta där i många år . Adolf Henningsson höjde huset och gav det bruten takstol 1942. Vid sidan av skötseln av det lilla jord- bruket sysslade Henningsson med husbyggen och lagning av skor. Han var även anlitad taktäckare (halmtak). Såväl Adolf Henningsson som hans maka avled 1959. Husen var därefter uthyrda till Linnea och Albert Johansson från Bökhult. De flyttade efter 6 år till Grimshult . Från Karlsro har 1939,1940 och 1977 avstyckats tre bostadsfastigheter, nämligen av Wendela Lindström, Algot Juhlin och Börje henningsson. Hallsberg. Sid 91. Läs mer om den märkliga boplatsen därute i ödemarken i boken om Annerstads torpställen nr 62. Det yngsta torpet i Tjuvarp-Jungfrugård var det på Kullagårds utskrift belägna torpet Hallsberg. Den backhöjd eller ö i den stora mossen där torpet anlades 1888 kallades dessförinnan "Svarte Tuf". Lars Johan johannisson som var både den förste och den ende torparen här ute i ödemarken, erlade i skatt eller arrendeavgift för sitt torp 12 kronor per år. Frans Johansson i Kullagård (på vars ägor torpet låg) omtalade att Lars Johan mestadels betalade sina årliga avgifter meddels dagsverken vid gården. Under år 1975 har en skogsbilsväg byggts från Balkarp i Nöttja och ända fram till sockengränsen vid Hallsberg. Den furuskog som växt upp på de forna åkrarna har därigenom blivit mer lättåtkomlig. Johansdal. Sid 92. Om senare bebyggelse på Johansdal, se nr. 59 i Annerstads torpbeskrivning. Ett gammalt förpantningstorp som 1827 utstakades på Tjuvarp Kullagårds yttre skift och var beläget i västsluttningen mot annerstad mosse. Det var Jungfrugårds dåvarande soldat, Johannes Andersson Deji (född 1788), som för en summa av 750 daler i riksgäldsedlar förpantade (köpte) denna torpplan för en tid av 49 år. Området hade vid Annerstad Prästgårds rågång en bredd av 195 alnar. För detta område skulle Deji betala 1 riksdaler om året i skatt. Av kyrkböckerna att döma syns det som Deji aldrig byggde några hus eller flyttade hit. Han bodde liksom tidigare med familjen på Jungfrugårds soldattorp. Enligt det bevarade kontraktet transporterade Deji 1838 sin torpplan till f.d.soldaten för Tjuvarps rote, Johannes Ljung,(född 1792) för en summa av 216 riksdaler,32 skilling. Det var säkerligen Johannes Ljung som gav torpet sitt namn, byggde hus och odlade jord. Efter Ljungs död 1854 transporterade hans änka, Ingelöf Bengtsdotter, torprättigheterna till torparen Petter Larsson från Ånäs 1860. Han innehade torpet Johansdal ända till 1887 då han med familjen avflyttade till Torpa. Torparen Lars Nilsson med familj bodde här i 6 års tid (de flyttade ofta) varefter torpet blev undantagsställe åt f.hem.äg. Sven Johansson och hans maka Stina Hansdotter. Förmodligen hade Sven inlöst förpantningen på torpet samtidigt som han köpte Kullagård 1890. Sven och Stina blev de sista som bodde i den gamla stugan. Efter makans död 1899 kom Sven fram till Kullagård där han enligt undantagskontraktet förbehållit sig " barnslig vård under ålderdomen ". Stugan var vid den tiden så förfallen och dålig att den måste rivas. Jungfrugårds soldattorp(Kristineberg). Sid 92-93. Om följande ägare till Kristineberg, se nr.75 i Annerstads torpbeskrivning. Jungfrugård har haft eget soldattorp sedan 1794 och allt sedan den tiden har torpet legat på samma plats uppe på backen där Ellen och Sture Nordgrens bostadshus nu ligger. Det är en lång rad soldater som tjänat rote nr 86 Jungfrugård . Den första av dem kom hit på 1790-talet. Deras namn är 1795-1805 Petter Jägare, 1805-1806 Nils Västerberg, 1806-1811 Sven flöjt, 1811-1845 Johannes Deji (var en manhaftig soldat), 1849-1880 Peter Ljungberg, 1880-1893 Joachim Ljungberg. Sedan soldathållnings- skyldigheten upphört, uthyrde rotebönderna från 1897 soldatstugan till pigan Märta Kristina Andersdotter (född 1849). Hos henne innebodde brorsonen Hjalmar Johansson (född 1879 i Bolmarö). Hjalmar fick en fast tjänst i Vrå och bodde inte längre hos fastern och 1907 flyttade Märta Kristina själv till vindskammaren på Björkholmen där hon bodde i 12 år . Den gamla soldatstugan hade vid denna tid blivit så dålig att den måste rivas. I 15 år låg sedan tomten utan bebyggelse tills dess att snickaren Karl Magnus Nilsson 1922 uppförde det boningshus som står kvar än idag. Han friköpte torpet från roten och vid detta tillfälle uppträder stället första gången med namnet Kristineberg. Vem stället uppkallats efter är det ingen som är helt säker på, men det troliga är att det är efter Märta Kristina som namnet uppkommit. Folklivsbilder. Sid 94, 95 och 96. ( Lite foton på gårdarna och dem som bott där en gång i tiden). En boupptäckning från Tjuvarp. Sid 97-103. Annerstad hade eget brandförsäkringsbolag. Sid 103 . På 1850-60-talen fanns ett lokalt brandbolag som endast omfattade Annerstad socken. Den årliga avgiften som insamlades av församlingsprästen uppgick till 1 Riksdaler 16 Skilling Banco för varje hemman. Prästen var även kassaförvaltare som stod för utbetalningen då eldsolycka inträffat. Det var huvudsakligen bönder som var med i sammanslutningen. Torp och backstugor var vanligen oförsäkrade. Kyrkan och herrgårdarna var vid denna tid försäkrade i "Allmänna Brand", ett försäkringsbolag som tillkommit 1842. Prosten Wickelgren i Annerstad var under många år bolagets kassör och upprättade årligen en lista över försäkringstagarna i varje rote. Här nedan återgives en sådan lista från Tjuvarps rote 1858-59. Se lista sid 103 i boken. Sid 104. Bilder från förr. Tröskning med vandring hos Gustav Karlsson i Västraby och Kullagårds kreatursbesättning. Komministerbostället Kanarp, Nöttja f.d. prästgård. Sid 105-109. Bild sid 108 och 110. Gården Kanarp, ett halvt mantal kronohemman, tillhör också Tjuvarps husförhörsrote. Kanarp som var säteri redan under medeltiden har en så lång och anrik historia att den kommer att mer utförligt behandlas vid ett senare tillfälle. Några uppteckningar ur Komminister Pehr Lundebergs hushållsbok samt en förteckning över fynden av gamla papper som gjordes i Kanarps trossbottnar vid prästgårdens rivning i juni 1976 följer här nedan. Ur Pehr Lundebergs hushållsbok 1830-57. Komminister Pehr Lundberg blev 1828 utnämnd till präst i Nöttja församling vilken befattning han tillträdde 1830. Han fick därmed Kanarp till sitt boställeoch här stannade han i 15 år. Så snart han installerat sig började Lundeberg att föra "Hushållsbok". över sina inkomster och utgifter vid gårdens jordbruk. Denna bok fortsatte han att föra sedan han 1844 blev kyrkoherde på Bolmsö. Hushållsboken finns ännu i behåll och förvaras på Landsbiblioteket i Växjö. Den är i gott skick och helt skriven på papper från Skeens gamla pappersbruk. På vartannat blad finns en vattenstämpel med texten "SKEEN 1829". Vid närmare studium av Lundebergs Hushållsbok framgår att han under de första 5 åren hade en hälftenbrukare vid namn Abraham Johansson. Boken innehåller alla Lundebergs affärer med sin brukare, löner till drängar och pigor o.dyl. Vid Abrahams avflyttning från Kanarp lämnade han 8 tjog krakar(160st) till Lundeberg till ett pris för alla av 1Riksdaler. För varje år har Lundeberg antecknat den mängd utsäde som gick åt på den och den åkern. De sädesslag han odlade utgjordes av råg, korn och blandsäd. Potatis är aldrig nämnt, den hade väl på 1830-talet ännu ej hunnit bli allmänt odlad. Pehr Lundeberg lät bygga om ladugårdshusen i Kanarp vilka därvid flyttades från sin gamla plats utmed landsvägen. Alla kostnader för bygget har därvid noggrannt antecknats. Bland annat utgjordes 21 stycken köredagsverken, 15 dagsverken för skrädning av bjälkar, samt en mängd byggnadsverken. Köredags- verken värderades till 1 Riksdaler per dag. Då takstolarna var resta och täckhalmen pålagd hölls "resegille" occh till detta åtgick 10 kannor brännvin (26 liter) till ett värde av 11 riksdaler 32 skilling banco. Åkernamn i Kanarp: Svartaland. Var belägen ca 50m in och till höger om stigen.Väl synlig. Lille Mossåker. Låg till vänster om stigen. Rumpan. Låg strax bortom ovanstående åker och var mycket smal. Byssorne(Byxorne). Mycket liten. Låg mittför Rumpan till höger om stigen. Västra Nyland. Liten och smal. Låg ett stycke bakom Byssorne. Store Mossåker. Medelstor åker till vänster ett stycke från stigen. Nyland . Låg längre fram till vänster och något längrefrån stigen. Store Lägesåker. Låg längst bort av dessa åkrar och till vänster om stigen. Var den största av ovanstående odlingar men alldeles bemängd av sten och rösen. Stora kraftledningsgatan går nu över den forna åkern som nu i sin bortre del planterats med granskog. Alla dessa åkrar är numera helt eller delvis övervuxna av ekskog. Av ännu brukade åkrar kan nämnas den bakom ladugården belägna Fållåker. Den främsta av åkrarna är Storåker belägen ett par hundra meter väster om gården. Den har genom åren utökats genom odling och därmed förenats med de gamla åkrarna Präståker, Brännstensåker och Dahlsåker. Av Kanarps övriga åkrar ur Lundebergs hushållsbok kan nämnas: Gubben, Kjortelen, Pigelipen, Drängagråten, Kärringeåker och Råabell. Kanarps åkerjord har under Aron Karlssons arrendetid (38år) betydligt utökats genom nyodling av kärr-och ängsmarker och uppgår nu till ca 9 hektar. Fynd från Kanarps trossbotten. Sid 106-109. Bild sid 108 och 110. Då det kom från Annerstad hembygdsförenings kännedom när nedrivningen av Kanarps gamla prästgårdsbyggnad skulle verkställas, hemställde föreningen till Annerstad Pastoratkyrkoråd om löfte att få tillvarataga event. Fynd från trossbottnar och vindar. Vid tidigare undersökning hade konstaterats att trossningen ovan salen innehöll en mängd gamla papper, böcker och tidskrifter varav en hel del var i ganska gott skick. Om dessa kan läsas på sidorna 107-109 i boken. Minnen från Kanarp, mitt barndomshem. En kvinna som heter Eva Skarup berättar om sitt barndomshem. Sid 111-118. Bild sid 112, 114, 116 och 117. Hennes Föräldrar var arrendatorer till Lillstugan på Kanarps prästgård. Hon berättar mycket om de vackra omgivningarna, skolvägen, Helmy Simon, Inez Svensson och Gustav Ljungberg som var tjänstefolk hos dem. När hon gick från skolan till Björkeberg där hennes farmor bodde och hur roligt hon tyckte det var. Morbror Daniel som var fin-Snickare gjorde ett syskrin och en pigtittare till henne . Barnmorskan fru Sjöberg , Lärarinnan Esther, Gustaf på Björkeberg, skolan i Bolmarö hos Ebba Pettersson, Faster Hilda från Californien. Vadsäck på käppen över axeln, Snickarbod i kammaren i Lillstugan, Morbror Daniel hade varit vallpojke i Kanarp så han var rädd för vargen, gott om älgar i Kanarps skogar. Omändrade ladugården, tak av spånstickor, lade in vatten, byggde köksförstuga och täckte taket med tegel.Gick upp till Lindbergstorp och plockade oxöron (Anemone vernalis) på ljungbacken. I ekskogen växte liljekonvaljer och nattviol.Hjortron vid hästasjö mosse. Potatislov i Oktober. Far storviltsjägare, älgjakt. Komminister Wickelgren, komminister Efraim Lindstam , Urzander . Föräldrer: Aron Karlsson och Annie Svensk , Syskon: Karl,Lisa, Anna-Britta, Bertil,Gunnar, Astrid och Erik reste till USA. Nya grannar i Kullagård Axel och Anna Karlsson med barnen Elsa och Kerstin. Nöttja marknad. Linbasta . Kokte struvor. Kring en bäck och dess lopp. Några uppteckningar kring Skiftebrobäcken.Sid 119 Från de vidsträckta sank och mossmarkerna i Annerstads sockens mellersta och södra del avrinner en större bäck vilken 500m sydost om Annerstad kyrka passerar väg 25 (Halmstadvägen). Bäcken flyter vidare mot norr och utfaller i Bolmån 250m ned- ströms Annerstad åbro. Fallhöjden i bäcken är ganska ringa och vattnet har mestadels trögflytande lopp. Vid ihållande regn och vid höst och vårflod, bildades, åtminstone förr stora översvämmningar och maderna utmed bäcken påminde ibland om en långsträckt sjö. Bäcken bildar under sitt lugna lopp ett flertal hålor,"höljor", av vilka en del har en 15-20 meters diameter och är ganska djupa. Flera namn. Detta lilla vattendrag har många namn. I övre delen av sitt lopp benämnes det "Bökhultsbäcken". I mellersta delen är namnet "Huleviksbäcken". I höjd med Halmstadvägen kallas den "Skiftebrobäcken" och nere vid sitt utfall i Bolmån heter den "Kvarnfålls- bäcken". Bäckens Källflöden kommer från tre håll. kommer från tre håll. En upprinner i "Rackarmossen" på Skäckarps utmark. Ett annat flöde kommer från "Flymossen" i Nöttja och ett tredje vattentillskott kommer från mossgölen Hästasjö i Kanarpsmyren. Skvaltkvarnar. I östra utkanten av Bökhults by bildar bäcken ett flertal meter högt fall vilket fordom utnyttjades genom anläggandet av en skvaltkvarn. Kvarnen som var belägen i en mycket stenig och blockig terräng kunde knappast nås av vagnar , utan säd och mjöl fick vanligen klövjas eller bäras till och från platsen. Dammanläggningen och en av de små kvarnstenarna finns ännu kvar vid en nästan uttorkad bäckfåra. Skvaltkvarnenhörde till Bökhult Norregård. Även Bökhult Lillegård hade längst upp i byn sin egen lilla gårdskvarn. Denna torde ej ha varit i bruk sedan 1850-talet. Norregårdskvarnen försvann för 100 år sedan. Vår och höst översvämmades de vida maderna utmed bäcken vilket sedan på sommaren resulterade i en ymmig växt av gräs och starr. Förr värderades sådana slåtter och ängsmarker högt och hade stor inverkan då gårdarnas mantal skulle bestämmas. Förutom Bökhult Hade Annerstad Bergsgård, Hulugård och prästgård sina slåttermarker här. Varje gård hade sin "ängalada" där gräset skulle torkas för att senare köras till gården. Slåtterdamm. Sid 120 För att ytterligare utöka den översvämmade arealen och därmed få ett större slåtterområde, anlades på 1860-talet på Hulugårds marker en s.k. slåtterdamm tvärs över bäcken. Från en fstmarksbacke utfylldes en ca 11/2 meter hög vall av grus och sten ett 70-tal meter ut över maden. I själva bäckfåran anbringades ett par dammluckor vilka stängdes då översvämning önskades. Genom den ringa fallhöjden kom det översvämmade området att sträcka sig 600-700 meter uppströms. Då sedan luckorna helt öppnades rann vattnetundan och lämnade kvar slam och gyttja vilket gödde marken och medförde en riklig gräsväxt under sommaren. Slåtterdammen som tillkom på initiativ av veterinärprofessor Kindberg vilken var ägare till Hulugård och Bergsgård ägde bestånd till 1890-95. Sedan dammluckorna ruttnat blev de ej förnyade och dämning kom därefter ej mer att förtegas. Damvallen av grus och sten ligger dock ännu kvar och minner om gångna tiders ängsslåtter. Tre broar. Bild sid 121 och 122. Cirka 1 km längre mot norr har bäcken bytt namn och kallas för Skiftebrobäcken. Den passerar landsvägen mellan Kånna och halmstad (nuv.väg nr 25). Denna landsväg är mycket gammal och i gångna tider har vid Skiftebro alltid varit en besvärlig överfart. Enligt Rohmans karta över Sunnerbo från 1685 fanns det en kavelbro över både bäcken och den omgivande sankmarken. Denna gamla bro av rundvirke, som ofta måste omläggas, ersattes i mitten av 1800-talet av en valvbro av sten och en vägbank av grus lades på ömse sidor därom. Denna valvbro ändrades med större valvöppning för att slippa översvämningar vid vår och höst. 1976 öppnades en ny bro gjord av plåt så nu finns således 3 st "Skiftebroar". En av gråsten, en av betong och en av plåt. Kvarnfållen. Sid 123. Ca 400 meter längre ned i sitt lopp (strax nedom Hembygdsstugan) rinner bäcken in i en dal med höglänta stränder. Denna dal kallas sedan gammalt för "Domaredalen". Hur detta namn uppkommit är ej känt men det förekommer handlingar för laga skifte i Annerstads Prästgård 1836. Här i Domaredalen kallas Bäcken för Kvarnfållsbäcken och det syns ännu rester efter en gammal kvarnanläggning. Fallhöjden som genom uppdämning här kunde utvinnas översteg ej 1,5 meter. Kvarnen synes aldrig varit skattlagd och har troligen varit gårdskvarn åt Prästgården.Ett 100-tal meter från kvarntomten finns en dunge av kraftiga ekar. Denna plats kallas "Kärleksdungen" och äldre personer har omtalat att det för 100 år sedan låg en dansbana här. Efter Colléns avsättning 1876 förbjöd hans efterträdare, kyrkoherde Rydeman, att dansbanan mera fick användas. Efter väldiga serpentinkrökar förenas Kvarnfållen med Bolmåns mer klara och rena vatten. Fiske i äldre tider. Under våren söker sig gädda, abborre, och även mört upp i Skiftebrobäcken för att leka. Förr i tiden brukade folk från en del närbelägna torpställen då passa på att fånga den uppåtgående fisken. På sådana ställen där bäckens bredd ej var mer än 60- 70 cm anbringades katsor, ryssjor,kassar m.m. Under loppet av någon månad kunde då goda fiskefångster göras vilket bidrog bra till hushållet. Sommartid var fisket dåligt. Abborrarna och ålen hade då för mycket dysmak och var knappt ätliga. På några platser är lämningar efter fasta fiskredskap ännu synliga. Hälsovatten? De bäckar i sydsmåland som flöt emot norr och därtill förbi en kyrkogård hade i äldre tider ord om sig att ha ett vatten med hälsobringande förmåga (T.ex. bäcken i Hamneda). Skiftebrobäcken uppfyller båda dessa fordringar men undertecknad har aldrig hört att dess vatten är bättre än något annat vattendrags. Det var kanske bara i Hamneda man hade sådana föreställningar. I avtagande. Sid 124 under de torra åren i början av 1970-talet har vattensöringen blivit minimal och madängarna börjar växa igen med ungtallar. På maderna växte den vackra klockgentianen som under augusti och september lyste klarblå ur starrgräset. den står nu knappt att finna. Näckrosen blommar dock liksom förr. Bäckens storhetstid är förbi även om den troligtvis finns kvar i mindre format. Byholma missionsförsamlings historia , Av Arnold Dahlström. Sid 125-129. Bild sid 126 och 128. Årsberättelse mer finns att läsa på sid 127. "Byholma missionsförening bildades den 13/1 1901 varvid 27 personer anslöt sig som medlemmar." Från 1890 verkade även Helgelseförbundet . Även Jönköpings Missionsförening sände predikanter till Byholma. På denna tid fanns en sammanslutning av troende från Bolmen,Torpa,Odensjö,Lidhult och Femsjö de samlades i hemmen till gemensamma möten och nattvard. Det var Maja Alm, Maja Isaksson och någon till . Sedan anslöt sig tre familjer Karl Svenssons som flyttade till Lidhult 1891, August Svensson med familj till Hästhult och KG Dahlström som bosatte sig i Grimshult och skänkte mark, platsen kallas Ahleborg som utökades med yterligare ett markområde Dalskog, även det avstyckat från Grimshult 1:2. Byggmästare Ferm anlitades från Bolmen och alla medlemmarna bidrog efter sin förmåga med arbete och pengar till virke och 28 december 1900 stod missionshuset färdigt med pastor Ahlberg som predikant. 1907 såg styrelsen ut så här: Karl Svensson ordförande och kassaförvaltare, August Svensson vice ordförande, Håkan Brodd sekreterare, Övriga medlemmar var Alfred Karlsson, Torarp och David Svensson, Lidhult. Revisorer var John Johansson, Lidhult och KG Dahlström med Linus Eliassonsom suppleant. Det startades en syförening, en Söndagsskola med 20-25 barn och en ungdomsförening som bildades 1906 och fick meddetsamma 20 medlemmar. Missions huset uppläts även för annan verksamhet såsom en Blåbandsförening, grammofonmusik och uppvisningar av s.k. skioptikonbilder. Förkunnare. Under föreningens första 31 år fanns det ingen anställd predikant. I stället anlitades resepredikanter från Kronobergs läns, Jönköpings och Sunnerbokretsens missionsföreningars predikanter som kom, men även Hallands Ansgarieförening, Helgelse- förbundet och Västra Smålands brödrasällskap sände förkunnare som höll möten i missionshuset, de tog sig till Byholma till fots, med hästskjuts eller med tåg, sov över och fortsatte till nästa ställe dagen därpå. August i Hästhult svarade ofta för förkunnelsen och gick många mil i guds tjänst, även vaktmästarna hjälpte till efter sin förmåga. År 1920 kom predikanten Oskar Lundberg till Byholma där han bodde och verkade i 7 år. Under några år var Malkolm Johansson församlingsföreståndare. 1932 anslöts Byholma missionsförening till Ljungbyortens församlingskrets och där anställdes nu en predikant Emil Pettersson fram till 1941 och han efterträddes av Gustav Andersson som stannade till 1945. Gudstjänstlokalen. Sid 129-132 . Bild sid 130 och 131. Söndagsskolans ansvariga 1930 och 1950 finns omskrivna i boken. Sid 131. Endast några år efter det missionshuset uppförts flyttade H Brodd till missionshuset som vaktmästare och byggde till en vinkelbyggnad, som används som bostad och när han flyttade 1912 överlät han den till missionsföreningen. 1935-36 gjordes en större reparation. Ingången flyttades från den västra gaveln till framsidan och huset tillbyggdes med en kor på västra gaveln. Talarstol och inredning flyttades om ett halvt varv. Nytt golv och nytt yttertak lades på. Missionshuset kläddes invändigt, det målades in och utvändigt samt snyggades upp. 1977 värmeisolerades det och försågs med ny ytterpanel. 1920 bildades Åsens och Lidhults missionsföreningar och Byholma missionsförenings verksamhet kom att koncentrera sig till Annerstad och Torpa socknar. Ansvariga för söndagsskoleverksamheten har varit August Svensson, Johan Persson, Adolf Carlsson, Nils Olsson, Heldina Johansson, Hilma Lundberg, Anna Dahlström, A Dahlsgren, Ester Svensson, Edit Gustafsson och Ester Burman. Söndags- skola bedrevs även i Skeen under Lagerqvists ledning , Skäckarp under Janne Lidbergs och syskonen Nilssons ledning. Ledare för yngre ungdom 1925 var Arvid Dahlström och Hilma Lundberg i 1927 årsmötesprotokoll , Lägerverksamhet höll Sara Andersson . Historik över Romborna Missionsförsamling Av Bertil Andersson. Sid 133-138 . Bild sid 134,136, 137. De vittnen som först kom till Romborna med omnejd var från Skåne och utsändes av Lutherska Missionssällskapet, som redan då var bildat. Dessa predikanter började redan på 1860-1870-talet besöka bygden. Även Baptistsamfundet från Skåne sände sina reseombud hit och Sunnerbo Härads Missionsförsamling bildades. De troende i bygden anordnade söndagsskolor i bygden mycket tidigt , enligt kassabok redan 1875. De ambulerade mellan platserna Romborna,Lillarp,Trollestorp, Fårtorp, Hallarp, Jungfrugård och Annerstad. Omkring 1880-talet bildades Angelstad friförsamling i Dragaryd Backgård med ledarenAugust Andersson från Kalmar. Dess medlemmar bodde i Dragaryd, Kärringe, Angelstad, Romborna och Lillarps byar. De första medlemmarna härifrån som anslöt sig var: P.Erland Andersson,Lund med hustru och Karl Johansson, Lillarp med hustru samt Karl Johansson Norragård med syster. År 1914 inflyttade Emanuel Andersson med familj till Lindrotsgård. Redan 1912 fördes räkenskaper för gruppen i Romborna, då huvudsakliga utgiften för söndagsskolan fördes. Den 11 december 1915 samlades några missionsvänner och beslutade bilda en missionsförening . Föreningens namn var Romborna-Lillarps Missionsförening. Närvarande var Johan Andersson,Skattegård där mötet hölls, Manfred Linnér, Östraby, Karl Johansson, Lillarp, Johan Andersson, Skattegård, Emmanuel Andersson, Romborna, Emilia och August Andersson, Germundsgård samt Sigfrid Johansson, Skattegård. Den första styrelsen bestod av: Ordförande och kassör August Andersson, Karl Johansson, Johan Andersson, Emanuel Andersson och Karl Johansson. Ordförande har under åren varit: August Andersson 1915-1926, Enok Johansson1927-1944, Artur Andersson 1945-1963, Georg Karlsson 1964-1972, Harald Lindeborg 1973-1977, Bertil Andersson 1978-. 1919 sände Gud svar på bön om väckelse. Amanda Linnér och Anna Pettersson, som tillhörde Helgelseförbundet, verkade då i bygden. En ungdomsförening bildades den 9 april 1919. hos Matilda Andersson i Skattegård. Föreningens måtto var att bedriva kristen verksamhet både i hem och hednaland. Således har föreningen underhållit ett barn i Saratsi barnhem i kina under åren 1921-1931. Senare lämnades underhåll till en bibelkvinna i Kina 1934 överflyttades föreningens bidrag till missionär Hilma Ljungkvists underhåll. Thali Andersson kände Guds kallelse att gå till Kina och utbildade sig innan hon reste till Kina. Då överflyttades föreningens bidrag till hennes underhåll. 1923 bildades en juniorförening med 5 förkunnare, nämligen: Valfrid Johansson, Skattegård, Moody Hultén,Lillarp, Enok Johansson,Skattegård, Folke Svensson, Romborna och Thali Andersson, Romborna.. Ungdomsförbundets ordförande har varit: Moody Hultén 1919-1921, Teofil Andersson 1921-1922, Karl Johansson 1923-1924, Jonas johansson 1925-1931, Artur Andersson 1932-1943, Georg karlsson 1944-1950 och bertil Andersson 1951-1971. Byggande av missionshus. Tomt var upplåten på Johan Johanssons ägor och en kommité blev tillsatt som bestod av August Andersson, Karl Johannesson , Axel Sandahl, PG Pettersson samt Karl Johansson som även skänkte 1000 kr. Allmänheten hjälptes åt att bidra till byggandet och bygget kostade 4000kr. Medlemmarna arbetade utan lön. Grunden och stenarbetet gjordes av Algot Andersson och Karl Johansson. Byggmästare var August Karlsson,Brolé och målningen utfördes av målarmästaren Öberg, Kärringe. Invigningen av missionshuset ägde rum 28 december 1922 talare på invigningen var J.Sahlin, d:r A.P.Franklin, predikanterna O.Lundberg, Byholma och Enok Johansson,Romborna. Redan samma tid kom besökelsetid från Herren över orten. De synliga redskapen denna gång var evangelist Thore Stenström , Oscar Carlsson och Enok Johansson. 1926 inköptes en orgel , 1957 företogs en större renovering och 1969 blev elvärme installerat. Nykterhets föreningar i Annerstad . Sid 139. Den s.k. Wieselgrenska nykterhetsrörelsen torde ej ha fått något mera varaktigt insteg i Annerstad. Det var ju vanligen prästerna som i sina församlingar brukade gå i spetsen och föra nykterhetspropaganda. Kyrkoherdestolen i Annerstad innehades under denna tid, 1830-50-talen, av prosten Johan Peter Wickelgren. Han hade förmodligen föga personligt intresse att propagera för nykterhet då han själv var en förhållandesvis stor förbrukare av spritdrycker. inte så att det på något vis inverkade på hans tjänste- utövning men det var på ganska stora summor som han la ut på spritvaror, vilket framgår av en Konto-Bok hos handelsmannen i Skeen där han köpte viner,likör,arrak mm. Så från Kungsholms Nykterhetsförening i Stockholm kom en skrivelse om att barn under 15 år skulle avhålla sig från brännvin och förmanade även människor i allmänhet till att hålla sig till ett nyktert och sedligt leverne samt ett måttligt bruk av starka drycker . Detta brev kom till Annerstad,Nöttja och Torpas Pastor-Embete. Måttlighetsförening i Annerstad. Sid 140. Prästerskapet torde även från stiftsledning och domkapitel fått anmaning att propagera för nykterhet och bilda måttlighetsföreningar i sina församlingar. efter 1831 års sockenstämma angående en blivande nykterhetsförening i Annerstad har detta ämne ej ännu ämne efter åtta år ej varit uppe för vidare behandling. Vid allmän "Valborgsmässe Sockenstämma" den 26 maj 1839 i Annerstad läses i protokollets tolfte paragraf: Undertecknad påminde sockenmännen om nödvändigheten av en nykterhetsförening. Stadgarna härtill komma att framledes uppgöras. Pastorn anmäler alla som vill avstå från Brännvin och andra starka drycker. Deras namn kommer att tillkännagivas i predikstolen. Med detta avstannade intresset för nykterhetsföreningen och 1862 valdes med stor majoritet Sven Gustaf Colleen till kyrkoherde. Sven Gustaf Colleen-ett offer för spriten. Sid 140-141. Innan Colleen erhöll kyrkoherdetjänsten i Annerstad hade han rykte om sig att vara en nitisk nykterhetsfrämjare. Colleens namn nämndes med aktning i Nykterhetsvännernas tidning 1839. Nämnda år var han adjunkt i Vislanda och vid det stora nykterhetsmötet i Madesjö utnämndes Colleen till hedersledamot i hemsocknens nykterhetsförening. Colleen försökte ihärdigt bland ingdomen att göra propaganda för sitt absolutistiska livsideal. Han var även en av initiativtagarna till att en nykterhetsförening bildades i Rydaholm. Under de första åren av sin prästtid i Annerstad skötte han sin tjänst oklanderligt och nyktert. Tillsammans med kronolänsman A.P.Pettersson i Byagård hemföll han åt dryckenskap och till slut var han knappt nykter en endaste dag i veckan. Colleen anmäldes av 12 bönder för domkapitlet och erhöll ett års suspension. Under det att häradsrätten utredde saken krävde Annerstads församling att Colleen aldrig måtte tjänstgöra mer. Tillgången på brännvin var god och på 1860-talet försåldes årligen från Skeen ca 2.000 kannor brännvin(en kanna=2,6 liter och gårdarna i Bolmåns dalgång hade god åkerjord vilket medförde en god avkastning. Detta medförde att hemmansbrukarna i centrum av socken hade lite bättre resurser till att skaffa sig "ett bra fylle". Pingstblomman. Sid 142. Efter Colleens avsättning 1876 valdes Petter Johan Rydeman till ny kyrkoherde i Annerstad. Bernhard Svensson i Brogård hade av sin far hört berättas att några år efter det Rydeman kommit hit, bad godtemplarna honom att hålla ett nykterhetsföredrag. och han lovade. Man hyrde stora salen på Skeen Nygård och slog på stortrumma och det kom mycket folk. Hela föredraget formade sig till en lovsång för måttligheten. Då bemötte den unga N.J. Rosenqvist kyrkoherden och sa att han hade trott att kyrkoherden skulle hålla föredrag om den absoluta nykterheten då han antog att kyrkoherden visste att godtemplarna arbetade efter den linjen. Första helnyktra föreningen i Annerstad. Den första nykterhetsföreningen i Annerstad som arbetade efter helnyktra principer var godtemplarlogen "Pingstblomman"och hade nummer 918 och tillhörde IOGT. Den bildades troligen 1884 på initiativ av kantorn och folkskolläraren i Kånna,Magnus Hagman. Något exakt datum går ej att finna men 1884 anses som ett sannolikt begynnelseår. Det som finns bevarat efter denna ortens första helnyktra förening finns bevarade i IOGT-NTO-gårdens arkiv i Växjö. I logen Pingstblomman fanns i början av 1885 femton medlemmar. Ombud för uppdraget var Salomon Carlsson från Fårtorp. Bengt Johan Svensson var s.k.LD(=logedeputerad). 1886, sändes två ombud från Annerstad till distriktlogemötet i Ljungby. Dessa var Anders Johansson och August Jönsson. år 1887 hade en omorganisation ägt rum så tillvida att grundlogerna hade sammanförts till kretsar omfattande flera socknar. IOGT krets nr 8 bestod av Torpa, Annerstad och Bolmen. Logen i Torpa hette "Palmblomman" Den 23 oktober hålls extra distriktsmöte och Carl Petter Andersson från Fårtorp var logens representant. Den 20 November 1887 var det åter dags för ett extra distriktsmöte, denna gång i Växjö. Från Annerstad fanns inget ombud. Detsamma gällde även distriktsmötet den 28 december.1887 fanns det 46 fasta medlemmar. Som LD finns ovannämnda C:P:Andersson antecknad. 1:a kvartalet 1888 har medlemsskaran krympt till 17 och 2:a kvartalet 20st. Därefter finns inte logen längre med i Wexiö distriktsloges kvartalsredovisningar. Templet Enighet. Sid 143-145. Bild sid 144. Allt ifrån starten av den moderna nykterhetsrörelsen, 1879 i Sverige, till bildandet av en loge i Annerstad tog det alltså enbart 5år. Templet "Enighet" med ordningsnummer 1355 bildades år 1902. Organisatoriskt tillhörde "Enighet" TO (Templarorden). TO tillkom på 1880-talet. Den tillvaratagna protokollboken började 24 september 1905 , Berhard Svensson, Brogård valdes till ordförande för dagen. Man beslöt att utarbeta en lista angivande dagen och tiden för templets möten till årets slut. Sekreteraren Wilhelm Johansson, Kullagård , höll en föreläsning. Vid nästa möte 8 oktober öppnas detta på ceremoniellt sätt av ÖT(Övertemplaren). Den 6 januari 1906 håller man 4-års fest i Skeens gästgivargård. Folkskollärare tackade å templets vägnar värd, talare, sångare och övriga medverkare. Därefter hålls möten på olika platser: Romborna,Bergsgård, Hulugård,Kullagård och Brogård. Ämnet "Werldsfredens och afväpningensidéens utveckling" höll Algot Johansson föreläsning över i februari 1906. Det fanns en tidskrift som hette Templarordens "Studiebibliotek" som man beslöt att prenumerera på. Wilhelm Johansson höll ett präktigt anförande över ämnet "Kultur och ideal" vid ett möte i april 1906. Ett eget hus. Sid 146. Bild sid 147. I maj månad utsågs två representanter från templet till distriktsmötet i Bolmen. Denna månad inköpte även templet en tomt för att uppföra en samlingslokal, enligt protokollboken. I juni månad hålls ett möte i Annerstads sockenstuga . Man dryftar frågan om att anordna en friluftsfest vid sjön Kösen. Vid stormigt väder skulle den hållas på den s.k. Osudden. Bernard Svensson och Wilhelm Johansson skulle försöka väcka intresse i Nöttja och Anders Johansson i Skeen upplät lokal. Biblioteksfrågan.Sid 147-148 Frågan om inrättandet av "ett litet godt bibliotek " var på förslag vid flera tillfällen men det blev inget mer än så. Samma förhållande var det med bildandet av en sjukkassa. Ett gynnsammare öde rönte däremot förslaget om att anordna en påskfest. En kommitté tillsattes och datum och klockslag bestämdes. Nya Hoppet. Sid 148-152. Bild sid 151. Den 14 december 1911 bildades den tredje nykterhetsföreningen på orten. Det var templet "Nya Hoppet" som erhöll nummer 2087. Föreninngen tillhörde organisationsmässigt Templarorden, vanligen förkortad TO. Man höll till på Skeens gästgivaregård och invigningsdatum hölls ett föredrag av riksmannen August Sävström från Bollnäs. Vid nästa möte den 27 december gästades mötet av G Jönsson från templet Nya Förbundet i Bolmen.där man diskuterade de bästa arbetsformerna. I April 1912 bildades en sångkör man fick problem med lokal och turades om att hålla möten och 1913 började "Nya Hoppet" att samarbeta med Nya förbundet i Bolmen August Nyrén och Bernhard Svensson valdes " för tillställande av mönstermöte". Några sommarfester hölls vid sjön Kösen och utflykt till "Osudden" och "knektudden". 1913 diskuterades en egen lokal och det sista ordinarie protokoll är från maj 1915 som slutar helt abrupt mitt i paragraf 5. Det är tänkbart att det finns en fortsättning och att föreningen har existerat längre. Några sidor kan ha fallit bort i protokollboken, möjligen kan det ha funnits ytterligare en bok. Två deltagare Clara Andersson och Amanda Karlsson berättar lite om hur dessa möten gick till. Logen 2497 Vårblomman av NTO. Sid 152-157. Bild sid 153 och 156. Efter det att Annerstad saknat nykterhetsorganisation i över tio år bildades logen 2497 Vårblomman av NTO den 3 december 1927. Den första tiden hölls mötena i Lågstugan Tryggsberg (nu i Ljungby Hembyggdspark)) och i Kanarps prästgård (nu i Kungälv). Hösten 1929 flyttade logen till Hulugård och där har allt sedan dess samlingsplatsen varit belägen. Algot Johansson var logens värd tills den egna lokalen kunde tagas i bruk. Samma höst startades studiecirkel och Folkskoll. Verner Karlsson-Wernhager som då var lärare i Viggåsa ställde upp som lärare och ledare. Ett litet bibliotek grundades. Logen var först med både vår , Luciafirande och amatörteater. Pingsten 1933 hade Kronobergs distrikt av NTO sitt första årsmöte i Annerstad. Vilhelm Frisk var Orden- sekreterare och under hela 30-talet bedrevs en intensiv extern och intern verksamhet. År 1937 bildades ungdomstemplet Blåsippan med junior och scoutverksamhet. Vid krigsutbrottet 1939 var medlemsantalet betydligt över etthundra medlemmar. program- verksamheten avtog delvis beroende på inkallelsarna. Debatterna avstannade.tidvis togs lokalen i anspråk av militären. Efter kriget tog avflyttningen fart och medlemsantalet minskade. 1944 hade ungdomsfylleriet ökat och för rörelsen började en till synes fruktlös nykterhetspolitisk kamp. Omkring 1950 började logen att planlägga en ombyggnad av lokalen. 1959 sattes ombyggnationen igång och året därpå invigdes lokalen. År 1961 bildades Annerstads MHF:avdelning med bingoverksamhet. 1960-talet var ett mörkt decennium då Mellanöl och narkotika tillkom . år 1970 var man redo för en ny internationell sammanslagning mellan IOGT och NTO. I Annerstad bildas en ungdomsförening (UNF). Förbrödningsfesten i Piksborg den 16 juli 1905. Sid 158. En vacker prolog som blev författad och föredragen av Wilhelm Johansson (Annér) i Kullagård till den stora nykterhetsfesten i Piksborg 1905 och har hämtats ur Nya Wexiöbladet från nämnda år. Annerstads folkbibliotek. Sid 159-162.Bild sid160. År 1915 lades grunden till Annerstads folkbibliotek. De lokala studiegrupperna inom Templet Nya Hoppet kallades studietempel och man beslöt att bilda ett sådant och antog mycket komplicerade stadgar som ännu finns bevarade prydligt handskrivna och sanktionerade av Templarordens dåvarande riksstudieledare Olof Haraldsson. något egentligt studiearbete kom aldrig igång. Man köpte böcker för egna medel och ett litet bibliotek kom till stånd. Templets verksamhet upphörde och kvarlåtenskapen hamnade hos Bernhard Svensson i Brogård, så och det lilla biblioteket. I början av 1920-talet kom folkskoll. Erik Hedberg till Annerstad. Han var intresserad av biblioteksfrågan och verksamheten kom igång. En sal i ålderdomshemmet uppläts till diskussions- kvällar och böcker byttes. Hedberg stannade bara ett par år i Annerstad och biblioteket flyttades till skolan och Bernhard Svensson fick ta hand om detsamma. Utlåningen skedde på Söndagarna efter gudstjänsten. Kantor Hjalmar Petersson-Björå skötte utlåningen under sina första år i Annerstad. Styrelsen beslutade att flytta böckerna och verksamheten till Bygdestugan (NTO-lokalen) men flyttades senare till kyrkoherde Einar Petersson som upplät ett rum i prästgården och förestods av Gustav Svahn. Den 1 januari 1953 blev Arne Juhlin biblotekarie och skötte denna syssla med stort intresse. Då kyrkoherde Petersson lämnade Annerstad 1966 måste biblioteket flyttas och de flyttades till en kyrklig samlingslokal som låg i den f.d. skolan. Vad "nödhjälpsarbetare" uträttat i Annerstad. Sid 163-170. Bild sid 164, 167,169 Tiden efter första världskriget var svår, men då utfördes mycket arbete som kom att få stor betydelse för vår bygd av nödhjälpsarbetare eller "nödisar" som de kom att kallas. Människor, vars vanliga arbeten upphört eller var tillfälligt nedlagt, tvingades ut i skogar och mossar för att gräva diken eller bygga vägar. Den första myndighet som hade hand om dessa arbeten i vår bygd kallades Skogssällskapets Statsarbeten.och bokstäverna SS var inbrända i verktygsskaften. Den myndighet som hade hand om det efter- följande projektet kallades Södra Sveriges Statsarbeten och hade ett S till på skaften och berörde Annerstads by och Marsjö. Statsarbete. Text från Bernhard Svensson. Åren efter första världskriget, som slutade 1918, blev dåliga tider med stor arbetslöshet. Det första arbetslägret var i Skeen med ett trettiotal arbetare som skogsdikade åt Strömsnäsbruks AB. Likaså dikades Annerstad Brogårds "maar" till priset av 1krona pr kubikmeter och det var tre bönder som gjort kontrakt på 30 tunnland för odling och 40 tunnland för skogsmark , vilket drog stora kostnader. Det var livlig omsättning på arbetarna, nykomlingar sattes i lag med vana och somliga tröttnade och gav sig iväg. För att få ha ett lag arbetare var man tvungen att hålla med mat och bostad vilket bönderna som fick dikat ofta gjorde. En liten förläggning gjordes hos August Johansson i Marsjö. Skickliga stenarbetare från Blekinge byggde erforderliga trummor vid Björke- hagen, Brånen och Marsjö. Även en bro vid Björkehagen byggdes och en på Bernhard Svenssons mark. Även vattenståndet i Kvallsjön i Annerstad Brogård sänktes. Därmed blev många hektar lämpliga för odling, betesvallar och skogskultur torrlagda. Något om posten i trakten kring Annerstad, Av Erik Lindgren. Sid 171-182. Bild sid 172,175,177,180,182. "Kombinerat postställe" är benämningen på ett postkontor, varifrån en eller flera lantbrevbäringslinjer utgår och där lantbrevbärargöromål och postställegöromål är integrerade. Öppethållande förekommer endast vid behov. Några av de kombinerade post- ställena fungerar således i stort sett bara som sorteringsplats, utgångspunkt och redovisningsställe för lantbrevbärare. 1868 inrättades postkontoret i Skeen och lantbrevbärarservicen kom till 1976 och var av bättre slag än den service postkontoret kunde erbjuda. I området kring södra delen av Bolmen fanns ett tiotal poststationer bl.a. i Åsen, Byholma, Piksborg, Odensjö, Bolmstad, Angelstad och Bolmen som lades ner och kvar blev poststationen i Skeen som fanns kvar så länge som i alla fall till 1976. Postfrun Hulda Andersson var poststationsföreståndare i Skeen-Annerstad i över 40 år. Hon var född 1833 och avled 1913. Diligensen mellan Växjö och Halmstad gick två gånger i veckan och Gästgivaregården i Skeen var skjutsombytesplats. Dessa linjer kom till redan 1830. Från 1858 anställde Generalpoststyrelsen en särskilt föredragande för skjuts och tabellärenden. Denna funktion ersattes 1873 med en särskild byrå för trafikärenden och rikets postledning hade nu en stab med 30 ordinarie tjänstemän. Järnvägens tillkomst bidrog till att från Skeen anordnades en linje till Killeberg över poststationerna Ränte,Hinneryd,Traryd,Göteryd och Hallaryd. Ångbåten Ebbe upprätthöll på 1880-talet post,gods och passagerartransporter mellan Skeen och Angelstad. Postdirektör Hugo Winroth från Generalpoststyrelsen besökte personligen den 10 juli 1884. Salmon Andersson (Salmon på Vallen) utförde postbäring till fots mellan Piksborg och Skeen två gånger i veckan för 75 öre per tur och åter. Detta kontrakt togs sedan över av Frithiof Sandberg, Sandberg anställde i sin tur Arvid Fredriksson. Efter Sandberg blev det från 1894 handlaren Karl Isak Johansson som anställde Carl Henric Juhlin. Poststationen i Annerstad togs över av Gustaf Alm 1913, vars sonson är en av de tre lantbrevbärare som ser till att begreppet "kombinerat postställe" hålls vid liv. Min fars berättelser samt egna minnen. Av Rosa Juhlin-Odenwald. Sid 183-198. Bild sid 184,187,189,193,197. Detta är en berättelse från Rosas liv. Hennes far var David Konrad Juhlin som var född i Hulugård, Annerstad 7/12 1870 och hennes farfar var David Reinhold Juhlin som anlade ett färgeri och byggde sitt hem vid ån tillsammans med makan Anna-Maria född Sivertzen. Hennes far spelade fiol och hennes syskon sjöng, systern Gullan spelade piano. De vävde vadmal och kläde där, präktiga tyger, som färgades och "hanterades". Försäljare färdades med häst och vagn genom närliggande trakter och Halland och sålde dessa tyger och tog emot beställningar. Rosas far blev en skicklig yrkesman. Efter flyttningen från Annerstad arbetade han som färgmästare för Ringströms i Göteborg i många år och fortsatte sedan hos Lundby skönfärgeri och kemiska tvätt (hovleverantörer) på Hisingen då de erbjöd bättre lön och betald semester. Hon hade en broder Gösta som också hade färgeri som han anlade i källaren. Rosas yngste broder Sixten blev även han en skicklig färgarmästare när Lundby skönfärgeri öppnade en fabrik i Stockholm flyttade Sixten dit. Den 27/2 1927 dog Rosas far av hjärnblödning . Det var då hon reste till Amerika och hon beskriver sin resa med båt och tåg till Carmel i Kalifornien där Rosa blev välkänd för sina bjudningar och svenska smörgås- bord dit både författare, konstnärer och skådespelare kom bl.a. Vilhelm Moberg med sin fru Margaret den 15/1 1949. Numera har Carmel som många andra städer ändrat utséende och nya byggnader tillkommit. En dag vill Rosa gärna åka tillbaka till Annerstad och gå på dem stigar hon hört så mycket om. Färgeriet i Annerstad Hulugård. Sid 198-200. Bild sid 199. "Som komplement till Rosa Juhlin-Odenwalds berättelse lämnas här några anteckningar av Arne Juhlin om färgeriets historia". Färgeriet som var beläget vid Bolmåns strand i Annerstad Hulugård anlades åren 1866-67 av färgerifabrikören David Reinhold Juhlin (född i Annerstad 1835). Han hade dessförinnan varit färgare i Önne i S.Unnaryds socken. Hans fader, klockaren David Juhlin, innehade vid denna tid en hemmansdel i Hulugård och denne upplät därför mark åt sonen i och för uppförande av såväl mangårdsbyggnad och färgeri. Mangårdsbyggnaden utgjordes av det gamla f.d. prästänkehemmet på "Roen" som flyttades till Hulugård. Färgeribyggnaden uppfördes på Bolmåns strandkant med en stor plankbrygga i ån utmed hela långsidan. Härifrån sköljdes färggods och vävnader i åns vatten. Enligt 1871 års kronofogdeberättelse hade färgeriet en mästare och en arbetare och den årliga omsättningen uppgick till 1170 riksdaler. År 1878 sålde David sin färgerirörelse till fabrikör Troed Sonesson (född i Ö.Karup 1836). Juhlin med familj återvände till Önne där han fortsatte som färgare. 1887 brann byggnaden ner till grunden. Fabrikör Sonesson lät 1887 uppföra en ny tvåvånings färgeribyggnad, varpå han på nytt fortsatte med färgeri och vadstampning jämte gårdens skötsel fram till sin död 1913. Gård och inventarier såldes på auktion. Boningshuset på gården är detsamma som på Juhlins och Sonessons tid och nuvarande ägare är Gunnar E. Johansson. Tre kvinnoöden. Sid 201. Av Elsa Berglind. Släktforskandet är inte bara en alltmer utbredd modenyck utan ett behov för många nutida människor att få en fast grund. Jag hamnade här i Annerstad av en slump men visste, att jag hade min släkt på farssidan från Annerstad och Angelstad. Det låg nära till hands att fråga och sedan kan man inte låta bli att forska vidare. Mestadels blir det bara namn och siffror, men korta glimtar av ett och annat människoöde passerar förbi. De tre kvinnor jag särskilt fäst mig vid levde alla ogifta och på livets skuggsida. Den första, Ingegjerd, med viss släktanknytning till mig har framkommit genom längder och protokoll, nummer två, Christina, genom muntlig tradition mer än hundra år efter hennes död, och den tredje, Mia på Tanebo, har levt ända in i vår tid. Ingegerd Andersdotter, Wiggåsa. Sid 201-204. Anders Johansson Kusk, född i Odensjö 1773, var soldat i Wiggåsa rote vid sekelskiftet 1800.Hans första äktenskap med Catarina Svensdotter varade till hustruns död 1810. Hustrun som var 16 år äldre hade en son från tidigare äktenskap och med Anders Kusk hemmavarande dottern Ingegerd,10 år gammal. Anders gifte om sig med Kjerstin Andersdotter, född i Odensjö 1780. I detta äktenskap föddes flera barn, varav Karin gifte sig med Magnus Larsson i Wiggåsa. Ingegerd var blind och hade bensår, hade en oförstående far och fick "gå på socknen", hennes arv efter mamman tog slut och församlingen åtog sig hennes framtida försörjning med undantag för hushyran. den 7december 1834, beslutar församlingen att sammanskjuta en kappe blandsäd. Hennes far dör 1841 i Kolik. Den 8 April 1845 avled fattighjonet Ingegerd av svaghet, 44 år gammal. Christina Månsdotter, Marsjö. Sid 204. Christina var född 1835 och dotter till Måns Pettersson och Pernilla i Marsjö Storegård. Deras barnbarnsbarn Hjalmar Johansson, född 1897, berättar om en tragisk händelse som han hört av sin farmor. Det hände när Christina var 6-7 år på 1840-talet. Christina skulle säga till dem som höll på med slåtter att dem skulle äta, när en virvelvind kom över åkern. Fadern varnade henne men hon hörde inte det och den lilla flickan flög upp 2-3 meter i luften och sedan slog henne i marken så hon blev medvetslös. Hon var förlamad sedan dess och blev sängliggande i 29 år tills hon dog 1872. Lilla Christina vårdades säkert väl av sin familj. Däremot kan det inte vara lätt att ta hand om en sådan sjukling under så primitiva bostads och hygieniska förhållanden. Maria Svensdotter, Skäckarp. Sid 204-208. Bild sid 205,207. "Mia på Tanebo", som hon alltid fick heta, fastän hon i bortåt 25 år bodde framme i Skäckarp i det hus, som jag nu har,levde, i motsats till de två andra kvinnorna, jag berättat om, ett långt och verksamt liv. Hon avled på ålderdomshemmet i Annerstad vid över 90års ålder år 1944. Hennes riktiga namn var Anna Maria Svensdotter, född 1854 på Björkhagen, som fadern brukade några år innan familjen flyttade till Tanebo i Skäckarp. Torpet låg en kilometer in i skogen och var en ryggåsstuga, det fanns en ladugård och en ko kunde hållas. Fadern Sven Andersson dog 1862. Mia och hennes syster Petronella var 8 och 5 år gamla. En av de tre bröderna stannade hemma till 1864 medan de andra lämnade hemmet vid faderns död. Hon började arbeta som piga hos nämndemannen Johannes Johansson i Skäckarp. Då moderns syn blev sämre flyttade hon hem och började med dagsverken. Vidare beskrivs hennes olika arbeten, och att hon var en kvinna som levde ett enkelt liv som var nöjd med enkla kläder och mat. Mia hade fått en brunnvinda i huvudet och hörde mycket dåligt, dessutom skämdes hon för att fråga så det var nästan omöjligt att föra ett samtal med henne.Hon hade även en tumör vid ena ögat och grannarna fick hjälpa henne den sista tiden hemma,ändå var Mia anspråkslös, gladlynt och nöjd med sin lott. På ålderdomshemmet bjöd grannfruarna alla på kaffe,kakor och tårta på hennes 90 års dag. Från barndomshemmet på Södratorp. En efterlängtad minnesskrift av Karin Övling. Sid 209-230.Bild sid 211,212,214,219,223,226,229. En fin visa om Viggåsa sid 230. Min Mor, Hilda Salomonsdotter, föddes 1882 på ett litet torp vid Killeberg i Annerstad. Fadern hette Salomon Gustavsson och modern Gustava. Hon berättar att hennes mor hade sitt första arbete som tio år ung liten flicka och hennes första riktiga arbete var när hon var 14 år. Årslönen låg då på 40 kr och lite kläder och ull för 14-16 timmars arbetsdag. Hon arbetade två år i Skåne och fick 90 kr där.Sedan reste hon hem och träffade sin man från Piksborg och gifte sig 1903. Detta var Karins far som var god och snäll och högt uppskattad av alla. Så kom Ester och lyckan var fullkomnad. Det lastades trävaror på vagnarna och mor lagade mat till arbetarna och de flesta bodde där. När Ester var ett och ett halvt år gammal fick hon en syster som kallades Svea. Efter ytterligare 11/2 år gjorde Göta sin entré och efter ännu två år kom Elin och en liten pojke som mor tog hand om då hans mamma blev sjuk och i maj 1913 föddes Sven,liten och spinkig men med ett gnistrande temperament. I febr.1916 föddes Maj vi tyckte då att det var ett mysterium hur det gick till. 1914 hade kriget brutit ut och 1917 kom det stora missväxtåret vilket gjorde att det blev ransonering på många varor. Mor arbetade i Byholma och på hösten 1918 föddes Elsa då de inte kunde få tag i barnmorskan eller läkare fick hon åka in till Ljungby men hann inte så långt utan fick föda i fars gamla hus hos Nisse och Tilda. 1921föddes Eva. 1923 blev ett sorgeår. I april kom barn nummer 11 till världen och alla var sjuka under sommaren den 2 aug dog far. Mor gifte om sig 1934 med Isidorius Johansson från Hallarp och 1937 flyttade makarna till Södratorp. På mitten av 40-talet förvärvades ett bostadshus i Byholma. År 1947 blev Hilda änka på nytt och 1960 dog hon och hon fick följa 7 av sina barn till graven. Hon berättar några berättelser som är tagna ur livet och finns att läsa i boken. "Så var det då" av Elsa Berglind. Sid 231-244. Bild sid 232,235,243. En kort undersökning om skolbarn, deras kläder och lite annat vid seklets början. Hon jämför skolkläderna från för med nu, olika material som ylle mot syntet tex. Hon berättar om Hilma från Sundranäs som bodde i Viggåsa hos Lina Lönn under veckorna för att slippa gå så långt till skolan. Då Skoldagen varade från 9 till 3 med en timmes middagsrast var det ofta även mörkt och inte bara snöigt, blött och halt på skogsvägarna Kläderna skulle färgas, pressas och ruggas och överskäras, det var Sonesson rätt "säker" på. Finskräddare var Leander Andersson född 1867 i Nöttja hade en skräddarrörelse i Byholma 1895. Det fanns även skräddare Peter Johan Lorentzson-Qvint född 1844, på Öjadal och Noack Lönn född 1856 på Furudal i Viggåsa, August Carlsson född 1850 i Hallarp, Nils Petter Johannisson på Bokelund född 1836 flera finns i boken.Beskrivning av kläder finns även i boken att läsa på sid 233-242 mycket utförligt. Det förklaras även hur man gjorde skodon som till en början var hela i trä, annars hade man skor eller kängor med snörning. Förteckning över sömmerskor i bygden finns på sid 240 och skomakare på sid 244. Annerstads småbrukareförening u.p.a. Sid 245-250. Bild sid 248 och 249 Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet växte den svenska organisationslivet fram. Arbetarna gick samman för att söka förbättra levnadsförhållanden, bekämpa negativa företéelser och för att befrämja folkupplysning etc. Enligt ett välskrivet protokoll / innefattade även stadgar /, där folkskoll. Otto E Svensson, Bolmarö, fört pennan, skedde bildandet av Annerstad småbrukareförening. Föreningens ändamål är : 1:a Att mot kontant betalning åt medlemmarna anskaffa utsäde,kalk,gödning,karaftfoder,redskap,och maskiner med flera artiklar.av bästa beskaffenhet och billigaste pris. 2:a att försälja medlemmarnas jordbruksalster och ladugårdsprodukter m.m.,då sådant kan visa sig förmånligt, samt 3:e att anskaffa lämplig jordbrukslitteratur, ordna utflykter till välskötta jordbruk . Ordförande och Kassör är Carl Johansson, Bolmarö, Sekreterare är Bernhard Svensson, Brogård samt Johan Davidsson, Östraby, Gustaf Alm,Skeen och Nils Danielsson. Inträdesavgiften var en krona som senare ökades till två kronor. Ett magasin köptes in 1912 som man ställde vid Piksborg järnväg och använde till gödning, kalken hämtades direkt på vagnarna. Med tiden kom telefonen till bygden. Den 30/12 1951 beslutade man att hembjuda magasinet till lokalföreningen i Ljungby. "Boken om Erland Höök av författaren Gertrud Almqvist. Sid 251-278. Bild sid 253,259,263,266,269,273,277. Det kom ett herrskap i den första av 4 vagnar som kom att bosätta sig på sin nyinköpta gård Stensholm(Byagård) i Sunneryds( Annerstads) socken i fattighäradet Sunnerbo Mars 1884. Det var patron Erland Höök (Edward Almqvist) med hustrun Sara(Thora) och barnen, den 11-årige Peter (Agnes) och den 8-årige Ingrid (Gertrud, den blivande författarinnan). Det berättas att Johannes, Erlands bror fick hjärtesorg och sökte döden för egen hand vilket var en stor tragedi för Erland som tyvärr började dricka sprit. Erland Höök var född i Skärstad den 11 april och dog den 15 juli 1895 och ligger begraven på Annerstad kyrkogård. Hans far Johan Magnus Almqvist var född 1799 och utbildad till fil.dr. och docent men arbetade som kyrkoherde i 40 år. Man dikar ut och sår på markerna men skörden slår fel och bakerguano och superfosfat måste tillföras därmed ökar utgifterna och han använder familjens arv, då dör prosten Magnus Höök och även hans arv användes. Han gjorde sig osams med en del av bygdens folk , dock inte alla.utan är omtyckt av arbetstagare och småfolk. Daniel Isacsson vid Sjöboda bro hade en son J.P. Danielsson som Erland gärna vill knyta affärskontakter med vilket misslyckades. Han hette egentligen Anders Daniel Johansson i Bolmarö och hade diversehandel i Skeen och utövade även "bankirverksamhet". Tyvärr dog Sara i lunginflammation och Erland blev ensam med dottern då sonen rest till Amerika.Så en dag när Lars i Sjöboda kommer har han Erland med sig som segnat ner och under resan dött vid ljungmarken i Stensholm. Peter Höök Erlands son kom på begravningen vilket uppskattades av systern och det kom mycket folk till begravningen. Brodern åker tillbaka till Amerika och systern stannar kvar på gården. Gertrud var religiös och hade startat en söndagsskola och hon blev även gudmor till en då knappt en månad gammal son (skrivaren av dessa rader)Karl Salomonsson. Gertrud dog och jordfästes på Annerstad kyrkogård 1954.Gertrud skrev "genom brottsjöarna i hamn" och "När täckseglet faller" vilka utgavs år 1899," Ur en själs lif" år 1902, samlingsverket "Hågkomster och livsintryck", " Arbeterskan", "Boken om Erland Höök" år 1911, Gwendolins brott och andra sägner från fattighärandet" år 1916, "Det törstande folket" år1919, och "Den sällsamma resan"år 1924., " I tolfte timmen. En dåraktig kvinnas bekännelser" år 1928 med pseudonymen Molly Molander. År 1917 gifte sig den då 42-åriga Gertrud Almqvist med författaren och tidningsmannen fil.kand. Erik Brogren och med honom fick Gertrud en dotter Jeanne Brogren. När vattnen ångade. Kring ångbåtsepoken i Annerstad av Leif Norrman. Sid 279-282. Bild sid 282. Ångbåts epoken inleddes på allvar i 1800-talets sista decennier och avslutades vid andra världskrigets utbrott, vilket medförde stora förändringar i folks liv. Inom Annerstad sockens gränser fanns sammanlagt fem minst av de tio ångbåtar som trafikerade Bolmen. I socknen fanns också den ende ångbåtsredare som skulle kunna konkurera med Bolmens samhälles storredare Frans Karlsson "Ångbåtskungen"som höll tre båtar, utsträckte Johan Fredrik Rahm i Öjarp sitt revir till grannsjöarna Kösen och Unnen. Johan Fredrik Fredriksson Rahm startade som lokförare, fortsatte som ångbåtsbefälhavare och slutade som ångsågsägare. Han föddes i Anderstorp 1843, hade en släkt som kunde spåras till 1600-talet och var ättling till valloner vilka var skickliga smeder och hade del i Svenska bergshanteringens utveckling. Han gifte sig med Sofia Matilda Thomasson 1869 och bodde i Västergötland på den tiden.Båten "Oscar" var 18m lång och var 4 1/2 m bred. Det var en hyllning till Kungen Oscar II som skulle inviga järnvägen mellan Vislanda-Bolmen. Ångbåten "Oscar" är byggd på Bolmstad sågverk 1878 och klarade besiktningen fint. Fruktlös Kamp mot Bolmens raseri. Sid 283. Fredagen den 4 oktober var högtidsdagen i Sunnerbo härad när man för första gången skulle köra passagerare men vädrets makter spelade inte med utan det blev storm och passagerarna tyckte nog inte det var så trevligt som de tänkt sig. Sån tur var hade man besiktningsmännen med sig som kunde hjälpa till med sakkunskap beträffande båtens manöverering. Som värst var det nära orkan och regnet föll i strömmar. Båten blev i alla fall riktigt döpt när den brottades bröst mot bröst med vågorna. Gamlingen får övertaget. Sid 284-318. Bild sid 285, 286, 287,288, 291, 294,295,302,303,305306,307,309, 312, 313,317. "Oscar" fortsatte att pröva sina krafter mot vädrets makter och de rasande vågorna. Det fanns tydligen gott virke i ynglingen. Men gammal är äldst. under den fortsatta resan hördes genom stormen ropet "Håll Fast !" och Oscar hade vänt och flydde liksom jagad av furierna. Trots det hemska vädret med de stora vågorna kunde besiktningsmännen inte hitta den minsta blesyr på Oscar. Man använde Oscar till virkeslaster och 1879 var båten Vega färdigbyggd och var mindre än Oscar, ca 15m lång och med 10 hästkrafter. Vera fick besiktningsrätt att medföra 50 passagerare. Vid denna tid köper Johan Fredrik Rahm Öjarp Landbogård i Annerstad socken. Den 3 april 1881 står han skriven på gården som fått ett nytt bostadshus. Förutom hustrun finns två söner och tre döttrar, och hyresgästen båtföraren Johan Ulrik Fogelqvist från Månsarp . Till trakten kom senare Rahms brorson Albert Rahm som i början av 1900-talet slog sig ner i Romborna. 1881 bildades Bolmens Ångbåts AB. Vid viken Oscarsvik byggdes en kraftig träbrygga 40 meter lång ut i den grunda viken. Bryggan ligger mer än en meter över vattenytan, så man går direkt från fastlandet ut på Oscars däck. När maken är till sjöss tänder hustrun Sofia ett ljus i fönstret, det är inseglingsfyren som kan sen långt ute på sjön. Ulrik Fogelqvist körde både Oscar och Vega. 1883 finns ytterligare en båt som heter Freja och är 20 fot lång och rymmer 15-20 personer och var placerad i Torarp, år 1893 flyttades hon till Unnen. Ångbåtförare på sjön Kösen blev Abraham Andersson på båten Ebbe och han bodde i Angelstad Norregård med sin hustru och sönerna Oscar,Simon och David. Ebbe såldes 1884 till apotekaren Bentham Nelson och efter Andersson utsågs Oscar Johansson till ångbåtsförare och Nybygget blev Ebbes nya hemmahamn. Ebbe såldes igen och hamnade i Bolmen med ångbåtsförare David R Juhlin innan dess byggdes Ebbe om med en lång överbyggnad över skrovet och som medhjälpare anställdes 1897 den då 13-åriga pojken Carl Johan Ling.som blev befälhavare då Juhlin slutat. Ebbe såldes 1900 till Frans Karlsson där Ebbe ingick i hans storflotta. Det fanns ytterligare en båt i Kösen vars namn är okänt med ägare ingenjör Jakobsson och virkeshandlare Bergenholz. Det finns flera båtar som omnämns i boken tex Germania 1897, Elli 1899, i början av 1900-talet Kvick som senare döptes om till Bravo, ångaren Framåt byggd 1885, Thor 1914 med Ludvig Karlsson som ägare, Delary som tidigare hette Tingvalla med Seander Johansson som befälhavare som även körde båten Piksborg . Mycket mer finns att läsa i boken om bl.a. ägarebyten och båtarnas placeringar. Tidsbilder från Espenäs(Äspenäs) Försök till bybeskrivning. Av Arne Juhlin. Sid 319 Espenäs by gränsar i söder till Viggåsa, öster till Grimshult och i norr till Skogaryd, alla byar i Annerstad socken och har tillhört Viggåsa rote. Hela byns areal omfattar 222 hektar och bestod omkring 1900 av 1/2 mantal kronoskattehemman, fördelat på 4 brukningsdelar. Bebyggelsen ligger samlad och avskild från omkringliggande byar genom skogs och mossmarker. Laga skifte 1858-60 Sid 319. Bild sid 320. Alla mangårdshusen i Espenäs låg före 1850 samlade tätt tillhopa på och invid den lilla kulle som är byns medelpunkt. det var tillsammans med Viggåsa by som laga skifte förrättades i Espenäs 1858-60. Därvid blev en av Espenäs 3 dåvarande gårdar utflyttad från byns centrum och placerad ca 350 meter västerut. Den dåvarande ägaren av den utflyttade gården var Lars Jonsson (Uppe på kullen har ända till våra dagar grundstenar varit synliga där hans mangårdsbyggnad tidigare legat. Inga fornlämningar. Sid 320. Ett stycke norr om Espenäs inägor finns dock en rest sten, av någon benämnd som en "skeppssten". Den är 1 1/2 meter hög och det är mycket troligt att den rests av människohand. Stenen är emellertid ej upptagen i förteckningen över fasta fornlämningar, Om det beror på att stenen ej hittats vid fornminnesinventeringen 1949-50, eller att stenen bedöms som en naturbildning, kan inte undertecknad bedömma. Att den resta stenen utgör ett minnesmärke av något slag torde dock vara givet. Espenäs i gångna tider. Sid 320 och 321. Enligt gamla jordeböcker och Växjö landkontors arkiv bestod Espenäs 1553 av endast ett hemman,d.v.s. en gård. I 1559 års förteckning på skattebönder i Annerstads socken läses: "Jon Bosson i Espenäs har åker till 5 tunnors utsäde, äng till 20 lass (hö), god mulbet, skog i utskifte (som är) passelig". Under rubriken: " Boskapsdöd i Annerstad 1646" står antecknat att "all boskapen är utdöd i Espenäs skattehemman". Troligen var det "fienden" (danskarna) som "bortrövat" boskapen. I "Rannsakningar och skattläggning" på 1680-talet står angivet om Espenäs Kronoskatthemman: 1 förmedlat till 1/2 mantal. Husen tämmeligen vidh makt hålne. Åker, vårsäde (tegarna uppräknas) Kolabrännan, Hösslingen, Hagetornsåker, Björnåker, till 5 tunnor 3/4 skäppa årligt utsäde. Äng till 18 lass hö. Kan födas: 16 nöt,12 får,1 häst. Humlegård till 40 stänger. Utägor: beteshage till 3 kor, medelmåttigt gott mulbete, ingen näver-bast-eller svedjeskog, men boke till egne svin, ingen kvarn eller fiskevatten. Finnes gärdsle,stavar och vedebrand till nödtorften. Uppgifter ur fil.dr.PG Vejdes samlingar. Ur: Sunnerbo Domböcker. I Sunnerbo Domböcker från 1600-talet framskymtar bynamnet Espenäs i samband med tingsföring vid ett våldsbrott, vidskepelse o.dyl. "Kom till rätta Sven Stensson i Espenäs och blev beklagad att han juladag om aftonen, kom till Jöns i Viggåsa( vilken låg för döden) och tog fram sin kniv och skar av ett stycke nagel på den sjukes tumme och den sjuke ej annat visste än att Sven gömde stycket i sin pung (börs). Detta hade den sjuke bekänt för sin hustru och sin måg Måns i Rya. Det kunde inte Sven neka till och bekände att det hände i dryckenskap och intet ont menade därmed. Men eftersom det skedde på juldagen menade folk att Sven därmed skulle bruka det till vidskepelse. Därför utfäste Sven en 6-mannaed till nästa ting". Om ett dråp rannsakades 1625: "Räfsebo-Jöns ihjälslog för en liten tid sedan Per Bengtsson i Espenäs, men blev å färsk gärning tillfångatagen av domaren Hans Krämare som var tillstädes. Domaren begär nu fängelön. Likaså beslöt Kungl.Hovrätten (dit målet sedan avancerat) att skälig bot skall erläggas till den dräptes hustru och barn". Eftersom målet i båda fallen uppsköts till nästa ting får vi ej veta hur stränga de avkunnade domarna blev. Espenäs gårdar och deras ägare. Sid 322. Bild sid 322, 324,326 och 328. Ägolängder sid 323,325,327 . På 1820-talet var Espenäs by delad på 4 brukningsenheter, men på 1830-talet sammanslogs två gårdar och fram till 1860-talet fanns det endast 3 självägande bönder. 1868 var det hemmansklyvning och ända fram till våra dagar har det varit 4 gårdar i Espenäs. Under 1960- talet eftersträvades större brukningsenheter för att bli bärkraftiga jordbruk och numera (1978) finns det endast 2 skilda gårdar i den lilla byn. Nedanstående gårdsbeskrivningar är gjorda med utgångspunkt från de förhållanden som rådde i byn före 1955. Espenäs, 1/8 mantal (Nuv.Arne Nilssons gård). Före laga skifte 1860 låg byggnaden på denna gård uppe på kullen mitt i byn. På 1820-talet hade gården varit delad på två ägare men sammanköptes av "Janne i Espenäs", Johan Fredrik Andersson. Dennes måg Lars Jonsson (född 1828 i Odensjö). ärvde gården efter svärfadern. Vid skiftet befanns att det ej var plats för byggnader i byns kärna utan Lars Jonssons gård dömdes till utflyttning ca 350 meter mot väster. Gunnar Nilsson berättar att Lars Jonsson fick hjälp med flyttning av gården och att han skulle få böta om han vände tillbaka. Vid skiftessyn antecknades att Lars Jonssons mangårdsbyggnad var 17 1/4 aln lång, 9 1/2 bred och 6 1/2 hög. På gårdens nya plats fanns vid den tiden ej tillräckligt med odlad mark, varför de bönder som fick sitta i orubbat bo måste hjälpa till att utöka Lars Jonssons odlingar. Mer om detta finns att läsa i boken sid 323. Espenäs,3/32 mantal (f.d. Gustav Perssons gård). Belägen högst på kullen i byns mitt. Mangårdsbyggnaden uppgives ha blivit uppförd 1851 av gårdens dåvarande ägare, Peter Pehrsson (född 1809 i Bredaryd). Husen fick ligga kvar då byn skiftades 1860. Ekonomibyggnaderna har dock tillkommit något senare. Enligt anteckningar från tiden för skiftet var manbyggnaden 19 3/4 alnar lång, 9 1/2 bred och 6 1/2 hög. När Peter och hustrun Johannas dotter Gustava (född 1851) ingick äktenskap med Sven Persson (född i Veinge1850). Berättas det att giftermålet var uppgjort i förväg av vederbörandes föräldrar. Då paret skulle ta ut lysning fick Gustava se sin tillkommande varvid hon bl.a. yttrade " Bevare oss väl, är det honom som jag ska gifta mig med?" Så tillgick det ofta förr i tiden. Barnen fick foga sig efter föräldrarnas vilja. Mer finns att läsa i boken sid 323-325. Espenäs, 1/8 mantal (f.d. Svante Salomonssons gård). Manbyggnaden på denna gård är säkerligen nu äldst i Espenäs by, redan på 1840-talet uppgives det att den tillkommit. Vid laga skiftet 1860 fick även denna gård ligga kvar på ursprunglig plats. Under en lång följd av år gick gården i samma släkt. Nils Jönsson (född 1802 i Espenäs) var en bonde som ägde gården i 45 år. Han är dock mest känd som "Nisse-Smed", och tydligen har han haft smidesarbete som bisyssla till jordbruket. I besiktningsinstrumentet vid laga skifte är också en smedja upptagen bland gårdens byggnader. Under Nils Jönssons äldre dagar brukades gården några år av hans son Johan Peter Nilsson (Johan-Smed) som senare hade en egen smedja vid torpet Grönalid i Skogaryd. En annan son till Nisse, Samuel Nilsson (född 1843 i Espenäs) förvärvade 1877 gården efter fadern. Mer om detta finns att läsa i boken på sid 325-327. Espenäs, 3/32 mantal. (nuv. Gunnar Kristofferssons gård) Denna gård bildades genom hemmansklyvning 1868, Då Peter Pehrsson lät dela sin gård med en halvdel var till sina två döttrar. Mangårdsbyggnad till den nybildade hemmansdelen uppfördes ca 150 meter söder om den gamla bykullen. Gårdens förste ägare, Gumme Nilsson (född 1834 i Odensjö) flyttade in till byn 1864. Det är därför troligt att gårdens gamla mangårdsbyggnad tillkom vid denna tid. Gumme gifte sig med Peter Pehrssons dotter Kristina(född 1836). De båda makarna innehade denna nybildade gård i många år och utvidgade dess odlingar. År 1903 överlämnades gården till dottern Amanda och hennes make Axel Kristoffersson (född 1876 i Ryssby).År 1941 övertogs gården av sonen Gunnar Kristoffersson och hans maka Eira och de är fortfarande (1978) dess ägare. Gunnar har genom inköp av två granngårdar tredubblat gårdens areal. Mer kan läsas i boken på sid 327. Folkmängdsuppgifter för Espenäs by.Sid 328 Även den lilla byn Espenäs har fått vidkännas landsbygdens avfolkning under innevarande sekel. Hur befolkningssiffran sjunkit framgår av följande: År 1892=30 personer År 1947=14 personer År 1978=9 personer Emigranter från Espenäs. Under slutet av 1800-talet och början av detta sekel förekom en del utvandring till främst Amerika, från Espenäs by. Utkomstmöjligheterna i hembyn var i det närmaste obefintliga för de stora flertalet av det uppväxande släktet. I synnerhet var det många medlemmar ur Samuel Nilssons familj på torpet Vekadal som lämnade sin hemby och for till främmande land. Förteckning över dessa finns i boken sid 328 och 329. Hur det sedan gick för dessa emigranter från Espenäs i det stora landet i väster är väl vad det gäller Samuels barn ganska okänt. För syskonen Selma och Karl Persson gick det väl i händer. De gifte sig båda med emigranter från Sverige och Karl blev farmare i Iowa. Åkernamn I Espenäs. Sid 329-331. Bild på Gunnar Nilsson vars son ännu bor kvar finns på sid 330. I det gamla bondesamhället hade man namn på sina åkrar och slåtterängar. Det var ett mycket praktiskt sätt för de skilda familjemedlemmarna att veta var arbete var på gång, som t.ex." idag plöjer vi på Krokåker eller harvar på Storåker"o.s.v. Åkernamnen speglar ofta något av historia från den tid då åkerbitarna först odlades. Namnen kan minna om någon händelse,förhållande i terrängen eller om den person som en gång odlade och bröt mark. I Espenäs by minns ännu flera av de äldre en del åkernamn från förr i tiden och en del benämningar brukas än idag. Namnen torde dock inom en snar framtid ha fallit i glömska, liksom man i våra dagar ej vet något om de åkernamn som nämns i en skattelängd från 1680-talets Espenäs. Författaren har därför sammanställt en förteckning av dem och vill därmed försöka rädda dem undan glömskan. Förteckning över åkernamnen finns i boken att läsa. Gärdes-och "ry-backar". En av de högsta punkterna i Espenäs by (ca 175m över havet) är Tittebacken, vilken är belägen ett par hundra meter sydöst om byn på f.d. Svante Salomonssons ägor. I Hörabacken låg ruinen av en linbasta. Ca 150 meter norrut från Tittebacken fanns Aspebacken som numera är en uppodlad åker men har haft rester från en tjärbränna som numera är borttagen. På Kristofferssons gård finns mot Råshållet en skogsbacke som kallas Kassnabb. Här växte förr och gör väl ännu i kanten mot mossen en liten låg buske som kallas dvärgbjörk och kallades av äldre personer för "Kristi-kors-ris. En skogsbevuxen ö i mossen mot Viggåsa kallas ännu för "Gyllebjär" och en avsides skogstrakt vid gränsen mot Torpa och Vrå socknar går under benämningen "Världsände". Namnet torde ha uppkommit genom platsens avlägsna läge. Ett fastmarksområde i riktning mot Rås kallas för Näsbacken. Här i närheten fanns förr en liten odlad åkerbit som kallades Schajan (Svedjan). Det är mycket troligt att den lilla odlingen förr var bebyggd med en torp eller backstuga men är nu igenplanterad av Gunnar Kristoffersson. Arbets-och folkliv. Sid 332-334. Bild sid 333. Slåtter från naturlig äng förekom i Espenäs by till in på 1930-talet . Alla starrbevuxna kärr och sumpmarker "höstades"med lie.På Axel Kristofferssons gård fanns förr en liten ängslada belägen på en utskift vid kanten av "kälkemosse". Här inbergades höet och hämtades vintertid efter behov. På f.d. Gunnar Nilssons gård fanns stora slåtterängar. Gunnar Nilsson berättar i en intervju den 1/10 1978 att det i hans ungdom "höstades" vildhö på flera ställen. En slåtteräng på hans gård kallades för "Grötakroken". Det tog tre dagar för en man att slå den ängen, i vars mitt fanns ett väldigt stenigt område bevuxet med frodigt gräs.Här gällde det att vara aktsam om lien och gå runt och skära från alla håll vid stenarna. I det här gräset fanns en mängd olika sorters örter och höet härifrån benämnes "medicinhö", vilket ansågs vara mycket nyttigt för djuren. Det kallades även "bolahö" och lades åt sidan för att användas på våren. Gunnar berättade även om en madäng som fanns ca 700 meter mot Torpa väster om gården. Här "slåttade" hans far Nils Nilsson och 5-6 karlar. Det var väldigt Vattensjuk mark och gräset fick bäras till fastmarksholmar. Även på Gustav Perssons gård förekom slåtter på naturlig äng som låg norr om åkern Tonalandet och kallades "Pigelipen" och "Drängagråten". Sista Oxarna i Annerstad socken. Sid 334 Bild sid 335, 336. Oxar har ju förr i tiden varit böndernas främsta dragdjur för körslor och jordens brukande. Oxarna är starka, uthålliga och tåliga. Då hästen ett par årtionden in på 1900-talet började konkurrera ut oxen genom sin större rörlighet, var det dock en del böndersom sent bytte ut sina dragoxar mot hästar.I Espenäs by fanns oxarna kvar till 1943-44. Oxarna byttes ut mot häst och i början av 1950-talet gjorde traktorn sitt intrång i byn, då G. Kristoffersson förvärvade en sådan av märket Ferguson. Enligt en förteckning från 1680-talet fanns det redan vid den tiden hästar i Espenäs by. 1900-talets hästepok inleddes i Espenäs i och med att Gustav Persson år 1922 skaffade sig häst. Den sista som lämnade byn 1969 då Gunnar Nilsson överlämnade jordbruket till sonen Arne. Vid denna tid (1978) övertog traktorerna rollen som dragare. Linbastor och smedjor. Sid 334-336. Byabastan i Espenäs var belägen på norrsluttningen av Tjärbacken i mitten av byn. Det omtalas att bastan redan vid tiden för sekelskiftet fått förfalla och var obrukbar. Linodling förekom dock i byn ända fram till omkring 1945, men detta lin torkades på ett primitivare sätt på stänger över en grop och en brasa på gropens botten. Det var Gustava och Sven Persson som sysslade mycket med linhantering. Gustava brukade bleka sin nya väv på snön i mars månad. Även Gustav och Hulda Persson odlade lin ända in på 1940-talet. Av det linet vävdes bl.a. handdukar som ännu finns i behåll. Efter byns gamla gemensamma basta syns en grop och rester av uppmurade stenar. I samma backe märkes på södra sidan rester efter en anläggning för bränning av tjära (tjärdal). Namnet "Tjärbacken" är ett minne från den tiden. Ungefär mitt emellan den s.k. Tittebacken" och Svante Salomonssons ladugård fanns förr en mindre kulle som benämndes "Hörabacken" . Innan denna backe uppodlades till åker märktes här lämningar efter en gammal linbasta. "Nisse-Smed", d.v.s. Nils Jönsson, säges före laga skifte ha haft sin smedja stående invid uppfartsvägen till Arne Nilssons gård, där också platsen utvisas. När skiftet var genomfört och alla fått sina ägogränser utstakade flyttade Nisse den till en tomt strax intill gården. Då Nisses son Samuel Nilsson 1889 avträdde gården och blev torpare på Vekadal tog han den gamla smedjan med sig dit , där stod den kvar långt efter Samuels död 1909. Gamla valvkällare. Vid nuv. Arne Nilssons gård finns en välmurad valvkällare av gråsten, den härstammar från slutet av 1800-talet och säges vara byggd av stenarbetaren Salomon Klint på Dansebo och för arbetet med stenkilning och källarbygge skulle Klint ha 200 kr i ersättning .Vid f.d. Svante Salomonssons gård finns en gammal fristående valvkällare med överbyggnad av trä. Den är mycket gammal och fanns med vid laga skifte 1860 och används fortfarande och är i gott skick. Vid f.d. Gustav Perssons gård fanns vid laga skiftet en omnämnd källare under mangårdsbyggnaden. Den finns ännu kvar men brukas ej till sitt ursprungliga ändamål. Källaren vid Kristofferssons gamla gård var ej välvd utan endast försedd med en överbyggnad av trä, vilken vid ett tillfälle härjades av eld. Valvkällaren, som är ett av tiden nästan oförstörbart byggnadsverk, är en ypperlig förvaringsplats för potatis och rotfrukter då nutida, varma källareunder boningshusen gör att potatisen skrumpnar. Byvägen. Sid 337 Espenäs nuvarande ca 2 km långa utfartsväg mot Grimshult såg i äldre tider ut på annat sätt än den gör idag. Den var mycket spårig, stenig och smal. sträckningen var ej heller densamma som nu. Mellan torpen Gärdeskull och Hagen avvek vägen betydligt från nuvarande sträckning och gick i sydostlig riktning ned mot f.d. Harry Andreassons gård i Grimshult. Espenäs gamla egentliga utfartsväg gick emot Viggåsa by, "kyrkvägen"(se nedan). Vägen mot Grimshult rätades och förbättrades under 1900-talets första decennium och år 1914 förekom ytterligare breddning och rättning av kurvor. Mellan Espenäs och Rås i Torpa socken fanns vid sekelskiftet1900 endast en smal stig med kavelbro över mossarna.Denna vägsträcka byggdes ut omkring 1907-08 genom dikning och utfyllnad. Kyrkvägen. Sid 337-339. Bild sid 339. Det långt från sockenkyrkan i Annerstad belägna byarna Skogaryd, Espenäs och Viggåsa hade förr en gemensam färdväg till kyrkan. Denna väg är mycket gammal och användes bl.a. vid färd till och ifrån kyrkan, vid bröllop och likfärder. Det var den närmsta vägen och användes ett gott stycke in på 1900-talet. Man delade upp vägsträckan i olika bärarlag då likbåren var väldigt tung. Skogaryds by bar till Boasjö, Espenäs bar till Hallarp och Viggåsas lag bar till kyrkogården. Vid sekelskiftet började hästskjutsarna ta vid. Gumme Nilsson i Espenäs och hans hustru Kristina Persdotter, Ingrid Melin och Samuel Nilsson från Vekadal är exempel på några som blivit burna den vägen. Den gamla kyrkvägens sträckning började vid Skogaryd Norregård, gick i sydostlig riktning förbi torpet Grönalid (Trebocken) och vidare fram genom Espenäs centrum och ut genom bygatan. Därefter passerade kyrkvägen Vekadal och vidare genom "bokehult" och kom fram vid Viggåsa Norregård. Därpå följdes nämnda landsväg till Torpet Dansebo där en genväg följdes förbi backstugan Rännedal (Grottans) och kom fram till stora vägen Kånna-Hallandsgränsen vid Boasjö. Därifrån följde man stora landsvägen hela vägen till Annerstad. Brovägar. Sid 340. Espenäs brovägsskyldighet på allmän landsväg skulle verkställas vid Vekadal i Torarp, Odensjö socken. Där hade varje gård fått sig tilldelad en vägsträcka att underhålla omkring 250-300 meter lång. Spår och gropar på vägbanan skulle fyllas med flis och däröver påläggas ett lager av grus. Flis knackade man själv eller köpte av någon utmed väglotten boende markägare. En gång om året höll länsmannen vägsyn och besiktigade böndernas olika väglotter för att tillse att skyldigheten till underhåll efterlevdes. Gunnar Nilsson berättar att i hans ungdomstid var det Ivar Olsson som var kronolänsman (landsfiskal) i Lidhults distrikt. Han var i regel aldrig nöjd med det arbete bönderna utförde och ständigt blev det anmärkningar på vägunderhållet. År 1919 var det emellertid "vägkassan" som övertog underhållet av de allmänna vägarna och de hemmansägare med mantal satt i jord, som tidigare svarat för väghållningen, slapp denna betungande pålaga. Minnen från vargtiden. Sid 340 Enligt vad Harry Andreasson berättat, så råkade hans farfar Andreas Isaksson ut för ett möte med en varg mellan Skogaryd och Espenäs. Andreas var då i 11-12 års åldern, så detta måste ha varit i början av 1850-talet. Pojken som kom gående rätt emot vargen blev så rädd så han fick uppkastningar. Alltjämt kräkande drog sig Andreas baklänges mot hemhållet och vargen följde efter och slickade i sig pojkens uppkastningar. Till all lycka kom en karl med käpp och lyckades jaga bort vargen som var en ungvarg så den tog till flykten. En annan berättelse om varg härleder också från trakten av Espenäs. Där Espenäs utmark gränsar till Vrå och Torpa socknar finns en trakt som kallas "Världsände". Då kreaturen förr gick lösa och betade på rymarkerna hände det ibland att de överfölls av vargar. Vid ett tillfälle hände det att en flock kor blev överfallna av en ensam varg, men en tjur som var med i koflocken gick emot vargen och klämde ihjäl vargen mot ett träd och stångade vargen så den blev helt söndertrasad. (Berättat av Kristina Pettersdotter född 1836, död 1908). Man byggde ofta boningshusen tätt tillsammans för att skydda sig för fiender och vargar. Likaså hade man små fönster på fähusen för att skydda boskapen för intrång av vargar. Få torpställen i Espenäs. Sid 341. Bild sid 341 och 342. I Espenäs lilla by har aldrig funnits många torp och backstugor om man söker 150 år tillbaka i tiden. År 1831 uppträder för första gången i Annerstads husförhörslängd ett ställe (förmodligen en backstuga )som kallas Carlslund. En f.d.hem.äg. som heter Sven Magnisson (född i Espenäs 1783) bosätter sig då här med sin familj. Hustrun hette Stina Svensdotter,( född 1787), Sven hade på 1820-talet varit ägare till hälften av sedermera Lars Jonssons gård (numera Arne Nilssons) vilken då var delad. Av någon anledning måste han gå ifrån gården 1830 och året efter flyttar han så till Carlslund där de bodde ca 7-8 år , sedan är familjen försvunnen från byn. Var backstugan låg tror jag mig ha kommit på spåren.Enligt vad Gustava Petersdotter skall det ha legat två stugor i "Fållen" på f.d. Svante Salomonssons gård. den ena, "Catrinefåll" var belägen 40m öster om f.d. Gustav Perssons ladugårdsgavel. Denna backstuga beboddes i många år av Catarina Jönsdotter som vae en ogift syster till Nisse Smed. I denna stuga var också "Sockna-Mattis"(Skita Matts) Mattis Andersson skriven såsom inhyses .Se torpboken nr 208. Den andra stugan i Fållen uppgives ha legat längre in i närheten av Kajåkern. Det är mycket troligt att den stugan var identisk med det ovannämnda Carlslund. Eftersom den backstugan ej behandlats i torparboken, får den härmed för torpkartans räkning numret 312. På den lilla nu igenplanterade åkern Schajan(Svedjan) invid Näsbacken på Gunnar Kristofferssons gamla gård, låg i gången tid också en backstuga. Något namn på denna eller personer som bott här är ej känt, nr för torpkartan 313. Om "Jannes i Espenäs"undantagsstuga, se i Annerstads torpbok, nr 210. Även det 1889 anlagda torpstället Vekadal (Samula-Line-torp) finns beskrivet i torpboken under nr 209. Den nya tiden gör sitt intåg. Sid 343-344. Även till Espenäs lilla by kom så småningom den moderna tiden med alla hjälpmedel som vi idag räknar som nödvendigheter. Den elektriska strömmen kom till Espenäs 1923. Det var Vrå elektriska andelsförening som svarade för kraftleveranserna och nämnda år fick sina ledningar klara. År 1946 kom den första telefonen och förbättrade kontakterna med omvärlden men ej förr än 1/2 1966 blev posten utburen genom lantbrevbärare. Dessförinnan byttes byborna vid att hämta posten vid Byholma station. Så länge byholma mejeri var igång levererade Espenäsbönderna själva sin mjölk dit, men vid mejeriets nedläggning efter brand i mitten av 1940-talet,hämtades mjölken med mjölkbil. Första tiden gick mjölken till Ränte mejeri och efter dettas nedläggning var det Vrå mejeri som fick mottaga byns mjölk- leveranser. Därpå blev det Lidhults mejeri som låg närmast till och nu efter deras nedläggning hämtas mjölken med tankbil till Ljungby mejeri. Mejerinäringen har under de senaste 30 åren genomgått en total förvandling från en mängd spridda småmejerier till ett enda centralt mejeri i Ljungby. Författaren har här ovan gjort ett försök att skildra en liten by och dess förhållanden under såväl gången som nuvarande tid. För det mesta är det enkla, vardagliga anteckningar om byn och dess folkliv, natur och topografi. Jag anser att en bybeskrivning om Espenäs kan vara lika väl berättigad som av mera namnkunniga orter. Jag tackar för god hjälp med välvilligt lämnade upplysningar och handlingar. Ett särskilt tack till Gunnar Nilsson, Agda Bengtsson, Karl Salomonsson och Hulda Persson för intressanta upplysningar om Er gamla hemby. Vad det gäller Espenäs framtid så får man hoppas att byn trots avfolkning får leva kvar även i fortsättningen. Man får tro att åker och skogsmark kan lämna den avkastning som behövs för att ge bärgning åt dem som bor och som framledes kommer att vilja bosätta sig här. Naturen i Annerstad. Av Ingvar Christoffersson. Sid 345-366.Bild sid 346. Typografi och ytformer. Annerstads socken ligger nästan mitt i Sunnerbo på den småländska urbergsslätten. Denna slätt betingas av att det mycket gamla urberget är utjämnat till en nästan plan yta, ett s.k. peneplan. Höjdskillnaderna är inte stora. Medan Boasjö, Bolmen och Kösen ligger 144,4, 141,5 och 131 m ö.h. når Brunafällan i socknens sydvästra del 188,2m och Öjarpshöjden och Ramsberget mellan Bolmen och Kösen 186,6 respektive187,7m.ö.h. I socknens nordöstra del ligger Romborsås 180,4m och Yxnaås 173 m.ö.h. Högsta kullen i sydväst är belägen öster om Stjärtemosse i Skäckarp på 184m höjd. De två djupaste bäckena fylls ut av Kanarpsmyren- Kösen mot Bolmen. Berggrund. Med avseende på berggrunden ingår Annerstad i den sydvästsvenska gnejsregionen. Enligt tillgängligt kartmaterial skall berggrunden bestå av sura intermediära gnejser, vilkas färg varierar från röd till grå. De s.k. Åsabergen,där rörligt grundvatten ger god skogsmark, består sålunda av basiska, mörkare bergarter bl.a. diorit. Bolmån avvattnar sjöarna Bolmen, och Kösen till Lagan. Den upptar vid Skeen Torpaån, som inkommer i socknen från söder, och norr om Annerstads kyrka Skiftebrobäcken, vilken följer Kanarpsmyrens västsida och även avvattnar Hästasjö. Till fettjesund i Kafiosjön rinner Murån, avvattnande Mörtsjön, Ebbasjö och omgivande myrar. Skogarydsbäcken mynnar i Rydsviken. Lösa jordarter. Sid 345-347 Berggrunden formar landskapets stora linjer, de lösa jordarterna ger detaljerna. Jordarter med större utbredning är morän, isälvsbildningar och torv. Moränen har bildats av krossad berggrund. Den ett par tusen meter tjocka inlandsisen rörde sig under sitt aktiva skede sakta mot söder, rensade tidigare anlagda spricksystem och slipade bergklackarnas stötsidor. Från läsidorna bröt den loss block, vilka maldes sönder till morän. stora mängder krossat berg bakades in i isens sula och kunde sedan skrapas av kring uppskjutande knallar till strömlinjeformade avlagringar. Socknens norra del ingår i ett område med talrika sådana "drumliner". De vackraste är Djurarp och Rombornahöjderna, Norrnäs udd i Bolmen samt ön Högö i Kösen. Tranversalmoräner syns tydligast i Bolmens södra del där de norr om Piksborgbildar öar och näs. Två skogsplanterade tranversalmoräner begränsar Stjärtemosse i norr och söder och ännu vackrare ryggar finns längre söderut inom Torpa socken. Den mäktigaste rullstensåsen kommer in i Annerstad från söder genom Boasjön, där den bildar ett vackert näs med vatten på båda sidor. Den fortsätter mot norr som en rad hopträngda kullar mot Byholma, där den svänger mot nordost och utgör strand mot Byholmaviken. Vid Byholma,Ebbasjö och Boasjönär grus utbrett till sandfält och såväl dessa sjöar som några smågölar får tolkas som vattenfyllda dödisgropar. Dödisgropar bildades under isens avsmältning, då isblock som bäddats in i sand smälte undan och det täckande materialet sjönk ned. Ishavssmältningen söder om Bolmen har studerats av Gunnar Johnsson. Han redogjorde för undersökningarna i sin doktorsavhandling, som utkom 1956 med titeln "Glaciärmorfologiska studier i södra Sverige". Torv består till övervägande delen av växter, vilka inte förmultnat fullständigt på grund av syrebrist i det stillastående vatten där de vuxit. Vitmossorna är våra viktigaste torvbildare. Landskapets utveckling. Sid 347-354. Bild sid 349,350,352. Bildning av torv är exempelvis en ännu pågående process. Is bygger upp nya strandvallar runt sjöarna. Jord spolas ut i sjöar och åar. Berggrund bryts ned genom temperaturväxlingar och rinnande vatten. Men också människan, som bryter grus och torv,dikar,bygger vägar o.s.v. ändrar numera på landskapet i en omfattning som är ytterst betänklig. För mer än 12 000 år sedan började inlandsisen smälta undan från Småland och 500 år senare låg landet isfritt. Tundraväxter vandrade in, följda av buskar och träd, exempelvis vide, asp och tall. Klimatet blev varmare och när de första människorna kom, möttes de av ett landskap med hassel,ek och ädla lövträd. I samband med en klimatförsämringinvandrade för ungefär 2 000 år sedangran från norr och började förmörka landskapet. Järnåldern innebar bybildningar och fasta bosättningar. Utförliga undersökningar, utförda i Halland av professsor Carl Malmström tyder på att socknen fortfarande var klädd med skog. Ett fast jordbruk fanns kring bebyggelsen och utmarkerna utnyttjades till stor del som bete. A Rohmans karta över Sunnerbo 1685 visar emellertid att skogen då började få vika för "liungbackar"och en för trakten ny odlingsform,svedjebränningen,trängde på från öster. Vilket innebar att man högg skogen och brände resterna. Mer står att läsa i boken på sid 348. Sid 349. Gränsen mellan inägorna och utmarkerna var ofta skarp. En fägata av sten eller trä ledde till "ryaledet" eller "gateledet", vilket var en grind eller stätta som utgjorde utsläpp till de för en by gemensamma betesmarkerna. En mycket fin fägata av sten är bevarad i Romborna Norregård. Vid sidan om sin funktion som betesmarker utnyttjades ryarna ibland även till slåtter av ljung. Ljungen användes som foder eller hackades till bränsle och betydande mängder lämnade Byholma och Piksborg under första världskriget. Biskötsel förekom i stor om- fattning, lingon plockades för husbehov och avsalu och jakten gav hög avkastning. Mossarna utnyttjades för bete och särskilt "tobetet", hade på våren en välgörande inverkan på kreaturen.Laggar,kärr och mader utnyttjades mer och mer för slåtter. 1817 tog brukspatron Joacim Henric Lemchen iniativet till en vattenbortledning från Marsjö och det blev en fri vattenyta om ca 475 meters längd och 250 meters bredd kvarstod till 1875 då kanalen fördjupades och det mesta vattnet rann ut. På detta vis övergick slåttermarker till jordbruksmarker. Bolmarö,Annerstads prästgård, Skeen och Sundranäs omnämnes av Rosengrens Smålandsbeskrivning om Annerstad 1902 som särskilt vackra ställen i Annerstad. Han kunde ha tillagt bl.a. Djurarp,Piksborg,Romborna och Fårtorp. Det fanns här rörligt grundvatten och sluttningar, vilka gav bättre förutsättningar för odling. Kraftverket i Skeen utplånade en förnämlig herrgårdsmiljö och laxöringsvatten, jämförbara med dem i mörrum. Bolmens som kösens stränder har helt förändrat karaktär, sedan de naturliga vattenfluktuationerna ersattes med reglerade. Tänk t.ex. på Sandvik norr om Klinta udde vid sjön Kösen sid 352. En skildring om hur vackert det var förr i tiden fram till 1950-talet. sid 353. Naturtyper och vegetation. Sid 354. Bild sid 355. Svagt bruten terräng, sur och näringsfattig berggrund och hög nederbörd är inte faktorer som är ägnade att befrämja en rik växtlighet. Fredrik Hård av Segerstad gjorde under början av 1900-talet omfattande resor i bl.a. Småland för att samla material till sin avhandling om Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper1924. Han synes inte ha besökt Annerstad men har vissa uppgifter från trakten kring Angelstads och Bolmens stationer. Uppgifter om vegetationen på myrarna finns i olika arbeten av Du Rietz, Sjörs och Malmer. I det nyligen startade projektet Smålands flora har tills vidare en ruta on 25 kvkm undersökts. Inventarien har funnit 331 kärlväxter, ett antal som dock väntas stiga något sedan även vårfloran tagits med. I det följande beskrivs några för trakten typiska naturtyper och deras vegetation. Ljunghedar. Någon sammanshängande ljunghed finns nu inte kvar inom Annerstad men genom att studera rester av tidigare hedområden kan man få en uppfattning om vilka växter som förekom. Ljungen var naturligtvis dominerande och bland de "gräs" som man hjälpte fram genom bränning, befann sig kruståtel,fårsvingel,knägräs,brunven,rödven,vårbrodd och pillerstarr. Andra vanliga arter var örnbräken,lingon,blåbär,kattfot, slåttergubbe, liten blåklocka, blodrot, vanlig ärenpris, gökärt, ögontröst och stenmåra. Torra marker kunde helt domineras av gråfibbla. Under våren blommade vårveronika, nagelört, styvmorsviol, backsippa och mosippa, fattighäradets speciella "hedros". I hedarna fanns vid måttligt fuktig vegetation bl.a. stagg, borsttåg, odon, kättviol, stenmåran, hönsbär och klockljung. På ännu fuktigare marker växte pors, blåtåtel och småstarr. Skogar. Sid 355. Skogar upptar större delen av socknens yta där den vanligaste naturliga skogstypen är barrblandskog, i vilken tall och gran växer i blandning med varierande inslag av lövträd. på isälvsmaterial och torra moränbackar växer sålunda gärna kråkris, mjölon,lingon,och ljung. Vågig kvastmossa och renlav bildar viktiga inslag i bottenskiktet. I fuktigare skogar ersätts dessa växter av blåbär, andra kvastmossor, husmossa, väggmossa och kammossa. På kalhyggen kan mjölke och hallon bli helt marktäckande. Ibland finner man grönpyrolia, björkpyrolia, klotpyrolia, knärot och tallört. Som en sällsynthet nämnes murgrönan. Gamla bestånd av barrskog finns på några ställen t.ex. på Fåranabben väster om Kösen, i Sundranäs Kronopark,Ljungö och Galgö i Kafjorden och rullstensåsen i Boasjö. Sådana småbestånd bör bevaras eftersom de utgör exempel på en försvinnande naturtyp. Lövskog finns på flera håll i socknen. Den kanske vackraste är bokskogen på Norrnäs udd i Bolmen. Den vårdas som domänreservat och har uppkommit på tidigare odlad mark. I små luckor växer det bl.a. blåbär, kruståtel, teärenpris och ekorrbär alla är typiska arter för bokskogen. Ett ekskogsområde finns i Kanarp. Andra bestånd av ek finns vid Västraby,Romborna och Sundranäs, även där är blåbär,krusåtel,vårbrodd, blodrot, teärenpris och ängskovall. Några ekbevuxna kullar vid Fårtorp har dock rikligt med stor blåklocka. Al och björkskog kantar sjöstränder och vattendrag. I alskogarna växer ormbunkar, humleblomster, älgört och kabbeleka och under våren kan rikedomen på vitsippor vara påfallande. Hassel och lind finns vid bebyggelse och odlingsmark i t.ex. Romborna och Djurarp. I Djurarp även ängsbollar. Myrar. Sid 356-359. Bild sid 357och 358. Myrar är marker som innehåller torv av mer än 40 cm djup. De är av två huvudtyper, mossar och kärr. En mosse ligger så högt över fastmarken att den inte har kontakt därifrån. I mosseranden växer ibland kantskog. Karaktärsväxter för mossarna är ljung, kråkbär, tranbär, rosling, tuvdun, tuvsäv, vitag, hjortron, silkeshår och vitmossor. Kärren har ett sådant läge i terrängen att det kan nås av vatten från fastmarken. Eftersom det får mer näring än det regn som faller på mossarna får de en mer artrik växtlighet. Bland växter som finns endast i kärr kan nämnas blåtåtel, brunven, flera starrarter,ängsull, vattenklöver och kärrrsilja. Både i mossar och kärr är det vanligt med klockljung och i enbart kärr finnsrikligt med myrlilja. Bland myrarna är Kanarpsmyren kallas även Annerstad mosse verkligt skyddsvärd. Kring Hästasjö finns ett helt system vattenhål, Brunnsö vattengöl i Eköns kronopark i Hinneryds socken, Fettjemossen växer myrlilja och dvärgbjörk, dessutom finns Snuvelids, Luberydsmossarna och Håläng öster om hjorthagen i Hallarp med massförekomst av nyckel-blomster. Sjöar och vattendrag. Sid 459-360.Bild sid 360. I Annerstad socken ingår av Bolmen övärden kring Sundranäs och kafjorden. Det är en mycket stor skillnad på strändernas beskaffenhet i denna del av sjön. Det finns block, klipp och sandstränder, grunda moränstränder med pålagrad gyttja och eroderade torvstränder de senaste främst på Kafjordens västsida. bolmens strandzonering undersöktes av Folke Plejmark 1971 på uppdrag av sydvatten. Bolmen är så kraftigt påverkad av mänskliga ingepp att den är annorlundaän vid andra sjöar med mineralbotten i Annerstad men de vanliga växter som finns är de samma. Det förtjänas att räkna upp att klockgentiana finns vid Bolmen och Kösen liksom för de näringsrika sjöar mera typiska hästsvans, vattenblink och gul svärdslilja. Vid dysjöarna växer flaskstarr och vit näckros, i översvämmningskärr finns älgört, fackelört, topplösa, videört och kärrlilja. Odlingslandskapet. Sid 360-361. Naturliga betesmarker, ängsbackar och fuktängar spelar en viss roll i Annerstadbygdens flora, fast uppodlingen under 1800-talet och sentida granplanteringreducerat deras antal. Djurarp,Romborna,Fårtorp och Kanarpsområdena har redan framhållits och vegetationen nämnts. en nyrestaurerad slåtteräng finns i en bäckdal vid bökhult där det förekommer darrgräs,gulstarr, loppstarr, gräsull,kärrsätling, fläckigt nyckelblomster, jungfrulin och andra arter. I bökhult finns också de enda fyndplatserna för stinksyska i en lövskogsklädd kulle med en törre fridlyst bok. Nära bebyggelse och torptomter kan man finna mosippa och i området kring Annerstad Kyrka finns ullört, axveronika och ett stort bestånd av backsippa. Vid Piksborg växer krustistel,ängshaverot och småsporre även småsporre kan dyka upp. Djurlivet. Sid 361-365. Bild sid 362,364. I en hembygdsbok söker man efter uppgifter med lokal anknytning och det kan då nämnas att Arvid Böklin skildrade öringfisket i Skeen. August Carlsson omnämner i sin jaktjournal som för övrigt är i Lennart Williams ägoen ångbåtfärd genom Bolmån till Nöttja, varvid han deltog i andjakter. "Kanarpa led" var en ofta utnyttjad samlingsplats. Den rikliga tillgången på orre är välbekant. Annat vilt fanns emellertd också i överflöd, t.ex. tjäder, skogshare och räv. dovhjorten, vilken på 1800-talet inplanterades av brukspatron Lantzius på Skeens marker försvann dock snabbt men har senare hållits i hägn vid Hallarp. Däggdjur. Sid 361 Däggdjursfaunan nu och så sent som under början av 1900-talet skiljer sig vesäntligt.Älg och rådjur har ökat rekordartat de senaste femtio åren. Annerstad har ansetts hysa det tätaste beståndet i Kronobergs län då tamboskapen försvann från skogarna och den upphörande konkurrensen om födan. Uttern har upplevt en katastrof med försurade och smutsiga vatten. Igelkotten har gått starkt tillbaka. Bland småvilt av betydelse märks skogshare och fälthare. Fältharen har ökat genom att ta nya marker i besittning. Räv, grävling, ekorre, småvessla, hermelin, iller och mink finns i fasta stammar och ett och annat lodjur har under de senare år strövat genom skogarna. Bland smågnagarna märks åkersork, vattensork, ängssork, skogsmöss, husmus, och brun råtta. Bunden till de bättre jordarterna är mullvaden medan dvärgnäbbmus och vanlig näbbmus finns allmänt och vattennäbbmus trivs vid vattensamlingar. Fladdernäbbmus vill ha ihåliga träd och äldre hus. Artikelförfattaren har endast sett strorfladdermus, långörad fladdermus och dvärgfladdermus. Fåglar. Sid 363 Någon beräkning av hur många fågelarter som uppträtt i Annerstad har aldrig gjorts. Uppkomsten av täta skogar och dikning har ändrat betingelsen för orre och tjäder son nu inte längre är vanliga. Järpen har vandrat in. Rovfåglarna har blivit sällsyntare. Berguven försvann från Kösen 1907 medan de smärre ugglorna kanske blivit mer vanliga. Bland småfåglarna fanns järnsparvknappast före 1940-talet. Kalhyggena har blivitbra livsmiljöer för törskata och varfågeln. Sjöarna har skadats av försurningar och utsläpp och värst har fiskgjuse och storlom drabbatsoch mindre strandpiparens stränder har förstörts av sjöregleringarna. Slättsjöarter som slagit sig ner i Annerstad är knölsvan, skrattmås,sothöna, sjäggdopping, vattenrall, svävsparv m.fl. I de sänkta sjöarna häckar trana och förmodligen kommer snart rödvingetrast att bli bofast. På myrarna häckar förutom trana bl.a. storspov, ljungpipare,grönbena,ängpiplärka och bukskvätta, kanske också jorduggla. I skogspartier mellan myr och skog ses ofta ugglor, ormvråk, lärkfalk, duvhök och sparvhök med tjäder och orre i anslutning till myrarna. Några fler arter som tas upp är gulsparv, turkduva, vildgäss, tranor, blå kärrhök, vinterhämpling, snösparv, nötkråka, svärta, svarttärna, kärrsnäppa, strandskata, silvertärna och näktergal. Fiskar och lägre djurliv. Sid 365. Ålfisket i Skeen har varit vida berömt och omnämnt redan i handlingar från 1100-talet , då det överläts till nydala kloster. Både Bolmen och Kösen blev senare kända för sin laxöring, vilken kunde uppnå ansenlig storlek. Heinrich Schentz i Skeen berättade stt han tagit laxöringar på mer än tio kilo medan rekordet för Kösen torde innehas av ett exemplar på 7,1 kilo, fångat 1921 av Karl Williams och Fritjof Lager. Gädda, abborre, sik, siklöja och ål utgör nu de ur ekonomisk synpunkt värdefullaste fiskarna. Sutare och gös har varit föremål för inplantering liksom laxöring av annan härkomst än den ursprungliga. Det lägre djurlivet har inte undersökts men kan vara intressant då fynd av ovanliga insekter kan göra på myrarna i anslutning till mindre vanliga växtsamhällen. Slutord.Sid 365. Annerstad har här beskrivits som en bygd i förvandling. Den har under några århundranden utsatts för omfattande ingrepp och såväl naturmiljöer som landskapsbild har förändrats. Det har dock funnits småområden, där de flesta växt och djurarter haft möjlighet att överleva. Framtiden är som på andra platser oroande. Den ensidighet i markanvändningen som är allt livs värsta fiende har börjat praktiserats inom skogs och jordbruk. I uppväxande granåkrar är det inte plats till ett artrikt växt och djurliv. Myrar vilka dikas och gödslas, kan få en ännu monotonare skog. Sjöar försuras och deras djurliv störs av motorsportens utövare. Redan nu har växter och djur trängts undan till marginella och svårutnyttjade marker. Det är därför mycket viktigt att vi inte också exploaterar dessa. Vi har råd att undvara dem och det finns inte längre några ursäkter för naturförstöring. Källmaterial. Sid 366. Helgstämning vid hembygdens tempel. Av Torsten G.V. Jönsson. Sid 367. Bild på Annerstad kyrka sid 367-370. En mycket fin berättelse om en man som går vid kyrkan och minns hur det var förr. Plötsligt möter han en man som emigrerat till Amerika och som berättar delar ur sitt liv. Nu ville mannen från Amerika uppleva sina hemtrakter, då han nu hunnit bli gammal och krafterna inte räcker så länge till. De vandrade tillsammans på kyrkogården och kände på ett mera påtagligt sätt än nutidens människor att det var helig mark de beträdde och när klockorna kallade till gustjänst böjde de stilla sitt huvud i bön. Den gamle svensk-amerikanen öppnar dörren till sin bil där hans chaufför väntar på honom och åker några hundratal meter , så stannar fordonet och mannen stiger ut, tittar en sista gång och åker vidare till amerika igen. Detta är bara ett snabbt utdrag, läs gärna mer ingående i boken. Redogörelse Sid 371-374. Bild sid 372. för förändringar i folkmängden inom Annerstad församling under år 1978. Födda, Konfirmerade, Vigda, Döda. Kollekter. Innehållsförteckning sid 375. ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Författare/Utgivare : Annerstads hembygdsförening. Titel : ANNERSTAD UR ARKIV OCH MINNEN. Tryck : Ljungby Grafiska AB 1994. Sammanställd av : Elsa Berglind. Omslagsbild : Vattenmärke från pappersbruket i Skeen som drevs av Ericsson & Lars Lemchen. Av Annerstad hembygdsförening tidigare utgivna böcker. Sid 4. Förteckning över böckernas namn och viket år de gavs ut. Förord. Sid 5 Annerstad-ur arkiv och minnen föreligger i tryck och vi vill tacka alla som med artiklar och bilder gör boken innehållsrik : Lektor Fridolf Jönsson bidrar med redogörelse för ortnamnen i Annerstad, professor Lars-Olof Larsson delar välvilligt med sig av sina rika kunskaper i kapitlet Piksborg. Adjunkt Ingvar Christoffersson har beskrivit växter och landskap i socknen och journalistLeif Norrman har skrivit om flottningen på Bolmen. Fotograf Owe Norrman bidrar till ett ungdomsäventyr. Järnvägsforskaren ingenjör Jan Arvhult har samlat historier kring Halmstad-Bolmenbanan och Lantbrukaren Karl Johan Karlsson i Marsjö står för ett par vackra teckningar. Kyrkoherde Emeritus Sigfrid Mattzon har i ett kort avsnitt skrivit ner minnen från sintid som präst i Annerstad. Elsa Berglind har förutom mångårigt forsknings- arbete, som delvis presenteras här, också sammanställt denna bok. Annerstad Hembygdsförening tackar alla varmt för deras medverkan. Boken har givits ut med stöd av Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk litteratur, Längmanska kulturfonden, Kungl. Patriotiska Sällskapet och Sydvatten, Sydkraft samt Ljungby kommun. Varmt tack riktar vi också till Annerstadborna som alltid stött hembygdsföreningen och hoppas att boken Annerstad-ur arkiv och minnen skall röna lika stort intresse som våra tidigare böcker. Annerstad i januari 1994 . Styrelsen. Karta över byar m.m. i Annerstad socken. Sid 6 Annerstad Hembygdsförening 1987-1993. Sid 7-12. Bilder sid 11 och 12 Annerstad Hembygdsförening bildades 1954 och har på många sätt bidragit till att gammal kunskap om bygden bevarats. Givetvis präglas en förening av dem som leder den, men också olika medlemmars kunskaper och arbetsinsatser är av stor betydelse. I vår förening har det framför allt varit Arne Juhlin, som ägnat sig åt att forska och samla uppgifter om vad som passerat i Annerstad. Inkomster till föreningen fås genom olika aktiviteter såsom hembygdsaftnar och andra sammankomster, arbetsmöten, kursverksamhet, pysselkvällar, torp och byvandringar och årlig hembygdsfest. Erik Johansson i Västraby har skött tidningsklipp för arkivet och en ALU-man har under hösten 1993 registrerat vårt fotoarkiv, renskrivit bandade intervjuer, rengjort föremål och deltagit i korrekturläsning. Styrelsen består av ordförande Anna Kajsa Carlsson övriga styrelsemedlemmar 1993 är Arne Nilsson, Äspenäs, Jan-Olof Graaf, Piksborg, Ulla Svensk, Skeen, Eskil Petersson, Romborna, Levi Person, Grimshult och Bengt Andersson, Öjarp. Mer finns att läsa i boken. Lillstugan och flyttningen till Hembygdsgården av Elsa Berglind. Sid 13-17. Bild sid 13. Kanarps prästgård flyttades till Kungälv 1976 efter att ha förfallit under åtskilliga årtionden. Nordiska Folkhögskolan i Kungälv fick byggnaden av pastoratet och ett par miljoner ur olika fonder för att använda den till "ungdomsfostran och vård" vid folkhögskolan. Det har inte använts till det ändamålet utan hyrts ut. Pastoratet skänkte den gamla hälftenbrukarbostaden, "Lillstugan" till hembygdsföreningen för att använda som skolmuseum och den renoverades på plats efter rekommendation av Smålands Museum. En gammal kamin från Viggåsa skola renoverades av Peter Ekström, och väcker allmän beundran. Grunden arbetade Fritz Larsson,Byholma, Sven Lundh, Östraby och Arne Juhlin med. Takteglet kom från Slottsmöllan vid Halmstad av Erik Johansson i Västraby. Nästan en hel vinter på onsdagar borstade Nils Dahlin, Erik Johansson, Sven Nilsson, Karl Svensson och undertecknad teglet rent från mossa och andra beläggningar. Artur Sjödal gjorde renoveringen av skoldelen och panelen i skoldelen togs från Ångbageriet i Ljungby.Adolf Nilsson gjorde målningsarbetet och svarta tavlan kom ifrån Nyebro skola med en avslutningsteckning från 1967som Hilda Johansson satt upp och förbättrat. Sedan bestämdes det att huset skulle flyttas Bengt Brunskog i Lagan och Lennart Melin i Unnaryd åtog sig själva flyttningen till hembygdsgården med hjälp av de pengar som blivit beviljade av kommunens kulturnämnd. Vi har vävning,pysselaftnar," öppet hus" med servering och kurser samt allmänna samlingar med kaffe och underhållning. Vi hyr en och annan gång ut lokalerna till t.ex. hemvärn, sockenråd och studiecirklar. Några bilder från flyttningen. Foto: Folke Andersson. Sid 17-22. Kyrkligt ...Tillbakablickar. Sid23. Bild sid 23. Series pastorum. Sid 24. Förteckning över kyrkoherdar och år de var verksamma i Annerstad. Annerstad gamla kyrka. En undersökning av Elsa Berglind. Sid 25-26. Bild sid 25. Vår bygds tidigare historia är i stort sett höljd i dunkel. Det är först från början av 1100-talets senare del, som bevarade dokument kastar strimmor av ljus över Skeen och ålafisket där. det dröjer bortåt 200 år innan vi möter namnet Annerstad sörsta gången, närmare bestämt 1371. Det var då Jacob i Annerstad och prästmännen i Hinneryd och Angelstad bevittnade en ännu idag bevarad handling nämligen vari "Bonde i Kanäthorp" skänkte en morgongåva till sin hustru på 16 mark lödigt silver och fick pantsätta sina gårdar i Ryssby med tillhörande kvarnar. Kristnandet var en viktig milstolpe i bygdens historia. Då måste man bygga en kyrka och ett "prästabol". Troligen donerades eller avstyckades en bondes jord för att bli kyrkans mark. Läget var väl valt på en vacker sluttning mellan "Högen" och Bolmån. Andreas Berggren berättade att kyrkoherde Johannis Embdonis som dog 1546 " brukte mycket sittja på högen, på de stenar som i en av kullarna äro som en kista satte i jorden" och där gav han förbifarande att dricka.. Kyrkogården och gravarna. Sid 26-29. Bild sid 27, 28. Än idag är kyrkogården omgiven av en ringmur av gråsten som begränsning för den vigda jorden. Höga träd skuggar den ojämna markytan. Man vandrar numera in mellan två bastanta uppmurade pelare på östra sidan, vilka tillkom när den gamla kyrkan rivits. Det gamla medeltida templet låg just där man numera satt kantställda stenar och där ett enkelt träkors rests inom de forna korets plats. Intill medeltidskyrkan fanns en fristående klockstapel. Efter sekelskiftet 1800 fördelades gravställena på de olika hemmanen. Präster kunde begravas i sakristian där bl.a. Johannes Wallenius och hans efterträdare Andreas Berggren samt deras gemensamma hustru sägs ha jordats, vilken sten numera förvaras inne i kyrkan. Den flata stenen med två kors i kyrkogårdens mitt visar platsen där den siste katolska prästen är begraven och det är kyrkogårdens äldsta sten. Inte alla hade rätt att begravas innanför murarna: brottslingar och s.k. självspillningar fick grävas ner utanför den vigda jorden bara med orden "Av jord är du kommen..." Den katolska tiden. Sid 29-30. Bild sid 29,30. Var den kyrka som revs 1823 den första kyrkan på platsen? På denna fråga får vi troligen inget svar. Vi vet att Nöttjas medeltidskyrka hade en föregångare, en stavkyrka byggd i mitten av 1100-talet. En stenkyrka uppfördes troligtvis under senare delen av 1100-talet eller i början av följande sekel i öst-västlig riktning. Sakristian var murad norr om husets östligaste del. Det framgår av stolsindelningen 1687, där de främsta av bänkarna på kvinnosidan-prästgårdsstolen- stod öster om dörren till sakristian. En portal på långhusets södra sida ledde direkt in i kyrkan. från den katolska tiden finns i behåll:dopfunten från sent 1100-tal och ett 1400-tals krucifix. Båda klenoderna pryder den nuvarande kyrkan. En utförlig beskrivning av interiören finns att läsa i boken. Kungen behövde medel till den växande centralmakten och konfiskerade alla klostrens egendomar samt de mesta av kyrkornas: kyrkklockor,silverföremål och gårdar. Det av värde som inte försvann med Gustav Vasa blev av danskarna bortrövat några årtionden senare som också brände kyrka och prästgård. Sökord som finns i boken: långhus, kor, Mariaaltare,trabes,predikstol, korskrank. Kyrkan under Georgius Marci tid. Sid 30-31. Med kyrka och prästgård i miserabelt tillstånd och med företrädaren mördad satte Georgius Marci igång med byggnationoch utverkade hos sin förre arbetsgivare konung Johan III en mässhake samt kalk och paten, vilka alla fortfarande finns i behåll och används och dessutom medel till ett nytt blytak samt två kyrkklockor. Den lilla klockan från 1582 är ännu i fullgott skick och sprider sitt ljud över bygden. Georgius Marci lät bygga klockstapel och täcka kyrkan med bly förutom att han lade nytt tak på sakristian. Det gjordes också en predikstol, troligen uppsatt på den norra långhusväggen. Dopfunten hade redan på Marci tid varit i bruk i flera hundra år och i ungefär ett sekel hade krucifixet prytt kyrkan. Klockstapeln och kyrkklockorna. Sid 31-32. Bild sid 31. Någonstans på kyrkogården hade en klockstapel tidigt varit rest men den blev nedbränd av danskar. På en lantmäterikarta från slutet av 1600-talet är uppritat ett läge för klockstapeln norr om kyrkans kor. Det var troligen här Georgius Marci lät bygga klockstapeln,som sedan stod kvar till i början av 1700-talet. Den försågs med två nya klockor och denna stapel lät Marcis efterträdare klä med brädor. 1690 reparerades den, kläddes med panel och tjärades. 1708 började man bygga en ny klockstapel 12 alnar öster om kyrkans kor intill kyrkogårdsmuren och byggmästaren David erhöll 60 daler i lön för detta. Denna stapel försedd med panel och spåntak var färdig 1714. Den beströks med beck och försågs med spira. 1738 reparerades den taket kläddes med 1200 spån från Björkenäs i Odensjö och försågs med spira och tjärades. 20 år senare arbetade Lars bengtsson i Kanarp och Bengt Persson i Bergsgård med att bekläda stöttor och foten med brädor. Efter ytterligare 20 år reparerades den igen. Den stora klockan omgjöts med mera material så den fick bättre klang år 1639-60. Kyrkoluckor. Sid 32-33. Bild sid 32 och 33. Stigluckor, Kyrkoluckor eller "kyrkolåckhus", det var som ett små hus uppbyggt i muren och finns bevarad vid ingången till Granhults kyrkogård norr om Växjö. Här i Annerstad fanns två stigluckor, en i det nordöstra hörnet och en närmast intill prästgården på den östra sidan av kyrkomuren,genom vilka kyrkobesökarna passerade," fick stiga in". smeden Isak Svensson i Skeen fick endaler smt, för att han gjorde spiran,"flöjen", till östra luckan. 1798 beslutades att byta ut stigluckorn till portar när de blivit alltför förfallna. så sent som 1808 var stigluckorna ännu kvar. Tidvisare. Sid 34.solvisare av sten med årtal 1721 fanns utanför kyrkan (kopia utanför nya kyrkan) och också en av trä ovanför vapenhusets dörr, som vette åt söder. 1770 bestämdes det att ett väggur skulle sättas upp. Ett ur skänktes till kyrkan av Lars Lemchen på pappersbruket och fordralet gjordes av Moses i Skeen. Det var ett golvur och fordralet med en del kvarvarande kugghjul av trä finns bevarat om än skamfilat i tornrummet i nya kyrkan. Annars användes timglas vid predikan men man kan förmoda att prästen också häll reda på tiden genom det nya uret. 1807 hade solvisaren av trä ovanför vapenhusdörren fallit ner enligt uppgift i sockenstämprotokoll. Kyrkans yttre. Sid 34 och 35. Bild sid 35. Den gamla kyrkan hade stått århundrade efter århundarade och tarvat mycket arbete att hålla i stånd. Långhuset är 22 1/2 alnar långt och 11 1/4 alnar brett, koret 7 1/2 alnar långt och 9 1/2 brett. En aln är 60 cm. Höjden uppges ha varit 6m år 1750 och koret något lägre. Murarna i den gamla kyrkan var som nämnts uppförda i huvudsak av obearbetad gråsten och kalkbruk. Även sakristian var murad och belägen norr om långhusets östra del. Kyrkan var rappad och vitkalkad och täckt med bly på alla tre taken, på långhus,kor och absid.1727 stagade Påwel i Bökhult upp den mellersta spiran på kyrkotaket, vilket visar att kyrkans blytak var försedd med tre spiror. georgius Marci hade lagt nytt tak på sakristian men det blev senare bristfälligt så kyrkoherde Andreas Berggren skrev tillbiskopen om en stiftskollekt för att bl.a.lägga om taket. I långhuset satte han in två nya större fönster1702 och 1766 sattes fönster in i västra gaveln och på den norra väggen. I koret byttes det östra fönstret mot ett nytt med 16 rutor. och även de södra fönstren blev under 1700- talet förnyade. Kyrkans inre och fasta inredning inre och fasta inredning. Sid 36-38. Bild sid 36 och 38. Det var inne i kyrkan som de största och flesta förändringarna skedde. Under den katolska tiden ledde kyrkporten direkt in i långhuset där vigvattenskål och dopfunt fanns och där det som nämnts saknades såväl bänkar som predikstol. Kyrkorummet var mörkt endast med ett par små fönster. Kanske brann det ett ljus framme vid altaret. Vid sidoaltarna kunde besökarna förrätta sin andakt och fick stående åhöra prästens mässa på latin. Ett korskrank delade vanligtvisav långhuset från koret och ofta var krucifixet placerat i triumfvalvet. Mot slutet av medeltiden började man till en del använda svenska som gudstjänstspråk och efter reformationen skedde predikan helt på svenska.Predikstol tillkom under Georgius Marci och bänkarna sattes in under efterträdaren Anders Osaengius liksom läktarna med bänkar.Dessutom fans en liten läktare vid koret. Där var 21 bänkrader för män och 23 för kvinnor då endast män fick sitta på den stora läktaren. En mera utförlig beskrivning finns i boken sid 37. Kyrkoherde Andreas Osaengius lät mura innertak och Peter Penberg renoverade det senare. 1785-86 tog man ner hela kyrkovalvet och gjorde ett nytt valv av trä. Altartavlan som var en gåva till kyrkan av frälsefogden på Bolmaryd Bastion Matson och hans hustru 1643 hade fått förgyllning underkyrkoherde Johannes Wallinus tid och den blev renoverad av Sven Segervall som 1746 även blev anlitad att utstoffera altartavlan, krucifixet och predikstolen och göra bildhuggeri på dessa, och det tillverkades också tennikor på predikstolen att fästa beläten på. Samtidigt gjordes ny altarfot med svarvade knappar och ny nummertavla uppsattes. Kyrkan på 1770-talet. Sid 38-40.Bild sid 38 och40 Det var i början av 1770-talet som man påbörjade stora reparationer på kyrkan. Det är anmärkningsvärt att man just då också uppförde två nya bostadsbyggnader vid pappersbruket och ny prästgård byggdes. Kyrkoherden Anders George Osaengius hade flyttat hit från Stockholm och pappersbrukspatronen Lars Lemchen hade återvänt till Skeen och hans svåger Magnus Norlander som kommit hit från Totebo pappersbruk i Hjorted socken, var framsynta driftiga män. Nu började en storhetsperiod som avspeglades i kyrkans ansikts- lyftning. Nya bänkar sattes in och ett nytt golv lades, dessutom förfärdigades en ny altarring. Kyrkan kalkades utanpå och putsades inuti , portarna lagades och klockstapeln rödfärgades. År 1775inkallades häradsmålaren Hellgren som målade hela kyrkan inklusive bänkarna också gjorde två tavlor. När valvet togs ned och ersattes med ett valv i trä målade mäster Hellgren och marmorerade det på båda sidorna. Han målade också kring fönstren ochden nya altarringen samt vitlimmade vapenhuset inuti. På 1730-talet hade man lagt in trägolv i sakristian. Kyrkans värdefullaste föremål. Sid 40-43.Bild sid 41. De äldsta av inventarierna var dopfunten av s k Bestiarius-typ, vilken i många hundra år tjänat sitt ändamål. Gåvorna från kung Johan III har alltid setts som dem värdefullaste föremålen kyrkan ägt. Kalk och paten av förgyllt silver,vägandes tillsammans över 38 lod (cirka 1/2 kg.) användes ännu i dag liksom den mässhake i röd sammetsbrokad med förgyllda trådar, som 1992 återkom från helrenovering på Riksantikvarieämbetet. En vacker altaruppsats skuren i trä var en gåva 1643 från frälsefogden i Bolmarö Bastion Matson med hustru som även skänkt en ljuskrona i malm och finns nu längst fram till vänster i nuvarande kyrka. 1708 tillkom ytterligare en ljuskrona som var en gåva av handelsmannen Jöran Wallin och hans hustru, Denna hänger längst bak till vänster i nya kyrkan. 1613-38 Skänkte riksrådet Johan Sparre till Bolmaryd "en kostelig predikstol med bildhuggeriarbete" som Sven Segervall skulpterat liksom altartavlan. Fru Ebba Oxenstierna skänkte en gyllenduksmässhake. Ryttaren Folke Andersson gav kyrkan en förgylld kalk. Löjtnanten Nils Svensson skänkte ett vackert altarkläde.Erik Sjöblad med hustru fru Beata Sparre skänkte ett altarkläde av gyllenduk med silverspetsar . Ett kalkkläde av vitt sidentyg skänktes av demoiselle Dorothea Stockenberg. Kyrkoherde Andreas Osaegius lät göra en förgylld silverkrona och själv skänkte han en läderklädd ask att förvara den i. Nådastöten för det gamla templet. Sid 43 och 44. Blytaket som man kämpat med under århundraden blev allt svårare att underhålla och det gjordes ytterligare en besiktning där det av byggmästare Österlöf kom ett förslag att bygga en helt ny kyrka, vilket man beslutade den 29 september 1822. Det gamla templet fick skatta åt förgängelsen. men det urgamla materialet, stenen från den medeltida kyrkan återanvändes i den nya, och sådeles omger delar av de gamla murarna än idag vårt kyrkorum. Räkenskaper finns att hitta i boken sid 43. De viktigaste källorna finns upptagna på sid 43 och 44 samt litteratur. Annerstad gamla herdatjäll. Ur arkiven av Elsa Berglind. Sid 45-50. Bild sid46, 47,49. I denna texten på sid 45 berättas det om att 1992 upphörde Annerstad pastorat och styckades, så att Nöttja kom till Södra Ljunga, Angelstad till Ljungby och Annerstad och Torpa räknas numera till Lidhults pastorat. Deras sista men rimliga begäran var att Annerstad skulle finnas kvar i kombination med Lidhult men beslut var i princip fattat över deras huvuden. Detta var ett mycket fult drag av kyrkans ledning. Kyrkoherden Werner Ruhmland lämnade sin bostad i juli 1993 och flyttade till Lidhult; här i Annerstad skall i bästa fall komministern ha sin bostad, men denne har ingen skyldighet att bo på prästbostället. Vid årsskiftet 93/94 fanns ännu inte någon komminister inom församlingen. Annerstad har förlorat mycket på den nya pastoratsindelningen. I kyrkbalken i tiohäradslagen, nedtecknad under 1300-talet förklarar man hur prästerna hade det i förhållande till övriga församlingsbor, skatter på gröda och levande djur s k "kvicktionde". Prästerna kunde även få avkastning av en äng tex Osängen i Nöttja vilket kallades "nyttiabohl". De kunde begära ersättning för en del av sina förrättningar tex själamässor,senare kyrktagning, dop, sk likstol och kyrkoböter.Vidare om skatter se i boken sid 47 och översta delen av sid 48. Sid 48 Tidigare var jordbruket prästernas ensak och det sköttes av drängar och pigor men leddes av prästen, som kunde ha tredings eller hälftenbrukare, som mot tredjedelen eller hälften stod för det praktiska arbetet. Kyrkoherde Ekstrand tog med sin hälftenbrukare Jon Olofsson när han flyttade hit. Vid Kyrkoherde Georius Marci tillträde 1575 var prästgården bränd och han fick bygga upp kornhärbärget och troligtvis även övriga hus på prästgården.Innan gästgivaregårdarna började fungera i mitten av 1600-talet var det prästen som ordnade logi till dem resande. Prästgården kunde 1628 föda 1 häst, 2 ston och föl, 5 oxar, 16 kor, 1 tjur, 3 stutar, 10 kvigor, 22 får, 17 getter 27 svin och 14 tunnor utsäde. Det var då en av de största gårdarna i Annerstad. Prästbostaden. Sid 50-56. Bild sid 50,52,53,54 och 55. Mangården som låg ungefär mitt för nuvarande kyrkas mittgång nere på prästtomten var 1715 i mycket dåligt skick. Det revs och återuppbyggs och ca femtio år senare hade det förfallit igen.Kyrkoherden åtog sig att själv uppföra sätesbyggningen på entreprenad. Det tillbyggdes även en andra våning på Anders Osaegius tid 1773 . Kyrkoherde Osaegius led av lungsot och avled år 1780 och hans efterträdare blev kyrkoherde J E Wickelgren utan att någon syn verkställdes och avträdessynen efter honom har förekommit. Så nästföljande synen är från 1825, då en s k ekonomisk besiktning. Här bodde kyrkoherdarna i Annerstad i 160 år . Timmerbyggnaden med brädfodring var 16,03 m lång, 9 1/2 m bred och 4,9 m hög i två våningar. Huset var trägrått med torvtäckt och ingången var en liten tvist eller s k bislag låg åt gårdssidan. När man kommit in i förstugan hade prästen arbetsrummet till vänster, köket rakt fram, salen till höger och ett stort och ett litet rum åt öster. På andra våningen fanns fem rum. Brygghuset låg i väster på gården . Det hade ett mindre rum på västra sidan och norra ändan med spis i och underhölls av Torpa socken medan drängstugan tillhörde pastorn. En bobyggnadlåg i norr på gården med gavlarna i öster och väster 22,5 alnar långt, 8,5 bred och 4,75 alnar hög, genom en förstuga indelad i två särskilda rum till spannmål och visthusbod och med 6 sädesbingar på vinden. Det var den gamla tiondeboden. Väster om brygghuset fanns ett svinhus av knuthugget timmer med 5 bås samt ett hemlighus. Dessa senare hus ägde prästen själv. En badstuga med köllna fanns öster på gården, även den tillhörde prästen och byggdes 1853. På 1840-talet målades husen med rödfärg och fönstren målades vita. Någon gång före 1921 lade man på tegeltak. 1876 byggdes en veranda utanför ingången på gårds- sidan. Man byggde arkiv under kyrkoherde Ståhls tid likaså en köksutgång. Under huset och verandan fanns en matkällare. Prästgården uppvärmdes av tegel och kakelugnar. Även en bakugn installerades på sent 1800-tal men revs när badrum byggdes när kyrko- herde Samuelsson flyttade in. Drängstugan och brygghuset flyttades troligen på 1870-talet närmare bostadshuset med gavlarna i öster och väster. Det fanns även en alléplantering och trädgårdsanläggning som utökades av kyrkoherde C Ekstrand. Ekonomibyggnaderna och lantbruket på Prästgården. Sid 56-59. Från början ledde prästen arbetet med jordbruket med växlande resultat. Många hade inga större förutsättningar för detta arbete och överlät ansvaret till någon fördräng eller hälftenbrukare. Även tredingsbrukare har förekommit. Ladugården 1715. Sydväst om sätesgården fanns logelada och fårhus vid södra ändan, söderut en lada som Nöttja socken vårdade, ett dubbelt fähus som Torpa socken underhöll och en förfallen bakebod i "Nygärdet". Det fanns ett stall, uppbyggt av änkan efter de båda "pappersbruks" kyrkoherdarna, Gunilla Osaengius. Läget på byggnaderna överensstämmer med 1697 års karta. Sid 57och 58 finns beskrivning av åkernamn och deras utseende och läge. Storskifte i Annerstad by ägde rum cirka 1795 och laga skifte 1834-36 där kyrkoherde J.P Wickelgren framförde önskemål bla att fyra ägor skulle sammanföras till en, mer står i boken sid 59. Vid syn 1830 hade torpet Roen tillkommit med trädgård, åker och äng. Vid syn av ekonomibyggnaden 1841 framgick att längden var 33 1/2 alnar lång, 11 alnar bred och 4 1/4 alnar hög med inkörsport på mitten inredd till loge med två lador på norra och södra änden. Vidare var det en länga i öster-väster 44 alnar lång, 10 alnar bred och 4 1/2 alnar hög, med två sädesgolv och hölada, den underhölls av Nöttja socken . Ett fähus som Torpa socken ansvarade för låg i väster med gavlarna i norr och söder 25 1/2 alnar långt, 9 1/2 alnar brett och 4 1/2 alnar högt. Stall gemensamt för hela pastoratet låg i öster-väster 11 1/2 alnar långt, 9 1/2 alnar brett och 4 1/2 alnar högt. Mellan de två första längorna fanns en vagnsbod tillhörig pastorn. Denne hade också ett fårhus på södra änden om fähuset. Torpen. Sid 59-64. Bild sid 60,61,62,63,64. Torpen under prästgården är utförligt beskrivna i Arne Juhlins bok: Torp och småstugor i Annerstad socken. Eventuella dagsverken och avgifter tillföll kyrkoherden till 1921, därefter arrendatorn. Torpet Roen hade uppbyggts av änkefruprostinnan Oseen i anslutning till att hon fick sockenstugobyggnaden av församlingen. Torpet var troligen klart då prästänkans två nådeår gått ut, alltså cirka 1829. Redan på 1860-talet fanns en stuga på Backarna. 1883 hade ett nytt, tidigare icke insynat torp med ladugård uppförts här. Torparen Carl Isak Danielsson skulle för torpplanen göra två karldagsverken i veckan på egen kost hos indelningshavaren Efterträdaren Joachim ljungberg erlade under senare år 60 kr för torpet. Björkelid har tillkommit ungefär samtidigt som det föregående och var från början icke insynad backstuga. Även detta lilla ställe har i snart 100 år bebotts och ägts av samma familj. Efter faderns död 1934 betalade Gustaf Svahn 30 kr i årlig avgift tills han friköpte hemmet. 1889 beslutades att en ny ladugård skulle uppföras och de närmaste två åren nybyggdes ladugården en bit nordost om sätesbyggnaden vid vägen mot Kvarnafållen och även stallet flyttades dit. Det var av timmer, dels av stolpar och dels av brädor var brädfodrat och rödmålat, 57 meter långt, 10,75 meter brett och 3,4 meter högt, inrett till vagnsbod och redskapshus, sädeslada, loge, foderlada, fähus med fårakätte och stall. Denna ekonomibyggnad har renoverats och underhållits och används fortfarande. 1894 revs "Nybygget" och byggdes upp på prästgården , där bodde Jon Olofsson med sin familj tills han flyttade till Marsjö 1904. Det blev insynat till arrendebostad på Lönebostället 1921. 1946 byggdes nuvarande arrendebostad på samma platsmen med något annat läge. Förteckning över hälftenbrukare och arrendatorer finns på sid 62-63 i boken. Källor och litteratur. En kyrkoherde minns. Av kyrkoherde Sigfrid Mattzon. Sid 65-66. Bild sid 66. Under 30 av mina 75 levnadsår har det förunnats mig att få göra tjänst inom Annerstad pastorat. Jag började 1962 som tjänstebiträde åt Kyrkoherde Einar Petersson, Annerstad. Studierna avslutades med prästexamen 1966 och prästvigning. 1967 anförtroddes mig tjänsten som kyrkoadjunkt i Angelstad församling. Denna innehade jag till 1975, då jag utnämndes till kyrkoherde i Annerstad pastorat, vilken tjänst jag innehade till pensioneringen 1983. Därefter har jag deltagit på olika sätt enligt domkapitlets förordnande. Till Annerstad kom jag som den 36 kyrkoherden. När min företrädare Johan Olof David Ståhl kom till Annerstad 1914 var min mor Helga Petersson hans hjälpreda vid flyttningen, hon hade varit piga hos prästfamiljen David Ståhl i Lekeryd, sedan återvände hon till Lekeryd. År 1917 ingick hon äktenskap med John Theodor Mattson och makarna bosatte sig i Svarttorps församling. Där föddes jag 1918 och ett märkligt sammanträffande kan nämnas att kyrkoherden David Ståhl också var född i Svarttorp. Prästens arbete består av att rådgiva, handha folkbokföringen och att vara guds ords tjänare vid predikan och förrättningar av olika slag. Det absoluta högtidsstunderna är att lyssna på äldre människors livsöden. "Nådeår"och andra försörjningsmöjligheter för prästänkor. Av Elsa Berglind. Sid 67-70. För folk i allmänhet fanns det ingen pension utan man fick klara sig på det man lyckats spara samt undantagen bönderna förbehöll sig, när de lämnade över gården till nästa generatoin eller sålde sitt hemman.Undantaget blev inskrivet i inteckningsprotokoll. barnen hade laglig skyldighet att hjälpa sina föräldrar och i värsta fall fick de gå på socknen eller leva som inhysehjon och ta emot fattigunderstöd. I övrigt kunde avskedade soldater beviljas underhåll. Kvinnor, framförallt i de mer besuttna familjerna, tillförsäkrades genom s k morgongåva bättre försörjningsmöjligheter än flertalet, om männen skulle avlida. Prästänkorna fick hjälp av församlingen och de s k Torsåsmedlen. En prästänka gifte sig inte gärna under sitt stånd, då var ett alternativ till fortsatt försörjning att den utskickade prästen "konserverade huset och änkan",d v s gifte sig med änkan, när detta kunde tyckas förmånligtäven för honom. Ofta hade prästen innan han tillträdde ämbetet, förklarat sig villig till äktenskap, t ex Andreas Berggren, som äktade sin företrädares, Johannes Wallinus änka Gunilla Osaengia . Man kunde även skriva till landshövdingen som hjälpte änkan med nådeansökningar till Majestätet. Det hände även att prästänkan fick gå runt och tigga som i fallet med Gustava Vilhelmina, hustru till den siste "arvprästen"Sven Gustaf Colleen som blev avsatt till följd av sit supiga leverne. Tjuvarna och den stora stölden i Annerstad kyrka. Av Elsa Berglind. Sid 71-75. Bild sid 71. I Annerstad kyrkas räkenskaper från 1696-97 står upptaget bland utgifterna en summa på 4 daler till Jockum Ryttare för omaket att resa till Jönköping för att hämta kyrkans "skrud", som blivit stulen. Det framgår senare att det gällde både krona och kalk som man efter att ha återfått dem var svårt demolerade forslades vidare till Baltzar Ekeström i Halmstad. Detta gällde den kalk och paten som skänkts av Johan III.En kyrkostäld var så allvarligt brott så att den behandlades av hovrätten. Den ene kyrkotjuven Jöns Persson slog följe med Mathis Qwist. De stal i flera kyrkor , hos en mjölnare och även privatpersoners kläder, mat, silver och för att inte tala om alla hästar som stals, det var ju med hjälp av dem som de kunde förflytta sig. Troligtvis fick Jöns sona sina brott med livet och Mathis Qvist tog sig förmodligen till Norge då han blev efterlyst i hela landet utan resultat. Annerstad kyrka blev bestulna på 4 daler silvermynt, kyrkokalk och paten, brudkronan och två altarkläden, ett vitt och ett randigt. De som hjälpt dem med bostad var syskonbarnen bonden Johan Jönsson i Qvensås och torparen Lars Jönsson i Stensäng utanför Eksjö som fick betala 40 daler i böter och fångvaktarna som slarvat så Jöns kunde smita var professorerna Anders och Jacob Månsson som också de fick 40 daler i böter. Mer finns att läsa i boken. Om ordningen i Annerstad kyrka. Sid 76. Här finns regler för hur man uppför sig i kyrkan och vad som hände om man inte följer dessa regler . Tex hur stocken användes. Mer om detta kan läsas i boken på sid 76. Bygd i förvandling. Sid 77-78. Bild sid 77. Del av dokument, skrivet mellan 1201 och 1223. Delvis översatt och finns i sin helhet i Diplomatarium Sueca-num, nr 119, dock ej översatt alls. Gamla ortsnamn i Annerstad. Av Fridolf Jönsson. Sid 79-83. I en avlägsen forntid, långt före vårt lands kristnande, bildades många av de ortsnamn som alltjämt lever. När sockennamnet Annerstad äntligen präntades i ett latinskt dokument 1371 (de Anderstadhae), så måste det ha funnits som byanamn i minst 600 år. Liksom alla mycket gamla stad-namn har det i de tidigare beläggen pluralform. Denna ortsnamnstyp slutade att bildas före vikingatiden, således före år 790. Efterledens betydelse är omtvistad, men gård, ställe brukar man godta. Fördelen är ett mansnamn Andor, troligen utvecklat ur Arndor. Vilka av socknens andra byanamn som kan vara förvikingatida är inte lätt att säkert avgöra . Men några få kan starkt misstänkas: Skeen, Romborna, kanske Marsjö och Viggåsa, möjligen Norrnäs och Sundranäs. De olika ortsnamnen och deras betydelse går fint att läsa om i boken på sidorna 80-83. Vissa av orterna har fått sitt namn efter dem nordiska gudarna t ex Odin och Thor men även efter landskap, djur, natur mm. Grannsämja och byordning.Sid 84-94. Byordning för Kronobergs län 1816. Sid 85-94. Förändringarnas vind sveper allt hårdare fram genom vår landsbygd. De urgamla byarna, där hela befolkningen arbetade tillsammans och levde mycket nära varandra har under de två sista århundradena lösts upp. Laga skifte försiggick i Annerstad i huvudsak under 1830 till 1860-talen.Gränserna mellan gårdar och socknar suddas ut genom större gårdsenheter. Genom de senaste årens jordbrukspolitik försvinner betesdjuren och i många byar saknas nu helt mjölkkor. ängar och hagar förbuskas och många växtarter dör ut. traditionen med husförhör och efterföljande fester och sammankomster har nästan upphört . I vårt pastorat hålls husförhör ännu, men uppslutningen är minimal. Visst förekommer det ännu mycket gemenskap och samarbete men nu i andra former;jaktlag, väg och andra föreningar. Redan när de första byarna började bildas för över 1000 år sedan måste man så småningom ha skapat vissa ordningsregler som bestämde förhållandena sinsemellan och med arbetet,jorden och djuren, s k grannsämja eller byasämja. Till en början uppehölls dessa reglergenom muntlig tradition sedan började man att skriva ned den, första gången 1745 och 1816 utgav dåvarande landshövdingen Carl Stellan Mörner en ny omarbetad upplaga. Byaordningarna tillhör nu det förflutna även om några byar ännu håller byastämma en gång om året. Växter och landskap i Annerstad.Av Ingvar Christoffersson. Sid 95-103. Bild sid 96,97,98,99,101 och 102. Annerstads kyrkby har sin egen karaktär.Kanske är det landskapets struktur, moränkullarna, de rödmålade byggnaderna, det ålderdomliga sockencentrat som biter sig fast i minnet. Vid Ivars kyrka finns en liten grotta. Därinne lyser det ljuset kommer från förgroddarna till lysmossa och drakguldsmossa. Den har tyngdpunkten i sydvästra Sverige men är ovanlig i Norden. I trakten kring Trollasjö kan man bland grusbjörnmossa och brännmossa hitta den nästan bladlösa bruna sköldmossan. I bokskogen mellan Viggåsa och Espenäs hittar man förutom lunglav även havstulpanlav och vårtlav. Lunglaven har en yta som liknar en lunga och användes mot lungsjukdomar, J.P. Westring blev den förste att behandla de svenska lavarnas historia 1805-1809 och beskriver även lunglaven som en viktig färg- lav. Matt och Plattlummer användes ofta till dekoration till jul och under medeltiden ansågslummern dra till sig blixten, skydda mot kramp, förhindra graviditet och befrämja dräktighet hos husdjuren. Lopplummern användes vid loppor och då användes hela växten som lär vara ordentligt giftig. Mattlummern användes av apoteken som förhindrade piller att klibba sig och som barnpuder. Revlummer växer i kanterna till Fårtorpasjön. Ängsstarr och darrgräs är de bästa indicierna på att slåtterytorna och orkidéerna fanns. Vid Ambjörnstorp öster om miltramossenfinns dessa växter tillsammans med Ullsäv och tätört. Vid stränderna kan man finna strandlummer,samt brunalg ärtstarr och klockgentiana. Kruståtel kan man finna på strandremsan mellanAnnerstadmossen och Kösen och på flera ställen vid Piksborg och Öjarpslandet. Vid Bolmen blommar strandpryl och strandranunkeln, sylört och slamkrypa. Vid ängs och hagmarker kan man finna ängsvädd, blåsuga, rotfibbla, slåttergubbe, gökärt och kattfot.Brännässlorna, lupiner och hundlokorna har ökat. till samma kategori hör kanadensiskt gullris,renfana, druvfläder och olika spireaarter.Vid Piksborg växer tre spireaarter, vid Byholma finns torpspirean och svärdtåg vid Petersburg. Vid Byholma och Piksborg finns fortfarande småsporre och vid korvgrillningsplatsen i Skeen och vid rastplatsen vid Bolmån växer syltåg och vid gamla landsvägen intill Skeen står ett vackert bestånd av strandråg och utefter väg 25 växer gulkämpar och trift. Lönekulla-Göransbo. Av Elsa Berglind. Sid 104-111. Bild sid 104,105,108, 110 och 111. Redan i de tidigaste jordeböckerna från 1500-talet förekommer under Torpa socken en skatteutjord,benämnd Lönekulla, vilken var belägen i Annerstad sockens västra del på en skogsmark, Brunafällan. denna del av det gemensamma skogelaget för Skeen, Hallarp och Viggåsa brukades av Viggåsa bönder. 1771 gjorde man upp utägogränsen för Viggåsa by och då blev denna utgjord belägen på den gemensamma utmarken för Skeen och Hallarp. Vid laga skifte kom Lönekulla att ligga på Hallarps utmark. Namnet Lönekulla har en naturlig förklaring då det förekommer lönnar på en kulle som utjorden helt eller delvis bestod av. Angående skattläggning och gränsdragningar finns det mer i boken att läsa om sid 106-107, likaså tidigare ägare sid 109. Den korta glasbrulstiden. Här på Göransbo anlade nämndemannen Johannes Jonasson i Skäckarp glashyttan Annefors, sanden togs vid Mjälen på Byholmagårdens mark. Hit inflyttade glasblåsaren Sören Anders Sivertzen, som kom från Hovmantorp med sin hustru Josefina Juliana Juhlin, född i Annerstad. samt glasblåsaren Ludvig Fehn och Peter Erland Åstrand. Man tillverkade bl a skålar i färgat glas, små fyrkantiga glasflaskor och vridna glaskäppartill krukväxtstöd.. I hembygdsföreningens samlingar finns en fyrkantig glasflaska och en blomsterpinne. Den skål som finns i Viggåsa hos Ingrid och Gunhild Nilsson är buteljgrön, ca 15 cm och lite sned. Den hade man tidigare förvarat såpa i . Bengt Johan Johansson hade den med sig från Byholmagården när han flyttade till Viggåsa och hade sett på när den gjordes på Göransbo. Glasbruket bran ner natten mellan den 3 och 4 april 1871. Hennes far var vägarbetare och mor var sömmerska men tog även hand om djuren med 3-4 kor och ett par grisar och far var intresserad av biodling och satte frukträd. Mer finns att läsa på sid 110-111 i boken. Norret.Sid 112-128. Bild sid 112,116,118,122,123,124,125. En av de mindre byarna i Annerstad socken är Norret. Den har haft ett strategiskt viktigt läge vid sjön Bolmens utlopp och har tidigt varit bebodd, därom vittnar ett par gravfält. Piksborg,fogdeborgen, anlades här på Norrets utmarker troligen på 1360-talet under förspelet till den nordiska unionen. Dess historia blev kort , redan 1434 brändes den ner och återuppfördes aldrig. På den tiden måste besökare som landsvägen skulle till Piksborg passera byn. Detta var då också den enda vägen mot Sundranäs, klostergård under Nydala, indragen av Gustav Vasa som var kungens "arv och eget", sedermera överstelöjtnantboställe och kaptensboställe. Besökarna till sundranäs färjades över Fettjesundet från Sundtorpet till Norrets ägor. Även Öjarpsbor använde vägen genom Norrets by där vägen delar sig. Byns gränser. Norret är belägen vid sjön Bolmens södra ände, där Bolmen rinner ut i Kafion, innan vattenmassorna samlas i Bolmån. Byn gränsar i söder till Skeen på båda sidor Kafion. Det är just läget norr om Skeen som gett byn dess namn. Gränsen i nordväst mot Norrnäs- Sundranäs bildas av murånoch fortsätter i vattnet väster om Yttervallsholmen vid piksborg mot norr till Risön i Bolmen, där Öjarp tar vid. Öster om byn ligger Marsjö. Vid Tingskullen, gränsmärket i sydväst, möts Norret,Marsjö,Annerstad och Skeen. Fornlämningar. Främst är det de vackra resterna av Piksborg,fogdeborgen en gång centrum i det forna Finnveden man tänker på, numera en vacker, rofylld utflyktsplats. När man från vägen Skeen-Marsjö tar av mot Piksborg kommer man förbi de två fd gårdarna i byn, nu avstyckade, Norret strax intill vägen och Norrestorp ett hundratal meter söderut. Ett par gravfält i byn minner om tidig bosättning. Strax öster om bebyggelsen i en ekbevuxen hage söder om vägen ligger ett gravfält med ett 15-tal gravkullar samt norr om vägen en s k treudd. Några 100 m söderut i granskog finns ytterligare ett gravfält med ca 40 gravar. Alla dessa härrör troligen från senare delen av järnåldern (500 till 1050 e kr). Fiske. Munkarna i Nydala hade en gång ålafisket upp till "Wida sjö", som indrogs till Kronan av Gustav Vasa och 1625 dömdes bönderna Nils och Jöns i Norret att böta tre mark silvermynt enligt Byggningabalken för att de byggt fiskegårdar i osen vid "Skiena å". De förhindrade därmed konungafisket i ån och efter det var emot lag dömdes de också att riva upp fiskegårdarna. Arrendekontrakt i början av 1800-talet innehöll skyldighet att lämna färsk eller torkad fisk. Gustav Olofsson på Norret f. 1884, säger vid en intervju upptagen på tråd 1955 att det var gott fiske där och att detta hjälpte upp mathållningen i hans hem. I någon av de tidiga skatteläggningssynerna ansågs fisket vara av ringa betydelse. Skiften. Skifteskartor och handlingar som brukar vara rika källor till kunskap, saknas här av den enkla anledningen att något skifte troligen aldrig ägt rum. I ett synesprotokoll står visserligen nämnt att storskifte av utägorna skett, men handlingar finns inte. Vid tiden för laga skifte hade gårdarna Norret och Norrestorp samma ägare( de låg under Skeen) och då behövde inte de två gårdarnas mark skiljas åt. Stängseldelningshandlingar finns dock. Gårdarnas tidiga historia. 1408 påträffar man för första gången namnet Norret i en handling. Det är Anund Hemingszens pantbrev till riddaren Abraham Brodersson på hans gods i "Noren i Andersted sogn". 1485 Skedde en uppgörelse med förlikning mellan Nils Krumme och Gustaf Olofsson (Stenbock) på Toftaholm, vari Nils Krumme, som häftade i skuld till Gustaf Olofsson överlämnade all sin jord i Västbo och Sunnerbo, däribland kvarnströmmen i Skeen oc Norret. 1517 Detta år var häradsnämnden på syn i Norret för att lösa en tvist mellan Oluf Drage(Drake) och Jöns Bertilsson. Oluf Drage framvisade tre fastebrev på lika många gårdar i Norret. Jöns Bertilsson tilldelades en "femting" av åkern i Norret och en "femting" av alla utägor så när som på Piksborg och med detta skulle Jöns låta nöja sig. Norret i jordebok och längder. Här står det lite om vilka som bott i Norret och om en tvist mellan Olof Andersson och Sven Björnsson på sid 115 i boken. Ägare och ägolängder. Sid 116-123. För Piksborg stationshus, Sjölunden,Vallen, Sundtorpet. Intervju med Gustav Olofsson f. 1884 d. 1966, boende på Norret i hela sitt liv. Sid 124. Arbetstillfällen Av Gustav Olofsson. Sid 125. Gustavs första arbete var I Kronoparken där han arbetade tillsammans med fadern. Sedan arbetade han med att ta hand om det flottade virket som skulle exporteras till Tyskland och England. Arrendet på Norret. Sid 126. Gustav Olofsson berättade att arrendet för Norret i hans tidigare barndom var 3 dagsverken i veckan året runt plus kvinnodagsverken efter budning. Mat fick man hålla med själv. När Lantzius kom till Skeen blev det lindring i dagsverkena. Nu skulle man göra 2 i veckan samt 5 kvinns och 5 klappsjaktsdagsverken om året. Patron Möller sänkte dagsverksskyldigheten ytterligare till endast en dag i veckan( på fredagar). 5 kvinno och 10 extra mansdagsverken skulle göras höst och vår mot betalning. Efter 1929 betalades arrendet kontant. Ett par intressanta kontrakt från Norret. Sid 126-128. Arrendekontrakt från Norret och Kontrakt från Norrestorp 1/8. Här berättas även om fogdeborgen som byggdes, nyttjades och brändes ned . Om att enbart en av fem gårdar brukas och om vikten av Piksborg som rekreationsplats där Annerstad hembygdsförening haft sin årliga sommarfest sedan 1958 den sista söndagen i Juli. Sist tar hon upp källor och litteratur för området. Ebbe Pik, herr Abraham och Piksborg. Sid 129-143. Bild sid 130,131,133,134,137,138,139,140,141,142. Historia kring en senmedeltida fogdeborg. På en halvö i södra delen av sjön Bolmen ligger de numera lätt tillgängliga resterna av Piksborg på gården Norrets ägor i Annerstad socken. en stilla frid vilar idag över platsen, som upplevde en ny kortvarig aktivitetsperiod när järnvägen Halmstad-Bolmen på 1880- talet drogs förbi borgkullen. En järnvägsstation anlades på den gamla stallholmen och gavs samma namn som den senmedeltida fogdeborgen. Här i det första stycket presenteras de olika unionerna som finns i Norge, Sverige och Danmark. Man handlade mycket över gränserna med varor som salt,humle,kläde,kryddor,säd,hudar,hästar oxar skinn,smör,talg,tjära och timmer. Hela Finnveden började bli ett handelsuppland för danska städer som Halmstad och Helsingborg, Laholm och Ängelholm. Det danska rikets inre upplösning på 1320-talet gjorde det möjligt för den svenske kungen Magnus Eriksson och hans rådherrar att 1332 förvärva Skåne och Blekinge medan Halland på andra vägar redan börjat knytas till det svenska riket. 1360 återerövrade Kung Valdemar Skåne, Blekinge och Halland. 1363 gifter sig kung Magnus son Håkan med kung Valdemars dotter Margareta. detta skapade Kalmarsundunionen. Samgåendet med Valdemar Atterdal utlöste en invasion från Meckelnburg mot Sverige där större delen av stormännen hyllade den mecklenburgske hertigsonen Albreckt som svensk kung 1364. Ebbe Pik och Piksborg. Uttryckligen omtalat i en bevarad skriftlig källa är Piksborg först 1402, men starka skäl talar för att borgen är betydligt äldre.Varken Piksborg eller Trollaborg nära Ed i Våxtorp är något snabbt bygge så det troliga är att Magnus och Håkan byggde dem tillsammans med danskarna som ett led i kampen mot den nye gemensamma fienden, kung Albreckt och de med honom lierade stormännen. I varje fall fanns en man under 1360-talet som tillhörde gränsadeln och var en stor godsägare i Finnveden och i norra Halland, med ett namn som låter sig väl förenas med namnet Piksborg. Han hette Ebbe Pik och ägde talrika gårdar med troliga släktrötter i norra Halland. Han precis som Birger Knutsson, Trolleättens anfader var kung Magnus och Håkans anhängare vilka dubbades till riddare av Kung Magnus och hans son . Ebbe Pik var gift med frälsemannen Peter Duddes dotter Margareta Dudde och hade troligtvis gjort betydande ekonomiska satsningar i Piksborg. Abraham Brodersson, länsherre och storgodsägare. Sid 132. Sedan Ebbe Pik avlidit något av åren efter 1378 ingick änkan Margareta Dudde ett nytt äktenskap 1382 med en man som också hade klar antydning till Halland. Genom sitt äktenskap fick han tillgång till hennes betydande arvegods i Finnveden och lyckades snart lägga beslag på styvsonen Bengt Piks stora farsarv. Redan genom detta framtonade han som en av gränsbygdens större godsägare. Det politiska engagemanget på drottning Margaretas sida bidrog till förloppet som 1389 ledde fram till den nordiska trestatsunionens faktiska etablering. Han köpte upp över 75 gårdar i Finnveden och i Värend ett 30-tal som ökade efterhand upp till över 500 gårdar när han plötsligt 1410 drabbades av ond bråd död under ett pågående krigståg mot Slesvig där unionskungen Erik lät halshugga honom. Varvid hans godsinnehav konfiskerades av Kronan och hans län blev indragna troligen p.g.a. hans affärer där han tvingat till sig gårdar med våld .1434 strax före midsommar reste bergs och frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson upprorsfanan mot unionskungen Eriks närmast hårdföra hantlangare, fogdarna på rikets borgar. Upproret vann anslutning från alla grupper i riket som delades i tre avdelningar för att erövra kvarvarande borgar i kungens hand. Först var det Rumlaborg utanför Jönköping som stormades och brändes, sedan Trollaborg och efter det Piksborg som ödelades någon av dagarna före 10 september. Den svenske väpnaren Olof Ragnarsson var fogde och var den siste som bodde på Piksborg med sitt folk som fick utrymma Piksborg i all hast vid branden. Efter detta kommer en beskrivning på hur borgen kunde ha sett ut på sid140-143. Öjarp sid 144-150. Bild sid 144, Ur byns äldre historia, gårdagens ägare efter laga skifte samt något om torp och byliv samlat av Elsa Berglind med hjälp av i Öjarp boende: Mari-Ann Sjödal och Bengt Andersson m fl. Öjarp är en idyllisk liten by i Annerstad socken, vilken ligger på en vacker sluttning ner mot Bolmens östra sida. En beskrivning över Öjarps läge och utseende. Det berättas även om en man Karl Ulfsson av Tofta som var riddare 1381 i ett pergamentbrev att han bytt bort två gårdar nämligen Bolagård och Landbogård av 8 gårdar i Annerstad mot Selahalvön i Strängnäs stift, han var även justitieråd och marsk och dessutom släkt med heliga Birgitta. Fornminnen. Sid 145-146. Ett flertal gravfält från järnålderns senare skede finns i byn.Ett mindre antal gravkullar finns inkilade i steniga, skogsbeväxta dungar. En treudd ligger på ett backkrön norr om Almaryds bostadsbyggnad på Skattegård.Det är en låg stensättning som har tre hörnstenar och sidor som är ungefär 15 m långa och har troligtvis tjänat något rituellt ändamål. Torshammar, en berghäll som är gränsmärke mot Angelstad har gett upphov till en sägen. Traditionen förtäljer, att under ett krig mellan Danmark och Sverige skall en dansk kapten ha stått på bergets krön under ett åskväder och sagt "Idag mullrar du, i morgon mullrar jag". Blixten slog ner och dödade honom. Efter denna händelse sägs platsen vara känd för sina spökerier. På nuvarande Skattegård fann man för några år sedan rester av en järn- framställningsplats från 1500-talets början, som visar att byamännen då producerat antingen sjö eller myrmalm. bybildningen. Sid 146. Det är först under Gustav Vasas tid som bybildningen kan skönjas och i den första jordeboken ifrån 1538 får vi reda på att Öjarp bestod av 4 gårdar . Från begynnelsen var det en brukare på varje gård Skattebonden bodde på Skattegård. Klostergårdarna som tidigare tillhört Karl Ulfsson och sedan Nydala kloster, räknades in under kungens"arv och eget",när Gustav Vasa genomförde reformen och lade beslag på klostrens och kyrkornas jordegendomar. Det rör sig då om de ännu inte namngivna Bolagård och Landbogård. Gården som tillhört kyrkan-kanske sockenkyrkan-drogs in till kronan som kronogård och kallades längre fram för Lillegård. I början på 1600-talet övergick även "arv och eget"gårdarna till kronogårdar. Några intressanta årtal.Sid 146-150. 1558 var avgiften 3 lisp. landgillesmör, vilket de båda "arv och eget" gårdarna vardera skulle betala. Dessutom var skatten 1/2 tunna korn, 1 skäppa råg, 2 årliga hästar, 4 biskopshästar och 2 kungahästar.Det var en skyldighet för bönderna att fodra överhetens hästar under dess resor. Gustav Vasa skattlade denna fordran och så småningom löstes skatten med pengar. 1559 Kungens två gårdar. Lasse Månsson bodde troligen på Landbogård och använde 8 tunnor utsäde och fick 19 lass hö, men hade ingen skog och "trång" mulbete samt passligt fiske. han odlade humle till 1 lispund. Hans landboavgift var 4 lispund smör. På den andra gården,(Bolagård), bodde knut Persson, vars arrendeavgift var 3 lispund smör. till hans åkrar fordrades 6 tunnor utsäde och han skördade 19 lass hö. I övrigt hade han samma förhållanden som den andre kungens landbo. 1571 efter nordiska 7-årskriget blev en stor del av hemmanen rövade,brända eller ödelagda och detta registrerades i jordeböckerna så brukaren fick en form av skattereduktion under ett antal år framåt. 1591 påträffade man namnet Bolagård första gången i en tiondelängd. De andra gårdsnamnen uppträder inte i handlingar förrän 1650. 1609 den 27 oktober var häradsrätten på syn mellan "Wärsedt och Yarp", där bönderna var oense angående betesmarken och ta hand om vindfälle men lyckades i alla fall bli nöjda med sin del. 1625 förlänades Johan Sparre på Bolmaryd räntan av det ena av Kongl.Maj:ts hemman, sedermera Landbogården. Efter mannens död(d.1632) köpte änkan Ebba Oxenstierna 1639 denna gård i Öjarp under s k ärftligt frälse. 1635 brukades "arv och eget" gårdarna av Simon och Anders, på kronohemmanet (Lillegården) bodde Jockim och på skattegården Erik. 1639 köpte Ebba Oxenstierna av Kongl.Maj:t och Kronan under ärftligt frälse den gård som senare benämnes Landbogård. den blev lagd som ladugårdsgods under Bolmaryd och brukades av bonden Anders, kanske samme man som redan 1628 bodde på denna gård. Gården drogs in till Kronan med 1687 års ränta och blev indelad på kavalleriet som augment, förstärkning till rusthållet No.48 Romborna. 1640 års jordbok. På Skattehemmanet bodde Joann samt en soldat under Diedrick von Skiedings kompani,Erik och denne åtnjöt fritt 1/8 mantal. Gården var krono -militiehemman mellan 1632 och 52. Lillegård var 1640 tilldelad en ryttare,Per Nilsson, under Swickert Nieroths kompani. 1646 njöt fänrik Joseph Oos fritt Bolagård och även Lillegård. 1651 erhöll general-löjtnant,friherre Georg Fleetwood som vederlag för gods i Gripholms län som han avstått till arvsfursten, räntan av bl a Öjarp Skattegård, vilken ränta drogs in till Kronan 1682. 1648 var Lillegård registrerad som helt öde och man hade bärgat endast ett lass hö. Per Jonsson som då började bruka jorden , njöt 3 års frihet från skatt. 1653 kom Bastian Matson, frälsefogde på Bolmaryd, inför Sunnerbo häradsrätt och fodrade på Ebba Oxenstiernas begäran en syn mellan Öjarp och "Wärshults ägor". 1666 Ett testamente av Bengt Nilsson i Yarp . Sid 149. 1669 Det året bodde i Skattegården Jonas och Erland med hustrur samt Sven Månsson och drängen Måns och sergeanten Erik. På Harald Strömfelts båda gårdar är Jon och hans hustru skrivna samt pastorn herr Göran och en dräng. Efter reduktionen på 1680-talet blev alla Öjarps gårdar kronogårdar. Öjarps säteri. Sid 150. Bild sid151. 1649 köpte fru Christina Törnsköld, änka efter landshövdingen i Sörmland Johan Strömfelt, såväl Bolagård som Lillegård under frälse och bildade ett säteri med ett antal underlydande gårdar för sin son Harald. Hennes mans urprungliga namn var Johan Fegraeus, kyrkoherdeson från Fägred i Västergötland och adlad Strömfelt. Sonen ,baron Harald Strömfelt var friherre till Lundholm, herre till Lannesjö, Öjarp och Trästena och började sin bana som assessor i Göta Hovrätt, blev sedan vice landshövding i Jönköpings län och Kronobergs län, lagman i tiohäraders lagsaga och slutligen landshövding i Skaraborgs län 1695. Harald Strömfelt dog 1707. Som säteri redovisades Öjarp 1662-82 med undantag av ett antal år. Han lade Lillegård under Bolagård på säteriet. Syn på Harald Strömfelts säteri Öjarp 1684. Sid 152-153. Syn på Landbogård något av de sista åren på 1600-talet. Sid 153-154. 1750 enligt husförhörslängden och röstlängd till kaplan i Nöttja är två män boende på Landbogård 1/2 mt: Abraham Hultman, fd länsman och Olof Zvenberg. På Lillegård 1/4 mt: jöns Erlandsson med familj samt Bolagård 1/2 mt: Nils Persson och Anders Arwedsson. Svensson och yterligare en man bodde på Skattegård 3/4 mt. Det var alltså 7 brukare i byn, ev. 6 bönder och en soldat. 1795 var det 3 brukare till Skattegård, 2 till Bolagård och 1 man brukade Lillegård och Landbogård hade nu även 2 bönder; alltså var det nu 8 bönder i byn. Något mer än 100 år senare var antalet brukningsdelar 11. Då har det tagits hänsyn till sammanläggningarna. Hemmansklyvningen hade redan 1795 ökat brukningsdelarna från de ursprungliga 4 till 8,alltså med 100%. Gustav Vasa har fått namn om sig att ha lagt stora skattebördor på folket, men detta var bara en början. Skatterna som bönderna skulle betala ökade under 1600-talet flera gånger vad man betalade på Gustav Vasas tid. I slutet på dennes regering hade tiondet och den årliga jordeboksräntan av skattepengar och skattesmör ökats med dagsverken och fodernötspenningar. Under tidigt 1600-tal tillkom bestående extraskatter: mantalsräntan, som följde det förmedlade mantalet. Den bestod av lanttogsgärden, byggnadshjälpen, salpeterhjälpen, skjutsfärdspenningar, samt boskapspenningarna och dagsverkspenningarna. vilka tillsammans kunde vara bortåt tre gånger större än den årliga räntan, d v s skatten på jorden. Härtill kom mantalspenningarna baserade på antalet vuxna personer. Skatteköp 1798. Sid 155. Bild på första sidan av en skatteköpshandling år 1798. Laga skifte. Sid 159-161. Bild sid 158. Det var lantmätare Modeé som förrättade laga skifte i Öjarp 1849 efter kungörelse i sockenkyrkan. Innan delningen ägde rum avsatte man oskiftad mark till båt, fiske och lastningsplatser samt vägar och grustag till dessas underhåll och oskiftad mark finns kvar ännu år 1994. Man behöll de gamla vägarna till Marsjö och Norret i huvudsak med den gamla sträckningen och 4 alnar breda. Fisket skulle också vara oskiftat tills dess annat bestämdes. Av torpen behövde man inte utstaka Bolanäs och Rävanäs eftersom de var backstugor utan kontrakt. Arvid Jonasson tog Bolanäs på sin lott. Däremot skulle man bryta ut torpet Boalund, och lägga det på ett tjänligt ställe. Johannes Petersson på torpet Sjöbygget godtog att lämna detta mot 12 Rdr Riksgälds och Jonas Svensson i Lillegård förband sig att lämna byggnadsplan under resterande år mot ovannämnda summa. Skatte och Bolagårdens soldattorp skulle flyttas till ny plats. Det uppgjordes hur alla skulle hjälpa till med vägarna och Lillegårds nya fägata och om de dagsverken som erfordrades. Även även uppgörelse beträffande skogarna gjordes. Därefter kommer en beskrivning av gårdarna och dess ägare. Gårdarna i byn med ägolängder. Sid 161-184. Bild sid 162,163,164,166,168,169,171,172,173,174,178,180,181,182,183. Idag har gamla gårds,bu och t o m sockengränser utraderats. Sammanläggningar och avstyckningar har förändrat gårdarnas omfattning och det är svårt att hitta i den labyrint av avtal och kontrakt som slutits. Här nedan följs gårdarna i Öjarp i huvuddrag från laga skifte och framåt. I ena fallet kan tiden för köpehandlingen ha medtagits i annat fall lagfartsåret. Någon gång kan prästens noteringar i husförhörslängden ha följts. Ett flertal konkurser har komplicerat arbetet och lagfart för köpare har ibland inte beviljats förrän åtskilliga år efter köpet. De flesta avstyckningarna har inte medtagits här, mestadels småstugetomter som inte haft någon betydelse för gårdarnas utveckling utan mer som sommarparadis för sina innehavare, nog så viktigt. Några tillägg till torpen har gjorts utöver det som Arne Juhlin tidigare skrivit. Torpen i byn. Sid 185-188. Arne Juhlin har på ett föredömligt sätt kartlagt torpen i byn i boken: Torp och småstugor i Annerstad socken, men vid fortsatt arbete i arkiven har framkommit ytterligare viktiga uppgifter. Öjarps soldattorp No.89, (i torpb,nr 267) låg på Bolagårds ägor fram till laga skifte men var inte bebott under de sista 25 åren. Sedan avdelades vid skiftet mark på Skattegårds ägor. Den nya soldattorpsplanen blev utlagd delvis på planen eller lägenheten Allmänningsbackarna. Där fanns redan vid laga skifte en stuga byggd, Boalund, undantags- stugan åt Anders Jonasson och Ingjerd Fredriksdotter, när de lämnade sin Bolagård. Stugan kallades för Boalund i husförhörslängden, men Anders Jonasson och Ingjerd Fredriksdotter hade undantagskontraktet skrivet för planen Allmänningbackarna. I laga skiftes- handlingarna står, att Boalund utlades på den gamla soldattorpsplanen. De två torpen bytte plats även om husen fick något annorlunda läge. Landbogårds undantag. (i torpb.nr. 253) kallades visserligen Boalund också, men detta undantag tillkom först 1879, långt efter laga skifte. Därefter kommer ett avtal mellan säljare Nils Karlsson och Anna Catrina Persdotter och köpare Andrs Jonasson och Ingjerd Fredriksdotter. Vittnen var Salomon Pettersson och Johan Petersson i Marsjö. Soldattorpet nr.89. som hölls av Bola och Skattegårdarna. 1750-53 hette soldaten Erland Bolm f. 1699 samt hustrun Brita. 1760-66 tjänade soldaten Per Bolm roten och han och hustrun Marta eriksdotter Bodde då på soldattorpet. 1767 inflyttade soldaten Håkan Nilsson Ahnström i Bolagård med hustrun Brita. Deras dotter Anna Maria gifte sig med Anders Eriksson, son på den Bolagården, som de unga sedan övertog. 1775 flyttade Lars Larsson Gyllenstång till Öjarp Bolagård, då 36 år med 9 år som soldat. På soldattorpet bodde 1784-88 soldaten Peter Johansson Ryman som var gift med Hedvig Ställaredotter f. 1754. 1796-1806 innehades soldattorpet av Per Bengtsson Ställare f. 1764 och hans hustru Kerstin Jönsdotter f 1767. Då bodde även änkan Hedvig Ställaredotter kvar. Per var efter 18 tjänsteår sjuk och svag och dog 1809 och änkan levde utfattig med sina tre barn i en backstuga. 1810-1824 kom Johannes Nilsson Ställare f. 1787 och hans hustru Bengta Jonsdotter f.1792. De flyttade till Pjätteryd 1824, men återkom efter några år och bosatte sig då på Rävanäs. Han bodde kvar där som gratialist till sin död 1831 och Hustrun dog 1833. 1864 uppbyggdes en ny soldatstuga på annan plan och dit flyttade linjeinfanteristen Carl Magnus Ring. Stugan brann ner redan efter ett år och därefter var rotens soldater bosatta på olika håll. Kyrkoled (i torpb.nr 254) Liten jordstuga under landbogård som ursprungligen var ett undantag från 1837 för änkan Anna Andersdotter som livstidsundantag utan någon årlig skatt. Undantaget bstod av 2 skäppeland åker och den sk " Kjerkeledsängen". Köparen av gården Salomon Johansson, frikallades från arbete och körslor och skulle inte släppa till vare sig hus eller ladugård, vilka änkan hade för avsikt att skaffa själv. Om hon sedan levde där, vet vi inte. En dräng Johan Peter Petersson "Föling" bodde här 1853-1858. Bolagårds Lillstuga, i torpboken nr. 259, fanns redan 1877. Då inregistrerades följande undantagskontrakt, se sid 187-188 i boken. Livet i byn. Sid 188-191. Bild sid 189. Genom Frans Petersson(f.1901 d.1984) får vi många glimtar av livet i den lilla byn både före och kring seklets början och under Frans aktiva tid. Familjen flyttade till Bolagård 1908. Frans berättar, att när hans familj kom till Öjarp var husen usla och jordbruket dåligt hävdat. På familjens gård kunde man föda 5 kor och som dragare använde man 2 oxar. Först 1920 skaffade Frans far häst och sålde oxarna. Skolgång vid seklets början. 1908 blev Frans skolpliktig och då var skolan på torpet i Marsjö, där Hjalmar Johansson har sitt hem. I hans farmoders ålderdomliga stuga hyrdes skolan in under de månader den pågick. Där gick Frans sina första år i småskolan för att det tredje året gå lite längre bort i byn till f d soldattorpet Stensberg. Man gick bara 4 månader om året i skolan. Lärarinnan hette Hilda Sjöström och hon ambulerade mellan Bökhult och Marsjö. Sedan blev det skola i Annerstad, där Otto E. Svensson var lärare, även här bara en termin om åretoch det gällde att gå den långa vägen till och från Öjarp i alla väder. Det berättas i byn om Edvin Andersson i Skattegård och hans bror Johan Petersson i Bolagård, Frans far, när deras barn gick i skolan i Annerstad. På dagarna högg de båda fäderna i Sundranäs skogar och på kvällarna gick de med mat till några utav barnen, som var inhysta i Annerstad under de kallaste och mörkaste vinterveckorna. Konfirmation. 1914 slutade Frans skolan och det blev tid för konfirmationsläsning. Den försiggick i kommunalrummet i Kyrkskolan. På hösten gick man en dag i veckan, men efter jul blev det två dagar, tisdagar och fredagar. Undervisningen pågick två timmar. Dessutom måste man gå i kyrkan varje predikodag. Det var bibeln, katekesen och psalmer man fick läsa. Kyrkoherde Ståhl var av den gamla stammen och gav mycket läxor. Konfirmationskostymen syddes av skräddare Ljungborg i Bolmen. Arbete. Sid 189. Att arbeta hade Frans fått börja med redan från skolstarten. Han fick gå vall med familjens djur och också med grannarnas. Man hade inga stängsel på den tiden och det gällde att ha uppsikt över djuren. När Frans slutat skolterminen fick han valla två grannars kor mot betalning, två kronor för en hel sommar plus mat. Han gick vall på vanlig hagmark men även på ryen. Innan Frans var konfirmerad fick han börja arbeta i skogen tillsammans med fadern med att hugga och köra. De körde mycket för Strömsnäs Bruk , som hade mark intill hemmet. Så kom första världskriget och då högg man mycket kastved (till eldning), som man körde till stationen i Piksborg. När Frans var 18 år fick han arbete vid Sockerbolaget i Hälsingborg, där han mot timpeng arbetade 7 säsonger. Däremellan var han Däremellan var han permitterad och kunde resa hem. 1930 köpte Frans gården i Öjarp och föräldrarna byggd ett undantag, som han själv flyttade in i när han lämnade över. Vägarna. Sid 190. Vägarna var mycket dåliga i Frans barndom. De var smala och spåriga och man kunde nätt och jämnt ta sig fram med vagn. man fick gå bredvid och hålla så att vagnen inte välte. Då körde man med kor eller oxar. Bolagård och Lillegård utnyttjade avfarten mot Norret som nu inte längre används. den nuvarande genomfartsvägen genom byn är belagd sedan några år och har till allra största delen fått behålla sin gamla sträckning och kurvorna, som så fint följer naturen. Husen. Husen var vid seklets början rödfärgade men rätt skröpliga. Man lade inte an på att vårda dem. Ladugårdarna var små. I byn fanns 11 gårdar med i mantal satt jord och någon stuga, Sjöbol. Dessutom torpet Rävanäs i byns utkant nere vid sjön. Där bodde en änka efter en banvakt, Anna, med sina barn i flera år innan hon flyttade till Skeen och blev mjölkerska. Anna hade en liten trädgårdstäppa och en ko. Efter henne bodde i Rävanäs några år en annan änka, Kristina, som 1918 flyttade till ett av sina egna barn. Någon gång efter 1923 sålde kommunen stugantill skräddare Andersson i Byholma, som rev den och använde den till ved. Öjarps banvaltsstuga uppfördes 1899. men redan 1926 användes dn inte längre och såldes till trafikchefen vid järnvägsbolaget Oscar Wetter och finns ännu i familjens ägo. Läs gärna vidare i Arne Juhlins bok: Torp och småstugor i Annerstads socken. De två första sommarvillorna byggdes 1922 och 1923, med början på hösten 22. Dels var det en lärare Antonsson som lät bygga nuvarande Gunnar Johanssons nedanför Bolagård, strax intill platsen där "Pyringens" stuga en gång låg. En annan lärare Oscar Lundkvist byggde på Edwin Anderssons Skattegård. Nu är det väl ett 20-tal mindre hus, såväl års som sommarbostäder. Men så har man också rivit gamla mangårdsbyggnader, som alltså försvunnit. Det var snickare från Bolmen, som uppförde sommarvillorna. Original i byn. Sid 190-191. Frans berättade mycket om de bygdens original, som vi tidigare läst om. Dels var det Nils Andersson "Pyringen", som omkom, när han var och hämtade pinnaved på en av öarna. Nils Andersson var född 1805 i Hamneda och hustrun Ingrid Nilsdotter var född i Öjarp, Nisse Neij var ett annat original. Hans riktiga namn var Nils Johan Jönsson Neij och hans far hade varit soldat och själv hade han ägt en av skattegårdarna under några år och även en av Landbogårdarna. Egentligen var han en snäll människa men kunde grunda ut elakheter. Han var processmakare och så hade han alltid pengar att fordra utav folk för någon tjänst. Ibland anlitades han som djurläkare och det hände att han läste bort tandvärk för en 25-öring. Se vidare i artikeln "Från svartkonst till snus". Gubben hade mycket lätt för att prata och utgav sig också vara predikant. Som åldring lejdes Nisse bort på auktion till lägstbjudande och sagesmannen Frans far i Bolagård tog hand om den gamle mannen för 75 öre om dagen och då skulle han ha bostad,mat, passning,tvätt och vedbrand. I byn har också bott en "pengamakare" somgjorde falska sedalar och på det sättet gjorde många fattiga. han lade sedlarna i stövlarna så de såg begagnade ut och sedan prånglade han ut dem . Han flyttade till torpa sedan. Korgmakaren Karl Björk var en gammal knekt ,som bl a hyrde en stuga i Skattegården och också Sjöbol. Han var en krokig gubbe som bad att få skära vide och ene i markerna, så materialet kostade ingenting. Han var begiven på sprit och på Karl-dagen ställde han till med kalas för bönderna i byn. Så sa han alltid när de tackade "Tack själv, brännvin jämnt". Så de var alltid tvugna att bjuda honom när de själva hade kalas. Mer står att läsa om denna man i boken. Fisket i Bolmen. Sid 191-193. Bild sid 192. Frans Petersson berättade, att fisket var ganska bra. Fisk hade det alltid varit gott om. Hans far hade haft not, som de drog om höstarna. Bevarade bystämmeprotokoll från åren 1891 till 1896 visar att Bolagård och Lillegård då skulle dra sina not söder om Bolanäs udde och de andra gårdarna norr om. 1895 tilläts det JP Andersson att samtidigt som han använde sitt övriga notfiske också få begagna sig av de två västra notvarpen vid Linnerö. Det var gott om sik, abborre,gädda och mycket mott, ål och lake. Man använde ålrev,nät och mjärd. Ljustrade gjorde man också på den tiden.Det gjorde man från båt och att det var olagligt var det ingen som tänkte på. Man använde cykellyktor, karbidlyktor och lyste med ner i vattnet. Särskilt ålen syntes väl. Det var bara att sätta ner ljustret och klippa den. De klubbade också mycket lake. Då skulle isen vara sådan att man kunde gå på den och vara genomskinlig så man såg laken under isen. Med en träklubba skulle man slå till ovanför fisken så den domnade, sedan slog man kvickt hål på isen med en yxa och dra upp fisken. Enligt anteckningar i Folkminnesarkivet i Lund 1933, hade man tidigare haft en fast byggnad i Rävanäs. Stället kallades länge Påleviken. Skogvaktaren och fiskaren A G Karlsson som tidigare i 27 år bott i Norrnäs berättade att man också använde kattsor. I mjärdarna tog man mycket Abborre. På senare år kom hommor i bruk. Hästar. Sid 193. Bild sid 193. Johan Petersson i Bolagård sålde sina oxar och köpte sin första häst 1920. 1952 fanns det ännu kvar 6 arbetshästar i Öjarp. Tjugo år senare lämnade den sista byn. Lantbrukshästen Stinta var till salu. Lantbrukare Evert Anderssons fjärde häst under 33år blev den sista. Fåravel och linodling. Sid 194. Det var några som hade får under mellankrigstiden, men vägmästare Oskar Olsson på Sjöbol och Bengt Andersson i Skattegård har haft får senare. 1988 slutade Bengt med får men ännu finns det några på Sjöbol. Frans berättade att han hade får flera år efter det att han övertagit gården. Han kunde ha fåren på en ö. Bolagård hade egen linbasta och den användes flera år in på 1920-talet gemensamt för hela byn. Bastan är numera omändrad till källare. När de bröt lin och skäktade gick de tillsammans. Karl Andersson på Skeens gård odlade mycket lin och fick lov att använda bastan. Men det var alltid Frans mor som stod för eldningen. Det var alltid karlarna som "bråkade" och kvinnorna som skäktade. Sedan var de och åt och drack hemma hos Frans. Dansbana. Sid 194. Bild 194. Oskar Andersson f. 1900 i Djurarp var med när dansbanan i Öjarp byggdes. Det var inte långt efter att första världskrigets slut och om han mindes rätt innan han själv gjorde rekryten. De var 15-20 stycken som en midsommarafton satte igång att bygga den. bl a var det han själv Sverker Svensson i Värset, Karl August Andersson i Djurarp och Ernst Lindblad i Ularp som deltog. De högg några aspar, skrädde ock pallade noga upp stenar. Sedan spikade de på brädor och gjorde en spelhytt, eljest var dansbanan öppen. Innan kvällen var allt klart. Det var ett par stycken från Bolmen som spelade. Sdean kunde det hända att man samlades vid Bolmens station och tågade med spelmännen i spetsen till Öjarp. Frans Petersson i Bolagård och Evert Andersson i Skattegård var några av spelmännen. Kusiner till dem ,Karl och Gunnar Nilsson spelade också ibland. 1921 var det en sabotör som delvis brände ner dansbanan men den reparerades då och dansbanan var igång igen. Efter ytterligare ca 7-8 år var det någon illvillig person som hade ont av den. En måndag morgon då Oskar var på flottning brann Ojarps dansbana ner. Ganska snart byggde man upp en ny i Rya och när den också brunnit , var Oskar med att bygga upp en tredje dansbana, den här gången i Näglinge. Traktorer och bilar. Sid 195. Det var Frans Petersson och Bernhard Petersson, som var de första som köpte traktor i Öjarp. Året var 1952. Ingen minns nu vem av innevånarna i Öjarp, som var den förste att skaffa bil. Nymans kan ha haft tidigast och i början av 1950-talet hade Hallors i Bolagård. Postgång. När järnvägen kommit till Bolmen kunde man också hämta sin post där,på tider, när det var öppet. Den förste lantbrevbäraren Allan Lundahl började sin tjänst 1946 och han cyklade rundan Bolmen, Öjarp, Marsjö, Djurarp, Ularp, Verset 4 dagar i veckan. De andra dagarna fick man hämta posten i Bolmen. Ytterligare ett par tjänstgjorde på linjen innan Hilding Hansson började som lantbrevbärare. Först 1955 blev postbäraren bilburen. Elström kom 1939, dagen före julafton. Samtidigt kopplades strömmen på i Marsjö. Telefon kunde man få installerad, när telefonstationen i Bolmen kommit till. På slutet av 40-talet hade nog de flesta i byn telefon. Den som hade telefon först var nog Nyman,sedan troligen Bernhard Petersson. Så länge telefonstationen var i Bolmen var den öppen dagtid till kl.21. 1959 lades stationen ner och abonnenterna övertogs av Ljungby. Sid 195. Bild sid 196. Långtgående planer på åretruntbostäder och sommarbebyggelse i stor utsträckning har förekommmit såväl från Annerstad kommuns som Ljungby kommuns sida. Som väl är har de inte realiserats och en förhoppning är att man i framtiden går mycket varsamt fram med bara enstaka nybyggnation. Man har även diskuterat skidparadis på Ramberget. Det är bara att hoppas att den bofasta befolkningen även i fortsättningen kan och vill vårda naturen och hålla byn Öjarp öppen. Om så de små åkrarna inte ger så ycket för mödan rent materiellt så ger arbetet kulturella och estetiska värden, som inte går att mäta. Det ger fina naturupplevelser att komma till Öjarp, vilken årstid det än gäller, inte minst när träden fällt sina löv och de vackra vyerna öppnar sig ännu mera. Det är inte heller att undra på, att Öjarp blivit ett älskat sommartillhålll för många stugägare. Sid 196. Källor och Litteratur. Sid 197 och 198 Bilder på Tingsprotokoll, det senare från år 1618 undertecknad av Nils Eskilsson med hans sigill och häradssigillet. Sid 199 Annerstad i Sunnerbo domböcker 1603-1634. Skolbarnen förr läste kungarnas svenska historia med årtal, krig och freder. Det talades inte om hur folkets liv var under rådande förhållanden, ofredstider, hungersnöd och epidemier eller relativt goda år. mna berörde inte heller hur folk i gemen reagerade på de tunga lass de hade att dra på i form av ökade skatter och pålagor av olika slag. Visst nämndes en och annan upprorsmakaresom tex Engelbrekt under 1400-talet och Dacke på Gustav Vasas tid. Bland de bästa källorna, som belyser folks liv är domböckerna. Protokollen, som fördes vid härandernas tingssammanträden är många gånger så utförliga att mycket avslöjas inte bara om de anklagade och brotten utan också om vanliga människor, deras hus, hem, klädedräkt, tankesätt och seder och om de lagar och förordningar som gällde. Vi, som bor på landsbygden, är kanske mest intresserade av det som hänt just i vår bygd, i vår lilla by eller socken, och då ger oss domböckerna förutom spännande läsning också möjligheter till kunskap om vad som passerat i vår närmaste omgivning. Tinget. Sid 199-201. Bild sid 200. Tinget hade en central plats i samhället. Det var på tinget, som en stor del av kommunikationerna mellan överhet och allmänhet försiggick. Här avlade folket tro och huldhetsförsäkringar och här läses upp inför menigheten Kongl Maj:ts förordningar och resolutioner samt ståthållarens eller befallningsmannens skrivelser och påbud, tex underhåll av vägar och broar. Man förelade allmogen nya skatter och gärder. Folket dvs alltid männen, hade att godkänna eller förkasta och många gånger kom missnöje till uttryck. De som resterade med skatter eller undandolt för beräkning av tiondet kunde uppräknas och fick då böta. Även lagbjudna gårdar, arvsärenden och syner är intressanta att ta del av. Någon gång kunde ståthållaren eller någon annan av samhällets funktionärer begära sk skottmål, betyg på hur de skött sin tjänst och allmogen var inte rädd för att framföra kritik, tex om någon tagit ut för mycket skatt, som man ansåg att fogden Gudmund Gudmundsson hade gjort bl a 1622. Det var här på tinget de som brutit mot lagar och förordningar ställdes inför rätta och fick sin dom. På tinget gavs brottslingen fri lejd för att rättegång skulle komma till stånd och man kunde också efter beslut av Kongl. Maj:t, utlysa någon person biltog, fredslös,så att ingen fick hysa honom eller henne och den som påträffade personen ifråga kunde döda utan straff. Rättan tingstad i Sunnerbo var på den här tiden Hamneda, men ofta var tingen förlagda till andra platser. Åttingsting stod överallt ute i bygderna och förekom i Annerstad i bl a Skäckarp, Viggåsa, Hallarp, Bökhult, Marsjö och Romborna. Det var åttings och prostating i Bökhult 1616, vilket framgår av följande utdrag, se bild sid 200. Från att sedan urminnes tider hållit ting under bar himmel, övergick man alltmet till att låta rättegångarna äga rum under tak. Ibland lånade man hus eller lada i byarna och det var säkert trångt i de små stugorna, när domare, skrivare och nämndens 12 ledamöter tagit plats förutom målsäganden och den eller de tilltalade. Allmänheten fick i huvudsak hålla sig utanför. Man hadetidigt en tingslada"på rättan tingstad" Hambeda och 1626 beslöt man att tingsstuga skulle uppföras där med hjälp av häradet. Även härefter hölls ting runt om på landsbygden. Det hölls tre årliga ting med ett flertal rättegångsdagar vid varje. Befallningsmännen Jon Skoog till Länmandsrydh, Peder Olufsson till Ramskog och Truls Kååse till Öijhult var några av dem, som ledde förhandlingarna i Sunnerbo härad under den här tiden. Någon gång satt exempelvis Peder Ollsson till Longstorp i befallningsmannens ställe. Häradshövdingen var aldrig eller ytterst sällan närvarande, utan man utsåg en lagläsare, under den här tiden bla Nils Eskilsson i Hult. Vid sidan fanns en häradsnämnd av betrodda oftast självägande bönder men också enstaka frälse och kronolandbönder från häradets olika delar. Oluf i Hålegården var frälsebonde och nämndeman och mycket ofta närvarande vid tinget. Ibland kunde ståthållaren, präster, militärer av hög rang eller andra bemärkta personer närvara och deltaga i domssluten. Gällande lag. Det var Kristoffers landslag från 1442, som man följde ända fram till 1734 års lag trädde i kraft. Denna landslag från mitten av 1300-talet. Konungsbalken bestod av lagstiftning från Magnus Erikssons tid. I övrigt var det de gamla landskapslagarna som låg till grund. Det gällde såväl de civilrättsliga balkarna: giftermåls, ärvde, jorda, byggninga, och köpmålabalkarna som rättegångsbalken och de straffrättsliga balkarna: edsöresbalken, högmåls, dråpamåls, såramålsbalkarna och tjuvabalken. Kristoffers landslag innehöll ingen kyrkobalk. Som en följd av reformationen och de puritanska regler man hade att leva efter, tillkom vid tryckningen 1608 ett sk appendix med Mose lag, som även den världsliga rätten skulle döma efter. Domböckerna.Sid 202-203. Bild sid 202. Det är de tidigaste bevarade domböckerna i Sunnerbo från 1603 till 1634 som har genomgåtts. Ett mindre antal av domböckerna saknas och några är inte kompletta. I Vadstena förvaras årgångarna 1608-11, 1614 och 1624, de två sistnämnda defekta. I övrigt finns materialet på Göta Hovrätts arkiv i Jönköping. Av årgångarna saknas helt 1605, 1606, 1607, 1612,1616 och 1620 och från några år är även här domböckerna inte fullständiga. Ett par av volymerna har pergamentomslag av sönderskurna mässböcker från medeltiden. Vid återgivningen ur protokoll har orden och ordföljden i huvudsak bibehållits medan stavningen mestadels följer nutida regler för att underlätta läsningen. I namn och någon gång i övrigt bibehålls den gamla stavningen. En del skiljetecken har ändrats och framförallt kompletterats, De nu genomgångna domböckerna kom till under en period av ofredstid, med betungande utskrivningar och skatter och där befolkningen i gränsland fick genomgå och uthärda mycket. Det har varit angeläget att plocka fram och sammanställa de delar ur protokollen, som belyser Annerstadbors liv och leverne om än ibland eländigt och brottsligt. Som tidigare nämnts beskriver dombokens protokoll ibland tillfällen, då man löste uppkomna problem utan att någon anklagad fanns, tex ägogränsbestämningar eller arvsfrågor. Så småningom kom man fram till en jämkning eller förlikning. Ofta var rätten på syn ute i bygderna, "kringgingo ägorna", hörde vittnen och avgjorde ärendet på plats. Om någon hade något att erinra mot försäljning av en gård, skedde detta då gården "uppbjöds" på 3 på varandra följande ting. En och annan gång får man upplysnigar som man inte väntat sig i en dombok. 1604 står det antecknat den 23 november. "...stort regn och vattuflöde att inte många sig till tings begivit." Läsningen ger ibland rysningar i hela kroppen, då det vi idag upplever som mycket lindriga brott eller inte alls brottsligt bestraffas med döden. Låt vara att man kunde vända sig till Rådet, Konungen eller efter 1614 till Svea Hovrätt och 20 år senare i stället till Göta Hovrätt för att begära lindring eller nåd och då kanske få behålla livet mot dryga böter eller kroppsstraff. Det var först under det sista av de här berörda åren, som Göta Hovrätt började sin verksamhet. Utdrag ur protokollen. Sid 203-204. Påbud och pålysningar. 1623 den 9 december visade befallningsmannen Måns Jonsson upp en kopparskäppa och ett aln-mått, som Kongl Maj:t hade skickat ut och förmanade allmänheten att inte använda andra mått ; i så fall vore det straffbart. Det pålystes 1625 den 19 september, att de som inte betalt skjutsfärdspenningar till landsvägen vid Michaeli-tiden skulle böta tre mark var och ändå betala skatten. Vid nästa ting hade många ännu inte erlagt skjutsfärdspenningarna och fortfarande hotade böter. 1625 den 14 november meddelades att "ingen eho det vara kan skall gå objuden i gästabud mot 40 mark förverkade". 1628:- Först lystes på K.Maj:ts vägnar, att allmogenskulle utan dröjsmål utlägga klövaskatten, skor och pälsar och de 3 mark som på var person, som till sina 12 år komna är och en mark på vart folk för gryntullen. Senare kom en annan pålysning att allmogen skulle öka krigshjälpen och man skulle på två " fullsittna" skattegårdar eller 4 frälsehemman också skicka en skjorta med skorna och pälsarna. 1630 den 13 juni pålyses, att allmogen skall förfärdiga sina vägar och sattes det till Knutsmäss, att vilken icke då haver dem färdiga skall böta sina 40 daler. Samma dag blev avdömt att Torpa socken skall vara Annerstad socken behjälpliga, att " Brodhe een broo" emellan Horn och Hamneda, därför skulle de av var gård utgiva penningar 2 daler att betala dem som bron haver färdiggjort. 1632 uppmanades församlingarna att bygga straffstockar och att man godkände samma år landtogsgärden och året efter sk utskrivningspengar. Detta är bara exempel på den stora mängd påbud som upplästes. Utskrivning. Sid 204 Utskrivning av knektar förekom emellanåt. Det skedde bla i januari 1623. För Annerstad utskrevs då 7 stycken, 6 drängar och en skattebonde från Hallarp om man inte räknar ytterligare en man från Öjarp, som tjänade för Nöttja. Samma dag förhördes också en från kriget hemkommen soldat, Lars Pädersson från Skogaryd. Han berättade att han hade varit under kapten Drummonds ledning och kom över till Lifland 1617, när Farensbach hade brist på folk. Denne Vollmar Farensbach var en utländsk härförare i svensk tjänst, Som den 15 september detta år uppsade sin tro och lydnad till Gustaf II Adolf. Lars Pädersson fortsatte att tjäna Farensbach under kung Sigidsmund i Polen under krigståget mot Ryssland och sedan mot Ungern. Så småningom kom knekten ihop med svenskarna igen, passerade Riga, Pernau, Reval och tog sig genom Finland till Stockholm och vidare till hemorten. Nu bestämdes att han för vidare förhör skulle följa krigsfolket till Kalmar. Lagbjudna gårdar. Sid 204-206. Bild sid 205. Lagbjudna gårdar, uppbud och tingskötning var mycket vanliga ärenden i de tidigare domböckerna. Gårdar man ärvt skulle om möjligt stanna i släkten och utbjudas till den som var närmast i börd. Om gården frånsåldes ätten skulle sk "ättlofuae" utbetalas. Någon som man utsett till fullmäktig uppträdde inför rätten och utverkade sk tingskötning (lagfart), som beviljades efter uppbud under tre på varandra följande ting. Före lantmäteriets tid fanns inga kartor som utvisade böndernas ägor, och inte heller beskrivningar, utan man hade gränsmärken och så gick man med släkt och andra vittnen runt ägorna och upprepade de olika gränsmärkena, tills man kunde dem som en ramsa utantill. Inägorna var uppdelade på olika sätt, medan utägorna var gemensamma för byn eller för flera grannbyar tom ur olika socknar. Skaft och sköte är ett urgammalt begrepp på ägande från den tid, då man tog jord och lade i köparens sköte samtidigt som denne höll i ett spjut- skaft. Eftersom kanske inte heller skriftliga handlingar fanns, så räknade man upp arvsförhållanden, ibland flera generationer bakåt och det kunde bli mycket invecklade fall att lösa. Man till och med ritade upp släktgrenarna i domboken för att klara ut relationerna. I boken finns två exempel på sidorna 205 och 206. Ägogränsbestämning. Sid 206. En del tvister om ägogränser drogs upp inför rätta under den här tiden och detta föranledde syn på ort och ställe av häradsnämnden. Där var syn mellan Öjarp och Verset, mellan gårdarna i Viggåsa, mellan Tjuvarp och Jungfrugård, mellan gårdarna i Norret och mellan Bolmaryd och grannbyarna m fl platser. Ett fall beskrivs i boken sid 206 från 1610 den 3 oktober. Brott mot regalrätten. Sid 206-208 Olaga jakt och fällande av ek och bok,sk bärande träd, vilket var Kronans rätt förekommer en och annan gång vid den här tiden. Här var säkert ett stort mörkertal, dvs mycket som inte kom fram i ljuset. I boken beskrivs några fall där man huggt träd som inte var tillåtna. Illasinnade rykten och ärekränkning. Sid 208-210. Ryktesspridning och ärerörighetsbeskyllningar togs inte alltför sällan upp. Då kunde såväl den, som påstods ha spritt ryktet som den som utsatts för trakasserierna värja sig med en 6 eller 12- mannaed och detta kunde gälla allt från det minsta till någons död. Den här möjligheten att bli frikänd efter ed borttogs 1695. I boken finns exempel på sid 208-210. Där en tjuv hade gått in i Nöttja kyrka och stulit bakstycket av en mässhake. I den andra berättelsen beskylls Pär Månsson för att vara en grisatjuv av Ingrit Erlandsdotter. Läppagäll och Okvädningsord. Efter ett och annat förfluget ord, många gånger under rusets inverkan, kunde man bli kallad till tinget och stå till svars. Ofta löstes dessa kontroverser med böter. Den som fällt yttrandet kunde även i sådana fall fria sig med "edamän". Exempel finns i boken sid 210. Där Erik i Marsjö och Suen Åskasson i Hallarp kom för rätta. Vidskeplighet. Sid 211. Folk var med all säkerhet mycket vidskepliga, vilket föranledde ärkebiskopen Abraham Angermannus att företa en visitationsresa 1596 genom Växjö, Skara och Linköpings stift för att bl a stävja vidskepelse och trolldom, "lövjeri" med magiska tillbehör. Efter det kanske man var lite försiktigare att inte öppet visa eller tala om vidskeplighet. Det förekom inför rätta under den här berörda tiden endast ett par lindriga fall från Annerstad. men ett stort mål var under uppsegling i S.Ljunga, där hustrun Elin sysslade med trollkonster och rätte- gångar mot henne fördes vid många ting under ett flertal år, innan man exekverade hennes dödsdom. Utöver detta fallet finns Sven Stenson i Espenäs och Jöns i Viggåsa och Malin Finska att läsa om i boken sid 211. Vålds och sedlighetsbrott, stölder samt edsörenbrott. Sid 211-212. Den här berörda tiden var fylld av våld och råhet. Människorna levde i gränsland, där fienden ofta härjade. Man löste inte problem i allmänhet genom förhandlingar utan genom slagsmål med eller utan vapen. Soldater, som varit ute i krig. Tog sig rätt utan större hänsyn. Våldsbrott var alltså ofta förekommande, omfattande allt från enkla sår, blodvite och till dråp. De enklare skadorna togs sällan upp på tinget, och här har man säkert i de flesta fall gjort upp i godo. Under rusets inflytande och ofta på fester med knektar närvarande skedde det grova våldet. Det var framförallt öl man berusade sig med. Brännvinet började först så smånongom vinna insteg. Straffet för dråp var "döden dö", vare sig det skett med vilja eller våda. Såramål. Sid 212-214. Sunnerbo Dombok 1608 den 13 september: Kom för rätta herr Jören i Anderstad (kyrkoherden) och klageligen gav till känna om den skada och hugg, han och hans hustru hade fått i Ryssby prästagård, och framförde några beskedliga vittne, nämligen Peder Jonsson i Giurarp, Jören Ericksson i Anderstad, Erick Gunnarsson vid Broon, Niels Jörensson i Anderstad, så ock två gamla värdiga kvinnor som hörde hemma i Anderstad by nämliga Ingbritt Gunna, Kierstin Gudmena. Detta finns att läsa om i boken sid 212-214. Dråp. Sid 214-218. Några dråp förekom i Annerstad under de utvalda åren. Den ena olyckliga händelsen skedde 1614, men dråparen flydde och rättegång ägde inte rum förrän 1615. Efter många turer kan man dock förmoda att denna historia slutade så lyckligt som nu en dråphistoria kan avslutas. Den första historien handlar om mandråparen Oluf Ollsson som dödade Cnut i Tijarp med ett slag i huvudet med bössan och hur han fick nåd . Sedan kommer ett utdrag av ytterligare ett dråp, detta med dryckenskaper och soldater från 1616. Det handlar om mandråparen Anders Månson som stack ihjäl Lars Person i Hallarp, se sid 214-218 i boken. Sedlighetsbrott. Sid 218-219. Före reformationen var sedlighetsbrotten i stort sett enbart en kyrklig angelägenhet och även efter 1608 kvarstod kyrkans straff, fastän också den världsliga rätten dömde efter Mose lag. Det blev många sådana gärningar som kom i ljuset, efter det att tingsrätterna måste ta upp dessa mål. I huvudsak gällde det föräktenskapliga förbindelser sk otidigt sängalag, lägersmål och mökränkning samt lönskaläger. "Hor"benämndes enfalt, när ena parten var gift, dubbelt hor när båda var gifta, och hor var belagt med dödsstraff liksom "blodsskam" mellan nära släktingar. Och vid incest, kätteri, fick den förorättade samma straff som mannen,dvs döden dö. Gällde det böter betalade mannen dubbelt mot kvinnan, men om kvinnan var av "oäkta säng" blev böterna lägre för mannen liksom om han gifte sig med kvinnan. Man kunde också dömas till kroppsligt straff, särskilt då man inte hade något att betala med: risslitning eller kåkstrykning. Alla dödsdomar skulle föreläggas konungen eller rådet och så småningom i första hand hovrätterna, när dessa tillkommit. I de allra flesta fall fick den dömde sk leuteration, lindring av straffet. Några exempel finns på sidorna 218-219 i boken. Stölder. Sid 219-224. Bild sid 222. Stöldbrott var inte särskilt vanliga, men de förekom säkert i ännu större utsträckning och gjordes upp i godo. Om det stulna var värt mindre än 1/2 öre fick tjuven böta 6 ört ., sk snattarböter står det redan i Jon Erikssons landlag. Här stod det också, att när det stulnas värde uppgick till 1/2 mark och man kommit tjuven vid gärningen dömdes denne till "gren och galge" m a o hängning. Blev han då inte tagen vid brottet skulle han böta 40 daler. Om tjuven inte hade att böta med, så fick han kroppsstraff: gatlopp, spöslitning, kåkstrykning eller dylikt. I boken på sid 220-224 beskrivs det hur tjuvar kunde gå tillväga och vad som var stöldbegärligt. Edsöresbrott. Sid 224-226. Vi har tidigare bland utdragen kunnat kunnat läsa om att någon dömts enligt Edsöresbalken. Hemfrid, kvinnofrid,kyrkofrid och tingsfrid var lagstadgade. Brott som skedde innanför hemmets tröskel bedömdes som svårare än om det begicks utanför. Om någon knuffades på kyrkogården kunde denne bli dömd från livet som framgår av följande protokoll från 1623: - Samma dag kom för rätten Frände i Hallarp (länsman) i Andersta socken, och klageligen gav till känna att Pär Svensson och Nils Birgsson i Mallmary i Nöttja socken, hade uppå Nöttja kyrkogård dragit honom och velat slagit honom, igenom den orsak att han krävde något rest, som de hade inne hos sig uppå välaktad Gudmun Gudmunssons räkenskap. Läs gärna om knekten Folke Andersson i boken på sid 125-126. Här har presenterats några protokollsutdrag från tingen i Sunnerbo under åren 1603-34. Vi tycker idag att våra myndigheter håller väl reda på oss, men på den tiden det här rör sig om, så var människornas liv och leverna om möjligt ännu mer kartlagt, för allas ögon var riktade på medmänniskorna och deras förehavanden. Minsta avvikelse registrerades, t ex räknade man dagarna från giftermålet till första barnets födelse och många fick stå till svars både i tinget och i den kyrkliga församlingen för "otidigt sängalag". Var man utanför lagen så hjälpte medmänniskorna till att se efter att syndaren sonade sitt brott. Många tycker kanske att det inte är något att ta upp och älta, brott som är begångna för många hundra år sedan, men de tillhör också vår historia och är, om inte roliga i sig, i alla fall lärorika och får oss att se vår historia från annat perspektiv än vi är vana vid. Torp och undantagskontrakt från Annerstad socken. Sid 227-228. Jordbruket och närstående näringar dominerade som försörjningsmöjligheter för människorna i 1800-talets Sverige. Med alltmer växande befolkning skedde en ökad uppodling och de tidigare föga värderade utmarkerna kring byarna blev uppodlade och bebyggda med torp och backstugor. För de "obesuttna" blev torpen en möjlighet till den egna och familjens bärgning. För markägaren kunde det vara en fördel ekonomiskt och arbetskraftsmässigt. Det kändes lockande att studera villkoren lite närmare, eftersom torpen och undan- tagen verkade vara i så olika beskaffenhet, när de beskrevs i Arne Juhlins bok: Torp och småstugor i Annerstad socken. Därför har jag sedan några år samlat torp och undantagskontrakt från Annerstad. Ett par finns redan publicerade i hembygdsföreningens tidigare böcker, men de flesta har jag hämtat ur Sunnerbo härads renoverade inteckningsprotokoll, som förvaras på hovrättsarkivet i Jönköping. Originalprotokollen finns i Vadstena landsarkiv och även där har jag gått igenom en del volymer. Inteckningsprotokoll från åren 1800- 06, 1820-29, 1878-91 har systematiskt genomgåtts och dessutom har ett tiotal slumpvis utvalda årgångar fingranskats. Från åren 1807-09 fonns inga inteckningsprotokoll bevarade. Jag räknar med, att jag på detta sätt har gått igenom 60% av 1800-talets intecknings- protokoll. Jag hade ca 110 torp och ett 60-tal undantagskontrakt. Alla har inte kunnat identifierats, ett fåtal har troligen ej kommit till stånd vilka jag sorterat bort . I föreliggande undersökning har jag sorterat bort dessa och använt mig av 82 torpkontrakt och 59 undantags- kontrakt. Undersökningens Målsättning. Sid 228-230. Det är många frågor jag skulle vilja ha svar på. De flesta Annerstadbor har säkert hört talas om dagsverkena i Skeen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hur var det med dessa ? Var alla torpare skyldiga att utföra dagsverken ? Vad hade man för övriga villkor ? Vad kunde man begära i undantag, när man sålde sin gård ? Det vore intressant att ta reda på de vesäntliga villkoren och utifrån dessa i någon mån systematisera föreliggande kontrakt. Lagstiftning. 10 sept. 1743 kom Konl.Maj:ts resolution, att akatteallmogen utan särskild och ny ränta skulle bibehållas" vid alla ägor och tillägor som till deras skattehemman lytt och legat, det vare sig redan byggda torp och uppodlade lägenheter eller sådana , som hädanefter genom flit och arbete på deras enskilda ägor uppodlas". - Tidigare tillfördes Kronan de nya torp eller mindre gårdar, som kom till på byarnas utmarker. 1789 skedde en författningsändring som tillförsäkrade skattebonden praktiskt taget oinskränkt ägande och dispositionsrätt till sin jord (utom bärande träd). Bla garanterades alla nyodlingar skattefrihet. Den kungliga förordningen av den 13 juni 1800 innehöll bestämmelse att längsta upplåtelsetiden för torp skulle vara 50 år. Dessutom tillförsäkrades torparens större besittningsskydd genom införande i inteckningsprotokollen. Torpen blev alltså registrerade som en inteckning i gården. Kontrakten skulle inregistreras hos häradsrätten inom 6 månader och sedan förnyas vart tionde år. 1827 kom en ny förordning om jordavsöndring samt stadgar om laga skifte, de senare en ersättning för de båda tidigare skiftesförordningarna för storskifte och enskifte av år 1757 och 1807. Genom ytterligare avsöndringsförfattningar 1844,1881 och 1896 blev det möjligt att avskifta torpen. Senare har man genom "ensittarlagen" kunnat lösa in ännu bebodda torp. Samhällets syn på de "obesuttna". I landshövdingens 5-årsberättelser 1822-1855 står inte mycket om de fattigas villkor. 1828 skriver landshövdingen: "Potatis planteras överallt i myckenhet och bidrager ej i ringa mån att underhålla och livnära backstuhjon och mindre bemedlade" - Inte heller i byordningen för Kronobergs län, som utkom 1816, förekommer särskilt mycket om de obesuttna: " Ingen må Inhysehjon eller annat folk, af mindre god frägd på sina ägor intaga och ännu mindre låta derå uppsätta backstugor, innan grannarne gifwit sitt bifall därtill ".- Hwar och en hemmansbrukare ware skyldig, att answara för, att dess torpare, undantagshjon, inhysefolk, husmän och tjenstefolk, noga i ackttaga denna byordning, uti allt hwad hon dem angå kan. 1817 kom en ny förordning om sockenstämma, i vilken endast de, som hade i mantal satt jord, fick delta i besluten. Torpare inkallades vid behov.Förutom att de fattigaste i socknen räknades in i fattighjonens tre klasser, under åren som går så måste torpare med två kor eller mera deltaga i fattigförsörjningen. 1840 den 28 maj står i sockenprotokollet för Annerstad: " Närvarande hemmansägare föredrogo, om man ej borde hämta det myckna inflyttande och antgande av torpare och fattige från andra socknar, hvarvid stadgades att inga torpare och backstuguhjon fick antagas förrän allmän Soccknestämma derom blivit hållen och församlingen yttrat huruvida de kunna ligga församlingen till last eller inte. Torpare måste vanligtvis deltaga, när det gäller gemensamma åtaganden bla vid kyrkobygget 1824-26. Undersökningen. Sid 229. Det kan konstateras vid den första besiktningen att det förekommer lika många varianter som kontrakt. De flesta har skrivits av någon relativt förtrogen med gällande bestämmelser. Den allmänna skrivkunnigheten var minimal innan skolorna kom igång mot mitten av 1800-talet. det förekom långt fram under århundradet att man skrev under kontraktet med sina initialer, bomärke eller m.h.p.p.(med hand på pennan). Torpkontrakten. De var mestadels skriva att gälla på 49 år, men det förekom också ett på 40 år, ett på "evärdelig tid" och de övriga på torparnas och ev också på deras barns livstid. Kontraktet på "evärdelig tid" daterat den 25 mars 1827, passerade häradsrättens nålsöga utan rättelse. Annars var det regel att rätten sköt upp godkännandet, tills ändring skett. 49-års kontrakt blev allt vanligare med åren och i undantagskontrakten gällde livstid. Ibland släppte bonden till virke till stavrar, gärdslefång och vedbrand men lika ofta fick det tagas på torpets mark. En förmån som förekom i 8 fall var sk "frihetsår". En viss hänsyn tog bonden till att torparenskulle sätta igång och bereda mark samt freda den och bygga. Därför fick den nyblivne torparen frihet från dagsverken eller årlig skatt eller bådadera under de första åren och befrielsen kunde vara mellan 2-6 år. Enligt byordningen paragraf 34 fick man inte inhysa obehöriga och att torparen skulle uppföra sig troget, ärligt, skickligt, beskedligt och visa vördnad, hörsamhet och lydnad osv. Undantagen. Sid 230. bild sid 231. också ifall undantagstagarna hade särskilt bostadshus, placerades mestadels på inägorna. Många av undantagstagarna fick nyttja redan befintlig ladugård och andra tillgångar. Hus som byggdes av torparna eller undantagstagarna själva, tillföll arvingarna. Hade jord- ägaren släppt till virke, återgick husen oftast till gårdenutan ersättning efter kontrakttidens slut. I de allra flesta fall fick kreatur som kunde vinterfödas på torpet eller undantaget fritt mulbete på jordägarens utmarker tillsammans med dennes egna djur. Torpkontrakten delades upp i tre grupper förpantningstorp, dagsverkstorp och det tredje och sista som blev allt vanligare mot århundradets slut, omfattade dem som betalade årlig avgift eller "skatt". Däremellan fanns olika kombinationer av dessa villkor. Tablån på nästa sida visar en uppställning av de ingående torpen. Olika typer av torp. Sid 231-234. Bild sid 233. I förpantningskontrakten "köpte" man torpplanen under ett visst antal år, i huvudsak livstid eller 49 år med en engångssumma som sedan skulle återbetalas av gårdsägaren vid kontrakttidens slut. Någon gång skulle ränta beräknas, i ett fall 2% och i ett annat 6%. Dessa innehavare av förpantningstorp hade gentemot jordägaren en fri och oberoende ställning. på detta sätt kringgick man bestämmelserna om jordavsöndrind, eftersom jordägaren oftast inte kunde lösa in torpet efter kontrakttidens slut. Uppodlingen och torparens hus skulle då också värderas och ersättas. På 1820-talet betalades 600 Riksdaler för ett bra torp (Fettjetorp), men det rörde sig mest omkring 66 Riksdaler till det dubbla under de följande årtiondena, något högre eller lägre beroende på även årlig skatt (som egentligen bör kallas avgift) och dagsverken. Torparna var i och för sig fria från skatt på jordenenligt 1789 års författning och det var jordägarna som skulle betala den. De personliga skatterna fick torparna betala. Dagsverkstorp. I dessa kontrakt betalade torparen med sin arbetskraft och han var mer beroende av sin torpupplåtare än den som innehade förpantningstorp. Så länge torparen kunde fullfölja sina skyldigheter, gällde besittningsskyddet. Orkade han inte längre, fick han städsla någon villig som jordägaren godkände. I annat fall fick han lämna sitt torp för en oviss framtid. Dagsverkena var i allmänhet ojämnt fördelade under året. Tyngdpunkten var förlagd till den ljusa årstiden, då torparen hade som mest att göra på sitt eget ställe. Dagsverktorpen var strax under 1/3 av alla torpkontrakten, 25 av 82 stycken. I boken tas upp de olika åtagandena och omfattning sid 232. Torp med årlig avgift . Övervägande antal torp i denna grupp betalade endast årlig "skatt" eller avgift. Beloppen varierade mycket. De som betalade den allra lägsta avgiften eller gjorde det minsta antalet dagsverken hade säkert inte stort mer än en backstuga med ett litet kålland, medan bönderna var medvetna om vad de kunde få ut för ett bra torp. Det sägs, att mellan ett bra torp och ett hemman kunde det vara hårfin skillnad, särskilt för bönder som förutom skatten belastades med undantag. Förteckning över dagsverken och torp i Skeen. Sid 232- 234. Där det tas upp några exempel på hur det kan se ut. Undantagskontrakt. Sid 234-236. Bild sid 235. Det föreligger 59 undantagskontrakt, som antingen tillkommit eller förnyats under perioderna. Kontrakten upprättades då gården såldes eller överlämnades till nästa generation. Alla var skrivna att gälla på undantagarnas livstid och undantagen tillföll gården efter dessas död utom hus, som undantagarna uppfört på egen bekostnad. De gick till arvingarna. Det var regel att de förbehållna livsmedlen minskades och oftast utföll bara hälften vid den ena makens död. Undantagen i jord låg vanligtvis på inägorna. Dessa kontrakt har mestadels dikterats av dem som skulle lämna gården och väl visste vad gården kunde ge och var lämplig åkermark fanns. Man förvånar sig över de stora undantagen som säkert många gånger kunde vara betungande för jordägarna. Undantagstorp. Av de tillgängliga undantagskontrakten innefattade 4 redan etablerade torp, helt jämförbara med övriga torpkontrakt. Ytterligare 5 kontrakt med samma villkor som gällde för torpare finns med i materialet. Det kunde ju hända att några yngre människor måste lämna sin gård och då tog de ut undantag i form av torp vid försäljningen. Dessa undantagstorp fråntogs gården utan erättning och för endast ett par av dem betalades årlig skatt. Försörjningsundantag. Försörjningsundantag har jag benämnt de övriga undantagen, som förutom underhåll av livsmedel också innebar prestationer av gårdsägaren. De flesta av dessa, 29 stycken, hade någon form av eget boende och de övriga 21 hade rum i mangårdsbyggnaden, med tillgång till kök och bakugn. Nästan alla förbehöll sig en bit jord, större eller mindre. Mer än hälften hade krav på säd och potatis, som varierade mellan endast utsäde och 8 tunnor spannmål samt 4 tunnor potatis, ofta 4-6 tunnor av olika slag. Det vanligaste var att man hade 1-2 kor och några får, som skulle få beta på gårdens utmarker, men även 3 kor och 4 får förekom. När de gamlas kor inte mjölkade, så förbehöll sig många 1/4 stop till 1/2 kanna mjölk dagligen. Några uppförde egna ladugårdar men de flesta såg till att de fick del av gårdens utrymmen. När undantagstagarna inte orkade sköta sitt jordstycke eller djuren försäkrade de sig i kontraktet om gårdsägarens hjälp. Så gott som alla ville ha "eldebrand" av ved, oftast huggen och hemkörd eller upptagen torv. Ett par förbehöll sig ett lass "spingeved" dessutom. Alla kontrakt var olika och tenderade att bli alltmer detaljerade mot slutet av seklet. I de två tidiga, från 1801 och 1825 var förbehållen endast åker, äng och kålagård och i det första av dem också "framhus" och nödiga ladugårdshus och i det senare ett stycke skog. i det tredje från 1827 förbehöll man sig åker,äng, kålland, utsäde och dragkreatur och vid ålderdomssvaghet hjälp med bärgningen. Ofta ville undantagstagarna låna kreatur vid jordens beredning eller inbärgning. Frukt, lin, kvarnskjuts, skjuts till kyrkan och "barnslig skötsel och vård" eller " passning vid förefallande behov" var också något som kunde stå med. En man ville ha 10 björkar till träskor. Sammanfattning. Sid 236. Bild sid 237 på Undantagsmannen Johannes Jonasson i Skäckarp Norregård. Där tas det upp de tre olika torpindelningarna förpantningstorp, dagsverkstorp och torp med årlig skatt. Därefter berättar hon om hur undantagshjonen hade det och att nästan alla hamnade på undantag förr. Idag är backstugor, torp och undantag sedan länge borta och det är en utveckling av godo. Nu försvinner gårdar, som i bästa fall blir sommarstugor, ladugårdar förfaller och rasar samman, åkrar planteras med träd eller förbuskas. Nu är utvecklingen inte bättre längre. Här följer ett litet urval kontrakt. Ytterligare ett par har medtagits i annan artikel i denna bok. Några som släktforskar kanske finner sin anfaders eller anmoders namn, en annan kanske äger det gamla torpstället eller har lämningarav det på sin mark och därför har extra glädje av att se kontraktet, men det kan vara av ett visst intresse för var och en av oss att se vilka villkor som gällde för inte så länge sedan. Kontrakt. Sid 238-246. Torpkontrakt från Viggåsa Södregård 1/32 mt; Furudal, torp nr 206. Se vidare i boken sid 238-239. Kontrakt om en äng "Bredemad" under Skeens bruk. Torpet Åsbygget, i torpb.nr.288. Sid 239-240. Torpkontrakt från Hallarp Lintagård: Granelund (Brunafällan),torp nr.172. Sid 240-241. Torpkontrakt från Skogaryd: Örnehall i torpboken nr.217. Sid 241. Undantagskontrakt från Viggåsa Södregård 1/24 mt. Sid 241-242. Undantagskontrakt från Annerstad Byagård (Brånen) Zakris undantag, i torpboken nr.17, i torpboken nr.17. Sid 242-243. Undantagskontrakt från Djurarp 1/6 mt. Undantagsstugan, i torpb. nr.282. Sid 243-244. Bild sid 244. Undantagskontrakt från Tjuvarp Östregård 3/4 mt. Sid 244. Undantagskontrakt från Romborna Lindrothsgård. Lindrothsgårds undantag, i torpboken nr.97. Sid 245-246. Bild sid 245. Källor och Litteratur. Från Annerstad ... och annorstädes. Sid 247. Bild 248. Ett foto på Piksborgs hållplats och ett foto på Stinsättlingen Carl Boberg. HBJ till åminnelse- Berättelser som kom med tåget och blev kvar. av Jan Arvhult. Sid 249. Tillägnas en man som en regnig julimorgon i Halmstad 1963 löste tur och retur till Vislanda och tog sonen med sig ombord på tåg 2831, med avgångstid Kl 05.40. Om man föresatt sig att studera en järnväg och dess historia så måste man emellanåt lämna de dammiga pappersluntarna för att på ort och ställe studera miljön. Få känner igen någon avskuren stålstolpe. Få petar med foten i jordblandat grus och finner en rutten träbit, som en gång var en frisk sliper som burit räler och tåg på sin rygg. Man måste få finna ett övervuxet stenarbete i skogen och få konstatera :- Ja, så var det ja. på så sätt får de gamla handlingarna liv. Gestalter träder fram när man sitter där och blåser damm från pappersom bara ett fåtal läser. Man måste också prata med de som var med, körde tågen,skötte stationerna och resenärerna. Stående på banvallenfår man för sig att Bolmabanan är i högsta grad levande, ty så många minnen finns kvar. Förutom plank, sparrar, brädor, stolpar,läkt och pit-props, torv, kycklinglådor har livsöden transporterats, onda och goda förväntningar. Man har åkt till och från något eller någon. Många har bara kommit för att titta på tåget och drömt sig bort i tid och rum. Carl Boberg, stinsson. Sid 249-251. I Vasastan i Stockholm bodde i mitten på sextiotalet den då 76-åriga kontrollören Carl Boberg. Han var son till Gustav Boberg som var stationsföreståndare i Ryaberg (tid.Skallinge) från banans öppnande till ca 1915.Han berättade gärna historier om HBJ, vid vars rot hans bo var fästat. Dessa historier kretsar ofta kring konduktören Himmelman. Han gjorde ungefär som han ville, spottade ej i glaset osv, Andra källor talar om en varmhjärtad och godsint man . Carl berättade att vid varje bromsvev satt en man och bromsade på order av tåg- visslan och att han fick börja vara med redan som 15-åring på sådana turer och tjänade därmed 1.50:- per dag. Destillerat bagage. Sid 251-253. Bild sid 251. En dag 1908 klev ombord en herre i Ljungby som skulle resa mot Halmstad. Vid biljettvisiteringen noterade Himmelman att resenären hade en stor spritflaska med sig. Sådana tilltag tolererades inte såvida Himmelman inte fick provsmaka, dock hade han sin egen gömd innanför västen. Så han krävde högljutt och med skärpa i rösten ett smakprov men nekades och hotade med att slänga av resenären. -Jag skjuter dig, skrek Himmelman. Det struntade resenären i . Tåget stannade i Åsen. Då kom Himmelman farande som ett skott med ett metallföremåt i handen framför sig.- Din stund är kommen ropar han och resenären slängde sig av tåget och sprang allt vad han var vär mot godsmagasinet. Väl frame kröp han under magasinet. Något skott kunde inte avlossas då det inte gick att skjuta med biljett- stången. -Ligg inte där och darra, det är snart avgångstid. Konduktören hjälpte mannen upp och de gick sida vid sida till tåget. En gång fick Himmelman smaka men då var spriten 96% och det blev visst lite väl bra för konduktören, då han väste fram -Vaaatteeen, efteråt. Det finns fler historier att läsa om honom på sid 252 0ch 253 i boken. Onödig Växling. Sid 253-255. Bild sid 254. I Lidhult fanns en stins Broman, som kunde betraktas som ett original på sitt vis. Så när ett godståg närmar sig stationen med halmbalar närmast loket vilka borde omplaceras för att slippa brandfara stramar stinsen upp sig och ryter- Ingen onödig växling på Lidhults station! Man hängde på vagnarna som skulle med, fick avgång och tuffade snällt vidare mot nästa station för att där utröna möjligheterna att tillåta onödig växling. Under 1890-talet fanns det i Piksborg en folkilsken stins som låg i ständig fejd med trafikanter och ortsbor. En kväll rann sinnet över och några resande blev kort sagt urförb...de på stinsen som blev nedburen och doppad i sjön och frågade om han hade planer att ändra sig. Då endast svordomar och sprattel gavs till svar, doppade man ner honom i vattnet några gånger till och svängde honom fram och tillbaka tills botgöringslöftet kom. Kort därefter sökte och erhöll han befattning som stationsföreståndare på Holmby station på Kävlinge-Sjöbo järnväg. Ett getingbo till ? Sid 255-257. Bild sid 256. Lite längre bort, vid Öjarp, låg-och ligger ännu- banvaktsstugan no 13 och här fanns banvakten Aron Eliasson-kallad "trettan"- fram till 1928, då vaktstugan indrogs vid en förlängning av banvakternas sträckor, en av många Wetterska rationaliseringsåtgärder. Nåväl Aron flyttade till en bättre bostad, dvs Piksborgs stationshus. Stationen degradesades till håll och lastplats. Även tolvan drogs in och såldes. Bv 13 Öjarp ställdes till Oscar Wetters disposition som nu fick ett sommarresidens och 1939 friköpte han den av bolaget. Här stod Oscar och stekte fläsk och kom någon järnvägens befattningshavare förbi kunde han bli inbjuden på en smakbit. En gång ombads Aron att komma in i stugan och avlägsna ett getingbo men det krävs ju noggrann planering. Så Oscar frågade om det skulle smaka bra med en sup eller två? - Jotack, det skulle smaka bra. Så utförde Aron sitt verk och Oscar tackade. Då sneglade Aron runt och frågade om det inte finns ett getingbo till ? Banvaktstugan är än idag i den Wetterska familjens ägo. En lokbesättning från KVBJ hade mött Aron i Bolmen då han var alldeles sönderriven och blodig i ansiktet. Man frågade honom hur det gått till och han svarade: - Jag är med i väjsamfälligheten å har gått väjsyn. Hårding rationaliserar. Sid 257-259. Bild sid 258. Till Öjarp brukade Oscar Wetter åka extra rälsbusståg i november månad tillsammans med direktör Åke Nerell och maskiningenjör Östlund från Roslagsbanan för att ta iskalla dopp i sjön Bolmen. Dessa extratåg fördes av den man som körde både första och sista rälsbussen på Bolmabanan, Olle Carlsson, en fin man som har mycket att berätta. Det lyste till långt in på natten på HBJJ stationens övervåning där Oscar Wetter bodde, Beroend på att han arbetade sent på nätterna med HBJ angelägenheter ; på dagtid handlade det om Halmstad-Nässjö Järnväg där han var VD. Han lär ha sagt att han hade HNJ som yrke och HBJ som hobby. Samtliga pressklipp titulerar honom " Den store järnvägsläkaren", enligt Bygget-stinsen Bengt-Arne Bengtsson var han en hårding. Förutom personalindragningar innefattade rationaliseringen ombyggnad av ångloken för enmansdrift och förenkling av driften vid trafikplatserna samt så småningom övergång till rälsbussdrift. Detta innebar att världens första lätta rälsbuss på boggier såg dagens ljus 1937, vilket alltså skedde på Bolmabanan, väl att märka. Han som stod för allt detta hette Oscar Wetter. Dessvärre medförde hans intåg i bolaget hårda bud för personalen. Mer finns att läsa i boken på sid 257-259. Chefen, Johansson, bössan och Harry Martinsson. Sid 259. En som ogillade och stack upp mot Wetter var lokföraren Carl Johansson. Storvuxen och stark hade han respekt med sig. Av skäl som vi inte ska gå in på förvandlades han till " Kalle Otherdahl" när hans tåg närmade sig Bolmen. Han höll sig med en speciell drill på visslan som förutom utgörande budskapet " Tåg kommer" förflyttade en kaffepanna till en spis på orten. Han samlade mineral och kunde stoppa tåg för att hoppa ned och knacka ur en stenflisa han haft ett gott öga till. Han samlade vapen och hade jaktmark vid Bolmen och hade där god hand med villebråd av olika slag. Wetter hade också jaktmark vid Bolmen. En dag var de båda rejält sura på varann vid lokstallet i Halmstad. -Är det så att jag möter chefen i skogen och har bössan med mig så vet man aldrig ... -VA? HOTAR JOHANSSON ? - Nejdå. visst inte, jag säger bara att man aldrig kan veta vad som händer om jag möter chefen och har bössan med mig. På det temat fortsatte dialogen tills båda tröttnade. Sist på sidan kommer en liten dikt av Harry Martinsson. Sid 259 i boken. Åter till Bolmen . Sid 260. Till Bolmen kom för länge sedan en nittonårig flicka som skulle tillträda en tjänst som småskollärarinna. Hon berättade sedermera om en stins i Bolmen som mer än gärna tog sig ett glas, eller flera. En morgon när tåget var på väg in mådde han alltför dåligt och löste problemet mellan skåpet och kakelugnen och hoppades att inte kontrollören skulle märka något. Så han gick ut och tog emot tåget och kontrollören hade sin hund med sig som hoppade ut och hittade en ur hundens synvinkel en gastronomisk högtidsstund. - Nä men se på honnaf-n, står han inte och spyr härinne, ropade stinsen. Kontrollören blev snopen:- Det har då aldrig hänt förr att han inte tålt att åka tåg. Här har du två kronor till städerskan för hon gör rent efter honom. Lille Olle bodde nära Bolmens station. Han vaknade en morgon och märkte att han var ensam hemma. Han hörde tågets ankomstsignal utifrån mossen, rusade byxlös ner till stationen i den alltför korta skjortan och ställde sig tätt intill stinsen som blev mycket generad. -GÅ HEM MED DEJ POJKAF-N, röt han. -Nääe, Olle titta tåget, snörvlade Olle och tog stinsens hand precis som tåget rullade in på stationen med fönstren fyllda av breda leenden. En gång 1910 hade ett tåg anlänt till Bolmen. Där skulle lok och personal bytas ut för den vidare färden mot Vislanda . HBJ-personalen hade lämnat tåget och KVBJ-personalen hade tagit hand om ruljansen och den nya konduktören vände sig mot sin HBJ-Kollega och frågar varför de inte tagit med sig biljettlådan eller om de möjligen hade tänkt sig att sända den till Vislanda som något slags gods. Det var ju oerhört genant för HBJ-personalen. När KVBJ-konduktören överlämnade biljettlådan tog HBJ-konduktören emot den och slängde den rakt i ansiktet på packmästaren Nilsson(HBJ). - Jag ska lära Nilsson att glömma biljettlådan i tågen, röt han. Stor blodvite uppstod men näsbenet höll faktiskt. Så har vi berättelsen om stinsen Lengqvist som låg och plaskade i sjön Bolmen, den 10 juli 1909 tillsammans med sin underhuggare medan telegrafen tickade i en och en halv timme . Det meddelande som skulle över till KVBJ gällde den svåra olyckan nära Fröböke kvarn, som just inträffat. Såklart kom en ilsken fråga från trafikchefen Albeck i Karlshamn men Lengqvist behöll sitt lugn och svaret blev- Visserligen, Amen. Så det blev slutresonerat om det. Den olycksaliga dagen. Sid 261-263. Bild sid 261. Den olycksaliga dagen-en lördag-den 10 juli 1909 skulle aldrig glömmas av någon med anknytning till HBJ. Den började ganska bra. Vädret var fint och lokföraren Alfred Bengtsson och eldaren Johan Himmelman- son till tidigare nämnd konduktör, som ockå han tjänst- gjorde på samma tåg - fanns på lok nr 5 Halland. I kroken hängde det blandade tåget nr 2. Detta innehöll från loket räknat 10 st öppna boggievagnar från atlas verkstäder. Hastigheten var 30 km/t där man rullade fram till vänster om fylleån vid Röskebo. När loket gick in i en kurva, där starkt begränsad sikt rådde upptäckte Alfred att ballastgruset var försvunnet på vänster sida och spåret hängde som en hängmatta fritt i luften. Han reagerade blixtsnabbt och gav stoppsignaler till bromsarna och gav maskinen motånga genom att kasta om slidrörelsen för backgång. Men det var försent ; loket gick ut på det hängande spåret och mitt i svackan uppstod ett rälsbrott i kurvans innersträng och reländen tog i lokets mellanaxel. Detta och det faktum att maskinen arbetade baklänges samt påskjutande vagnar gjorde att loket svängde helt om, gick av banvallen på höger sida och välte. Alfred stannade vid sina spakar under hela förloppet, men Johan hade befunnit sig i lokets dörröppning eller fotsteget, troligen på order från föraren att hoppa. Han kom på så sätt under loket när det välte. Han klämdes dubbelvikt bakåt och omkom omedelbart. Alfred Bengtsson kom undan med några mindre blessyrer och lokets skador blev begränsade sett mot olyckans dignitet. Orsaken var att ett lokalt avgränsat skyfall pågått under en och en halv timme. Mer finns att läsa i boken på sid 262 och 263. Joel sprang över vinden. Sid 263-264. I Halmstad i det sk lokförarhuset- ett hus ägt av lokförare-satt lille Joel Almryd, son till lokförmannen vid HBJ, August Almryd, uppe i lägenheten, när lokputsaren Isak Nilsson kom rusande och gråtande berättade vad som hänt i Röskebo. Joel, nio år kommenderades springa och beordra lokföraren August Holmberg i samma hus att göra sig klar att köra extratåg. Joel sprang så fort han kunde över vinden. Han berättar att han aldrig sprungit så fort och i skrivande stund var han 94 år. Loket nr 4 "Lärkan" eldades på å det snaraste och försågs med bärgningsredskap och avgick med lokföraren Holmberg vid spakarna som hjälptåg mot olycksplatsen kl.16.30. Under natten till söndagen undanskaffades allt utom loket, som låg kvar. Loket kom till Halmstad tisdag kväll kl 11. Det gjordes en utrdning men skyfallet var orsaken. Johan Himmelman fördes hem till Halmstadi en granrisklädd vagn och högtidsklädda kamrater bar in honom på ett sofflock de fått låna hos en granne. Lilla Margit 20 månader brukade plocka blommor till sin far när han kom hem, denna dagen gick hon bort sig och efter detta lämnade hon inte sin mor utan levde vid sin mors sida till hennes bortgång 1969 vid 85 års ålder. Nästföljande söndag vigdes det förut bisatta stoftet efter Johan Himmelman till sista vilan under mycket högtidliga former. Tre avdelningsfanor fördes, Svenska järnvägsmännens musikkår spelade och Halmstad sångarförbund sjöng, arbetskamrater och bolagsstyrelsen deltog i en stor procession. Här återfanns trafikchefen och lokföraren på olyckståget, Alfred Bengtsson. En verkstadsarbetare Strid läste poesi och alla HBJ- stationer flaggade på halv stång denna dag. Ett år efter olyckan ,den 10 juli 1910 reste arbetskamraterna en minnessten på olycksplatsen. Den varmt troende Alfred Bengtsson syntes ofta vid Johans grav. Fru Himmelman erhöll en livränta på 272 kr per år efter ett visst motstånd och juristhjälp så länge hon inte gifte om sig, vilket hon aldrig gjorde. Dottern Margit erhöll samma belopp tills hon blev 18 år. Hon fick sin pappas emblem och tränsar som han skulle haft i en ny uniformsmössa som aldrig blev anskaffad. Funderande dansk och regalier. Sid 265-267. Bild sid 265, 267. Under en gran intill en grusväg nära Fröböke kvarn och Fylleån halvligger en sten som är något mossbevuxen. En dansk turist med stövlar och haspelspö hukar intill stenen och stavar sig mödosamt genom texten. "Genom jernvägsolyckan d 9/7 1909 dödades här lokeld. J.B.Himmelman. Stenen rest av kamraterna". Järnbane... muttrar dansken och ser om sig lite brydd, han tar sig upp på grusvallen och ser lite längre bort en liten bergskärning, hans ansikte lyser upp- Jäh...en ödelagd järnbane...jäh... . Han tar sina fiskegrejor och tar ut stegen längs den gamla och för honom nyupptäckta banvallen. Under denna porlar ännu vattnet i den gamla stentrumman, som blev otillräcklig en lördageftermiddag 1909. Någon bemödar sig att med en viss regelbundenhet fylla i den svårlästa reliefen med svart färg. Någon bryr sig. Bryr sig om en ung barnafaders öde en dag 1909. En möjligen försumbar incident i det långa perspektivet men ett gigantiskt våldförande på de drabbades vardag. Någon bryr sig om att påminna om en tid med andra krav, förtjänster och livsvillkor. Om en tid då HBJ var vardagslit och transportresurs istället för tankestimulerande utflyktsmål. Om Annerstads skytteförening. Sid 269-273. Bild sid 268, 271,272. I början på seklet 1900 och kanske redan i slutet av 1890-talet fanns i Annerstad en skytteförening. Skjutbanan blev anlagd på Skeens utmark några hundra meter söder om Åtorpet vid Hulebäck. På den tiden sköt man med remingtongevär mot en stentavla. En mindre skjutbana anlades 1908-10 i Östraby och man brukade övningsskjuta på söndagseftermiddagarna. Intresset gick i vågor men ökade på 1940-talet. Uppgifterna kommer från förre bankdirektören i Tranås Karl Annerfeldts minnesanteckningar och också genom intervju 1978 med Gunnar Alm i Skeen. Justus Carlsson var den som startade föreningen tillsammans med Otto Enok Svensson, ordförande blev Gustaf Svahn . Förvaringsutrymmen hade man i Sixten Sjöbergs cykelverkstad och i Sture Johanssons källare, man hade en vandringspokal för den som uppnått högsta poäng under tre år som tillföll Fingal Johansson , mer om detta står i boken på sid 272. Ordförande: Gustav Svahn 1945, John Svensson 1947,Herman Ljungberg och två år senare Alf Svensson och 1953 Allan Johansson mer om styrelsen finns i boken på sid 273. Några intressanta föremål och bonader. Sid 275-281. Bild sid 274, 277,279,281-288. Den första adventssöndagen 1991 serverade hembygdsföreningen kyrkkaffe i den flyttade Kanarpsstugan för första gången. Då fick föreningen som gåva en vackert målad och väl bibehållen svepask från 1767 av givaren Dagmar Rosenqvist, tidigare hade hon skänkt dopdräkt sk "kristningapåse"som tillika med sjalar och andra tyger alltid förvarats i den gamla asken som ärvts på mor och mormors sida. Dagmarsmormor Johanna Maria Svensdotter var barnbarnsbarn till Katarina Lemchen som var gift med pappersmakargesällen Erik Sandberg. Ett vackert halslås från slutet av 1700-talet har bevarats och tillhör en brorsdotter till Dagmar. det finns även ett halslås bevarat i den södra gården i Djurarp. Konstnären Hjalmar Andersén "lånade" originalbonader för att måla av dem, det han inte fick försvann ändå. Arne Juhlin köpte Nils Rosenqvists fjärdingmannamössa som hittades i en antikbod i Köpenhamn och skänkte den till hembygdsföreningen.En spegel har skänkts till ålderdomshemmet Björkliden av brodern Edvin som köpte den vid Auktionen av syskonen Rosenqvists lösöre.Edvin och Dagmar Rosenkvists farmor Anna Johanna Nilsdotter tillhörde en bonadsmålarfamilj och flera av deras verk har hembygdsföreningen i Annerstad i sin ägo. Se i boken sid 274,277,279, 281-288. Lanthandel i Annerstad socken under 150 år. Sid 289-290. De unga idag vet inte hur det kändes att komma in i en handelsbod med alla dofter av allt som var därinne och slog emot en redan vid dörren. Det var inte mycket brådska och stress förr och för många var handelsboden en mötesplats där man bytte ord med varandra och skvallret frodades och fördes vidare. Gästgiverierna långt tillbaka var skyldiga att tillhandahålla resande med förnödenheter och det låg nära till hands att en viss försäljning skedde även till närboende. Under självhushållningens tid omsattes ytterst få "köpevaror". Man tillverkade själv och bytte tjänster och varor vid behov. Om bonden ville sälja något i staden fick han ända till 1810 betala tull vid stadsporten och kunde givetvis själv köpa där eller handla på marknader. 1864 års näringsfrihetsförordning lämnade handeln fri, men redan tidigare hade man luckrat upp bestämmelserna. Så småningom kom pengar som betalningsmedel alltmer in i bilden. Vid 1900-talet köpte man mycket ofta på kredit och betalade en gång i månaden och hade en liggare i handelsboden. Fram till mitten av 1900- talet kunde man lämna in varor och för "tillgodot" handla livsmedel och annat. Handeln i Skeen.290-298. Bild 291, 292, 293,295-298. Sven Nilsson Schenström stod redan vid sekelskiftet 1800 i husförhörslängden under Skeen Brogård som handelsman så det är troligt att han utöver gästgiveriet hade en viss handel. Svärsonen Samuel Mattsson övertog 1810 gästgiveri och handel och som bedrevs fram till 1847, då hns svärson JP Andersson tog vid. Samuel Mattsson öppnade 1842 den första handelsboden i Annerstad socken och sägs vara den första lanthandeln i Småland. 1843 byggde ryttmästare H. Hammarberg då ägare till pappersbruket i Skeen med flera gårdar ett nytt gästgiveri på Skeen Liagårds ägor och sålde från 1947 olika varor till arbetarna som sänkte sjön Bolmen. Brogårds gästgiveri lades ner 1851 däremot levde handeln i Brogård vidare medan den upphörde i Liagård, dock inte handeln med brännvin. Carl Isak kom och övertog J P Anderssons lanthandel 1880 och satte upp en filial i Skogaryd. 1890 sålde J P Andersson och hans dotter Skeen Brogård till Fritjof Sandberg som i sin tur sålde till tyske godsherren Lantzius. Mer om detta finns att läsa i boken på sid 291-298. Lanthandeln i Byholma. Sid 298-310. Bild sid 299-303, 306-308, orlovssedel sid 304 och 305. Den första handelsboden i Byholma var inrymd på torpet Stora Björkelund.Här öppnades på 1880-talet en lanthandel av Peter Johansson från Vrå och hans hustru Emma. Mannen var vid den tiden ägare till huset. Hans broder Frans Johansson gift med Anna Maria Juhlin började handel här 1892. Fyra år senare försattes Frans Johansson i konkurs och hustrun övertog lanthandeln under firma Anna Johansson. Hon överlät verksamheten till Johannes Johansson från Byholmagården. Han startade sin rörelse den 30 April 1900 men innan denne riktigt kommit igång brann det gamla trähuset med affären ner annandag pingst 1900. Det var sedan det nuvarande tegelhuset kom till och där drev Johannes sin lanthandel under många år, samtidigt som han hade ett litet jordbruk. Den 1 Oktober överläts rörelsen till John Alm vilken fick problem och reste till Amerika. Margit Andersson övertog lanthandeln 1920 och skötte lanthandeln tillsammans med systern Zara , Edla och Selma. Margit Andersson lät även bygga ett mejeri 1929 som upphörde 1944 efter en brand. Lanthandeln utarrenderades till Rut Jonsson från Åsen den 1Juli 1975 .1978 kome en familj Öqvist, som övertog affären . De satte nästan omedelbart igång med att bygga nytt och efter ett halvt år i den nya butiken i källaren i deras bostadshus gick det inte längre och affären upphörde 1980. Janne Löhr flyttade till Skogaryd och byggde ett hus 1890 där han drev sin rörelse från 1894 men avled den 20 Februari 1900 , då tog hans fästmö Lydia Danielsson och hennes systerson Sigurd Svensson över verksamheten, från 1902 drev Sigurd Svensson den själv under namn Janne Löhrs eftr.Sigurd Svensson som drev affären fram till år 1941. Därefter kom Hjalmar Karlsson, Evald Gustavsson, Bror Nilsson, i slutet av 60-talet arrenderade Sven Karlsson och därefter Valter Karlsson verksamheten. Sedan skötte Bror Nilssons dotter Birgit affären under några år tillsammans med föräldrarna in på 70-talet och därefter upphörde lanthandeln. Mer finns att läsa i boken på sid 308-310. Handel vid Piksborg. Sid 310. Bild sid 310. På Piksborg fanns också en liten handelsbod, som började 1905. Den hade redan varit igång ett tag, när Johan Nilsson övertog verksamheten 1906. han hade köptdet stora huset Sjölunden intill och affären skötte han och hustrun Hilda. Johan var förman för lastarna på stationen, men då han blev sjuk fick makarna upphöra med den lilla affärsverksamheten 1912 och de flyttade sedan till Södratorp. Småbrukarföreningen byggde magasin vid stationen 1912 och sålde framför allt handelsgödsel och kalk, ofta direkt från vagnarna. Lanthandel vid Bolmarö. Sid 311-313. Bild sid 311,312. Janne Löhrs varukungörelse från Byholma sid 313-314. Bröderna Anderssons lanthandel i Bolmarö var den yngsta av de gamla handelsbodarna och den kom till först på 1930-talet. Det var Gustaf Larsson, som i samband med försäljning av sin gård, Tjuvarp Östregård, behäll föräldrarnas undantagshus och 15 hektar mark ner mot sjön. 1932 uppförde han en affärsbyggnad intill vägen och öppnade en diversehandel. De var han själv och dottern Gunhild som skötte affären. !939 blev Gustav larsson svårt sjuk och dottern drev företaget vidare en tid även efter faderns död. Hon hade ibland hjälp av en släkting, Ellis från Grimshult. Men det blev för mycket ansvar och tungarbetat så hon arrenderade ut rörelsen på 5 år till Göte och Bror Andersson från Ljungby som startade 1941 på hösten. 1946 köpte Göte och Bror fastigheten och lanthandeln. Efter något år lämnad dock Bror rörelsen då han fick anställning på Lagavallen som vaktmästare. Göte blev sjuk i ett par omgångar 1980 och drog ner på öppettiderna då hade han redan avvecklat matvarorna. Dock såldes förfriskningar. Affären var sedan länge helt stängd och Göte hade bosatt sig i Ljungby, när han sålde sin fastighet till Eva Lovén 1989. För inte så länge sedan. En liten bildserie om "far-don". Sid 315-319 Namn på personerna är: Alfred Petersson, Strömså, f.d. Viggåsa på cykel. Cirka år 1932. Körkarl smeden Anders Johansson , Piksborg station, Hem.äg. Carl Johansson med sonen Ejnar , Arrendator Ferdinand Larsson " ärjer" upp potatis,Reinhold Johansson i Kråkshult kör virke med oxar genom Skogaryd, Nils Johansson i Byholma socknens förste bilägare, Harry Lavesson kör massaved i Skeen, Evert andersson och Clas Norrman kör timmer med traktor och häst. Från svartkonst till snus. Sid 320-325. Bild sid 320, 323, 324. Går man tillbaka till sekelskiftet och fram till 1930-talet, fraån vilken tid mina sagesmän och kvinnor kunnat berätta, så tycks man ha haft väldigt dåliga tänder. De unga kunde i värsta fall vara i behov av löständer vid eller snart efter konfirmationen. De som i mitten av 1800- talet utgav sig för att vara tandläkare hade kanske gått på läkarutbildning och hoppat av eller utbildat sig utomlands. Tand uttagning gjordes på dn tiden också av läkare. En tandläkare von Ameringen annonserade 1855 om fyra slags vatten att skölja munnen med mot tand- värk och tandköttssjukdomar och dessa undermedel var nog inte alltid så ofarliga. När det sedan i början av 1900-talet fanns några tandläkare i Ljungby och Växjö var bristen på kontanter oöverstigligt hinder för de fattiga , vilka var de flesta. Då användes istället snus eller en tuss med brännvin. Till ooch med en pärla dynamit kunde man i sin förtvivlan stoppa i tanden. En berättelse på sid 322 i boken tar upp en man som heter Nisse Freij som läste bort tandvärk. Julia Norlander använde sig av en hannoversk "fluga"som hon tyckte hjälpte. Även Kreosot som man penslade tanden med för att döda nerven användes och så även iglar. Rosenqvist i Skäckarp, Leander Andersson i Byholma och Johan Petersson i Öjarp hjälpte till med utdragningar av tänder. På 1920-talet tog man sig till Ljungby och tandläkarna Vikblad, Törnqvist och Arvid Svensson om man hade råd . Fårtorpa krig. Sid 326. Ur en intervju med Frans Larsson, Romborna 1955. Upptagningen skedde på tråd och överfördes till band 1976. Här Berättade Frans om (Kriget 1870-71 mellan Frankrike och Tyskland som just brytit ut ). Han berättar att man läste krigsnyheterna i Smålandspostens vecko- blad om kvällarna hos Johan Petersson i Fårtorp, det var rätt så blodigt och intressant att läsa om. Men under en natt drömde en liten pojke att kriget kommit dit och blev förskräckt och hoppade ut genom fönstret och sprang till grannen som hämtade sin pengapung och gömde den i torvet i en lada.Man drog ihop mycket folk för att försvara sig men när de kom till gården där kriget skulle brytit ut var det helt lugnt och stilla, där var inga fiender utan man hittade bara "drömmaren", modern och de övriga barnen där. Idas historia, En emigrants berättelse. Sid 327-332. Bild sid 329,331. Berättelsen handlar om Phyllis Frieberg som sökte information om sina släktingar, så hon var på besök hos sin fars släktingar i Eskilstuna, hyrde en bil och kom till Annerstad, hennes mormor Ida var född på Jonsberg i Bökhult 1871 och hade fem systrar, Agneta (Natty), Johanna,Maria,Anna och Kristina och hon själv var yngst. Idas mor hette Svenborg Johansdotter och var född 1831 i Snöstorp och fadern Johan Peter Jonasson , född 1830 i Torpa. 1861 kom familjen till Annerstad och flyttade runt i 4 år innan de slog sig till ro på Jonsberg. Hon gick i skolan i Annerstad och hennes stora systrar flyttade till Halmstad och arbetade i en textilfabrik. Natt som var äldst kom sedan till Köpenhamn,gifte sig och emigrerade till Chikago,USA. Hon fick 14 barn. 1885 konfirmerades Ida och prästen var Rydeman. 1888 åkte Ida med sin syster Anna till England där de vaccinerade sig och fortsatte därefter till Pensylvania där hennes syster Johanna mötte upp dem med sin man Charlie. De bodde i Jamestown och arbetade i en textilfabrik och på ett pensionat och när de båda flickorna varit där ett år skickade de efter mor, far och syster Kristina och hyrde ett rum på Barret aveny 115. Sedan träffade Ida Adolf Larsson som hon gifte sig med och fick fyra barn, dagny f.1896, David 1898, Thurman 1902 och Phillip 1905. Idas far dog 1901 och modern Svenborg 1908. Redan 1910 dog maken Adolf och Ida blev ensamoch förtjänade sitt uppehälle genom att tvätta åt välbärgade familjer,1920 gifte Ida om sig med Axel Wicklund och 1936 blev hon änka igen. Sedan levde hon ensam tills hon var 80 år, då flyttade hon till Phyllis Friebergs föräldrar, dottern Dagny och mågen Carl Gustavsson i Arlington, Virginia. Alla tre flyttade sedan till Florida 1959, men tyvärr dog Carl ganska snart , Ida bodde kvar hos dottern till sin död 1971. Hon levde till en månad före sin 100-årsdag.Hon var en fysiskt och psykiskt stark person med en positiv livssyn och levnadsglädje. Hon var också reslig och såg bra ut och var mån om sitt utséende med viljestyrka och humor som säkert hjälpte henne i svåra situationer. Flottning på Bolmen och Bolmån. Sid 333-335. Bild sid 333 och 334. Under 1700-talets första hälft inträffade flera händelser som kan ha påverkat skogshushållningen i Sverige. Efter de första årtiondenas krig fanns inte så mycket kvar av svenska flottan; den måste återuppbyggas. Freden med Ryssland 1721 medförde att handelsflottan behövde expandera. Samtidigt utvecklades sågverken; allt fler forsar och vattenfall blev drivkraft åt små, förhållandevis klumpiga och långsamt arbetande ramsågar. Frakterna sköttes med häst och vagn längs breddade gångstigar där hjulparen sjönk ner vid regn och blev mycket tungdragna. Att forsla större mängder blev tidsödande. Sensommaren 1746 ritade Nils Gyllenstierna en synnerligen detaljrik karta, sammanlagt beskrevs 35 forsar och fall i Lagan, sex i Bolmån,en i Unneån och fyra i Toftaån, vilken även angav lämpliga flottningsvägar. Kartorna finns samlade i en kartbok som förvaras i Krigsarkivet i Stockholm. Kartornas upphovsman,deras nuvarande hemvist och möjligheten att från Laholm nå vilken plats som helst utmed kusten får mig att gissa att det tilltänkta syftet med flottningen var militärt. Längs Bolmens västra strand växte stora mängder ek som var mycket värdefullt för skeppsbyggeri, vilken var sedan Gustav Vasas tid Kronans egendom; fällde man ekar på egen mark fick man böta. Det finns berättelser om flottning längs Bolmån-Lagan redan innan den första ångbåten kom till Bolmen, 1878. Allmän flottled. Sid 336-338. 1891 begärde Malmö trämasse AB att allmän flottled skulle inrättas i Bolmen och viss del av Lagan, från sjön Vidöstern till Strömsnäsbruk. Dessutom ingick Skålån från sjön flåren till åns utlopp i Lagan. 1885 hade sträckan från Vidöstern till Replösa Ågård, strax norr om Ljungby köping, utlysts som flottled, då det vid Ågård uppförts ett större sågverk. 1892 förrättades syn och undersökning längs Bolmån samt Lagan från Ljungby till Strömsnäsbruk. Beslutet om flottled togs men överklagades av strandägare. I april 1894 fastställde kammar- kollegium dock beslutet. Malmö Trämasse AB ägde pappersmassefabriken i Delary och Strömsnäsbruks AB som bildades 1896 och inledde produktionen 1898 och uppgick så småningom i Södra skogsägarna. 1902 utsträcktes flottleden från Strömsnäsbruk söderut till Timsfors där ett pappersbruk anlagts. Allmän flottning innebar att ett vattendrag förberetts för transport av rundvirke genom flottning. Upprensningar har gjorts, samlingsdammar i ordningställts och flottrännor byggts förbi kraftverk, kvarnar och sågverk. I mitten av 1920-talet var de allmänna flottlederna 30 000 kilometer. Mellan 120-140 miljoner stockar, med massa av 13-14 miljoner kubikmeter fast mått, flottades årligen.Den svenska flottningen var mycket omfattande och har haft stor betydelse för trä och pappersindustrin. 1955 blev sista året för den stora flottningseran. Johan Josefsson berättar om hur han som barn hjälpte till med flottning längs Dannäskanalen, de unga som hjälpte till med flottningen gick i skolan varannan dag och flottade varannan. berättar Johan vintern 1994. Sjön Bolmen blev inte flottled förrän på 1930-talet. Innan ångbåtarna kom till Bolmen användes ett sk vandringsspel. Mer om detta står i boken sid 337. Ångbåtarna kunde antingen bogsera virkesflottar eller forsla virket i pråmar. Det senare förekom vid vissa transporter till Bolmens sågverk.Ångbåten i Bolmen fick namnet Delary, efter pappersmassaindustrin. Den byggdes som passagerarbåt 1886 i Degerfors.Vid slutet av första världskriget inköptes stålbåten av Strömsnäsbruks AB, byggdes om till ångbogserare och fick hemmahamn vid Sundet, i Bolmens södra del. Till Sundtorpet flyttade då också Seander Johansson, född i Öjarp. Han blev Delarys befälhavare under dess flottningstid. Seanders son Allan blev så småningom medhjälpare och efterträdde senare sin far som båtens skeppare, något han fortfarande var år 1966. Då sista flotten drogs över Bolmen, från Välö till Bolmens sågverk. Flottare vi minns. Sid 338-341. Bild sid 338,340. Under årens lopp har jag talat med många människor, som i något sammanhang arbetat med flottningen på Bolmen och Bolmån. Några som lämnat längre berättelser skall presenteras. Ingemar Karlsson, född i Marsjö 1894 berättade 1978 om sitt flottarlivsom varade i tre år under första världskriget. han berättar om de brötar som kunde uppstå och att det slutliga hjälpmedlet kunde vara dynamit om de inte kunde reda ut röran med sina hakar. det fanns ett litet fall vid Hulugård. Han deltog också i flottningen i Torpaån, från Stackarps bro till sammanflödet med Bolmån. Det kunde bli flera hundra kubikmeter virke ibland. I Torpa ån packade sig virket då det var dålig ström eller för att vattnet från Bolmån tryckte på. Vid Kösens utlopp samlades stockarna och bands samman. Till Kösens utlopp spelades timret och det upplevde han som drygt. Flottarbasen kommer Ingemar ihåg som en humoristisk och trevlig man. Sigbon Ek, född 1918 i Hallarp deltog i flottningen första gången 1935 och tog emot stock i Kafiosjöns utlopp dit Seander med Delary drog dem. Sigbon samlade också stock i Kafiosjön vid Hallarp och Murån. Erik Lindblad, Hjalmar Rask och jag arbetade tillsammans, berättar Sigbon 1985.Vid insamling fick de tio öre per kubikmeter, vid flottning 52 öre i timmen. Arbetet vid Skeen började redan kl 4 på morgonen. Han arbetade vid Mellberg- fåran och vid ett tillfälle gick ett par hästarigenom ålfiskebron och höll på att dras iväg i strömmen men lyckades räddas av flottare och ägaren. Under Sigbons tid förlades flottarmotorbåten i Kösen då ett antal åkte runt och slängde massaved från stränderna. Söder om Bolmarö tog medlemmar ur den välkända flottarfamiljen Tykesson över ansvaret för stockarna och såg till att de passerade Exen och ut i Lagaån.. Osvakten vid sjön Kösen. Sid 341-344. 1937 började som "osvakt" vid Kösen en 13 år gammal pojke vid namn Gunnar Persson. Han bor i Brogård i Annerstad. Fadern John Persson, arbetade också med flottningen. Osvakten hade två uppgifter. Den ena var att se till att stockarna samlades i länsorna där Bolmån rann ut i Kösen. Den andra var att öppna "Kösens Kanal" för passerande båtar. Han arbetade åren 1937-1939 . Vid Kösens os fanns stenkari vattnet, berättar Gunnar Persson. Vid dem lades länsor, som hindrade stockarna från att flyta ut i sjön. Därigenom blev sista delen av Bolmån ett magasin, som sträckte sig upp till kanalens inlopp från ån. Mer om hans berättelse finns att läsa på sidorna 342-344 i boken. Flottardagboken 1945. Sid 345-355. Bild sid 346,353. Allan Johansson var den siste skepparen på timmerbogserbåten Delary under dess flottningsperiod på Bolmen. Till en början assisterade han sin far, Seander Johanssonpå Sundet, under flottbogseringar på Bolmen; sedan flottningsepoken upphört blev han skeppare på Delary.Allan levde åren 1914-1969. Flottningssäsongen 1945 inleds onsdagen den 28 mars med strykning av mönjefärg på Delary. På följande sidor fram till sid 355 i boken får man följa Allan Johansson, hans bror Bertil på Sundet och Mats Ingemansson mfl på deras turer, händelser och körtid till dem olika orterna. Kanotfärd längs flottleden. Sid 356-362. Bild sid 359. Owe Norrmans första besök vid Bolmen 1936 av Leif Norrman. Min far, Owe Norrman föddes i Malmö 1916, som äldst av tre syskon. Omständigheterna gjorde att han slutade skolan vid 13 års ålder för att försörja moder och två syskon. Som starkt friluftsintresserad och utan strama tyglar utvecklades han till något som kunde liknas vid en skånsk Huckleberry Finn som på fritiden inom snäva ekonomiska gränser gjorde som han själv ville. Efter några års arbete köpte han sig en cykel, därpå följde ett tält,en kamera och en kanot. Till en början höll han och kamraterna till i skogar och sjöar i södra Skåne Senare utsträcktes färderna betydligt såsom cykeltur till Dalarna och Norge samt vandringar, kanotfärd och skidtur i fjällvärden ingick i äventyren före andra världskriget. Man får i dagboken följa Owe på hans äventyr där han fotograferar fåglar, träffar på en äsping, tar en fika på Elsas Café mm, det var mycket som hände på paddelturerna och mer finns att läsa i boken till sid 362. Isexport från Bolmen. Sid 363-365. När AB Sydvatten under andra hälften av 1980-talet började tappa dricksvatten från Bolmen till Skåne, via den sk Bolmentunneln, var det inte första gången vatten "exporterades" från sjön utan det såldes redan ett halvt sekel innan Sydvattentappningen inleddes. Huvuddelen transporterades per järnväg och användes som kylvara och såldes i stora isblock till fiskaffärer och restauranger i Halmstad och en del dracks som is i groggar. Bertil Johansson minns att isupptagningen skedde från andra hälften av 1930-talet till några år in på 1940-talet. kanske till och med längre. -Min bror Egon, som dog 1944 vid 27 års ålder, deltog i issågningen, liksom SogbonEks bror Nils , berättar Bertil. Isblocken sågades ett stycke ut i sjön, i närheten av Piksborgs brygga. En grovtandad timmersvans användes och block med en tjocklek på 25-30 centimeter var inte ovanliga. Från vaken sågades en ränna in till land. I rännan flottades isblocken. Vid stranden drogs blocken upp på brädor, varpå "iskälkarna" drogs fram till järnvägsvagnarna och forslades till Halmstad. Bolmen-Halmstad Eftersom Bertil själv inte deltog i ishanteringen , känner han inte till hur det frusna Bolmenvattnet mottogs i Halmstad. Betydligt mer kunde förre sågverksarbetaren Ingvar Gustafsson i Bolmen berätta i början av 1980-talet. Invar levde åren 1911-1983. Under slutet av 1940- talet och början av 1950-talet arbetade han och några Bolmenbor, bland anat Gösta Carlsson och Sigge Larsson med isleveranser till Halmstad.- Några år tog vi hela arbetet på ackord, berättade Ingvar Carlsson. Vi sågade, lastade, följde med tåget till Halmstad och lastade av isen på Östra stationen. I första hand var isen avsedd för restaurang Laxen; det var dess ägare vi hade kontakten med och fick betalt av. De första åren sågades isen för hand men senare fick Bolmengänget låna en maskin, som tidigare använts i Piksborg. Ernst johansson i Öjarp drog upp isblocken med sin häst till järnvägsvagnarna. Isen i Bolmenviken var ofta mycket tjock. Blocken sågades 60x60 i fyrkant och var mellan 30-40 cm tjock. Issågningssäsongen varade en månad varje vinter. Dösen i Halmstad. Källarmästare vid restaurang Laxen var vid denna tid en man vid namn Torsten Senje. Han berättar år 1983 att han kontaktade någon i Bolmen men minns inte hans namn och de ackorderade om priset. Några veckor senare kom isen till järnvägsstationen i Halmstad. Då måste jag skaffa folk och lossa isen vilket kunde vara besvärligt , särskilt på en söndag, omtalade Torsten Senje. I regel visste vi i förväg när isen skulle komma, och då tog vi anbud på lossningen. På SJ:s tomt fanns ett islager, en sk dös, tre-fyra meter hög. Botten bestod av ett metertjockt lager sågspån. På sågspånet ställdes isblocken snyggt bredvid varandra, tills de täckt sågspånslagret. Så lade man på nytt sågspån, ny is och så vidare. Det brukade bli fyra eller fem lager is i dösen. -Isen häll sig över sommaren, berättade Torsten Senje. De block som låg i mitten längst ner, var helt intakta på hösten; de såg nästan likadana ut som när de kom ett halvår tidigare.- Bortsett från sågspånet var isen från Bolmen väldigt ren. Torsten Senjes far sysslade med issågning när Torsten var liten. Fram emot mitten av 1950-talet upphörde isexporten då man fick moderna ismaskiner , kyl och frysskåp gjorde att isen kunde framställas i den takt den behövdes. Tio år senare började det talas om att "exportera" dricksvatten från Bolmen till sydvästra Skåne vilket förverkligades genom Sydvattens Bolmentunnel, det planerades för vattenöverföring till Halmstad men behövdes inte då man hittade en stor grundvattentäkt utanför staden. Tillägg och rättelser.Sid 366-367. Bild sid 366. Som tillägg till sid 188 följer här Lars Nordlanders kontrakt med brodern Samuel på den hustomt som anger läget för hans bostadshus på hemmanet Skeen Jönsagård 1/8 mt . Ingående beskrivning av detta kontrakt finns att läsa i boken på sid 366-367. Tillägg till Åtorpet, sid 170. Finns att läsa mer om i boken sid 367. Innehållsförteckning sid 368. ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Titel: Annerstad Här hava våra fäder bott. Författare/Utgivare: Annerstad hembygdsförening. Tryck: Ljungby grafiska AB. ISBN: Inget. Utgiven: 12 Januari 1987. Av Annerstad Hembygdsförening tidigare utgivna böcker. Sid 4 Förord: Sid 5 Foto av Arne Juhlin Sid 7. författare till flera tidigare böcker. Arne Juhlin, till minne . Sid 9-10. Bild sid 10. En beskrivning av Arne Juhlin som var en redbar och rättskaffens människa, en man av ära. Det fanns hos honom något tryggt och pålitligt i hans sätt att leva och att möta andra människor och han hade en stark förankring i hela bygden och långt utanför dess gränser. Han utförde sin dagliga gärning i församlingens tjänst med stor omsorg. Det står mycket mer om honom i boken på sid 9. Skrivet av Sigfrid Mattzon. Annerstads Hembygdsförening 1979-86. Sid 11-14. Bild sid 11,13,14. Den 30 mars 1979 firade Annerstad Hembygdsförening sit 25-års jubileum i Kyrkskolan i Annerstad. Cirka 120 personer mötte upp och landsantikvarie Lars Thor höll föredrag. Vi hade utställning av bilder från Piksborg och fynd från utgrävningen1908 hade inlånats genom Smålands Museum från Länsmuseet i Jönköping. Samtidigt utkom boken Annerstad förr och nu. Vi följde upp jubileet med en utställning på Smålands Museum under sommaren, där vi visade en del intressanta föremål och bilder från olika delar av socknen. Varje vår anordnas hembygdsafton med föredrag, fotoutställning, kaffe och någon lättare underhållning. Sålunda har Thore Brogårdh berättat om seder och bruk, och förre landsantikvarien J.E.Anderbjörk har talat om småländskt bonadsmåleri. Varje år har vi haft torpvandringar, vilka letts av Arne Juhlin, som delat med sig av sitt kunnande, mestadels mycket välbesökt. Så berättar Elsa om en utställning på biblioteket i Ljungby, friluftsgudstjänst, sommarfesten i Piksborg och om böckerna som utgivits. Häggeshult-byn som är ett minne blott.Sid 15-34. Bild sid 16,21,22,23,31,33,34. Gränser och läge: Häggeshults by gränsar i söder till Stackarp, i sydväst och i väster till Mjäla och Norrtorpa socken. I norr med lång gräns mot Hallarp och i öster mot Skäckarp, båda byar i Annerstd socken. Utfarter: Avståndet till Stackarp är ca 1 km och till Hallarp 2 1/2 km. En av byns gamla utfarter gick mot Åsenhöga i Norrtorpa och en senare förbättrad huvudutfart gick över Torpaån mot Stackarp. vidare finns numera använda utfartsvägar mot gamla Halmstadsvägen vid Grönaberg i Annerstad och en går norrut genom Hallarps by. Förr i tiden fanns ytterligare en väg som via en träbro över Torpaån stod i förbindelse med Skäckarp. Gamla brofästen ännu synliga 1960. Häggeshults sista utfart mot Stackarp håller nu på att växa igen. Här finns först en träbro vilken 1958 ersattes med en ny bro av järnbalkar och gjutna landfästen. Tvenne gårdar: Sedan sekelskiftet 1900 har Häggeshult endast bestått av tvenne hemmansdelar. Dessförinnan hade bebyggelsen varit dubbelt så stor. Sedan gammal tid har Häggeshult bestått av två gårdar,1mantal Norregård och 1mantal Södregård. Sedan medeltiden har Norregård varit ett skattehemman och Södregård ett frälsehemman. Södregården blev vid reduktionen indragit till kronan. Marker: Östra delen av byns mot Torpaån sluttande marker har en stenig, bergsyrig jordmån. I dessa svårbrukade och arbetsamma marker gav dock de små åkrarna ganska goda skördar. Här fanns rörligt grundvatten och omgivande lövdungarna av ek,bok,hägg och hassel bar vittne om att myllan var god. På denna jordmån låg större delen av Södregårdens åkerareal. Byns övriga största del i väster och nordväst består av plana och föga kuperade mosandsmarker. Här var det lättodlat och stenfritt men magert och torrt. Det behövdes regniga somrar för en normal skörd. Häggeshult i äldre tider. Sid 17-23 Häggeshult torde såsom boplats och by vara jämngammal med kristendomen och nämnes tidigt i äldre skrifter. Det känns lockande att ur arkivens gömmor leta fram några uppgifter om levnad och boende på en plats där nu endast tystnaden härskar. Förteckning över boende, arrendatorer och gårdarnas storlek och avkastning Rannsakan om Häggeshults kvarn. Sid 24. Vid ett laga ting i Hamneda den 18 och 19 maj 1641 förekommer en tvist om en kvarn och 4/7 av Häggeshults gård där kyrkoherden i Annerstad, "Mäster Christian"(Osaegius) och Nils Ingemarsson i Bökhult har kommit med bland de åtalade. Hur utgången blev av denna rättegång framgår inte av domboken. Jöns Ericsson var brukare av Häggeshult Norregård och förmodligen var det på denna gårds mark som kvarnen var belägen. De få rester efter en kvarnfördämning som utvisas i vår tid ligger på Norregårdens ägor. Häggeshults kvarnfall. På ett avstånd av ca 200-300msöder och sydost om den forna bebyggelsen i Häggeshult, rinner den förr mest kallade Hinneån (nu Torpaån) förbi mot nordöst och Bolmån vid Skeen. Mitt för Häggeshult passerar ån en bergströskel och bildar fall i en djupt nedskuren fåra. år 1641 processar man om ägorätten till Häggeshults "Qvarnström" och vid varje husesyn som gjordes av fältskärbostället omnämnes kvarnfallet. Mestadels omnämnes fallet som obebyggt men det troliga är att det ändå funnits en oskattlagd gårdskvarn som tillhört Häggeshult Norregård. På stor- skifteskartan från 1806 är en kvarnbyggnad uppritad liggande mitt i åfåran, så nog har vattenkraften här förr tagits till vara. Då det i slutet av 1800-talet (1896) och början av detta århundrade börjas att planeras för kanaliseringsarbeten av Torpaån, omnämnes också upprensning av Häggeshults kvarnfall. Då dessa rensningar av ån vid ett par olika tillfällen utfördes blev kvarndammen utriven och fallet bortgrävet 1912. De spår efter fördämningarna som i vår tid finns är obetydliga. Häggeshults järnsmedja. På Rohmans karta över Sunnerbo från 1685 angives "Häggeshults qvarn och Järnsmidia" in-vid Torpaån. det är tydligt att det funnits en anläggning för järnhantering men några skriftliga handlingar utöver kartan har jag ej påträffat. Synliga bevis på platsen har dock framkommit. Då omkring 1930 en upplagringsplats för massaved invid stranden av Torpaån iordningställdes framkom mängder av järnslagg. Då en sådan upplagsplats planerades vid södra brofästet av Häggeshults bro, påträffades rester av nämnda järnsmedja. Lämningar och gropar efter eventuella byggnader förstördes härvid. Slagghögar utjämnades och nedvräktes i groparna utan tanke på att det rörde sig om att det var ett stycke kulturhistoria som försvann. Vid den aktuella tiden stod bevarandet av gångna tiders liv ej så högt i kurs. Ovanstående uppgifter meddelade av dåvarande flottnings- förmannen Ernst Lindbladh Hallarp Annerstad, vilken deltog i arbetet. På Häggeshults ryar.Sid 25. Engelhav. Utmarken till Häggeshults by sträcker sig ca 2 1/2 km mot nordväst. Här ligger den 1868 avtappade Ljungsjön (se särskild beskrivning). Ändå längre bort mot nordväst ligger en mindre skogstjärn kallad "Engelhav" och därbortom slutar Häggeshults marker vid Boasjö och dess avloppsbäck. Engelhav är en liten märklig skogsgöl ca 100 m i diameter. Sjön omgives av tallbevuxen mossmark, men trots mosens hunussyror är vattnet alldeles kristallklart. Vid vattenanalys har konstaterats att vattnet var lämpligt för inplantering av ädelfisk. Detta företogs också för ett 25-tal år sedan, men tyvärr dog fisken av syrebrist. Engelhav har förbindelse med Boasjö genom ett dike. Endast då Engelhav vid snösmältning får ett högre vattenstånd fungerar det lilla diket som avlopp. Höga branta grusåsar ligger i närheten av den lilla sjön och det klara vattnet är säker- ligen källvatten från dessa åsar. Pantahåla.En stor del av Häggeshults utmark i nordväst består av tämligen plana mosandsmarker. Endast mindre variationer mellan höjder och sänkor förekommer. Ett undantag är den vid gränsen mot Hallarp liggande "Pantahåla". Det är en starkt markerad sänka i den omgivande momarken som på djupaste stället ligger ca 10 m lägre än omgivningen. Marken sluttar brant ner mot hålans botten där skogsväxten är gles och dålig. Flera gånger under 1940-talet var undertecknad med och omplanterade (gjorde hjälpkultur) i Pantahåla men likväl var det få granplantor som växte. Kanske var det speciellt frostlänt i den djupa sänkan. Enligt muntliga uppgifter fanns det på 1880-talet grov och vacker tallskog på sluttningarna mot Pantahåla, i övrigt bestod trakten av skogslösa ljunghedar. Pantahåla är en sk dödisgrop vilken uppstod i istidens slutskede. Birger stall. Sid 26. utmed vägen mellan Häggeshult och Hallarp finns en smal kärrlagg eller mosshals som kallas "Birger stall". Namnet är ännu välkänt för äldre Hallarpsbor m.fl. Hur namnet uppkommit kan man knappast redogöra för i detalj. Det lär ha varit en man vid namn Birger som ridit ned sin häst i den förr i tiden så vattensjuka maden. Då Ljungsjöns vattenyta före sänkningen låg 1 1/2 m högre än i våra dagar och sjöns gamla avloppsbäck rann i sin naturliga fåra, tryckte vattnet vid snösmältningen på även mot Birger stalls-mossen. Det har omtalats att här då alltid var en besvärlig passage för dem som färdades mellan Häggeshult och Hallarp. Enligt vad som berättas blev Birgers häst nedsugen i det bottenlösa kärret och omkom. Hästen blev installerad där för alltid. Därav namnet "Birger stall". I vår tid är mossen utdikad och torrlagd men det gamla namnet lever ännu kvar. Ett vargminne från Häggeshult. Sid 26. Vid en intervju med Edvin Rosenqvist, Skäckarp, född 1897, berättade han om när en varg på ljusa dagen anföll fåren hos hans farfar Daniel Svensson i Häggeshult. Det var en vårdag i mitten av 1850-talet. Kronoarrendatorn Daniel Svensson med familj satt och åt frukost i hemmet i Hägges- hult Södregård. Man hade anat att det fanns varg på "ryen" så därför hade fåren tjudrats vid mangårdsbyggnaden. Plötsligt fick familjen genom fönstret se en stor varg rusa in i fårflocken och bita ett lamm över ryggen och springande avlägsna sig mot skogen. Daniel rusade ut efter vargen som hade lammet i gapet . Daniel kom ikapp vargen vid Ljungsjöbäcken och vargen som var trött tumlade tillbaka när den skulle uppför slänten på andra sidan bäcken. Då slog Daniel vargen i huvudet med sin keps och vargen tappade lammet så Daniel kunde bära tillbaka det oskadade lammet till gården. Tack vare Daniels orädda och snabba ingripande miste vargen sitt byte men det tog ca 10-15 år innan man vågade släppa fåren på bete i skogen. Något om Jakob Berohn, föltskär i Häggeshult. 1750-80. Då husförhörslängder från Torpa församling saknas mellan 1722-1784, är noggrann släkt och personforskning mycket svår att genomföra, så man får sätta sin lit till husesynsprotokoll och boupptäckningar. Fältskär Jakob Berohn som var född på 1720-talet kom till Häggeshult 1750. Här blev han sitt boställe och Kronan trogen i 30 år och satte sin särskilda prägel på livet i den lilla byn. berohns tjänstetid som fältskär sammanföll till stor del med den tid som brukade kallas frihetstiden och krigshandlingarna var tämligen fåtaliga. Vid tider då övningar pågick och fältskärens närvaro fordrades gick maka och barn hemma på gården allt under det att gårdens skötsel var anförtrodd åt en brukare. hemmet i häggeshult var välförsett med allehanda ägodelar och överträffade betydligt den vanliga allmogens innehav. Fältskär Jakob Brohms maka hette Brita Christina Lannerius, född 1714 och dotter till kyrkoherde Daniel lannerius i Nöbbele. Makarna hade endast en son Fredrik, född 1760 som nådde vuxen ålder. Fru Berohn drabbades av sjukdom och avled av bröstfeber 4/2 1779. Bouppteckningen efter fru Brita Christina hälls redan en vecka efter hennes död och boutredningsman var Alexander Johansson i Skäckarp. Fältskären Jakob Berohn kvarstod i tjänst något år efter makans död. Därefter lämnade han tjänsten och flyttade från sitt boställe . Var den gamle fältläkaren och hans son hamnade är ej bekant. Åkernamn i Häggeshult. Sid 27. Även i den lilla byn Häggeshult hade man förr namn på sina åkrar. Nu är så gott som samtliga åkrar i Häggeshult igenplanterade och bevuxna med gran och tall och det kan vara svårt att urskilja de olika åkrarnas gränser. På den ekonomiska kartan från 1950 är dock de åkrar som ej var igenvuxna medtagna. Dels med hjälp av muntliga uppgifter av personer som var kända med byn och dels med kartan som upprättades vid laga skifte 1846, går det att utmärka en del fd åkrar vid deras namn. I boken på sid 28 står deras namn och placering för de båda gårdarna. Byn skiftas.Sid 29. Häggeshults båda gårdar har tidigare bestått av 1 mantal per gård men år 1688 reducerades mantalet för Norregården till 1/2 och för Södregården till 3/8, (förmedling = nedsättning i ett hemmans mantal och dess jordeboksränta). Häggeshult skiftades i storskifte av lantmätaren A.G. Tengblad 1806. Då ritades också karta med tillhörande handlingar. 1846 var det laga skifte vilket förrättades av kommissionslantmätare S.F.Lagergren. Han upprättade därvid en bykarta med tillhörande handlingar vilka varit till god hjälp vid sammanställningen av denna bybeskrivning. Vid denna tid fanns det fyra stycken enskilda markägare av tre hemmansdelar i Hägghults Norregård . Södregård hade endast en ägare (Kronan). Hur det gick till kan läsas i boken på sid 29 och 30. Hemmansdelarna i Häggeshult Norregård.Sid 29-34 Förteckning över ägare och brukare för de båda gårdarna Häggeshult Norregård 1/4 mantal och Häggeshult Norregård (1/6) 1/12 mantal .Samt berättelse om de som bodde där bla en skräddare som hette Petter och var väldigt duktig och flitig och som lärde "Skräddar-Augusten" från Hallarp sitt yrke. Sönerna Karl och August tog sedan över efter fadern som dog 1931. Mer finns att läsa i boken . Återfunna personakter från Annerstadbygden. Sid 35-36. En nybildad hembygdsförenings första verksamhet består vanligen i samlande av äldre saker, iordningställande av museala byggnader o.dyl. Det är viktigt och intressant för framtiden att veta vad för föremål som använts i bygden i gångna tider. Men med tiden har hembygdsföreningars och studiecirklars arbete riktats mot människan bakom de materiella sakerna. Släkt och personforskning i allmänhet har allt mer börjat intressera hembygdsfolk. De mikrofilmade kyrkoarkivalierna har givetvis gjort sitt till att forskning av detta slag gått väldigt framåt. Man letar också fram gamla gårds- handlingar och bouppteckningar och får därvid bättre kännedom om människan bakom namnen, deras liv och leverne. När en människas liv var slutat sammanställde förr prästerna ett liktal, en s.k. personalia över den bortgångnes levnad. Detta nedtecknades och lästes upp vid begravningen. Sedan lämnades skriften till den dödes närmaste anhöriga. Sådana personbeskrivningar hittades när prästgården i Kanarp revs 1976 och skulle flyttas till Kungälv. Vill man verkligen sätta sig in i en persons öden och händelser i hans livstid är sådana anteckningar värdefulla. En christelig personalie över drängen Jonas Danielsson, 1815-1846 från Annerstad Brogård. Sid 36-37. Det är en berättelse som handlar om drängen Jonas som så många andra i ungdomens tid, inte tänker så mycket på döden och skaparen när man är yster och glad på det blomsterströdda fältet. Han drömmer blott om glädje och levnadslust. Jonas Danielsson var en kär son av de fromma föräldrarna . Jonas Danielsson var en redig vän och en god granne. han gladde sig med dem som var glada och man hörde sällan den ondes namn över hans läppar, han hade ingen böjelse för några slags oroligheter. Hans hälsotillstånd har alltid varit någorlunda gott ända tills förliden vårfrudag då han förblev sängliggande pga en leversjukdom som gjorde att Jonas efter några veckor gick bort den 13 Juli 1846 kl 09.30 på förmiddagen. Jonas fader Daniel Johansson, 1782-1842, var född i Odensjö och under ett 30-tal år ägare till 1/4dels mtl Annerstad Brogård. Modern Karin Svensdotter var barnfödd på platsen. Förutom Jonas hade makarna två döttrar varav den ene dog i barnaåren. Den enda kvarlevande av makarnas barn Maja Stina utflyttade till S.Unnaryd 1847, dit även modern medföljde. Änkan Karin återkom dock till Brogård där hon bosatte sig i en undantagsstuga och stannade där till sin bortgång 1860. Backstugesittaren Peter Månsson Kontant, Hallarp, 1773-1847. Sid 38. Det finns vissa sanningar som inte kan sättas i tvivelmål. Till sådana hör denna där det heter "vi hafva här ingen varaktig stad". Denna jord är ej vår boning för evigt, vi måste en gång lämna henne. F. soldaten Peter Månsson Kontant var född den 14 Mars 1773 i Hinneryd socken. Han vistades hemma tills han var 12 år, därefter tog han tjänst på flera ställen. 25 år gammal gifte han sig med sin nuvarande efterleverska, änkan Katarina Jönsdotter även hon från Hinneryd socken.I sitt äktenskap har de fått 7 barn av vilka 1son med 5 efterlevande systrar. Under 14 år gick Kontant som soldat för roten Slättevrå i Vrå socken dit han från Hinneryd avflyttade och kom därifrån till Torpa socken. Därefter har han varit bosatt i Annerstad församling i inte mindre än 23 år . Vid midsommar insjuknade han och blev sängliggande och dog den 1 Maj 1847, 74 år . F.d. Peter (Pehr) Månsson var under 23 år bosatt i en enslig backstuga invid Boasjö på Hallarps utmark. Det var troligen Kontant som byggde stugan och röjde de små åkerlanden. Änkan Katarina Jönsdotter Kontant levde under stort armod, och erhöll årligen hjälp ur Lemchens donation. Hon gick ur tiden 1855. Johannes Svensson i Björketorpet 1797-1847. Sid 38-39. Torparen Johannes Svensson från Björketorpet under Skeen, var född den 29 april 1797 i Romborna Linrothsgård af denna församling . Fadern Sven Andersson och Modern Maria Jönsdotter. Hemma hos sina föräldrar vistades han tills 1819 då han ingick äktenskap med då varande pigan, nu efterlevande änkan Stina Isaksdotter. De hade tre barn, en avliden son och två ännu levande döttrar. Under loppet av 10 år bodde han i Romborna, efter det flyttade han till Björketorpet där han bodde i 18 års tid. Med god hälsa har han förenat en oförsvarlig vandel, med flit och förnöjsamhet skött sin jordiska kallelse, med trohet och ordentligt uppfyllt sina åliggande. Hans lidande var icke långvarigt, sjukbädden var strax hans dödsbädd, ty blott efter sex timmars illamående avled han på torpet Vesterlund (Flybacken) under Annerstad Byagård torsdagen den 29 april 1847 kl 6 f.m. Detta är så mycket mera märkligt eftersom det var på hans 50-årsdag. I Annerstad dödbok för 1847 står inskrivet "kolik" som dödsorsak för Johannes Svensson i Björketorp. Han efterlämnade maka Stina Isaksdotter bodde kvar i Björket hos sin dotter Johanna och hennes man Samuel Danielsson vilka övertagit torpet efter Johannes. Det var således det bortre Björketorpet under Skeen Jönsagård som den omskrivne Johannes bodde på. ( Den för äldre annerstadsbor välkände August Hall i Hallarp skulle säga mormors far till Johannes Svensson i Björketorp). Hemmansäg. Anders Svensson, Öjarp Lillegård,1822-1863.Sid 39-40. Bild sid 40 Anders Svensson från Öjarp Lillegård föddes i Öjarp Bolagård den 23 Juli 1822.Hans christliga föräldrar var kyrkovärden Sven Petersson i Öjarp Bolagård och modern Anna Nilsdotter. Han bodde hemma tills han var 19 år och arbetade på några ställen i församlingen. Vid 22 års ålder ingick han äktenskap med dåvarande pigan Kerstin Larsdotter ifrån Marsjömed vilken han bosatte sig i Öjarp Lillegård och fick 3 barn, 2 söner och 1 dotter. Den avlidne hade god hälsa som avbröts några gånger per år av tillfällig hosta. Under det senaste årets vinter var han länge sängliggande men kände sig under sommaren nästan återställd men från oktober månad fick han svår ryggvärk som fick honom sängliggande igen och den 10/2 1863 kl 11 på fm dog han i en ålder av 40 år och 6mån. Parets äldste son Sven Johan övertog fädernegården Öjarp Lillegård och den andre sonen Johannes Peter, född 1852, förvärvade granngården i Lillegård ( Stig Peterssons gård). Den i denna personalia omskrivne Anders Svensson var farfar till framlidne Seander Johansson på Sundet vid Piksborg. Donationer till Annerstad församling. Sid 41-58. Bild sid 52,53,55,57 och 58. 1. 1739: Sjöblads-eller Hallarpsdonationen-sedermera Stockenbergska. 2. Lars Lemchens Skeen-donation av år 1782. 3. Lemchiska donationen. 4. Lemchiska pensionsinrättningen. 5. Andersonsska donationen. 6.Lööhrska donationen. 7. Annerstad Församlings begravningsfond. 8. Avel Sone- ssonska donationen. 9. B.A. de Verdiers donation. 10. Johan Alfred Petersons gravfond. 11. Johan Petterssons, Bolmarö familjegravfond. 12. Annerstad blomsterfond. 13. Systrarna Ester och Elsa Ståhls donation. 14. Annerstad kyrkas prydnadsfond. 15. Annerstad församlingshemsfond. 16. August och Axel Anderssons donationsfond. 17. August Anderssons, Skogaryd minnesfond. 18. Karl Salomonssons fond. 19. Kyrkoherde Einar Peterssons fond. Från Wiggåsa byalag under 200 år.Sid 59-64. Bild sid 59 och 60. Under 1700 och 1800-talen hölls vanligen byastämma i de flesta byar och rotar på den småländska landsbygden. De flesta hade upphört vid sekelskiftet 1900 medan det i Wiggåsa fortfarande pågår år 1984. Wiggåsa byalag består av byarna : Wiggåsa, Espenäs, Skogaryd, Grimshult och Byholma. Torpet Björket under Skeen och de små hemmansdelarna Gransholmen och Pettersborg i Hallarp räknas också med i byalaget och var med i bygemenskapen. Längre tillbaka hölls två byastämmor årligen, en i april och en i september. På den budkavel som används står Wiggåsa byalag 1767. Kaveln är tillverkad av körsbärsträ och är ca 20cm lång. Den är avsedd att hänga om halsen. Kallelseskriften viras kring budkaveln och på handlingen ska byamännen kvittera kallelsen med sina namnteckningar. Innevarande år 1884 är det 16 st byamän som är med i denna gemenskap och får kallelse. Åldermännen skall sända iväg budkaveln ett par veckor före stämman. Några utdrag ur protokollen finns att läsa på sidorna 61-64. Där kan man läsa om likbåren och likvagnen som införskaffades om bya tjuren och om upprustning av "Gråttevägen" och om bättre ordning av fattigunderhållet. Några uppgifter angående sjösänkningar i Annerstad. Sid 65-66. Marsjön, Fåglasjön och Ilasjön i Marsjö samt Kvallsjön i Annerstad Brogård. Marsjö eller Marsjösjön som den också kallas var belägen omedelbart nordväst om bebyggelsen i Marsjö by och sänktes första gången 1817då man ville utöka slåttermarkerna och 1875 då man kunde tillösa sig slåtterskiften redan på Lemchens tid i sjön då sjöns egentliga vattenyta försvann och det blev endast ca 3 tunnland klarvatten kvar. Efter sänkningen 1875 blev Marsjön lagligt skiftad. efter 1:sta världskrigets slut uppstod svår arbetslöshet så staten satte igång "nödhjälpsarbeten" och även Annerstad fick del av sådana statsunderstödda arbetslag. Dessa torrlade sankmarker och gjorde vägbyggen (Skäckarpsvägen). Det var år 1921 som arbeten påbörjades. Vid samma tid uppgrävdes avloppet till den söder om byn belägna fåglasjön och sänkte vattenytan omkring 1m. Sjöns yta förminskades till hälften. Fåglasjön var betydligt djupare än Marsjön och en vattenyta om ca 150x200m blev dock kvar.Samma arbetslag torrlade betydande arealer i Brogård och Byagård. Stora kanaler grävdes och även ett större avloppsdike till Kvallsjön som även sänktes 1,3m likaså Lilla Kvallsjön blev avtappad och ser i vår tid mest ut som en torr grop från att ha varit fiskrik. Olofstorps sjö eller Fårtorpa sjö. Sid 66-68. Bild sid 67. En dryg km öster om Fårtorps by fanns fram till senare delen av 1800-talet en sjö som benämndes Olofstorps sjö. Det är först på senare tid som den f.d. sjön börjat kallas Fårtorpa sjö.Sjön var före avtappningen ganska grund med flacka stränder. Storleken var 48 ha. Redan 1866 företogs en av- tappning av Olofstorpssjön. Anloppsbäcken upprensades och fördjupades och den mestadels torrlagda sjjöbotten skiftades 1868-69. Några år gick men efter hand började vattennivån stiga pga att avloppsbäcken grundades upp av slam då jordlagren bestod av flytsand. 1891 företogs därför en ny upprensning av bäcken, vilkens botten och kanter kläddes med sten för att binda flytsanden. Var gård fick sitt avdelade skifte och fem stycken slåtterlador fanns uppbyggda runt sjön. Georg Karlssons mark var tillräckligt torr för att köras på med oxar medan andra gårdar hade blötare skiften så de fick bära in sitt hö. Det hö man tog på Olofstorpssjön bestod mest av starr och dyfräken s.k, knäckvass varav det sistnämnda hade det bästa fodervärdet. Slåtter i den forna sjön förekom fram till 1921-22, Olofstorp fortsatte ända fram till 1929-30. Yssnasjön eller Yxnasjön. Sid 68. På utmarker tillhörande Romborna by vid sockengränsen mot Kånna vid Trollestorp ligger resterna av en vildmarkssjö som sedan gammalt benämnts för Yssnasjö. Enligt lantmäteriet i Växjös skifteskartor över denna sjö ska den ha sänkts år 1863 och avloppsbäcken rensades upp och fördjupades och därvid avrann större delen av sjöns vatten. Endast vid Trollestorpssidan kvarblev en mindre långsträckt vattensamling. Åren 1879-80 företogs en s.k. sämjedelning och 1893-94 skiftades den forna sjöbotten mellan Romborna,Lillarp,Bolmarö och Trollestorps byar. Det var en förrädisk mark att hösta då man fick vada ända upp till knäna, bärigheten var mycket dålig och gungflyn fanns lite varstans. Linrothsgården hade en lada på fastmarken vid den norra delen och även vid den sydändan hade vid sekelskiftet funnits en sådan. Johannes Nilsson var den som höll på längst, fram till år 1916-17. Ljungsjön i Häggeshult, Torpa. Sid 69-70. På Häggeshults utmark c:a 900 meter nordväst om den f.d. byn, ligger en skogssjö som före sänkningen hade en storlek av 27ha. Den bär det i Småland inte så ovanliga namet Ljungsjön. Sjön omgives i söder,öster och väster av tämligen plana mosandsmarker. Endast i inre delen av den mot nordöst inträngande viken når mossmarker fram till sjöstranden. Den 16 augusti 1866 var ett sammanträde utlyst med lantmätaren A.E. Modeé och berörda markägare i Häggeshult. Utdrag ur protokollet sid 69 i boken. Sjön med en areal på 54 tunnland med ett djup på 2,4m. Avloppsbäckens längd är omkring 960m och på 250 m avstånd från sjön var det hårdaste arbetet med fördjupningen och rensandet. Arbetet kom att utföras 1867. Detta innebar att vattenytan sänktes 2m och ett ca 40-50m brett bälte runt sjön torrlades helt. Godsäg. J.L.Lantzius planterade skog på den fasta landvinningen. Efter 10-15 år delades marken på de båda gårdarna och på 1920-1940 talen jagade man änder vid sjön då det blivit ett passande tillhåll. 1959 gjordes anordningar för att höja vattennivån igen. Några anteckningar av bonden Anders Jönsson i Djurarp (född 1807, död 1891) . Sid 71-72 Prästval t. Kanarp. Där beskriver Anders Jönsson hur prästen Johan Lorentz Wickelgren fick sin tjänst i Nöttja från 1861 till 1872.(Arne Juhlins anmärkning). Minnesanteckningar. Vårbruk. vår och slåtter, skörd. Markbyte i Djurarp, Lagaskifte (1849). Bortlånat virke m.m. Betalat fattigunderstöd.Föreskrift. Vad hände i Annerstad under 1884? Sid 73-88. Bild sid 74,79,88. 100-årigt protokoll berättar. Kommunalstämmor. Sid 73-83. Kyrkostämmor. Sid 83-88. Bolmen ...Värdefullt vatten.Sid 89-136. Bild sid 89. Sjöarna Bolmen och Dravens sänkningsföretag. Sid 91-94. Bild sid 93. Vi kan lämpligen börja år 1813, då Lantbruksakademin, som bildats några år tidigare, gjorde upp grundstadgar för hushållningssällskap. Året därpå bildades sådana i flera län, bland andra Kronobergs och Jönköpings. De var avsedda att verka för lanthushållningens och dess binäringars främjande. De var förmedlande organ mellan statsförvaltningen och jordbruksnäringen inom sällskapets område. Redan tidigare hade det förstås talats om nyttan av sjösänkningar, för att få mera odlingsbar jord. tanken att sänka sjön Bolmen framförs första gången år 1816.Detta skulle utföras genom grävning och sprängning vid dess utlopp nära Skeens pappersbruk. Odencrants menar att man genom att sänka Bolmen 120cm skulle man vinna 6000 tunnland kärr och mossar som uttorkas och bli odlingsbara och att en ansenlig yta av sjöns grunda botten i norra delen förvandlades till mader och kärrängar. Även strandägare i Tannåker, Bolmsö, Unnaryd, Odensjö, Annerstad och Angelstad skulle få stora fördelar av en sådan sänkning. Mer utförligt står i boken på sid 92. Prosten M. Hesselgren framför till hushållningssällskapet nyttan av en sådan sänkning och förutsätter att hushållningssällskapets kassa bidrar med lån mot ränta. Stora ersättningskrav. Sid 94-97. Hushållningssällskapet finner ämnet av sådan vikt att det förtjänar utredning och understödmen understryker vikten av enighet och god vilja bland dem som kan dra nytta av företaget. Den 3 september 1821 skrivs även ett långt brev till kungen där man utförligt beskriver hur man tänkt sig sänkningen. Kungl Majt begär yttrande i ärendet från landshövdingen i Jönköpings län. Denne tar hjälp av kronofogden i orten, assessor Ekelund, som har mer än trettio års tjänstetid i trakten. Den kunnige som skulle komma ut och se arbetet på plats skulle få ersättning för detta . Tyvärr hittades inte någon skicklig person till förrättningen. Första utlåtandet.Sid 97-103. Odencrants finner sin man. Sommaren 1822 utförs mätningar och avvägningar av engelsmannen George Stephens född 1783 som var lantbruksdirektör och hade arbetat med att planera torrläggningar och bevattningar i Örebro län. För att sänka Bolmen fyra fot, vilket Stephens ansåg lämpligt då det gav mest mark och gjorde ingen åverkan för vattenverket eller ålfisket. För att sänka Bolmen måste man gräva ut åns botten man behövde inte gräva mer än 3 1/2 fot och spränga bort en del stora stenar. Sänks Bolmen med fyra fot kan man avtappa Draven helt men för att göra det behövdes att man grävde genom Svanaholms vik, mellan Slättö och Karaby och från Karaby till Draven (kostnader och arbetsinsats står utförligt i boken sid 98-99). Runt Bolmen förbättras därmed 5529 tunnland 6 kappland, bara 247 tunnland mer än vad som kan vinnas omkring den lilla sjön Draven. Kartor, utlåtande från "Steffens" och lantmätarna skickas in till Jönköpings landskansli som tidigare nämnts vilka tyckte att det var ett gott och endräktigt beslut. Drygt en månad senare, den 16 juli kungör Ekelund ett sammanträde med samtliga strandägare kring sjön Bolmen i Liljenäs lördagen den 6 Augusti kl 2 på efter- middagen. Så sänds handlingarna till assessor Lemchen i Kronobergs län tillsammans med ett brev. Det avgörande mötet hålls i Ljungby gästgivaregård onsdagen den 27 september 1826. Mötet gick inte särskilt bra då det fattades intresse och vissa var emot sänkningen av Bolmen. Bolaget bildas. Sid 103-105. Det blir mycket tyst, i tretton år. Men så, i december 1841 sammanträder Västbo härads filial av hushållningsällskapet i Ölmestad. Ordförande är Carl Fägerskjöld född 1789 , ägare av Dannäs säteri sedan 1816.Till sammanträdet inställer sig en stor mängd ståndspersoner och allmoge, dessa finns i boken på sid 103. På frågan om sänkningen av sjön Bolmen blev det ett enhälligt ja. Istället för att gräva och spränga ån skulle en kanal från Kafiosjön till Bolmen grävas. Bolaget för sänkning av sjöarna Bolmen och Draven bildas. Mannen bakom kanalgrävningen bör presenteras och hette Gustaf de Geer född 1816 och tar officersexamen 1833. Mer om honom står på sid 104 i boken. Ett antal hemmansägare i Åhs, Draftinge och Karaby byar anser att upprensning och rätning skulle skada den å som går mellan Draven och Bolmen -Lillån- genom att den vattemängd som tidtals stiger över ängarna och vattnar och göder dem skulle gå förlorad och att till äventyrs de bördiga ängarna skulle omvandlas till mossar och ljungmark. Därför tar de sig friheten att avsäga sig omkostnader för sänkningsföretaget och även begära skadestånd i jord eller pengar efter behörig prövning.Mer om detta står i boken på sid 104-105. "Lagliga åtgärder". Sid 105-110. Förste lantmätare J Allvin kallar till undersökning i Skeen. Den varar i två dagar 21 och22 september 1842. Till den kommer löjtnant Hammarberg, såsom ägare till pappersbruket, ett sågverk och en kvarn; fabrikör Norlander och gästgivare Samuel Mattsson, båda boende i skeen och ägare till vattenverk i ån och för att bevaka kronans rätt inställer sig kronobefallningsmannen J W Lemchen och för att bevaka pastors i Annerstad tionde kyrkoherde Nilsson. Gode män från Kronobergs län är provinsialläkare Billengren och handlaren Olof Ljungkrantz, båda från Ljungby.Som gode män för bruksägarna är Major Bergü och kronolänsman Schager närvarande. Lantmätare Allvin läser upp de handlingar som finns i ärendet och sedan beger de sig iväg längs ån för att beskåda dammar,ålfiske och åns utlopp ur Bolmen. De tar upp frågor om ifall pappersbruket kan vara igång under tiden grävningen pågår, om personal behöver avskedas. Måste man förstärka pappersbruksdammen för att den ska tåla ett större vattentryck efter sänkningen- och en tänkbar starkare ispress. Vattentillgång och med vilka summor löjtnant Hammarberg skall ersättas för skador han kommer att lida. Den 28 augusti 1843 möts man i tingshuset i Ljungby. Ett förlikningsförslag görs upp mellan Hammarberg och Fägerskjöld men några dagar senare avböjer Hammarberg så detta leder till ytterligare en undersökning och en rättegång vilken sker den 10 och 11 juli 1844.Mer om detta står i boken på sid 108-110. Förlikning och grävning. Sid 110-112. Man kommer överrens . I mars 1847 godkänner Kungl Majt planen och beviljar statsanslag för avtappning av Draven och sänkning av Bolmen.Statslånet belöper sig på 14.850 rd bco. Villkoren är att de ska betalas åter på fjorton år, med början i slutet av fem år efter utbetalningen, alltså från och med 1853. Därmed är alla förberedelser för det stora sänkningsföretaget slutförda. Då sätts den annons in i Wexiö Bladet, vilken inleder denna artikel. Arbetet påbörjas under sommaren. Man får inte in så mycket personal så genom Kunggörelse låter man uppmana alla arbetssökande att med det snaraste anmäla sig hos bemälte Chef, hr Kapten Bergh, vid Skeens pappersbruk. Dagspenningen är allt efter arbetet, från 28 till 40 sk. Tyvärr sker det en svår olycka där tre fick sätta livet till vid sprängningen, då ett sprängskott bränner av för tidigt och arbetskamraterna hinner inte sätta sig i säkerhet. Deras arbetskamrater reser ett en och en halv meter högt granitblock vid strandkanten där olyckan skett. Stenen står på den långsmala ö, som bildas mellan den naturliga åfåran och kanalen. Undersökningarna tyder på att sjöns yta sänktes tre fot istället för de fyra som var de Geers förslag. Avsyningen utförs den 1 och 2 nov- ember 1850 av kapten John Backlund vid Kongliga topografiska corpsen. Kanalen är 16 fot bred i botten och nästan fem kilometer lång, djupet överrensstämmer med förslaget. Sjösänkningsbolaget sammanträder i januari 1851. Kammarherre Fägerskjöld kan inte infinna sig pga sjukdom-han dör efter några månader och kammarjunkare Carl von Mentzer på Lilla Segerstad övertar ordförandeskapet. ...och så kommer klagomålen. Sid 112-118. Bild sid 114. Nu börjar kommisionslantmätare TL Ryberg förbereda sig införuppgiften att mäta ut hur stora landvinster varje hemman gjort på sjösänkningen. Nästan innan han hunnit andas in kommer de första protesterna. Ryberg håller ett möte med strandägarna kring Bolmen och Draven, i Svaneholm den 28 november 1851 alla som inte tidigare ingått i sänkningsbolaget, vägrar att göra det nu och vill inte vara med att betala för arbetet. I stället yrkar de på förluster de fått genom sänkningen, såsom utökad stängselhållning och minskat fiske. På mötet bestäms också, att ingen uppmätning av landvinningar får påbörjas förrän i augusti 1952 eftersom sänkningen dessförinnan inte anses ha börjat verka för fullt. Bolaget ska välja fem ojäviga män för att delta i uppmätningen av vunnen och förbättrad jord. De ska också avgöra nytta och skada olika strandägare fått genom sänkningen. Bolagets nästa möte hålls i december. Då uppläses en inlämnad skrivelse från Magnus Larsson i Åhs. Larsson anmäler reservationsvis att han förbehåller sig rätt att få klandra "Compromessorierna" "och då bevisa vad mina ägorsnarare lida än förbättras genom sänkningen. Vinster och statslånets återbetalning skjuts på framtiden. I mars 1855 skriver Kronofogden i Västbo till ordförande Carl von Mentzer att återbetalningsskyldigheten börjar redan innevarande år och till strandägarna håller han en hårdare ton och hotar med utmätning. Von Mentzer skriver då till kronofogden att sänkningen inte medfört beräknat resultat och så något bestämmande av varje hemmans del i företaget och återbetalningen kan då inte ske. 1867 är hela lånet betalt och det verkar som att de flesta hemmansägare klarat det bra sedan återstår endast den ständiga ersättningen till kronan och pastor i Annerstad för Skeens rivna ålafiske. Mer utförligt finns att läsa i boken sid 115-118. Nya planer. Sid 119-123. Bild sid 119. Sommaren 1874 vandrar lantbruksingenjör Ludvig Rosén runt för att planera en ny sänkning på 4,8 m. Hans uppfattning är att anledningen till att förra sänkningen inte blev helt tillfredsställande är att utloppen från Draven och Bolmen blivit för smala i förhållande tilll den ringa bottenlutningen. Rosén finner dock omedelbart att utloppet vid Skeen måste förstoras.samt breddning och fördjupning av den naturliga åfåran. På sid 121 beräknar L.Rosén kostnaderna och vinsten av en ny sänkning. Man kallar till möte 1876 där en ny ordförande. Det blir J P W Lemchen på Dannäs säteri och man tillsätter en kommitté. 1878, samlas deltagarna för attfatta beslut om vad som skall göras med utloppet men istället diskuterar man om att bilda ett bolag för Bolmen och ett för Draven och de väljer varsin ordförande Bolmenbolaget väljer kronolänsman Carl Wibäck och Dravenbolaget väljer löjtnant Fredrik Kuylenstjerna på Fridhäll. Det bestäms att banken vid kanalens inflöde skall grävas bort och rester av det gamla ålfisket skall raseras helt och att sten och grus skall tas bort till ett djup av en aln. Dessutom ska det första vattenfallet grävas bort till 30 fots bredd. Arbetet utbjuds på ackord och Magnus Bengtsson i Håringe åtar sig jobbet för 1.600 kr. Arbetet utförs somrarna 1880-1881.1881-1882 görs en uppskattning av de nya landvinningarna ,som inte var imponerande.Landvinningar i Sundranäs och Norrnäs säljs för 50 kr styck, Skeen 101 kr samt gårdar i Öjarp 15,4,4 resp 27 kr. Avgifterna för Öjarp kommer dock inte bolaget till de; kassören som får pengarna går i konkurs. Ny rensning. Sid 123-126. Bild sid125. Ny ordförande har valts. Wibäck har efterträtts av George von Heijne på Liljenäs; nu ersätts den senare av regementspastor L N Rydeman, Tannåkers prästgård. Lantbruksingenjör Adolf Roos från Växjö beser kanal och åfåra och gör upp ett förslag till en betydande upprensning. I slutet på 1899 beslutar bolaget att utföra arbete. Till att förestå och låta utföra arbetena väljs Peter Bengtsson i Hjälmaryd och A O Rydqvist i Svanaholm. De båda åtar sig att på bolagets bekostnad anskaffa all behövlig materiel. Arbetet skall utföras sommaren 1900 och mot skälig dagpenning. De klarar inte uppgiften så Lars Johan Larsson väljs iställetatt förestå arbetet. Det blir ingen ordentlig upprensning sommaren 1900 men i mars 1901 beslutar de tillkommande bolagsdelägarna enhälligt att kanalen vid Skeen skall grundligt upprensas. Den som leder arbetet är John Gustaf Svanholm från Svanaholm. Skeens egendom har fått ny ägare , tyske godsägaren J L Lantzius. För att slippa bråk får han ta över de landvinningar som gjorts vid Skeens egendom. Vid nästa sammanträde 1905, blir det bråk om beslutet att sälja landvinningar och Rydeman och Bengtsson avsäger sig uppdraget som försäljare. Ny ordförande blir kapten Harald Gyllensvärd och 1907 utses Gyllensvärd och Carl Josefsson till försäljare av alla landvinningar, som gränsar till icke-delägare.Munk af Rosenschöld i Ljungby köper några öar i Bolmen år 1933 . Året därpå ges Yngström och Valfrid Persson rätt att åt bolaget sälja landvinningar och öar. Draven-bolaget. Sid 127-128. Samma år som bolagen skiljs åt, alltså 1878, görs en ordentlig rensning av Lillån. Samma år börjar man bygga en damm som skadas under vintern men repareras och dessutom bygger man en damm till och detta blir färdigt 1880 / 81. tydligen skadas dammarna årligen;1887 beslutar bolaget att dammluckorna skall upptagas och virket kvarstå till en möjligen kommande dammbyggnad. Från 1882 rensas såväl huvudkanalen från Draven som tillrinningskanalerna varje år. Ägodelningen av den vunna marken i Draven blir inte klar förrän några år in på 1900-talet. En större rensning av kanalerna i draven samt huvudkanalens utlopp i Bolmen sker 1906, och 1910 kallas statens lantbruksingenjör, Gunnar Ytterberg, för att göra upp ett förslag till en större rensning, men gav inget större resultat förrän i slutet på 1920-talet, då det beslutas om betydliga arbeten. Bråk uppstår mellan delägarna. 1935 är det dags för bolagsdelning.1939 kommer torrläggningskommittén på besök och det talas om torrläggningar och beredskapsarbeten. Dravens sjösänkningsbolag håller sitt sista sammanträde den 1 november 1945, då väljs Herrman Johansson till ordförande och man beslutar att inte fortsätta verksamheten. I fortsättningen blir det Lillåns regleringsföretag som svarar för Dravens vattenstånd. I början av 1980-talet görs en omfattande upprensning av Lillån. Men sedan svänger intresset. Sensommaren och hösten 1986 utförs på naturvårdsverkets bekostnad en stor upprensning av de väldiga vassbestånden i Dravens norrända och sjön får bli en riksbekant fågelsjö. Kraftbolag in i bilden. Sid 128-134. Vid Bolmens sjösänkningsbolag 1907 beslutar bolaget att man inte skall deltaga i Sydsvenska kraftaktiebolagets arbeten i Skeen. Man vill inte ingå någon som helst förbindelse med kraftbolaget. I stället utser man sin ordförande samt pastor J Allgulin till att bevaka bolagets intressen i förhållande till kraftbolaget. Sydkraft har köpt Skeens egendom av ägaren till Bolmens sågverk, direktör Nils Möller, som köpt egendomenefter godsägare Lantzius död. 1918 reser en ingenjör från Sydkraft runt Bolmen. 1922 återköper Sydsvenska kraftaktiebolaget Skeens vattenfall. 1925 inspekteras kanalen vid Skeen av sänkningsbolagets nye ordförande, Gustaf Youngström och tre andra bolagsrepresentanter. 1926 utses två bolagsmän att utforska om flottning förekommer i bolagets kanal. 1930 kallas strandägarna kring Bolmen att sammanträda inför en synenämnd. Vattendomstolen inrättar allmän flottled 1Januari 1932. Sydsvenska Kraftaktiebolagets ansökan om Bolmens reglering inlämnas till Söderbygdesn vattendomstol 1933.Sjösänkningsbolaget inser att vattenståndet kommer att både höjas och sänkas och detta ville de ej gå med på så det kallades till sammanträde den 6 juni 1935. 1936 byter man styrelse och efterträdare till Youngström blir Albert Johansson. Den 14 juni 1939 är det dags för ny bolagsstämma, till detta kallas förutom strandägarna, ingenjör Per Johansson som hjälper bolaget med vissa tekniska uppgifter. Södra Sveriges Sportfiskeklubb arrenderar fisket vid Skeen av Sydkraft och Kapten Kihlbom från odlarföreningen berättar att strandbankar bildats i kanalen de senaste åren som är till skada för laxodlingen. Fiskebyggnaderna tas bort till lagligt djup och rensningen av kanalen utförs av Johan Nyman. En stor mängd sten och övre banken mot sjön tas bort, till 80 centimeters djup. 1950 Avvecklas Bolmens sjösänkningsbolag och Sydkraft tar över. 1953 sätts 130 000 gäddyngel ut i sjön på sjösänkningsbolagets bekostnad. Mer ingående finns att läsa i boken. Så får pastor i Annerstad sitt. Sid 134-136. Ålfisket såldes till Frithiof Sandberg i Skeen 1875 och Sandberg åläggs att betala fiskeränta till Kronan och pastor i Annerstad. Länsstyrelsen i Jönköpings län verkställer 1866 fördelningen av ersättningen för ålfisket, vilken förs in i jordeboken och utgår som årlig skatt. I Kronobergslän görs fördelningen inte förrän 1885. Sjösänkningsbolaget, som finns i Jönköpings län, får pengar till skatten från ålfiskets ägare. men i Kronobergs län får varje hemmansägare, som fått del av vinsterna i sjösänkningen betala sin årliga skatt på i vissa fall bara ett öre. Ålfisket och fiskeräntan övertas av de följande ägarna till Skeens egendom, Godsägare Lantzius, direktör Nils Möller, ingenjör Mats Hedlund och från 1 juni 1906, Sydsvenska kraftaktiebolaget. När Sydkraft näästa år säljer Skeensfallen till Kungliga vattenfallsstyrelsen och största delen av marken till Strömsnäs Bruk, blir det bruket som betalar fiskeräntan. 1927 samma år som Sydkraft köper tillbaka fallen av vattenfallsstyrelsen vägrar Strömsnäs Bruk att betala kronoskatten för ålfisket. Motiveringen är att ålfisket numera ägs av Kungl Majt och kronan. Sänkningsbolagets kassör begär då hos vattenfallsstyrelsen att få tillbaka den kronoskatt bolaget förskotterat. Men vattenfallsstyrelsen vägrar att betala skatten. Hemmansägarna i Kronobergs län gör 1912 ett försök att friköpa sig från den årliga avgiften till kronan och pastor i Annerstad vilket misslyckades. Sedan Sydkraft 1927 återköpt Skeensfallen, konstaterar sänkningsbolaget 1933 att kraftbolaget inte betalat fiskeräntan under de åren de ägt fallen. 1936 tas frågan upp vid ett möte med advokat Kempe i värnamo och ingenjör Ekenman från Sydkraft och året därpå är fiskeräntan betald för de senaste tio åren. Från 1945 betalas fiskeräntan direkt från Sydkraft och sista året räntan redovisas är 1965, mer om detta finns på sidorna 134-136 ätt läsa i boken . Bolmens reglering. El kan ej lagras. Sid 137. Elenergin har en del goda och unika egenskaper. Den är osynlig, ljudlös och luktfri. Den är lätt att omvandla ti ljus, mekaniskt arbete och värme. Den är lätt att överföra på långa avstånd. Ingen annan energiform har sådana utomordentliga egenskaper. Elen har emellertid en avsevärd nackdel. Den kan ej lagras i större mängder. Den måste förbrukas i samma ögonblick den produceras. Däremot kan drivmedlet lagras, dvs vattnet när det gäller vattenkraftverk. Genom de klimatiska förhållandena i vårt land och genom vårt sätt att leva och arbeta krävs mycket mera el inder vinterhalvåret än under sommaren och mycket mera el under vardagarnas dagtid än under nätter och helger. Om produktionen av el skall följa efterfrågan och det är en nödvändighet i det stora hela så måste avsevärda magasineringsmöjligheter förefinnas dels av säsongsmässig karaktär och dels för reglering av kraftverkens drivvatten under dygnet och veckan. Vattenståndsvariationer i samband med vattenregleringar kan ibland skapa problem av ekologisk, estetisk eller praktisk art. I Bolmån-Lagan är den naturliga framrinningen störst på vinterhalvåret och därför erfordras endast måttliga magasin för att anpassa produktionen till konsumtionen. Gammalt projekt. Sid 137-138. Det är 50 år sedan striden stod som hetast om Bolmens reglering för kraftändamål. Ansökan ingavs av Sydsvenska Kraftaktiebolaget och Floboda vattenfalls och Industri Aktiebolag i likvidation till Söderbygdens Vattendomstol redan 1933. Vattenmålet tog avsevärd tid-närmare åtta år i första instans och vattendom- stolens utslag är daterat den 27 oktober 1941. Vattendomstolen behövde ej döma i själva tillståndsfrågan eftersom denna avgjorts av Kungl Maj:t, som det hette på den tiden. Det var yrkande av bl a Svenska Naturskyddsföreningen och Kungl Kammarkollegium som Kungl Maj:t prövade frågan om tillåtligheten. Tankarna på Bolmen som regleringsmagasin för att jämna ut vattenföringen under året och öka vintertappningen var förvisso ej nya på 1930-talet. Redan i ett förslag 1906 till utbyggnad av Lagan i fyra anläggningar mellan Smålandsgränsen och Knäred omnämndes Bolmen som en möjlighet att öka produktionen. Det blev dock Furen och Flåren som kom först i tur på 1920-talet som årsmagasin. Något om hyrdrologi och produktion. Sid 138-139. Först några ord om Bolmen. Bolmen är med sin yta på 180 km² landets tionde sjö i storleksordning. Tillrinningsområdet, mätt vid utloppet vid Skeen är 1 655 km². Största bidragen ger Storån och Lillån med avrinningsområden på 670 resp 180 km² norr om sjön och Unneån med 210 km² i väster. Medelavrinningen vid Skeen är 21m³/sek. Lägsta vattenföring uppmättes till 1,9m³/s år 1911 och högsta uppmätta har varit 80m³/s 1951 och 1980. Vid Bolmåns inflöde i Lagan några kilometer norr om Traryd har medelvattenföringen ökat till ca 25m³/s. Detta innebär att Lagans vattenföring ovanför Bolmåns inflöde ökar med drygt 70% till 60 m³/s efter sammanflödet. Det skall dock anmärkas att medelvattenföringen under senaste 30-årsperioden varit icke obetydligt mindre än ovan angivna värden, bl a beroende på en serie torrår under 1970-talets första hälft. De karaktäristiska vattenstånden i Bolmen sådana de presenterades i 1933 års ansökan och som baserades på årsserien 1909-31var: (Se boken sid 138). Med normalt högvattenstånd menas medeltalet av de högsta vattenstånd som inträffat varje enskilt år under årsserien. På analogt sätt utgör normalt lågvattenstånd medeltalet av de lägsta vattenstånden varje år. Bolmens tillrinningsområde tillhör de mera nederbördsrika i vårt land. Nederbörden vid Bolmens samhälle är i medeltal 830mm per år. Detta värde kan jämföras med genomsnittet för riket som är cirka 600mm och Emåns flodområde som har cirka 550mm. Eftersom nederbörden i regel faller i huvudsak som regn även under vinterhalvåret är vatten- mängden i Bolmån-Lagan störst under den tid då elbehovet är störst. Bolmens regleringsmagasin, med de regleringsgränser som framgår av det följande, innehåller 240 milj m³ vatten. Energiinnehållet, dvs den kraftmängd som teoretiskt kan produceras i Bolmåns och Lagans kraftverk av enbart det magasinerade vattnet, uppgår till 70 milj kWh (70 GWh). Vattenmålet och naturvården. Sid 139-141. Bild sid 140. Ansökan om regleringen mötte starkt motstånd när man fritt ville variera mellan +142,00 och +140,50 m. Som synes vid jämförelsen med de karaktäristiska vattenstånden sammanföll dämningsgränsen ungefär med normalt högvatten medan sänkningsgränsen låg 33 cm under tidigare lägsta lågvatten. Strandägarna och naturskyddsorganisationerna var särskilt rädda för att sänkningen av vattenståndet skulle förfula Bolmens stränder, trots att sökandena framhöll att avsänkningen ej skulle ske på sommaren. Så ansökan modifierades till att dämningsgränsen sänktes med 10cm och att sänkningsgränsen höjdes under sommaren +140,90m. vattenståndsvariationerna kunde därmed sommartid bli maximalt en meter, vilket var en icke ovanlig naturlig fluktation. Mer om regleringsgränserna som fastställdes står det om i boken på sid 139. Svenska naturskyddsföreningen åberopade ett utlåtande av Rutger Sernander som uttalade att all strand- vegetation mellanregleringsgränserna skulle dö och en steril zon skulle uppstå. Alla de fiskarter som lägger sin rom på grundvattnet kommer att minska till en bråkdel av sitt forna antal eller helt utrotas medan sökandens sakkunniga nämligen professor Göte Turesson var av helt motsatt uppfattning. Tappningsbestämmelser. Sid 141-142. De tappningsregler som gäller för Bolmen sedan 1961 utöver de ovan nämnda regleringsgränserna enligt figur 1. Så kommer ett antal punkter (se boken sid 141-142. I domen föreskrives också skyldighet att rekonstruera de naturliga vattenstånden. De vattenstånd som skulle funnits om reglering ej skett. Regleringen handhavande. Sid 142-143. Bild sid 142-143. Sammanfattningsvis kan beträffande tappningsbestämmelserna sägas att, bortsett från vattennivåer nära dämningsoch sänkningsgränsen, stor frihet föreligger i handhavandet av regleringen. Detta har inneburit att sjön avsänkts och utnyttjats för kraftproduktion under vinterhalvåret. I samband med vårflödet har sjön åter fyllts upp. Mer att läsa finns i boken sid 143. Reglerat och naturligt vattenstånd. Sid 143-148.Bild sid 144-145. På figurena 1 och 2 visas i diagramform de verkliga , reglerade medelvattenstånden för 20-årsperioderna 1850-69 och 1966-85 jämte de rekonstruerade, naturliga vattenstånden för samma perioder. Av figur 3 framgår varaktigheten av vattenstånden, dvs vattenstånden ordnade i storlek och uppdelade på sommar och vinter. Av diagrammen framgår att vattenståndet i medeltal blivit något högre sommartid och något lägre vintertid. Vårflodstopparna har blivit kapade. Medeltal är bra som ett mått på inverkan och förändringar under lång tid. Ofta är det emellertid de enskilda tillfällena med onormala förhållanden som man kommer ihåg. regleringsföretaget, vilket numera är liktydigt med Sydkraft, har ibland fått klä skott för att vattenståndet varit extremt högt eller extremt lågt. Låt oss därför i detalj studera vattenförhållanden under några år med både normala och mera ovanliga tillrinnings och vattenståndsförhållanden och jämföra vår Herres och Sydkrafts reglering av Bolmen. Vi väljer 1975 och ett antal år framöver och diskuterar mera ingående varför regleringen tillämpades så som gjordes och hur resultatet blev både reelt och jämfört med naturliga förhållanden. I sammanhanget förtjänar framhållas att de med hänsyn till landskapsbild och friluftsliv gynnsammaste vatten- stånden- enligt uttalande av bl a länsstyrelsen i Jönköpings län i Sydvattenärendet- ligger mellan nivåerna-141,70 och +141,30m. På sidorna 145-148 i boken finns exempel på hur det såg ut med nederbörd, tappning och vattenstånd under åren 1975-1981-82. Hur gick det för miljön ? Sid 148-149. Uppenbart är att avsänkningen enstaka höstar skett så tidigt att vattenstånden blivit något lägre än vid oreglerade förhållanden. Vårfloden har något år dröjt så att en del strandplan blottats under barmarkstid. Men någon inverkan på vegetationen längs sjön har ej förmärkts. Den döda zonen enligt Sernander har totalt lyst med sin frånvaro. Inte ett träd synes ha dött, som har regleringen som orsak. Vad som kan konstateras är att stränderna i stor utsträckning blivit igenvuxna och förbuskade-det gäller för övrigt stora delar av landskapet- men detta sammanhänder med andra faktorer än vattenregleringen. För fritidsboende, friluftsliv och båtsport har otvivelaktigt gynnsammare förhållande uppkommit genom det något högre sommarvattenståndet. Det visar diagrammen ovan över såväl medelvattenstånd som vattenståndet enskilda år. Ett bevis så gott som något, att sjön är attraktiv ur fritidssynpunkt, är att stugor längs sjön och framför allt båtar- ökat i antal på ett närmast förvånande sätt och att priset på hus och tomtmark stigit kraftigt. Andra vattenmålsfrågor. Sid 149. Även om inverkan på naturförhållandena synes ha varit den dominerande frågan i vattenmålet fanns givetvis andra områden, som måste behandlas i vattenmålet. Det gällde främst inverkan på mark och skog, båtfart, vägar och broar, järnväg, flottning, fiske, badplatser, brunnar och hägnader. De skadeförebyggande åtgärderna utföres i huvudsak åren 1945-49. Mark och skog. Sid 149. Av inägojord, dvs åker, äng och betesmark, berördes enligt ansökan ca 870 hektar, som ej tillhörde sökanden. Under målets gång träffades emellertid en överenskommelse om invallningar vid Bolmens norra ände, där den bästa åkerjorden fanns. Sålunda har ca 540 hektar mark skyddats genom invallningar vid Svana- holm (191 ha), Liljenäs (159 ha), Hjälmaryd och Sjötorp (111 ha), Bolmsäter-Hamrarna (52 ha) och Dannäs (28 ha). Inom flera områden har sedermera markägarna och sydkraft träffat antal om att pumpning skall ske till lägre nivå än föreskriven för att få bättre torrläggning av markerna. De markområden som direkt berördes av det högre vattenståndet var landvinningarna från sjösänkningen med tre fot på 1850-talet ( varom står att läsa i Leif Norrmans artikel). Det var knappast fullvärdig åkermark och skadeprocenten låg mellan 10 och 60% enligt domens ersättningslängd. Inom Annerstads socken berördes 12,1 ha, varav 7,9 ha åker. Inom Angelstad var motsvarande arealer 50,3 resp 29,9 ha. Någon ersättning för växande skog inom dämningszonen utdömdes ej. Strandmarkerna med albestånd värderades nämligen som betesmark, vilket gav en högre ersättning än om växande skog medtagits. Ett undantag gjordes, nämligen för fastigheterna Angelstad 3:9 och 8:7, där det fanns mer värdefulla albestånd och vars ägare synes ha varit virkesleverantör till trätoffelfabriken i Ljungby. Båtfart. Sid 149-150. I vattenmålet var parterna överens om att allmän farled fanns i Bolmen, oaktat att formellt beslut härom enligt 1880 års förordning ej förelåg. Farlederna fick ej försämras genom regleringen, konstaterades också, varför muddringsarbeten måste utföras. Man utgick också från att ett vattendjup på 0,8 m var tillräckligt för "motorbåtar" och 2,0 m för "ångbåtar och pråmar". Detta innebar att ångbåtrännor muddrades till bottennivån +138,5 m. Båtleder utfördes till följande platser, där även befintliga bryggor skulle byggas till +142,0 m: Hjälmaryd, Lillaryd, Bakarebo, Tannåkers bro, Långö, Mällekvarn, Järanäs, och Vret. Mera omfattande arbeten erfodrades vid Bolmstads hamn och vid Bolmens järnvägsstation och hamn med 20 m bredd på inseglingsrännan, fördjupning av hamnbassängen och höjning av ångbåtsbryggorna. Fisket i Bolmen. Sid 150. Frågan om inverkan på fisket i Bolmen var föremål för omfattande undersökningar, främst genom fiskerimyndigheterna. Fiskeriintendenten konstaterade att binäringsfisket var av stor betydelse och att fisktillgången var god. Fisket bedrevs emmellertid ej rationellt, främst beroende på ägarnas motvilja att arrendera ut fiskevatten. De ville själva fiska till husbehov. Fångsten för avsalu var obetydlig. Det fanns ett fåtal yrkesfiskare, enbart tre personer i vardera länet. Fiskerinäring av betydenhet-vattenlagensuttryck - ansågs ej lida väsentligt förfång, vare sig enligt fiskeriintendenten eller vattendomstolen. Det var stor skillnad mellan den officiella statistiken från 1923 och uppgifterna från skifteslagen 1934. Den offentliga statistiken uppgav fångster på 0,83 kg/ha i Kronobergs län och 2,45 kg/ha i Jönköpings län. Statistik över fångster finns att läsa om i boken på sidorna 150-151. Fiskeriintendenten var ofin nog att beträffande fångsterna uttala att "inte ens en 10-del av fångsterna kunde f ö spåras i deklarationerna av inkomst från fiske".Fiskeriintendenten föreslog som kompensationsåtgärd utsättning av en ofantlig mängd gädd och sikyngel. Vattendomstolen reducerade utsättningen till 500 000 göddyngel och 1 500 000 sikyngel. sedermera har fiskerimyndigheten kommit till uppfattningen att utsättningen av yngel är onödig och meningslös. Utsättningsskyldigheten har därför avlösts av ett årligt belopp i pengar som skall användas för andra förbättringsåtgärder för fisket. Beloppet utgör f n (1986) 43 000 kronor per år och används främst till utsättning av ål och sk gullspångslax. Den sist- nämnda har funnit sig väl till rätta i Bolmen och växer från utsättningen på våren till senhösten från 100g till 1 kg. Efter två somrar i Bolmen väger den 3 kg och efter det 7-8 kg. Fisket nedströms Bolmen. Sid 151-153. Bild sid 152. I samband med fördjupning av åfåran mellan Bolmen och Bolmåns inflöde i Lagan utrevs en del fasta ålfisken, som Sydkraft inlöst. Beträffande öringen konstaterades i domen att lekplatser och uppväxtområden vid Skeen försvinner genom grävningarna i utloppet men också laxöringfisket skulle varit av ringa betydelse om ingen odling och utsättning skett vid Skeen. När sedermera kraftverket byggdes överdämdes resterna av de naturliga reproduktionsområdena- det var som alltid när det gäller utnyttjande av naturtillgångar en avvägning mellan nytta och ingrepp i naturen. Oftast drog representanterna för landets kraftförsörjning det längsta strået under den expansiva efterkrigstiden. En annan fiskart som förekom inom Skeen-områdt om än sparsamt var Harren, vars biotop också försvann. Vid tiden för målet om Bolmens reglering förelåg planer på en kraftstation vid Nöttja, som skulle utnyttja fallhöjden mellan Kösen och Exen. Dessa har som bekant inte förverkligats. Därför finns också nedströms Bolmarydsdammen till mångas glädje kvar, en naturlig åsträcka som kan reproducera öring och som är eller kan bli ett hyggligt sportfiskevatten. ( Den som emellertid vill fiska grov fisk, får åka ner till Lagan mellan Laholm och havet, där under senare år ett uppskattat sportfiske efter lax har uppstått. Det är den i Sydkrafts laxodling i Laholm odlade smolten som återvänder efter att ha ätit sig stor i Atlanten). Kösens reglering. Sid 153. För att undvika skador på skog och odlad jord vid Kösens utlopp, där också Bolmarydsdammen byggdes. Genom dessa åtgärder kan vattenståndet och avrinningen från sjön behärskas. Överenskommelse träffades och bekräftades i en vattendom om de regleringsgränser som anges på figur 5.( Diagrammen från förhållandena 1981 får utgöra exempel på regleringens handhavande). I Kösen återregleras också tappningen från Skeen, så att avrinningen vid Bolmaryd är praktiskt taget konstant under dygnet. Kösen har även den funktionen att vatten magasineras i samband med veckoslut och helger så att största möjliga produktion kan ske i Lagans kraftverk under vardagarna. Regleringsfond. Sid 153. Till länsstyrelsen i Kronobergs län inbetalas en årlig avgift- fn (1986) ca 25 000 kronor- avsedd att användas för "minskande av skador eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning inte blivit av vattendomstolen bestämd". Denna fond har utnyttjats i några fall men dock ej i större utsträckning än att den vuxit till ca 400 000 kronor. Fonden kan också utnyttjas för allmänt ändamål i bygden. Bolmenmålet i högsta domstolen. Sid 153. Vattendomstolens dom 1941 överklagades förutom av bruksbolagen i Strömsnäs och Timsfors - av Bolmsö kommun och 17 enskilda markägare på Bolmsö och norr därom. Vattenöverdomstolen fastställde den 24 maj 1944 vattendomstolens dommed några mindre justeringar. Den 4 juni 1947 meddelade Högsta dom- stolen: " Kungl Maj:t har i nåder låtit sig föredragas handlingarna i detta mål och prövar rättvist fastställa vattendomstolens dom". Vattenmålet tog sålunda totalt nära 14 år. När HD`s dom kom hade emellertid Bolmen reglerats i många år med stöd av 1939 års lag om tillfällig reglering för att öka landets energiproduktion under andra världskriget. Sydvattenprojektet. Sid 155. trettio år efter stridigheterna om Bolmens reglering för kraftändamål framlades ett nytt projekt, som samlade folket i Finnveden till kamp. Det var AB Sydvatten- i dag en sammanslutning av tolv västskånska kommuner med ca 600 000 invånare- som framlade sina planer på att utnyttja Lagan och Bolmen för att trygga sin vattenförsörjning. Ansökan härom ingavs i oktober 1968 till regeringen. Efter remisser och utredningar i Jordbruksdepartementet gav regeringeni början av 1970 Sydvatten tillstånd att bortleda en vattenmängd om 6m³/s från Bolmen. Härav var ca 1m³/s avsedd för Halmstads behov och skulle bortledas via Unnen - Yasjön till Fylleån. Regeringens tillstånd hade närmast principiell innebörd och de närmare villkoren för vattenbortledningen skulle sedermera bestämmas i ett vattenmål. Så har också skett. Vattendomstolens tillstånd bl a till att utföra erforderliga byggnadsarbeten erhölls 1972. Slutlig dom med tillstånd att verkställa bortledningen erhölls så sent som i juni 1986. Vattentappningen till tunneln påbörjas 1987 med en kvantitet av mindre än 1m³/s. Projektets huvuddrag. Sid 155. Bild sid 154. I stort och något drastiskt kan man säga att projektet går ut på att flytta en vattentäkt från mitten av Småland till mitten av Skåne. Detta sker genom en tunnel i urberget, drygt 80 km lång, med början vid skeens kraftverk i Bolmån och mynning vid Äktaboden sydväst om Perstorp. Från tunnelns ändpunkt ledes vattnet vidare i en 25 km lång ledning av förspända betongrör till Ringsjöverket, Sydvattens befintliga vattenverk vid Stehag. Sedan råvattnet här förädlats till dricksvatten distribueras vattnet ut till kommunerna i västra Skåne. Se översiktskartans bild 1! Intag vid Skeen. Sid 155. Intag vid Skeen. Vid Skeen tages vattnet in genom två på botten i dammbassängen utlagda trätuber till en mottagningsanläggning, där vattnet silas och dess mängd mäts innan det släpps ner i tunneln. Dessa anordningar ligger huvudsakligen nedsprängda i berget och endast en överbyggnad av typ mindre villa finns ovan jord. Arkitekturen överensstämmer ganska väl med det närbelägna Åtorpets. Berggrund och tunnel. Sid 156-158. Bild sid 156,157. Berggrunden där tunneln drivits utgör en del av den sk sydsvenska gnejsformationen. Denna antages utgöra "roten" av en gammal bergskedja, som för två miljarder år sedan höjde sig över området och som anses tillhöra de allra äldsta delarna av vårt svenska urberg. Den helt dominerande bergarten är gnejs, grå eller röd. Som inlagrade gångar eller massiv förekommer- särskilt på den nordligaste sträckan av tunneln-amfibolit, en svart bergart av vulkaniskt ursprung som är mjukare än gnejsen. Trots sin ålder är berget i allmänhet friskt och starkt,men några svaghetszoner finns. Dessa har bildats vid de deformationer och rörelser som jord- skorpan varit utsatt för underårmiljonernas lopp. Sådana sprickzoner förekommer, om vi håller oss till norra delen av tunneln, under Torpaån, sydväst om Exen och i Lagans dalgång. Samtliga zoner har visat sig ganska beskedliga och krävt måttliga förstärkningsåtgärder, ofta i form av betongsprutade tak och väggar. Före byggstarten hade mångåriga och omfattande undersökningar av berggrunden utförts. I samband med tunneldrivningen har geologerna utfört en noggrann kartering av berggrunden. Vetandet om densamma var före tunnelarbetet ytterst ringa, närmast beroende på att ett 5 á 10 m tjockt moräntäcke döljer berget. Numera finns sålunda ett väl dokumenterat kunnande om 80km skånsk-småländskt urberg. Några forskningsprojekt har bedrivits i anslutning till tunnelarbetena, bl a i närheten av Exen med insatser av vetenskapsmän från Lunds Universitet, Tekniska Högskolan Stockholm, Chalmers, Högskolan i Luleå och Sveriges Geologiska Under- sökning. Tunnelns utseende, storlek, kostnader mm finns att läsa om i boken på sid 157-158. Samma tappningsregler. Sid 158. Sydvatten har formellt ingen egen rätt till reglering av vattenståndet i Bolmen. Däremot har sjön Bolmens regleringsföretag, ( som numera är liktydigt med Sydkraft, men under vattenmålets handläggning även hade bruken i Strömsnäs och Timsfors som delägare),en i dom fastställd skyldighet att handha Bolmens reglering på sådant sätt att vattenförsörjningen kan tryggas.Regleringen kommer även sedan vattenbortledningen påbörjats att ske inom nuvarande regleringsgränser och med nu gällande tappningsregler. Vissa ytterligare villkor har dock tillkommit, varav det viktigaste torde vara att vattenhushållningen skall handhavas på sådant sätt att lågvattenföringen i Lagan vid Traryd blir 20m³/s, utom vissa svåra torrår, då denna stora lågvattenföring ej är möjlig att upprätthålla. Den hittills tillämpade lågvattentappningen har varit 12 á 15m³/s, men några bestämmelser härom har ej funnits. Varför Bolmen ? Sid 158-159. Svaret kan ges kort: För vattenkvalitetens skull. Ett flertal alternativ med olika uttagspunkter utreddes. Sålunda undersöktes ett uttag vid Traryd, som i dåvarande penningvärde (1968) beräknades bli 26 miljoner kronor billigare än ett uttag vid Skeen. Även ett uttag ur Bolmens djupbäcken utanför Prästnabben diskuterades i ett tidigt skede. Vattnet hade här en något bättre kvalitet än vid Skeen med hänsyn till bakteriehalt och humushalt. Det kan nämnas att 20 års provtagningar visat att vattnet vid Prästnabben ur bakteriologisk synpunkt är tjänligt för enskilda hushåll utan någon som helst rening. På grund av humushalt har vattnet dock en färg som är onormalt hög för dricksvatten. Vattnet i Lagan var ur såväl bakteriologiskt som kemiskt-fysikalisk synpunkt väsentligt mycket sämre än Bolmens vatten. det var i betydande grad påverkat av kommunala och industriella utsläpp. Risk för temporära föroreningar, som är svåra att bemästra, förefinnes alltid i rinnande vattendrag och en särskild risk utgör det faktum att Lagan och väg E4 löper i stortsett parallellt. Samtliga remissinstanser med ansvar eller anknytning till vattenförsörjningen -främst dåvarande Medicinstyrelsen och statens Institut för folkhälsan samt avnämnarkommunerna- ansåg att hygieniska synpunkter och ej ekonomiska borde vara avgörande när det gäller en så viktig fråga, som vattenförsörjningen för en hel landsända. Därför borde uttaget ske i Bolmen. Norr om gränsen Skåne-Småland var dock den förhärskande uppfattningen att vattenuttaget borde ske i Lagan för att "rädda Bolmen". I sak förhåller det sig emellertid på det sättet att handhavandet av Bolmens reglering med hänsyn jämväl till vattenförsörjningen måste ske på samma sätt oavsett var i Lagans vattensystem uttaget görs. Detta beror på att det är de torra perioderna som är bestämmande för vattenhushållningen. För att dessa år klara såväl vattenförsörjningen som minimitapp- ningen vid Traryd enligt ovan, måste Lagans årsmagasin utnyttjas tillsammans. Bolmens vattenstånd blir sålunda desamma om Sydvattens uttag sker direkt i Bolmen, i Bolmån eller i Lagan. Inverkan i Lagan och Bolmån. Sid 159. Eftersom lågvattenföringen ökar och dess storlek brukar betraktas som avgörande för vattenkvaliteten, kan konstateras att vattenbortledningen indirekt får en positiv effekt för Lagan. För Bolmåns del är det ofrånkomligt att en viss inverkan uppkommer eftersom en fjärdedel av vattenmängden i stället avrinner genom tunneln. Bolmåns medelvattenföring är 21m³/s vid Skeen och 25m³ vid utflödet i Lagan. Lågvattenföringen, 5m³/s, mätt som veckomedeltal, kommer ej att förändras med tiden för denna relativt låga framrinning kommer att bli längre. På sträckan Skeen-Kösen blir det ingen märkbar förändring, eftersom tappningen är korttidsreglerad från Skeens kraftverk. Detta innebär att veckans vattenmängd vanligen körs genom kraftverket under dagtid måndag-fredag, medan tappningen är noll under nätter, veckoslut och helger. När det är gott om vatten sker dock kraftproduktion under större delen av vardagsdygnet och ibland- så som vid flödestillfällen- också under lördag-söndag. På sträckan Kösen-Exen räknar man med viss skada på fisket. I vattendomstolens dom i juni 1986 förpliktigades Sydvatten att betala 8 000 kronor per år till fiskevårdande åtgärder. (Eftersom fiskerimyndigheterna och Sydvatten var överens om en annan lösning-med satsning på signalkräfta - har domen överklagats). Positivt för Bolmen. Sid 160. Bild sid 160. För Bolmens del innebar vattenbortledningen ingen negativ förändring. Vattenståndet blir på sikt något högre och jämnare-10 á 15 cm - än om sjön, som hittills, reglerades enbart för kraftändamål. I samband med att projektet presenterades och diskuterades uttrycktes farhågor för att sjöns organiska liv skulle skadas allvarligt av vattenbortledningen. Så kan självfallet ej ske. Vilken väg vattnet tar vid Skeen- genom kraftstationen, flodutskoven eller tunneln - kan naturligtvis ej ha någon inverkan på organismerna i sjön. Och vattnet måste ju rinna ur Bolmen. Enligt uttalanden som gjordes i samband med tillståndsgivningen får de lämpligaste vattenstånden längre varaktighet efter vattenbortledningen än vad som varit fallet hittills. Vattenhushållningen med hänsynstagande till vattenförsörjningen kan därför sägas medföra gynnsammare vattennivåer för landskapsbild, båtfart, friluftsliv och fiske. Anledningen till att sjön kommer att hållas på i medeltal något högre nivå än för närvarande är att det krävs ett bestämt minimimagasin i sjön för att kunna möta de värsta torrår, som man känner till enligt statistiken, utan att äventyra vattenförsörjning och minimitappning till Bolmån-Lagan. Bild 4 visar medelvattenstånden före och efter vattenbortledningen. Garanti för god vattenkvalitet. Sid 161. En annan faktor, som får betraktas som positiv för Bolmen är det förhållandet att sjön blir en vattentäkt, vilket utgör en ytterligare garanti för att sjön kommer att skyddas mot föroreningar. För ett par år sedan stoppades en planerad odling av fisk i kassar i sjön eftersom den ur föroreningssynpunkt kunde jämställas med ett samhälle på 2 000 invånare som släppte ut orenat avloppsvatten. Med största sannolikhet hade projektet inte blivit tillåtligt ändå, men vattentäktsintresset torde ha underlättat beslutet om avslag.- I sammanhanget bör framhållas att normalt friluftsliv, knutet till sjön, tex båtsport, bad etc inte hindras av att sjön utgör en vattentäkt. Tunnel och grundvatten. Sid 161-162. Bild sid 161. Tunneln har på några ställen inverkat på grundvattenståndet, i vart fall under byggnadstiden, så att brunnar siinat. Inom Kronobergs län, dvs på ungefär halva tunnelns längd, har ett tjugotal brunnar påverkats. I regel har den drabbade brunnsägaren fått en ny djupborrad brunn. Det kan bestämt uttalas att tunneln genom dränering och sänkt grundvatten ej fått någon inverkan på ekonomiskt värdefull vegetation. Denna är nämligen, men de jordarter som finns längs tunneln, ej beroende av grundvattnet utan av det sk markvattnet, dvs det i marklagren bundna vattnet. Möjligtvis skulle vattenvegetation kunna skadas om någon våtmark dränerades, men sådana förhållanden har ej kunnat konstateras. Bergsmassorna utgör naturligtvis temporärt ett störande inslag i landskapsbilden, men de ligger på undanskymda platser, som man får leta sig fram till. De torde påverka landskapsbilden väsentligt mindre än vad kalhyggena gör. Dessutom kommer de som sagt så småningom transporteras bort och användas till vägar mm. Häftig opinion. Sid 162-163. Det var självklart i första hand en befarad skadlig inverkan på miljön, som var anledning till den våldsamma opinion mot projektet som uppstod i samband med projektets framläggande. Med det stormiga informationsmötet i Ljungby 1968, med namninsamling, med mobilisering av press och TV, osv. Projektet utmålades som närmast förödande för Bolmen. Opinionsbildarna utgick från ståndpunkten att ledde man bort 6m³/s var det självklart att det skulle bli mindre vatten i Bolmen. Det låter besticksnde och för mången mera troligt än när representanter för Sydvatten påstod att ju större vattenmängd man leder bort desto högre vattenstånd blir det i Bolmen. Trots att det senare är det riktiga. Förklaringen är som nämnts ovan att ju mer vatten som garanteras för vattenförsörjningen desto större magasin måste finnas kvar för att klara torrperioder. Bolmån som ofrånkomligt får minskad framrinning och därmed blir negativt påverkad, åtminstone mellan Kösen och Exen, kom helt bort i debatten, som sålunda fokuserades på själva Bolmen. Vad man kan konstatera är att Sydvatten ej klarade informationsfrågan. Bygdens folk ville inte ha information för man hade fått "fakta" av motsidans representanter. Vi redovisade vattenstånden år från år som varit i verkligheten och som skulle varit med vattenbortledningen. Diagrammen var avsedda att inges till vattendomstolen som offentlig handling. Det stod varje sakägare i vattenmålet fritt att på Sydvattens bekostnad anlita vilken sakkunnig han önskade att granska våra uppgifter. Det skulle därför inte vara särskilt begåvat att komma med felaktig data. På Bolmens västra sida var opinionen mot projektet närmast obefintlig. Anledningen härtill får säkerligen tillskrivas fysikprofessorn Sten von Friesén, som under 76 år varit Bolmen-bo under sommaren. Han har satt sig in i projektet, bla för att han är en entusiast när det gäller fritidsfiske. Han fann att det skulle bli bättre vatten- ståndsförhållanden för landskapsbild, fiske, friluftsliv och detta talade han om för många vänner i trakten av Möllekvarn, där han har sin stuga. Slutord. Sid 163. Bolmenanläggningen är nu ett faktum. Att den inte kommer att utgöra någon fara för miljön är jag övertygad om. Min förhoppning är att den i stället skall ge omkring 600 000 invånare i västra Skåne den goda miljö, som en tryggad försörjning med friskt Bolmen-vatten innebär. Utan att invånarna i Finnveden förlorat någonting- vattnet kan ju inte behållas i Bolmen. Den slutliga domen över Bolmenprojektet fälls emellertid inte av oss som lever i detta århundrade, kanske inte ens när dagens ungdomar blivit pensionärer, utan först i en avlägsen framtid. Skeen-Till minnet av en by. Sid 165-166. Bild sid 165 och 166. Det gamla Skeen- för alltid borta. Sid 167-169. Bild sid 167 och 169. Nya generationer har tillkommit, som aldrig upplevt gamla Skeen, bruksmiljön kring Bolmån. För de äldre som har minnesbilder av den säregna natursköna platsen, som njutit av bruset och det glittrande vattenflödet i forsen, som besökt kvarn, affär och gästgivaregård, som kanske bott och arbetat där, är minnena en källa att ösa ur, som inte något skrivet eller någon bild kan ersätta. När kraftverket och den stora dammen anlades i slutet av 1940-talet och 50-talets början gjordes inga arkeologiska undersökningar, som kunde ha gett oss kunskap om hur länge Skeen varit bebott och hur man levt och verkat många århundraden tillbaka. Med kraftverksbygget raserades den troligen äldsta byn i Annerstad, vilken också givit mest eko i historien, låt vara att den det sista halvseklet blev alltmer nergången av bristande underhåll av byggnaderna, allt medvetet inför de kommande stora förändringarna. Var det nödvändigt ? Nästan överallt har man fått göra eftergifter och acceptera förändringar. Visst förelåg det efter sista kriget ett stort behov av elström, men redan 1906 köpte Sydsvenska Kraftbolaget, senare Sydkraft, gårdarna i och omkring Skeen, och överlämnade Bolmåns närmaste omgivning till Kungl. Majt och Kronan för att senare lösa tillbaka området. Hela tiden hade man planer på att exploatera fallen och efter 40 år satte man igång med den slutgiltiga lösningen. Många ledande kulturpersonligheter gjorde vad de kunde för att förhindra vandaliseringen. Läs gärna vidare i boken sid 168-169. Åtorpet. Sid 170. Bild sid 170. Åtorpet ligger nu inträngt mellan kraftverket och transformatorerna. Det uppfördes i slutet av 1850-talet på den gamla tomtplatsen, där åbyggnaderna en gång legat på hemmanet Skeenstorp. Huvudbyggnaden eller det s.k. "Caractersbyggningen" var då sedan ett par århundraden borta. Kvar hade varit en liten stuga fram till ungefär 1790 och därefter hade ingen bott på hemmanet. Endast kvarnbyggnaden var bebodd längre. Lägenheten Åtorpet byggdes av häradsskrivare Olof de Verdier och det var här hans änka, fru Maria de Verdier, född Sandberg bodde kvar då hon lämnat godset efter mannens död. De Verdier hade i två giften 16 barn, varav dottern Emerentia blev gift med patron Fritjof Sandberg, 1872-1890 ägare till Skeens egendom. (I äktenskapet med Sandberg födde Emerentia 20 barn!) En annan dotter Hortensia och hennes man handlande Carl Magnus Johansson övertog Åtorpet 1891, då fru de Verdier dog. Dessa bodde kvar till 1928 då f.d. föreståndarinnan för försörjningshemmet Tilda Maria Svensdotter köpte huset. Hon hade en del inneboende där bl.a. Sanna Svensson, f.d. småskollärarinna. Numera är huset ombyggt för Sydkrafts behov. Gårdarna i Skeen och bruksägarna. Sid 171-174. Skeenstorp, 1/8 mantal frälse var en av de fem gårdarna i Skeen. Den hade beteckningen frälse från den tid, då den ägdes av adeln, frälset, som åtnjöt skatteprivillegier. Den var ursprungligen på ett mantal men har sedermera förmedlats, d.v.s. nedsatts efter skattebärigheten. Gården hade i århundraden samma inägor söder om ån, sträckte sig söderut och mot Hallarp. Kyrkoherde Andreas Berggren inköpte 1693 Skeenstorp för 400 daler silvermynt av Christopher Gyllengrip och sedan har hemmanet mestadels brukats inder Norregård. På 1740-talet bodde en magister Peter Fohlin här, tidigare delägare av Skeen Liagård. 1785 var de en bostad åt förre gästgivaren i Skeen Liagård, Nils Bolin. Därefter stod hemmanet inte bara som obebott utan också obebyggt. I slutet av 1600-talet namnges hemmanen i Skeen i jordeböckerna (skattelängderna för jordeböckerna). Sålunda var det två frälsehemman i Skeen, Skeenstorp och Skeen Jönsagård, två skatte- hemman, Skeen Norregård och Skeen Liagård samt kronohemmanet Skeen Brogård. Skeens pappersbruk kom till 1681 som den första industrin i Sunnerbo grundat av kyrkoherde Johannes Wallinus. Vi skall följa Skeens gårdar allt eftersom de samlas under ägarna till bruket. Det blir alltfler hemman och hemmansdelar som lägges till egendomen, såväl i som utom Annerstad socken , men här nämnes enbart gårdarna i Skeen. Gårdarna och dess ägare kan man läsa om i boken på sidorna 172-174. Bron över Bomån. Sid 175. Bild sid 175,176 och 177. Vid Brogården i Skeen har legat den första bron över Bolmån, under århundranden en primitiv träbro, som gång på gång har varit i behov av reparation. Senare, efter storskiftet 1795, tillkom en bro från "Öabyggningen" på Munkholmen söderut, så att man kunde ta sig över ån även där. 1788 påbjöds en revision av vägindelningen och från året därpå är det gårdar i Lidhult som står för underhållet av bron. 1837 och 1850 hänvisades de resande till herrgårdsbron när brogårdsbron var under reparation, likaså 1876, när den helt hade rasat samman och måste byggas om. 1895 blir det häradet som skulle ta ansvar för Skeens broar, såväl vid Brogård som den sk Nyebro. Underhållet av den förra beräknas till 70 kronor per år. Det skick denna då befann sig i var ej upptaget i handlingarna, men det måste ha varit ganska dåligt för 4 år senare infordrades anbud för uppförande av en ny träbro med stenpelare. Kostnaderna för bron beräknades till 7 000 kronor och förslag hade uppgjorts av stationsinspektor Wastensson i Ryssby. Det är rester av denna bro, dess norra stenpelare, vi ser väster om den nuvarande bron, tillkommen på 1950-talet. Nedströms bron låg på södra åstranden Skeens såg och på den norra Brogårdskvarnen. Handelsboden. Sid 177-179. Bild sid178,179. Hur länge man haft handelsbod i Skeen, vet vi inte, men mycket tidigt var gästgiverierna skyldiga att tillhandahålla resande förnödenheter, och det låg nära tillhands, att även brukets folk, med sina små resurser nyttjade denna handel. 1846 kom den nya handelsordningen, då även lanthandlare hade tillstånd att idka handel i bod. 1796-1800 står den första handelsmannen nämnd i husförhörslängden. Det var en handlare, som Sven Nilsson, som var gästgivare i Brogård från 1783. Det fanns redan i slutet av 1700-talet en sädesbod på samma ställe, där handelsboden sedan låg. Se bilden sid.256. Denna bodbyggnad blev ombyggd och utvidgad 1842, och det är från detta år vi kan räkna handelsbodens uppkomst. Den utfördes med stolpvirke och 2 tums tjocka plankväggar och inreddes med 2 bodkamrar, packbod och förstuga. Den hade 6 väggfasta spannmålsbingar på övre botten och dit ledde en bruten trapp med 15 steg. Huset var 17x12x6 alnar och uppförd på en 1 1/2 aln hög stenfot på södra sidan och 1/2 aln på den norra. Taket var av bräder och stickor, huset brädfodrades och rödmålades och ena bodkammaren försågs med boddiskar och hyllor. Det var under Samuel Mattsons sista år som gästgivare och handlare, som den nya handelsboden uppfördes. Han drev båda rörelserna 1810-47 och gjorde sig en förmögenhet på dessa. Hans efterträdare J.P. Andersson drev både affär och gästgivaregård några år men efter 1851 endast handelsboden. I boken finns mer att läsa om handelsboden, gästgiveriet och affären på sid 178-179. Skeens torgdagar. Sid 180. 1856 på en kyrkostämma i Annerstad upptogs frågan om anordnande av torgdagar i Skeen. Initiativet kom från häradsskrivare de Verdier. Stämman diskuterade förslaget och man beslöt att hos landshövdingen anhålla om rättighet till detta. Man fick det begärda tillståndet och handeln skulle äga rum sista onsdagen i varje månad. Torgföring av brännvin var dock vid 25 riksdaler vite förbjuden. Dessa torgdagar som kom igång redan samma år drog mycket folk. Det var mestadels folk som gick från Vrå och alla de andra närbelägna socknarna för att köpa eller sälja något, träffa folk eller se på folklivet. Sprit var förbjudet att sälja på torget, men gästgiveriet och krogen som inte låg långt borta i det sk Stathuset serverade brännvin och sålde även för användning vid andra tillfällen. Detta drog dit en hel del av den manliga befolkningen runt om i bygden och med spriten följde slagsmål och andra tråkigheter. Det blev så småningom en del som fick gå från hem och gård för spritens skull och många blev ådömda böter för sina handlingar. Året därpå försökte J.Tornérhjelm tillsammans med Kyrkostämman att stoppa torgdagarna genom en skrivelse till landshövdingen men det skedde inga ändringar utan handeln fortgick. Man sålde jordbruksprodukter, spannmål, smör, talg, honung, vax, laggkärl, korgar, liar, tjära, träskor, enkla redskap och mycket annat. Längre fram kom handelsmän från ardra orter och sålde tyg, mössor, halsdukar, karameller, plåtvaror, billigt porslin och krimskrams. När gästgiveriet flyttade från krogen"Stathuset" och åter till Skeen Brogård i början av 1890-talet slutade all brännvins- servering och handel med varan. Det blev lugn och ordningi Skeen igen men torgdagarna förde en tynande tillvaro. Lite småhandel bedrevs in på 1900-talet men ingen minns nu någon nämnvärd handel. Bagare Rosenqvist i Hallarp sålde småkakor och skorpor. Sist var det Axel i Kvallsjö som var där med sina träskor. 1922 togs beslut på kommunalstämma, att man skulle flytta torgdagarna till Byholma, som sedan järnvägen kom till , vuxit till ett litet samhälle. Där skulle bli sk oxmöten 3 gånger om året och Skeens torgdag skulle flyttas dit och äga rum andra torsdagen varje månad på mark som Byholmagårdens ägare förbundit sig att upplåta gratis. Brännvinsbränneri i Skeen. Sid 181. Brännvin bryggdes i så gott som varje gård i Annerstad socken vid början av 1800-talet. Ibland hade grannarna gemensam brännvinspanna, men allt eftersom åren går minskar antalet gårdar som bränner. Lagstiftningen sätter käpp i hjulet för hembrännarna och man börjar bli upplyst om brännvinets faror när nykterhets- föreningar börjar så smått. På 1850-talet kommer förordningen att endast större gårdar får ha bränneri och då under statligt överinséende. Fram till 1806 skedde brännvinsbränningen i bruksägarnas uthus, brygghus, på södra sidan av ön. Det västra av dessa hus byggdes 1797 och var 13x9x3 1/2 alnar med inmurad bränn- vinspanna som rymde 60 kannor och i andra ändan av huset en bryggkittel av koppar som rymde 60 kannor. En kanna motsvarar 2,6 liter. Det andra brygghuset stod på stolpar ute i vattnet, var 18x10x5 alnar och där fanns en brännvinspanna av 48 kannors rymd. I båda husen hade man sk vattenkastning- ett vattenhjul som drev vatten genom en ränna in i huset. Sid 166:C och D. 1806 efter den stora branden uppbyggde Joachim Henrik Lemchen en ny bränneriinrättning, riktigt var framgår inte av handlingarna. 1819 var det åter en brand vid pappersbruket, varefter även bränneriet måste återuppbyggas. I boken står det mer om detta på sid 181-183 Timmerflottning. Sid 183-185. Bild sid 183,184. Den 5 mars 1894 fastställde Kongl.Majt och Rikets Kammarcollegium att det skulle vara allmän flottled i Bolmen från Kafioviken i Bolmen till samma ås utlopp i Laga å. Därvid föreskrevs bl.a. att flottningen fick försiggå " Under tiden för varje års början till skydd för ålfiske anbringande flottrännor icke finge äga rum under tiden från solens nedgång till dess uppgång, därunder rännorna skulle vara med luckor tillstängda ävensom att flottningen i Lagaån skulle indelas i tre distrikt" osv. Det ankom på landshövdingen att överrenskomma om flottning skulle ske under hela året, vilket också skedde. Man lade ut länsar, hopkopplade timmerstockar, för att skydda ålfisket och broarna och för att hindra timret att lägga sig på alltför grunda ställen. Virket släpptes uppe vid Kafion tidigt på mornarna och tog ca ett halvt dygn att nå ner till Kösen, där man transporterade det vidare först med "spel" och efter ungefär 1935 med motorbåt till Bolmarö, där det åter flottades. Denna sista transport med spel eller båt skedde på natten. Man fick vara väldigt noga med att allt timret passerade Skeen under dagen. Man släppte av stockarna under cirka sex timmar och sedan hjälptes flottarlaget åt att rensa stränderna och ån från timmer som fastnat. Mestadels föriggick flottningen april -september. Det gällde att allt kom bort, och ingenting rycktes loss under natten och förstörde ållanorna. Många flottare och förmän har skött sysslan i Skeen men de som nämnts framför allt har varit Oskar Ek och Johan Alfred Lindblad. Flottningen höll på några år efter kraftverkets tillkomst, därefter har transporterna skett per bil. En minnets vandring i Skeen. Sid 185-197. Bild sid 185,186,187,188,189,190,191,192,193,194,195,196. Förutom att Bolmån i sig själv då var ett sällsamt smycke i naturen, så kantades den av lummig grönska, med många vackra och gamla träd, ja, i hela Skeen fanns ett stort antal träd av hög ålder. På ön var kastanjer, lönnar och alar mm. Där växte lindar, björkar, askar och bok, och en uråldrig ek, som bevittnat seklers händelser i Skeen, måste också fällas, när kraftverksdammen bereddes. En hög poppelallé ledde från Brogård upp mot "stathuset", den gamla gästgivaregården. Dessa träd hade planterats under faktor Samuel Norlanders tid. Gustav Olofsson på Norret berättade, att hans far,f. 1833, hade varit med och satt dem under sin tid som dräng på Jönsagård, troligen på 1850-talet. Gustav Olofsson hade varit med att fälla några under första världskriget och de var över en meter i diameter och mycket grövre måste de ha blivit mer än 30 år senare, när även dessa bjässar fälldes. I boken på sidorna 188-197 beskrivs människorna, tidigare utseende, händelser, byggnader och vardagen i Skeen . Ett kungligt brev. Sid 198. Det är ett brev från kungen där han tillåter uppbyggandet av ett pappersbruk i Skeen, Annerstad socken, skrivet på gammal svenska , daterat 18 Maj 1681 i Stockholm med Carolus underskrift. Vattenverken i gamla Skeen. Sid 199. Bild sid 201 och 202. Mycket av Annerstad sockens historia har formats kring Skeen, vars rika ålfiske varit åtråvärt för stormän under århundraden och vilket så småningom tillföll munkarna från Nydala. Det var säkert inte endast läran om Kristus som munkarna, som hitflyttat för att sköta detta fiske,spred bland befolkningen utan också kunskap om många praktiska ting. De måste använda sin tid i huvudsak för att klara livsuppehållet. Under sina år i kloster, dåtidens kulturcentra, hade de fått lära sig inte bara kristendom, latin, skrivning och läsning m.m. utan många nyttigheter om växter och djur. De var säkert inte främmande för god mat och dryck även om de levde mycket spartanskt i vardagslag. Och de hade fått del av den tidens tekniska landvinningar. Cistercienserorden, som munkarna i Skeen tillhörde och vars moderkloster här i Sverige var Nydala, arrenderade på kontinenten, särskilt i Frankrike, områden med järnfyndigheter och framställde järn. Nyare forskning (Lennart Karlsson 1985) pekar på möjligheten att det kunde vara för järnfyndigheternas skull man förlade ett kloster just till Nydala. Järnframställning är ett intressant kapitel, som vi för Skeens del aldrig kan få klarhet i . När hela den gamla kulturhärden Skeen raserades och dränktes av vattenmassorna utan någon form av arkeologisk undersökning, så försvann också möjligheterna till framtida forskning. Vi vet att det tillverkats järn i våra bygder i många århundraden. Bl.a. betalades i Vrå skatt baserad på järn så sent som under 16-1700-talen och på flera platser i vår socken finns slagg och järnrester. Nyligen fann man på Öjarp Skattegård en järnframställning- splats från 1520-talet och i Skäckarp vid fallen vittnar slagghögar om att man där utvunnit järn. 1651 fanns en hammarsmedja i Skeen. Mer om detta och de olika kvarnarna som användes som tex Kölvekvarn, enfotakvarn och skvalta finns att läsa om på sid 199-202 i boken. Mjölkvarnar. sid 203-210. Bild sid 203,205,207,208,209 och 210. 1698 fanns en sk kölvekvarn på Skeen Norregård med tre par stenar 6,7 och 71/2 kvarter, vilka blivit påförda en tunna säd i statlig tull, men denna avgift måste nedsättas året därpå, samtidigt som den ena kvarnen(=paret kvarnstenar) blivit borttagen och skatten sattes till tre skäppor. Vid Skeenstorp låg kvarnen detta år öde men ägaren hade för avsikt att återuppbygga den och därför åsattes den två skäppor tull. Vid Skeen Brogård låg också en kvarn med ett par stenar om 5 kvarter, för vilken två skäppor tull skulle erläggas. Skeen Liagårds kvarn låg öde men skulle återuppföras ochblev skattlagd med två skäppor tull. Denna avgift blev 1699 påökt med en skäppa då en hjulkvarn blivit uppbygd, det var den första hjulkvarnen. 1727 brann Skeen Norregårds kvarn ner till grunden.Änkan efter pappersbruksgrundaren kyrkoherde Johannes Wallinus, Madame Gunilla Osaengia tilldömdes 47 daler silvermynt som kvarnen var värderad till. 1744 Då fanns fyra mjölkvarnar i Skeen med ett par stenar vardera , men man noterade, att de sällan var igång av brist på mäld. 1763 hade Skeen Norregård en hjulkvarn och en skvaltekvarn med 10 och 6 spanns stenar. Kvarnen var nu i gott stånd och man betalade fem skäppor tull. 1779 var det åter syn och rannsakning av Skeens kvarnar och på Norregård fanns nu en hjulkvarn och en skvalta i gått stånd. Det hade man också haft vid den förra synen 1763. Fabrikör Norlander på Jönsagård ägde inte heller någon skattekvarn. 1785 var det syn på kvarnarna i Skeen. 1794 Vid denna syn och följande år uppkom tvistigheter mellan kvarnägarna i socknen särskilt mellan prosten Wickelgren, som nu ägde Liagården och halva Brogård, och kammarherren Ehrenborg på Bolmarö. Mer finns att läsa i boken på sidorna 205-210. Tröskverk. Sid 211. Ett tröskverk byggdes på norra stranden mellan Norregårds och liagårds kvarnar år 1804. Det drevs av ett 10 alnar högt vattenhjul. På samma axel var fästat ett 8 alnar högt vattenhjul av ek och bok, som drev en större tunna med påfästade och järnbeslagna ekeslagor med därunder anbragda ekelister, varigenom tröskningen förrättades medelst till två ekevalsar, som kunde tyngas eller lättas efter behov försedda i ändarna med järntappar och trissor. Genom tunnangick en större axel med påfästat drev, som allt var inbyggt och hela verket var försett med järnbeslag . 1854 revs detta tröskverk och man flyttade utrustningen till den då utrymda pappersbyggnaden och detta tröskverk var igång in på 1920-talet. Man hade här en fyrbladig avel av gjutjärn, som vilade på hjulsocken och satte ett mindre gjutet drev i rörelse och därifrån drevs tröskverket med en läderrem. I huset förvarades också spannmål. Även Liagård har vid något tillfälle haft tröskverk. Sågkvarnar i Skeen.Sid 211.. Bild sid 212,214. I ett domstolsprotokoll 1717 finns den första uppgiften på att det funnits en sågkvarn i Skeen Norregård. När Liagårds såg kom till vet vi inte, men på 1770-talet fanns båda. Vid kvarnkommisionens syn 1794 upplyste ägrana, att de två sågarna av ålder varit av samma beskaffenhet men att man inte kunde förete några handlingar, som bestyrkte lagligheten av deras tillkomst.De hade blivit nyttjade till husbehov och grannars nödtorft. Man sågade då upp bräder mot betalning enligt taxa efter den kungliga resolutionen på allmogens besvär av år 1756, en rättighet man hade utan att fördenskull var tvungen ange antalet stockar man sågade. För att få ha en sådan såg måste man dock ha tillräckligt med skog på det egna hemmanet. enligt 1796 års dombok var det tillåtet att ha ovannämnda kvarnar för husbehov och att man skall erlägga 32 skillingar i skatt för vardera. Vid 1794 års syn var Norregårds såghus 25 alnar långt, hade en sågklinga på 2 3/4 aln. Fallhöjden var likaledes 2 1/4 aln , rännans längd 20 alnar och sågen hade gemensam damm med Norregårdens mjölkvarn. Skeens Liagårds såghus hade en längd av 23 alnar, 2 1/2 alnar lång sågklinga, rännans längd var endast 3/4 aln med 1 3/4 alnars fallhöjd. Se läget på Storskifteskartan från 1795 sid 166. I 1815 års jordebok står Skeen Liagårds såg som raserad sedan 1806. Vid den syn som föregick skatteläggningen 1818 fanns inte då heller någon såg på Liagård. Där denna såg tidigare legat fanns nu ett tröskverk och vad vi också vet ett nyinrättat stampverk. Skeen Norregårds såg hade då en grovbladig sågklinga och en årlig avverkning i tolfter bräder 35 5/12 samt för husbehov 49 7/12 . Skatten beräknas till 1 riksdaler 3 skillingar och fastställdes av Kammarkollegietoch stadsfästes den 17 november 1819. Men denna såg ansågs inte av ägaren särskilt lönande. Mer finns att läsa i boken på sid 212-214. Skeens lädergarveri. Sid 214-216. Bild sid 215 och 216. 1812, den 4 juni erhöll Joachim Henric Lemchen kungligt privillegium på ett garveri i Skeen. Han sätter omedelbart igång med bygget på Jönsagårds mark och uppför i strömmen nedströms Liagårds kvarn en garveribyggnad. Den står på en 3 alnar hög stenfot, 28 alnar lång, 14 bred och 4 alnar hög, täckt med stickspån och bräder och inredd med bl.a. kakelugn av tegel. Med all säkerhet hade han då fått tillstånd av dåvarande ägaren, svärfadern Peter Norlander. 1819 vid arvskiftet efter denne löser Joachim Henric Lemchen in all svärffaderns fasta egendom utom Skeen Jönsagård, 1/4 mt. och dessutom arrendekontrakt på såväl ålfiske som pappersbruk och svärfaderns del av bostadsbyggnadenpå ön. Lars Norlander, den ende myndige av barnen erhåller Jönsagård och säljer sedan hälften till J.H. Lemchen och den andra hälftentill sin bror Samuel. Denne förvärvar garveriet av Lemchen 1820. Arvsuppgörelsen bidrog sannolikt till ett alltmer spänt förhållane mellan familjerna och 1826 har Samuel uppfört en egen byggnad på Jönsagård mittför garveriet. ( J.H. Lemchen bygger på sin del Skeen Nyegård). Denna står färdig och inflyttningsklar 1831. Där finns då också ladugård och drängstuga. Några år senare då Ericsson och Lemchen står inför försäljning av hela bruket flyttar Lars Norlander från sin kammare i "Öabyggningen" till ett eget litet hus på Jönsagårds mark. Barkstampen låg tidigare längre upp vid ån men den flyttade senare till det gamla kvarnstället för Jönsagård något nedströms garveriet. Garveriet sysselsatte mestadels inte mer än högst tre arbetare, en garvmästare samt lärlingar. 1838 bearbetar man 1250 skålpund (=0,425 kg) smorläder för 3 000 riksdaler, 4 110 skålpund sulläder för 1 015 och 900 st skinn för 350 riksdaler. 1848 får man in 400 riksdaler för 1 500 skålpund smorläder, 700 riksdaler för 2 00 skålpund sulläder och man beredde 2 000 skinn för 670 riksdaler. I april 1863 utannonserades garveriet till arrende på grund av ägarens sjukdom. Man har då ett större barkförråd och barkstamp med vattendrift helt nära garveriet och barktillgången var god på orten.När Samuel Norlander avlidit 1863 såldes garveriet och Jönsagård till Holmberg, Möller & Co,Göteborg som också köpt hela Skeens egendom. Garveriet drivs ytterligare några år men upphör i slutet av 1860-talet. En man som hette F.Ternström satte 1870 upp ett garveri i Annerstad Brogård. Det var i drift troligen endast ett år. Färgeri med stamp i Skeen. Sid 216-218. Prosten Johan Erland Wickelgren kom som kyrkoherde till Annerstad 1781. Redan 1785 fick han fasta (=lagfart) på 1/2 mt. Skeen Liagård och senare inköpte han 1/4 mantal. Skeen Brogård. Han hade tydligen planer med Liagård, där han fick privillegier år 1800 att uppföra klädesfabrik och stamp med hallrättigheter (varan skulle kvalitetsstämplas ). Det blev ingenting av detta och 1804 säljer Wickelgren de båda hemmanen till patron Joachim Henric Lemchen, ung och driftig företagare. Ett streck i räkningen för denne blev branden på pappersbruket och bostadshuset på Norregård, vilka helt brändes ner 1805. Det var viktigt att snarast åter- uppbygga pappersbruket och bostaden ordnades med en ombyggnad och påbyggnad av svärfaderns hus. Förutom dessa arbeten skulle alla övriga hus, ladugårdar och vattenverk ha översyn och underhåll Ca 1812 kom så garveriet till men redan 1810 hade J.H. Lemchen anlagt ett vadmalsstampeverk, med 4 stampar, drivna av vattenhjul. Huset var 12x8x3 1/2 alnar.Stampen låg tätt intill kvarndammen för Norre-och Liagårds kvarnar, på platsen för Liagårds då nerlagda såg och man betjänade grannar med vadmalsstampning mot en ringa betalning. Vadmal var det förhärskade materialet i grova yllekläder. Det var ett kraftigt ylletyg, som genom bearbetning i stampen krympte, blev mera vindtätt, tjockt, varmt och otroligt slitstarkt1817 hade J.H. Lemchen umgåtts med tanken att anlägga ett färgerioch han anhöll hos landshövdingen att få privillegier till detta. I J.H. Lemchens bouppteckning 1831 fanns privillegium på färgeri upptaget bland tillgångarna så ansökan bifölls . 1839 kom ett färgeri till stånd då löjtnant Hammarberg övertagit Skeens egendom. Årsarrendet var 166 riksdaler och arbetslönen för färgade varor var 250 riksdaler och stampelönen 100. Vill man läsa mer så finns det på sidorna 217-218 i boken . Pappersbruket i Skeen. Sid 219-232. Bild sid 220, 222, 225, 227,230 och 232. Skeens pappersbruk var Sunnerbos första indutri och drevs i 170 år. Det grundades 1681 av Johannes Wallinus, kyrkoherde i Annerstad. Produktionen började på allvar komma igång tio år senare och sista verksamhetsåret var 1851. Det var främst medlemmar av familjen Lemchen som var med från början och som under fem generationer satte sin prägel på bruket, men ett par generationer av familjen Norlander bidrog också till framgångarna. Det var under Lemchen-Norlanderska eran som pappersbruket i Skeen hade sin storhetstid.Joachim Lemchen, pappersbruksmakaren var med att anlägga bruket, innehade arrendet av Norregården och pappersbruket 1689-98, då han avled. Arrendet var ärftligt och hans söner Mattias(f.1678 d. 1745) och Johan (f. 1684 d.1751) fortsatte verksamheten. Mattias förestod även Brogårds gästgiveri och då han dog 1745 övertog sonen Anders (f. 1711 d.1762) pappersbruksarrendet. Liksom fadern bodde Anders först på bruket sedan i Brogård. Arvingarna efter Anders avstod arrenderättigheterna till pappersbruket 1764 till Lars Lemchen (son till ovanstående Johan). 1804 löste Joachim Henric Lemchen ut Lars och var nu ensam ägare av pappersbruket och Norregård, Skeenstorp m.fl. gårdar utanför Skeen. Hela Skeen Liagård samt halva Skeen Brogård köpte han samma år av prosten J.E. Wickelgren. 1805 brann pappersbruket, huvudbyggnaden och ett flertal uthus ner. Man kunde rädda flygelbyggnaden, men hela södra gaveln var förkolnad och bjälkarna hade tagit skada. Det var denna byggnad som efter ombyggnad blev "Öabyggningen". För att förekomma eldsvåda i fram- tiden så återuppbyggde man aldrig huvudbyggnaden utan utvidgade i stället flygelbyggnaden. På den tomtplats där det gamla brukshuset låg uppfördes ett nytt, 30 alnar långt, 21 brett och 5 alnar högt indelat i 4 rum. På andra våningen inrättades en kostsam men bekvämlig papperstork. I bottenvåningens verkstuga var installerat ett kar,kyp, 4 alnar i fyrkant och en ny press med spel och lina. I valshuset fanns två uppbyggda valsar, i tredje rummet, linkammaren var en stor kopparkittel och en s.k. lumpharpa. I det fjärde rummet, packkammaren fanns kakelugn och två väggfasta sängar. På östra sidan av brukshuset var en utbyggnad till vatten- hjulets betäckning. Nu byggdes också upp ett nytt brännvinsbryggeri. 1819 brann åter pappersbruket och när det återuppfördes skedde detta 40 alnar från "Öabyggningen" på en ö nedströms. Det blev nu 48 alnar långt, 15 alnar brett och 9 1/2 alnar högt men med ungefär lika utrustning som förra gången. Mer finns att läsa i boken på sid 219-232. Ålfiske och annat fiske. 233-246. Bild sid 233, 236, 237,243,245,246. Man har gjort en del fynd av redskap och pilspetsar av flinta, särskilt vid Gettersjön vid Skeen. Dessa tillverkades under en såkallad gropkeramisk kultur, som fanns för mer än 4 500 år sedan. Att Skeen också längre fram i äldre tider varit bebott vittnar flera gravfält och resta stenar om. Från tidig medeltid finns bevarade skriftliga handlingar som bevis på att Skeen och ålafisket där haft stor betydelse.många av läsarna känner till dessa tidiga handlingar men för helhetens skull göres här nedan en sammanställning av källorna, se litteraturförteckningen längst bak i boken. Årtalet,som ofta inte direkt kan anges ,står först. Årtalen står med kursi- verad text i på sidorna 234-237. På sid 238 med vanlig stil och ytterligare information finns att läsa i boken. Ifrågasättande Innan landshövdingen avsänder brev den 7 maj 1765 till Kammarkollegiet som svar på infordrade uppgifter om ålfisket i Skeen så gör han en förfrågan hos Lars Lemchen och denne skriver: Att fisket är beläget på hans frälsehemman Skeenstorp och på skatterusthållet Skeen Norregårds odalägor å andra sidan så att Kronan inte kan tillerkänna sig annan rätt än blott kungsådran, såvida där enligt lag kungsådra vara bör... . Att han nödgats bebygga sin egen grund, som nu med den gamla dammenmitt i ån är ett förenat fiske. Att han är okunnig om, på vad grund detta fiske har kommit att anses för Kronans, då uti Skiene å, som är utan både far och segelled och att den utan dessa inte är någon stor allmänningså och ej heller kan eller bör vara kungsåder. Kronobefallningsmannen, som tydligen synat ån, medger att ålfisket läge är som faktor Lemchen beskrivit, och där är en lång och kostsam damm att underhålla som igenstänger hela sjön Bolmens utlopp genom ån. Men man kan inte klara ut, om det är Lemchen som för sina båda hemman har rättighet att utnyttja fisket vid båda sidorna och allenast mellersta delen, där det är djupast, som är Kronans fiske eller hela anläggningen är att anse som tillhörig Kronan. Landshövdingen ifrågasätter. Att om man skall bortarrendera fisket vore det kanske nödigt att företaga laga undersökning av domare på orten, så att den av Lemchen påstådda rättigheten med dom avgöres. Man bör veta och kunna lämna upplysningar då fisket utbjudes på arrende. Från Kollegiet i Stockholm meddelas den 7 okt.1769 i en skrivelse, undertecknad av G.Bernegau: ...som nu härav finnes, att detta ålefiske är av Kronan tillhörigt, vilken rättighet som Kronans regale i alla tider oklanderligt varit, jag intet ser Kronan nu mera stridig göras kunna, fast mindre att Kronans rättighet härtill av Kongl. Maij:st och kronan själv, efter föregången undersökning, till domarens i orten beprövande utställas.... . Nytt arrende. När fardagen 1787 hade passerat hade man anställt en ny auktion på ålfisket för 6 år, varvid ingen mer än Lemchens ombud, lanträntmästaren Eggertz, som å Lemchens vägnar bjöd 16 riksdaler 32 skilling utom 1770 års bevillningsavgift på 2rd 16sk. Den tidigare arrendesumman hade varit 35 riksdaler och 32sk. bevillningen inberäknad. Den nu erbjudna summan var alldeles för låg och man hörde med Lemchen om han skulle vilja ha längre arrendetid för samma summma som tidigare, men med hänsyn till fiskets sämre lönsamhet så kunde han nu inte erbjuda mer än 30 riksdaleri allt. Och i så fall förordade Lemchen en arrendetid på 20 år. Anbuden går upp till Kammarkollegiet som föredrar dem för Kongl. Majt., som anser anbuden allt för låga och ålfisket skall åter bjudas ut på auktion. Syn på ålfiskedammen 1789. 1789 i nov. företogs syn för att utröna i vilket tillstånd kronoålfiskedammen befanns samt vilka förbättringar som kunde fordras. Det var mycket som behövde repareras och man kom fram till en kostnad på över 60 riksdaler. Det framgick att det var en ny arrendator som skulle sköta ålfisket. Denne hette Nils Wikell. 1740 klagar prosten Johan Wallin hos Domkapitlet, brev finns på sid 240 att läsa i boken. På sid 241-242 finns ett kontrakt skrivet av J.H.Lemchen och P.Norlander och på sid 242 överlät Kungl Majt och Kronan ålfisket till Sjösänkningsbolaget mot en betalning på 107 rdr Banco till Kronan och 30 rdr Banco till pastorn i Annerstad. Så man sålde ålfisket till Fritjof Sandberg som vägrar att betala skatt ,1885 har han genom rättegång betalt det resterande beloppet för åren 1876-1880 som sammanlagt med räntan uppgick till 1.395,87 kr. Fritjof Sandberg vägrar fortfarande att betala och Sjösänkningsbolaget tvingas lägga ut beloppen för 1881-1888, tillhopa 1644 kr. Vidare om Sandberg, avkastningen från ålfisket, likaså utsättning av laxöring och rökeri kan läsas i boken på sid 244-246. Om Skeens kraftverk. Sid 247-250. Bild sid 248, 249,250. Såsom framgår av andra avsnitt i denna bok har fallen vid Skeen under tidernas lopp utnyttjats för en mångfald olika ändamål. Den slutliga användningen har, som vi vet, blivit en kraftstation. Den byggdes år 1952-53 och togs i drift i början av 1954. HBJ`s förslag. Tankarna på en elektrisk kraftstation hade funnits i mer än 50 år. År 1903 framlade nämligen Carl J. Insulander, sedermera vatteningenjör vid Söderbygdens vattendomstol, på uppdrag av trafikchefen för Halmstad-Bolmens jernväg två väl genomarbetade alternativ till kraftverk,bl.a. redovisat på 13 ritningar. I båda fallen upp- dämdes Bolmån med en damm, belägen strax uppströms herrgården. I det södra alternativet leddes vattnet i en 800m lång tilloppskanal, delvis skapad med en vall mot å-sidan, genom Åtorpets källare (som ännu finns kvar) och trädgård till kraftstationen. Denna föreslogs bli belägen ungefärligen där f.d. maskinistbostaden ligger. För att minska intrånget vid Åtorpet skulle kanalen här få murade, ära nog lodräta sidor. Från kraftstationen, vars underjordiska delar skulle utföras i "beton med jerninlägg" skulle vattnet ledas åter till åfåran strax nedströms sågen genom en 70m lång "hvälfd betontunnel". Det norra alternativet var i princip en spegel- bild av det södra. Tilloppskanalen på norra stranden måste emellertid till största delen åstadkommas genom jordvallar eftersom marknivån här var lägre än på södra sidan. På bild 1 visas nedströmsdelarna av de planerade anläggningarna. Kraftstationen skulle få fyra aggregat som vardera utnyttjade 6m³/s. vilket gav en total effekt på 2 000 hästkrafter. Dessutom föreslogs ett femte aggregat i reserv, så att tillräcklig elkraft för järnvägsdrift framgår av att generatorerna skulle alstra en-fas växelström med 7 000 volts spänning, som utan transformering kunde direkt överföras till järnvägslinjen. Kostnaderna för kraftverket beräknas till 530.000 resp. 460.000 kronor.Denna kostnad var dock en mindre del i elektrifieringsprojektet eftersom investeringarna längs järnvägslinjen uppgick till 1,1 milj.kronor. Någon elektrifierad järnväg mellan Halmstad och Bolmen blev det som bekant ej, men arkivmaterialet visar att företagsledningen för järnvägsbolaget i vart fall var med. Sydkraft köper och säljer fallen. Sid 247-249. Bild sid 248. Sydkraft förvärvade de fastigheter som hade vattenrätt vid Skeen och det fasta ålfisket år 1906, dvs samma år som bolaget bildaades. Redan i slutet av år 1907 försåldes emellertid fastigheter och vattenrätt till Kungl.Maj:t och Kronan för Kungl. Järnvägsstyrelsens räkning. Staten förvärvade enligt riksdagsbeslut 1905 en del fall, som var avsedda att utbyggas för elektrisk drift av järnvägarna, förutom Skeenfallen bl.a. även fallen i Traryd,Karsefors och Laholm. Köpeskillingen för Skeenfallen var 250.000 kronor. Sydkraft återköpte fallen 1927 för 500.000 kronor. Någon järnväg i södra Sverige hade då ännu inte blivit elektrifierad. Vid denna tidpunkt behövdes ej heller speciella kraftstationer för järnvägsdrift, eftersom den tekniska utvecklingen hade framskridit så att vanlig 3-fas-ström kunde utnyttjas. Regeringen ansåg det därför lämpligt att vattenkraften blev utbyggd av lokala kraftföretag till nytta för samhälle och näringsliv och sålde fallen. Dagens kraftverk. Sid 249-250. Bild sid 249,250. Dagens kraftstation, som stod färdig i början av 1954 hade knappast mer än fallhöjden, ca 10 m, gemensamt med 1903 års förslag. Utbyggnadsvattenföringen är 55m³/s i en enda turbin (mot 24m³/s fördelade på fyra turbiner). Effekten är 4 300 kW eller 5 700 hästkrafter. Produktionen under normalår är 14 miljoner kWh. Anläggningskostnaden var ca 5,5 milj. kronor. Kraftstationen byggdes på Bolmåns högra (södra) strand, ca 80m uppströms gamla landsvägsbron, vars norra landsfäste fortfarande finns kvar, och ca 1,4 km nedströms Kafjordens utlopp. Betongdammen med två flodutskov förladesungefär mitt i åfåran. Det ena utskovet försågs med en nedåtgående lucka som utformades för flottningen. Dammen, som höjde vattenytan till Bolmens nivå,dvs med 7 a´ 8m, utfördes i form av en jorddamm med tätkärna av packad morän. På högra (södra) sidan är dammen 60 m lång och åt norr sträcker den sig 400m. Turbinen är av s.k. Kaplan-typ, vilket betyder en propellerturbin, där turbinbladen är vridbara. Dessa inställer sig automatiskt så att den bästa verkningsgraden erhålles oavsett vilken vattenmängd kraftverket köres med. Uppdämningen kom självklart att beröra den bebyggelse som fanns mellan Kafjorden och kraftverket, bl.a. Skeens herrgård. Denna flyttades och återuppbyggdes i Vivljunga, såsom bygdegård. Naturstenen i den ståtliga ladugården på Skeens Liagård har kommit till användning i kraftstationsbyggnaden. Arkitekten till denna, Hans Westman i Lund, har för övrigt utformat kraftstationen så att den skall påminna om den gamla herrgården, bl.a. genom sitt mäktiga brutna skiffertak. Nytt ålfiske. Sid 250. Det gamla ålfisket som låg i anslutning till herrgården måste också rivas ut. För att fånga nedvandrande ål byggdes en fångstanordning i dammpelaren längst åt vänster (norr) så inrättad att var sjätte ål skulle passera och vandra vidare nedför Bolmån. Fisket fungerade dock ej som avsett och en del ålar slogs ihjäl i turbinen. År 1960 klagade ortsbor på att död ål utgjorde sanitär olägenhet. På grund härav fick Sydkraft under åren 1961-1973 länstyrelsens tillstånd att fånga all nedvandrande ål i en provisorisk ålfångstanordning i Bolmån strax nedströms Kafjorden. I enlighet med en vattendom 1973 försågs de s.k.reservdammarna för Bolmens reglering med fingrindar, varjämte i dammen över det högra utloppet byggdes en "ålkista". Även dessa anordningar visade sig mindre lämpliga. Vattenhastigheten på grindarna var vid högre vattenföringar, som är vanliga på hösten då ålen vandrar, så stor att ålarna pressades fast på grindjärnen. En ny vattendom erhölls 1976 och ålfisket byggdes om främst genom att grindkonstruktionen ställdes snett i förhållande till strömriktningen. Härigenom ökades genomströmmningsarean och minskade sålunda vattenhastigheten genom grindarna. Ansvaret för ålkistan har fiskenämnden, som använder behållningen av försäljningen till fiskefrämjande åtgärder i Bolmån nedströms Skeen. Gästgiverihistoria från Skeen. 251-266. Bild sid 256,257,259,260,263,264, 265 och 266. Det fanns inga ordnade övernattningsställen för resande under medeltiden. Man kunde ta in hos prästerna och fogdarna och i klostren, men även hos bönderna, där gästfriheten var stor. Det påbjöds den s.k. Alsnö stadga 1279 att i varje by skulle utses en man, som kunde hjälpa vägfararna till rätta och mot betalning till- handahålla förnödenheter. 1561 kom Erik XIV med en förordning om tavernor och gästhus längs de större landsvägarna och 1584 bestämdes att gästgiverier skulle inrättas, vilka dessutom var skyldiga att ordna skjuts till nästa ställe. 1649 kom den gästgiveriförordning, som i stort sett kom att gälla till 1800-talets slut. i den bestämdes, att gästgivargårdar skulle inrättas på ett par mils avstånd ifrån varandra och dessa skulle också svara för skjutsningen. De resande måste betala vid ankomsten och några år senare preciserades att det skulle finnas tre stugor(rum) väl utrustade förutom gästgivarens egen samt en taxa anslagen, som godkänts av landshövdingen. Vid syn på Brogård på 1680 eller 90-talet hade man två sätesstugor, två gäststugor, en finkammare, ett brygghus, en källare med två bodar över, en badstuga, två logelador med fyra golv, två fähus, ett stall till två hästar samt två vagnsskjul. Gästgiveriet illa skött. Sid 253-255. I början av 1690-talet var Sven Nilsson och hustrun Anna Svensdotter gästgivare i Skeen Brogård. De började bli gamla och orkade så småningom inte med allt och anställde en man Anders Svensson som hjälp bla med gästgiverisysslor. Gästgivaren Sven Nilsson dog troligen 1697 men långt dessförinnan kom många klagomål på, att gästgiveriet var illa skött. Det föranledde kronobefallningsmannen Gabriel Wijkman att ta upp ärendet på tinget i januari 1698, där han föreslog att någon ändring måste ske eftersom den fattiga änkan inte orkade längre. Det blir då inget beslut och Gabriel Wijkman skriver till landshövdingen och skickar protokoll och omtalar att de resande klagat på mat och dricka såväl som på sängkläder och skjutshästar och påtalar att både änkan och gårdsmannen var oförmögna att driva gästgiveriet vidare. Så Wijkman föreslår Joachim Lemchen som gästgivare i deras ställe på Brogården. Frågan togs upp i tinget i Ljungby den 21 maj 1698. Joachim Lemchen blir ny gästgivare 1701 och år 1721 tar Mattias Lemchen över gästgiveriet. Mer står i boken sid 253-255. Skeen Liagård. Sid 255. I Skeen Liagård fanns 1700 en gästgivare Fohlin och 1727 nämnes Pehr Larsson, svåger till Fohlin och fd länsmannen Anders Bergström. Arvingarna till ovanstående Fohlin överlåter 1737 halva Liagården med gästgiveri till Nils Bengtsson i Norret, som just då var lumpsamlare vid Marbäcks pappersbruk. Denne köpte inte gården utan den pantsattes för 300 daler silvermynt till honom. Av kontraktet, som finns i Sunnerbo dombok, hämtas följande: Se i boken på sid 255. Vi vet inte om denne Nils Bengtsson tillträdde gästgiveriet eller ej, men i varje fall blev han inte kvar så länge. Redan 1741 eller 1742 kom Lars Melin och hustru Ingeborg som gästgivare till Liagård och 1761 överlämnar de sysslan till svärsonen Jonas Persson som då köper gården. redan 1770 nämndes kronolänsman Nils Bolin, också gift med en dotter till Melin och han tycks vara kvar i gästgiveriet till cirka 1800, då han flyttade till torpet Lorensdal (i torpboken nr 295), där han bor till 1811, då han avlider. Brogården.Sid 255-258. I Brogården sköts gästgiveriet 1745-1763 av Samuel Persson och hans gårdsbor. Samuel Persson var född i Vrå (f.1707, d.1763) och var den kända gästgivarsläkten där. Han var ägare till halva Brogården och dess del i kvarnen och han efterträddes av sin son Pehr eller Peter Samuelsson, som drev gästgiveriet till 1783, då Sven Nilsson köper halva Brogården. (kyrkoherde Johan Erland Wickelgren blir så småningom ägare till den andra hälften). Pehr Samuelsson var gift med Abraham Lemchens dotter Maria, syster till den Mattias Lemchen som i början av 1800-talet var gästgivare i Liagård. De flyttade 1788 till Petersborg ( i torpboken nr 174). Hustrun dog av lungsot 1804, medan Pehr levde till 1815. Sven Nilsson tillträdde Brogårds gästgiveri 1783. Han idkade även handel och han var den förste handelsmannen som nämnts i husförhörslängorna. Han byggde 1785 huvudbyggnaden på gästgiveriet, den som fanns kvar ända till slutet. Svärsonen J.P.Andersson drev därefter gästgiveri och handelsbod men efter 1851 är han enbart handlare. Brogårds gästgiveri tycks vara det tongivande från slutet av 1700-talet och ett halvsekel framåt ända tills löjtnant Hammmarberg bygger upp ett nytt gästgiveri i Liagård i början på 1840-talet. Inspektör Palmqvist som var den ende boende i gästgiva- rehuset när det brann var den förste som arrenderar detta nya under åren 1845-50. under 1847-49 anordnade Hammarberg försäljning av förnödenheter till arbetarna hos Sjösänkningsföretaget och hade en anställd för detta. Därefter är det Anders Olsson,f. 1819 i Angelstad, som åren 1851-71 förestår gästgiveriet. Victor Rundberg från Växjö arrenderar för 1 500 kronor av Fritjof Sandberg, dåvarande ägare till Skeens egendom, gästgiverirättigeten i Liagård. Tillträdet sker 21/3 1881. Rundberg och hans hustru går i konkurs. Härefter är det ovannämnde Gustaf Rydberg som förestår själva gästgiverirörelsen, medan Fritjof Sanberg står för sprit- tillstånden och skatten. Skeen Brogård. Sid 258- När godsägare Lantzius köpt Skeens egendom 1890 så inköpte han ytterligare två gårdar i Hallarp, Häggeshult och även Skeen Brogård. Denna gård hade renoverats och byggts till strax efter 1880 som vi ser foto av på sid 179. Hit flyttas nu gästgiveriet för att stanna intill det bittra slutet. Den gamla gästgivargården blir stathus, bostad åt dem som arbetar på gården. Det är nu handlaren Carl Isak Johansson står för gästgiveriet till1895, då han flyttar till Skeen Nygård och med sig flyttar han skjutsstationen och den driver han till 1918, då han överlåter rörelsen till Karl Johansson, " Kalle i Byagård". Man fick ett visst statligt bidrag för skjutsningen och då gästgiveriet en tid var stängt skulle detta bidrag frusit inne men han byggde upp två mellanväggar på den östra gaveln och inrättade två gästrum och då kunde han lyfta skjutsbidraget. Detta var inte första gången som Skeen Nygård varit skjutsstation. Redan på 1850-talet, då Nygård innehades av en handlare Isak Bengtsson Klyft, var skjutsstationen förlagd hit. Då fick entreprenören 40 riksdaler från gästgiveriet per år. Enligt skjutsstadgan 1878 var huvudprincipen att all skjutsning skulle utlysas på entreprenad. Men redan långt tidigare hade man prövat systemet. De först entreprenadauktionerna i Kronobergs län hölls 1844. Sedan mycket länge förutsattes det att närboende bönder skulle vara gästgivaregården behjälplig med skjutsning och längre fram skedde detta under mera reglerade former. Bönder som bodde långt borta fick i bestämd ordning ställa upp med hållhästar, ett system som kunde vara betungande, då de måste inställa sig ett dygn i taget och kanske inte få någon skjutsning. 1895 kom fröken Maria Hansén som föreståndare till gästgiveriet. 1929 köpte Julius Andersson gästgiverihusen på ofri grund samt en del avstyckad mark för 7 000 kr. Mer finns att läsa i boken, samt de vackra fotona på Skeens affär och gästgiveri på Sid 260-266. Om kavaljerer i munkars vatten. Sid 267-268. Bild sid 267. Att hemfalla till nostalgi är lyckligtvis äldre folk förbehållet. De minns ju sällan något tråkigt och framstår ändå som traditionsbärare. När det gäller Skeens herrgård - kungsgård om man så vill - känner därför skrivaren sin begränsning. När all rekvisita är borta och detta lilla kulturrefugium ute i forsen likt ett sagans Atlantis sjunkit i djupet, då finns bara skärvorna kvar. Därför har vi valt att förmedla några fragmentariska minnesbilder från herredagarna i munkarnas vatten men också blicka tillbaka en smula i hävderna för att ge en bakgrund till händelser, som timat. Allt gäller tiden fram till början av 1950-talet, då Sydkraft trädde in på scenen och raserade Sunnerbos kanske skönaste smycke. Kulturen slutar där. Ett finansklipp. Sid 268. Framförallt var det ju ålen och laxöringen, som gav Skeen ett europarykte. Den förstnämnda har lokala anor sedan åtta hundra år tillbaka i tiden och Bolmens storöring anser ju zoologer av facket som en relikt från glaciärtiden, dvs den postglaciala period, då Stor-Bolmen svallade över sitt väldiga forntidsbäcken. Denna, senare historiebeskrivning har ju starkt ifrågasatts från vattenexploatörernas sida. De hävdar inplanteringsteorin.Obestritt torde ändå vara, att den feta skeenålen tidigt väckte gudsmäns aptit. Vi vet ju av hävderna att någon gång mellan 1167 och 1195 gjorde munkarna på Nydala kloster ett smart finansklipp. De köpte kungslotten i Skeens ålfiske för det säkerligen mycket facila priset av tre mark guld. Säljare var ingen mindre än kung Knut Eriksson. Även i fortsättningen hade Herrans tjänare ett gott öga till den läckra ålen, ty pastor i Annerstad uppbarlänge tionde, ca 100 ålar, vilket i början av detta sekel omräknades till 45 kr i kontanter. Ett annat, mer blygsamt, privilegium i tiden hade min far. En gång om året cyklade Kalle i Dalen ner till sin vän, fiskmästare Heinrich Schentz. Vänskapen omfattade såväl Heinrich Senior som Junior. Herrarna följdes åt till ålkistan."Ein Aal" skulle hämtas till ett pris som var symboliskt och suveränt oberoende av penningvärdets skiftningar. När så Heinrich Senior gjorde en lätt gest mot Knävelborrarna och sade "aal", stramade han upp sig i nästan preussisk hedersgivakt. Kalle i Dalen fick själv peka ut sin "aal", Heinrich greppade den, lyfte upp den medgörlig och rak som en månstake, stack knivspetsen bakom gälen och lät blodet rinna av. Jag har aldrig sett en mästare av kvinna född, som kunde hypnotisera och handskas med ål som schentzarna i Skeen. upp till 3 000 kg lär årligen ha fångats där och i en liten tegelbyggnad hade man eget rökeri. En gång låg en ål så lång som en fullvuxen karl och ringlade på gallret. Den mätte 170cm och vägde 3,8 kg. undras om någon av fiskmäst- arna knep den med järngreppet bakom gälarna? Största öringen på 9,5 kg togs i not, men sådan fångst räknas inte som rekord. Storfisken konserverades ändå, monterades på tavla och prydde länge en vägg i sportfiskeklubbens sal. I detta sammanhang kan vi inte undgå att kommentera en annan högintressant tradition, knuten till det berömda ålfisket i Skeen. Malen i ålkistan. Sid 268-270. Bild sid 269. Ända in på 1930-talet levde nämligen en gammal annerstadbo, vilken personligen skådat och exakt i detaljer kunde beskriva den stora malen, som någon gång kring sekelskiftet hamnat i Skeens ålkista. Det var organisten och klockaren i Annerstad, Per Otto Sjöström (1843-1937). Han bebodde med sin familj lägenheten berget (Strömsberg) under Annerstads Hulugård. (Se vidare om honom i "Torp och småstugor i Annerstads socken",sid. 48.) Denna mal bör ha varit en bjässe. Hur den har kommit in i ålkistan är det väl ingen som vet, men den lär ha rumsterat där med sån våldsamhet och kraft att murkna spjälor bräckts. Tyvärr fanns inte Sjöström i livet, när professor Torsten Gislén för fyrtio år sedan arbetade med sin småländska malundersökning (publicerad i tidskriften fauna och flora), men Gislén var dock, i brev till mig den 7 maj 1946, icke helt ovetande om traditionen kring Skeen-malen... Däremot är det oförklarligt hur författaren Nils Lago -Lengqvist tjugo år tidigare saknade vetskap om denne ende, som kunde lämna autentiska uppgifter om den remarkabla fångsten kring 1900. Lago-Lengqvist var åren 1923-1927 med sin maka bosatt i Ryssbyholms herrgård. Mycket fiskeintresserad kom han många gånger till Angelstad för att tillsammans med sin far fiska i sjön Kösen. Samtidigt var han sysselsatt med en lokal malundersökning, i stort sett avgrensad till Sunnerbo, och noterade åtskilliga observationer, några i sjön Kösen, men främst i sjön Exen. Mer finns att läsa i boken på sid 270. Storöring och storhetstid. Sid 270-271. Bild sid 271. Om ålen i äldre tider gav pengar och rykte åt den gamla stormansgården på sin holme i forsen, så var det ändå laxöringen-Bolmens storöring-som lockade ett kosmopolitiskt sällskap av spöfolkets yppersta elit till Skeen. Där kom kungar och furstar, flugfiskare från Europas alla hörn för att pröva sin lycka på en fiskart, som var unik på jordklotet. Bolmens storöring, glacialrelikt eller inte, var grovvuxen och trind, kortfibrig i muskelstrukturen och med en smak, som åtskilliga sökte verbalt förmedlafrån gom till papper, men misslyckades. Närmast sanningen kom väl kejsarn av Skeen, gamla överste Böklin, men mer om honom senare. öringen hade sin lekplats på bottnarna mellan herrgården och Kafion och när den sedan somtvå-eller treåring vandrade ut i sjöarna, var den stor nog att klara sig för de glupska gäddorna. Glansperioden för Skeens sportfiske tecknades i grova drag-om man nu vågar använda begreppet "drag" i sammanhanget!- under en trettioårsepok från början av 1920-talet till åren kring 1950. redan hösten 1948 satte Sydkraft f.ö. i gång muddringen och sprängningen för den nya kraftkanalen. Fisket hade redan då sedan 1923 arrenderats av Södra Sveriges sportfiskeklubb. Läs vidare på sid 271 i boken. En strut karameller. Sid 272-274. Bild sid 272, 273. Detta exklusiva öringfiske erbjöd både bröd och skådespel. Gästgivaregården med "Sveriges äldsta lanthandel" nere vid landsvägsbron hade ett strategiskt läge mitt i samfärdseln. Gästgivaren visste hur kändisarna skulle tas. Trygg stod han i butikens helt underbara doftkonglomerat av trätjära, nymalt kaffe, fotigen och isländsk fetsill. i skilda lokala versioner berättas än idag händelsen en sommardag 1935. Ett ungt par gick omkring i affären och sög in dess säregna atmosfär. Kvinnan var påfallande vacker. Och så skulle hon ha en påse sötsaker till reskost. Sporde diskret... Om det fanns karameller? Många relationer finns sedan om hur orden föll, när gästgivarn svarade. Han var en slagfärdig och munter karl och van att konversera med folk av börd. Ett är dock säkert: Kvickt snodde han en formfulländad strut, modell large, och överräckte den artigt till Astrid av Belgien. Klockan över butiksdörren pinglade farväl och farväl var det. Några månader senare kom dödsbudet från Küssnacht. Solskensdrottningen, hon med den berömda handgesten, fanns inte mer. Skeen blev hennes sista anhalt på Sveriges jord... Till Skeen reste också, och med dubbla ambitioner, Sveriges kronprins, sedermera kung Gustaf VI Adolf. Han var en skicklig strömfiskare men också arkeolog och sysslade gärna med utgräv- ningar i flintsmedjan uppe på Gettersö. Här hade alltså Bolmen under stenåldern sitt utlopp, icke genom Nissan, vilket arkeologen dr Oskar Lidén icke utan ett lika lätt som spefullt, akademiskt leende konstaterar i en uppsats i 1936 års utgåva av Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok! Men även klåpare kunde leka arkeologer på Gettersö. Den 1 okt 1964, när Bolmens "laxakommitté" var nere i Kafion och drog not för att om möjligt fånga en enda avelsfisk av den gamla storöringsstammen, gick skrivaren i land på Gettersö, kavlade upp byxbenen och vadade längs stranden på sök efter flintfynd. Efter en halvtimmes premiärarkeologisk möda hade han radat upp två små pilspetsar av skilda format, ett mejselverktyg samt två obearbetade flintstycken. Göres oss, med översteprästen, mera vittne behov om en urgammal handels-och samfärdsled. Jaguaren och en hund. Sid 274. På gårdsplanen utanför Skeens kungsgård såg skrivaren i slutet av tjugotalet sitt livs första Jaguar. En exklusiv engelsk lyxbil alltså med silverne kattdjur på kylarknappen. I baksätet låg en vit pointer och skalv lätt i drömmen. Jag var inbjuden av en jämnårig bästis från Skeen, vi var i tioårsåldern och hade smygit bort till herrgårdn för att "titta på gubbarna ute i Bolmån och fina bilar". Båda grupperingarna fanns tillstädes. Här hade vi ett utsökt exemplar med hund. Ena bilrutan var gläntad någon decimeter för att djuret skulle få frisk luft. och vi stod med näsorna tryckta mot öppningen, sniffade in herremansdoften av gammal cigarrök och äkta läder, glodde storögt på den dunkla glansen i lyxbilens mahognypanel och den slumrande rashunden där den låg och gnällde förstämt i sin dröm om orrar kanske på en violett ljunghed. Måhända kände pointernpå sig att han var betraktad. han vaknade, såg på o ss några ögonblickunder halvslutna ögonlock och med ädlingens soignerade blick, vände sedan demonstrativt ryggen till och återtog tdligen den drömdaaktionen där den nyss slutat. En vällustig suck röjde att så skett.- Kände du, sporde min vän, att hunden fes? Iakttagelsen bekräftades och sagesmannen kompletterade:- Han är från Stockholm, det står A på bilskylten. Därmed hade min kompis på ett diskret sätt ursäktat sig å hemmafolkets vägnar samtidigt som vi båda undfått lärdomen att biologiska varelsers sunda reaktioner alls icke hämmas av vare sig lyx eller börd. Ett kungligt fiskevatten i litteraturen. Sid 274-273. Om alltså den berömda Skeen-ålens historia är tryggt belagd sedan kung Knuts handel med munkarna på 1100-talet, så har man knappast ett motsvarande fäste i hävderna för storöringen. Ett sekel ungefär och det förslår näppeligen för en glacialrelikt. Under hederspokalen på 1700-och 1800-talen kulminerade ju en unik sam- färdsel : Jägarturismen upp till Europas främsta skogsfågelbiotop med orrarna som prominens. Lysande jaktskildringar tryfferar den äldre, periodiska litteraturen, i den mån sådan fanns. Visserligen utkom 1832-34 den ytterst seriösa och utsökt illustrerade"Tidskrift för Jägare och Naturforskare", men sedan dröjde det ända till 1863 innan "Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift" såg dagens ljus. Men jaktförfattarna var ju inte endast Hubertus underdåniga . De var ofta skolade faunister, sportfiskare av blodet. Men de saknade fackorgan. Först in på 1900-talet fick vi välredigerade fisketidskrifter här i landet och namn som "Från sjö och skog" och "Jakt- marker och fiskevatten "vann snabbt ett stabilt läsarunderlag. Först med dem blommande naturlyriken kring Skeens kungsgård: storöringens barnkammare,sportfisket, gästgiveriet och för övrigt hela detta lilla unika kulturrefugium mitt ute i ljungheden i en småländsk fattig- och utvandrarbygd! Mer finns i boken på sid 275 att läsa. Skeens siste kavaljer. Sid 275. Bild sid 276. Dock kände jag en gammal fiskande gentleman, som var djupt förälskad i Skeen och som var sin stora passion trogen så länge livet varade. Det var Arvid Böklin, kavalleriöverste, globetrotter, jägare, fiskare och författare." Överste Böklin hade jagat lite varstans på jordklotet till fots, till häst och jag tror rent av till kamel" skrev Claes Lewenhaupt i företalet till Böklins "Jaktminnen", som kom ut på Bonniers 1930 och som en antikvarisk raritet i dag. Greve Lewenhaupt borde tillagt "fiskat". När jag som ung skribent träffade Arvid Böklin, kom han vandrande i majdagens falnande ljus på gamla vägen mellan gästgiveriet och herrgården. Det var tidigt fyrtiotal och uppdraget gällde att för en fisketidskrift göra ett epitafium över den dödsdömda forsen. Böklin var en legend redan då, en sportfiskets hustomte. Högvilt för en skrivare! och här kom han: rak i ryggen som en hellensk kolonn. Under den vårdslöst buckliga linnehatten, som en gång varit vit, skulpterades ett skarpt kranium och han bar en ljusgrå sommarkostym, pikskodd käpp och en flugbok i handen. Inte ens den koketta fasanfjädern i hatten saknades, en diskret antydan om att ädlingen delade sina gracer mellan fågelskytte över apportör och en fors med stjärnor i Baedeker. Arvid Böklin var det exklusiva öringsvattnets lika exklusiva uppslagsbok, spöfolkets förtrogne med dessänger i allt, som rörde livets väsentligheter, dvs flugfiske i strömt vatten. Sedan berättar han om deras möte på sid 277-278 i boken. ANNERSTAD FRÅN SKILDA HÅLL. Här har du ditt hem! Ett brev till och om Sundranäs. Sid 281-284. Kära Kajsa! Kanske har du inte hunnit tänka över det så mycket än, men när du sommaren 1986 köpte mangårdsbyggnaden på Sundranäs, var det en historisk handling. Det är över 300 år sedan Sundranäs senast var i privat ägo. En liten extra poäng i sammanhanget är att även sista enskilda ägaren då var en kvinna. Jungfru Maria Pauli avträdde säteriet till kronan 1683. Efter inledningen beskriver Leif gårdens läge innan han går in på Norrnäs och Sundranäs historia. För drygt 600 år sedan, 1381, ägdes de båda gårdarna Norrnäs och Sundranäs av Upplands lagman, Karl Ulfsson Sparre, en av 1300-talets främsta stormän. han levde omkring 1317-1407. Hans dotter Margareta blev mor till kung Karl Knutsson. År 1381 bytte Karl Ulfsson bort en mängd gårdar i Annerstad till Nydala kloster som troligen grundades 1143 och köpte under senare hälften av 1100-talet Skeens ålfiske. Genom gåvor och testamenten blev klostret mycket rikt och mäktigt. Alltnog nu fick klostret även Skeens kvarn samt ett antal gårdar i trakten, bland annat Norrnäs och Sundranäs, mot att Karl Ulfsson erhöll all klostrets egendom på Selaön i Mälaren. 1558 fördes de båda gårdarna över till Gustav Vasa personligen och när han dog 1560, övergick ägandeskapet automatiskt till sonen Erik XVI och 1568 till Johan III. Karl IX följde som ägare och även Gustav II Adolf, då han 1611 blev Sveriges kung. Möjligen var det redan 1611 Norrnäs/Sundranäs gavs som ärftligt frälse åt Olof Hård af Segerstad. Den kungliga bekräftelsen kom 1613. Ätten Hård är en av våra äldsta, rent svenska ätter. De första bofasta Leif hittat namnen på är "Anders i Söndraness" och "Tuffve i Norraness" år 1540. 1607 finns "Olof i Noornäs" och "Simon i Sönnernäs".- Vi kan anta att de mera betydande personerna i släkten Hård bebodde sina stora gods. 1637 redovisas "Olof i Norrenäs och "Jöns i Sundrenäs" som bosatta på respektive plats. Olof Hård hade en son Adolf Gustaf som ärvde gårdarna när Olof dog 1630. Jungfru Maria Pauli synes ha varit en märklig kvinna. Hon var dotter till en av Adolf Gustaf Hårds systrar, Brita, som gifte sig med Sacharias Pauli, en från alplandskapet Kärnten i Österrike invandrad adelsman. I boken finns mer att läsa på sid 283-284. I Kronans ägo. Sid 284-288. Bild sid 285, 287. Då pappan, Karl X Gustaf dog år 1660, blev Karl XI kung, fem år gammal. Hans mamma och fem ämbetsmän skötte regerandet, och konungens uppfostran blev lite si och så. Den vansköttes av ämbetsmännen, medan mamman enbart såg till att sonen var vid god hälsa och fick möjlighet att roa sig. I en beskrivning av honom heter det att han redan i ungdomen visade sig vara en god natur; han var stark och modig, rättvis och sanningskär. Men han saknade bildning och omdömesförmåga, uppträdde tafatt mot främlingar och hade ett häftigt humör. Även sedan han själv övertagit regerandet,1672, ägnade han största tiden åt förströelser. Fiender hotade stormakten utifrån, krigsmakten hotades av upplösning och inom landet hotade sönderfall. Kungens mod och pliktkänsla lär på några år förvandlat honom till en duglig och samvetsgrann, men samtidigt mycket sträng och krävande envåldshärskare. I slutet av 1670-talet hade han vunnit hela folkets förtroende. 1683 blev Sundranäs med underlydande gården Norrnäs, Kronobergs regementes överstelöjtnantboställe. Överstelöjtnantsbostället på Sundranäs uppfördes 1684. Det talas om att huvudbyggnaden skall ha legat hundratalet meter söderut, i backarna bakom den åkern man ser från söderfönstret. Så beskriver Leif hur byggnaden kan ha sett ut, att den var 34 alnar lång, 14 1/2 alnar bred och 5 alnar högt plus sk säteritak vilket gjorde byggnaden 9 alnar högt. Han beskriver även hur bostaden såg ut på insidan. På gården står en logelada med två golv, ett får och kalvhus, ett fähus, en foderlada och ett stall med "8 spiltuger". För tillfället -1692-är gärdesgårdarna "merendels behåldna". Det finns 10 tunnland åker för utsäde. Ängen vars areal inte uppges, består till 2/3 av "tämmelig god hårdvall och 1/3 mavall, ängen kan föda 30 nöt samt nödigeverkhästar,beteshage finns till 10-12 kor. Mulbete tarveligt. Ållonskog af ek och bok till egne svin. Timber och gierdsleskog af fur. Fiskevatten i Siön Bollmen. På Norrnäs finns en sätesstuga med framkammare samt förstuga. Vidare en gäststuga, en gammal bod, en dito med källare under och ett redskapshus. För jordbrukets skötsel finns en logelada med två golv, ett fähus och ett fårhus. Åkern är fem tunnland stor samt fyra tunnland magra. Den anses kunna föda 14 nöt, 1 verkhäst och 12 får. Här finns till skillnad från Sundranäs en humlegård med 200 stänger och utägorna med gott mulbete, ollonskog till gårdens svin, gott fiske i sjön Bolmen, skog till gärdsle och vedbrand. Förste överstelöjtnanten. Sid 288-290. Förste överstelöjtnanten på Sundranäs hette Johan Schmiedeberg innan han adlades och fick namnet Johan Schmidt, han föddes 1642 i staden Greifswald som ligger i Östtyskland. Då hade staden i elva år tillhört Sverige och kom att göra fram till 1815.Fadern var militär, blev major vid Upplands regemente och stupade vid stor- mningen av Köpenhamn 1659. I ungdomen var Johan page hos greve Magnus Gabriel De la Gardie.Magnus Gabriel gifte sig med furstinnan Maria Eufrosyne av Pfalz Zweibrücken, som var syster till Karl X Gustaf, och som mest ägde de tillsammans 1 000 gårdar i landet och våra dåvarande provinser. Troligen var han den störste befrämjaren av konst och vetenskap vi någonsin haft. Vid 19 års ålder reste Johan till England och Paris där han blev musketerare vid franska gardet, sedan ryttare. Johan slogs i Spanien och Portugal och avancerade till löjtnant, flyttade till ett Tyskt regemente i Bremen och blev Kapten vid Kronobergs regemente. 1681 adlades han och deltog i caracters-byggningen i Sundranäs dit han och hustrun Chatarina flyttade in med sina sex eller sju barn. Familjen utökades med ytterligare sex barn.En liten presentation av barnen finns på sid 289 i boken att läsa. Näste överstelöjtnant på Sundranäs hette Joachim Christian von Beijer och var född i slutet av 1651 eller början av 1652. Hans far Johan Beier var rikspostmästare åren 1642-1654 och från 1662 till sin död 1669 chef för Sveriges postväsen som arrendator av det och med titeln postdirektör. Efter det övertog hustru Margareta och de åtta överlevande av fjorton barn förvaltningen av svenska postväsendet. Det var dock Joachim Christians äldre bror, Johan Gustaf, som ägnade posten störst intresse; han var direktör över postväsendet 1673-1697. Joachim Christian gifte sig 1688 på Malmö slott med grevinnan Anna Maria Dahlberg, dotter till kungliga rådet och fältmarskalken Erik Dahlberg- han som gjorde upp typritningen till officersboställena. De långa krigen. Sid 290-292. Året efter det von Beijer flyttat till Sundranäs, blev Karl XII kung i riket. Stormakten Sverige ägde Finland, baltstaterna samt flertalet provinser kring Östersjön, vilka tidigare tillhört Tyska och Polska riken. Naturligtvis fanns det åtskilliga länder som ville se att vi blev av med dem. Den unge Karl XII hade förstås andra tankar och föreföll närmast fascinerad av de krigsmöjligheter som gavs. Han lämnade Sverige år 1700 och befann sig ute i Europa så gott som resten av livet. Envåldshärskare precis som fadern gjorde han trots allt också en del för inrikespolitiken. Bland annat förenklade han förvaltningen och 1712 införde han självdeklaration och förenklade skatte- systemet. Redan 1699 avreste 5 000 man, däribland Kronobergs regemente till Holstein-Gottorp. Kriget har kallats "Det stora nordiska kriget". 1703 blev Kronobergs regemente satt att bevaka ett magasin i polska staden Wronclawek. En natt i maj överfölls regementet av "en väldig skara litaver", som dödade regementskvarter- mästaren och några soldater på gatan. Två månader senare stormade och intog man staden Posen (Posnan), tydligen utan förluster. Den 22 mars 1704 anförde von Beijer en bataljon av Kronobergs regemente i "träffningen vid Petrovin". 300 sachsare var satta att försvara en bro vid floden Weichsel. I januari 1705 blev Joachim von Beijer skjuten. Enligt uppgift var det när han strövade runt i staden Klemno. Officiellt heter det att han dog i fält. Enligt en annan uppgift tog han sitt liv; möjligen höll han på att bli fången. Han efterträddesi befälet av major Erik Lintze som månaden därpå befordrades till överstelöjtnant. Lintze fick aldrig se Sundranäs då han avled redan i november. Claes Young utnämnes till överstelöjtnant och chef för kompaniet på luciadagen 1705. Den 3 februari 1706 stötte en svensk här , som bestod av 9 000 man, på en fientlig här bestående av 18 300 sachsare och ryssar. Det sägs att nästan 7 000 sachsare och ryssar låg skadade på fältet. 8 000 fångar togs. resten hade flytt. Svenskarna förlorade omkring 400 man i döda. 1 000 sårades. Kronobergs regemente förlorade elva officerare, underofficerare och befäl, samt ovisst antal soldater. Sachsarna drog sig tillbaka, och kung Karl XII tog ett betydande beslut. Nu skulle han avgöra kampen mot Tsar Peters Ryssland. I Augusti 1707 startades marchen österut med över 40 000 man. Så kom då det ödesdigra slaget vid Poltava, där svenskarna blev i grunden slagna. Av de förlorade, närmare 5 000 man blev över hälften tillfångatagna. Bland de skadade märks kapten Johan Schmiedeberg mer finns att läsa i boken på sid 292. Fångar i Ryssland. Sid 292-296. Svenska armen gav sig fången. Omkring 14 000 man, varav 5 000 sjuka och sårade, fick vid ryska lägret nedlägga vapen och troféer. Bland fångarna märks från Kronoberg överste Johan Cronman, överstelöjtnant Claes Young och Kapten Johan Schmiedeberg. Efter att ha förts till Ryska städer fick svenskarna i december marschera till Moskva, och därifrån nästa år ut på arbetskommendering vid avlägsna orter, i huvudsak järnverk och gruvor i Sibirien. Överstelöjtnant Young fick dock kvarstanna i Moskva, där han avled under 1710. Till Claes Youngs efterträdare hade redan vid hans fångenskap utsetts friherre Lars Kagg, tidigare major vid Vestgöt- lands regemente. Han befann sig i Sverige. Flertalet svenska krigsfångar i Ryssland släpptes inte förrän 1722, efter tretton års fångenskap-de som överlevde vill säga. Nederlaget vid Poltava gav Sveriges fiender nytt hopp. På hösten 1709 landsteg en dansk här i närheten av Helsingborg. Skånes generalguvenör-landskapet hade bara varit svenskt i drygt 60 år-hette vid denna tid Magnus Stenbock och ansågs vara tapper och snillrik. I början av 1710 var Kronobergs regemente i det närmaste fulltaligt. Ny överstelöjtnant var som bekant Lars Kagg, majoren hette Peter de Witte och en av kaptenerna Johan Carl Silfversparre. Den 26 februari marscherade Stenbocks trupper till Hässlunda, öster om Helsingborg. Samma dag avled överstelöjtnant Kagg och jag törs nog påstå, att han därmed blev den tredje överstelöjtnanten i rad vid Kronobergs regemente, vilken aldrig fick se sitt boställe. Efterträdaren blev nämnde Peter de Witte. Mer finns att läsa i boken på sidorna 293-296. En skrytsam man. Sid 296-299. Bilder sid 297. I mars 1718 fick Kronobergs regemente en ny chef. Den "egentlige" chefen, överste Cronman, hade ju blivit fången efter slaget vid Poltava, 1709. Han satt fortfarande i den Ryska fångenskapen.- Den nye chefen hette Eberhard Bildstein. Bildstein var född i Riga 1672, blev konstapel i artilleriet 16 år gammal, sergeant vid 17, löjtnant vid finska regementen 1697-1702, kom sedan i fransk tjänst-på grund av duell-och åter till Sverige 1709, då han blev generaladjutant hos fältmarskalk Stenbock i Skåne. Från franska tiden berättar han gärna själv om belägringen av en fästning, där höjdpunkten tycks ha varit att han blev tillfångatagen och förlorade sin peruk! Bild- stein blev också tillfångatagen i slaget vid helsingborg "gud gav lyckan att vi, i synnerhet jag, förföljde fienden in i deras läger, och där blev jag omringad och tillfångatagen" Man får känslan av att Bildstein själv hemförde segern. Han blev i alla händelser utvexlad efter fem veckors fångenskap. Om honom kan man läsa mer i boken på sid 297-299. Silfversparres verk. Sid 299-302. Efter alla dessa krig och maktkamper skall vi återvända till ditt Sundranäs. Eftersom boställsinnehavarna under de senaste tjugo åren nästan inte hunnit vistas på sina boställen, hade dessa måst underhållas av eventuella hustrur, tjänstefolk eller bruksarrendatorer. Om sanningen ska fram, hade husen i många fall inte underhållits alls. I en syn från 1724 står det också om den blott fyrtio år gamla caractersbyggningen på Sundranäs:"...Aldeles oduglig, hvarföre pröfvas nödigt at denna Caracters bygning nedtages och i stället uppsättes, mindre än denna emedan dess utom en bygning för 4 åhr sedan af Herr Öfverste Lieutnanten Silfversparre upbygd här på stället, af 4 st Gästecammare bestående..." Den sistnämnde byggnaden ska vi följa fram till våra dagar. Den beskrivs så här:" Söder om gården med gaflarne i öster och väster Har Hr. Öfverste Lieuntnanten Silfversparre åhr 1720 med egen bekostnad låtit ånyo upbygga en bygning som består af 4 st Cammar och en stor förstugu emellan, bestående i längd af 24 1/2 alnar och af bredd 12 1/2 alnar..."-Notera ordet ånyo. Det betyder att halva arrendebostaden som ännu står kvar , måste vara 260 år gammal. Möjligen är det samma hus som i 1692 års protokoll står som "gamall oduglig drängstugu". Om man jämför med synen 1692, ser man hur husen förfallit. Badstugan är"bräcklig", kiölnan är "gammal och odugelig", men åker så väl som äng är " i godt bruk". Och det har hänt en del fördelaktigt de senaste åren:"Söder om gården har Hr. Öfw. Lieutnanten Silfversparre anlagt Trädgård samt nyl. planterat en del unga trän af apel,päron,plommon och kirsbärsträn...dessutom upptagit en dehl Krydde- och Kåhlsängar, hvilka väl uppbrukade äro.-Norr om backen en is-källare. Humblegård av intet värde..för jordmonens skull". Bättre ställt var det inte på Norrenäs, där det nu finns två sätesstugor, varav den ena är"onödig och utsynes". En bod är "odugelig samt uppbygges å nyo",hemligt huus giöres jämväl nyt". Trädgård finns ingen, "allenast nödig Kåhlgård". Johan Carl Silversparre lade ned mycket arbete på att förbättra Sundranäs. 1724 års syn är avträdesyn för Silfversparre. Han återkommer dock till Sundranäs 1727, och vid 1732 års syn noterar protokollskrivaren:"Så har dock samma boställes hemman Sundranäs, så väl vid 1724 åhrs Syn, som sedermeraock ännu blifvit brukat och brukas af Hr Övl. Silfversparre, för vilken han ockär ansvarig, men Norranäs åbos af Per Erlandsson, som det ock alt sedan 1724 åhrs Syn i bruk haft...". Läs vidare i boken på sid 300-302. Den nya huvudbyggnaden. Sid 302-306.Bild sid 305. Byggnaden uppförs 1738. Samtidigt utvidgas källaren, som nu blivit 9 alnar lång, 8 alnar bred och 4 alnar hög från golv till tak.-Sistnämnda måttet stämmer än idag; vid mätning fick jag takhöjden till ca 2,4m. Däremot visade min tumstock en längd av 6m och bredd 4,5m, alltså olika de 5,4 x4,8 som anges då. Salen, som ligger mitt på byggnaden, är 5,7 x 7,2m, med "2:ne fönstergluggar, 2:ne fönster i varje glugg och 24 rutor i hvart fönster". På husets norra sida finns två kammare med vardera två fönster. Samtliga rum har spis med järnsjäll. Köket ligger på den västra sidan, vid sidan om ena kammaren. Det har ett fönster, köksspis, murjärn och stör samt vindspjäll. Det noteras särskilt att dörren mot förstugan har lås. Förstugan är 7,20m lång och 3,3m bred, har två dubbla dörrar med lås och reglar, samt två fönster, ett på vardera sidanom dörrarna, också dessa med 24 rutor vardera. I förstugan finns sex skåp med dörrar på gångjärn samt låsar och nycklar. " En trappa upp åt vinden och därutom brädafdelningen, med dörr, gångjern och klinkor; winden öfver Byggningen är afdeld i 2:ne rum med dörrar på gångjern, låser och nycklar; en trappa af bräder utom förstugan..." Ja så såg det andra överstelöjtnantbostället på Sundranäs ut. I tolv år fick Silfversparre stanna som chef för andra kompaniet. 1739 befordrades han till överste och blev chef för Helsinge regemente. Med sitt kompani deltog han i finska kriget 1741-1743 och blev efter det kallad till Stockholm och arresterad samt dömd att avstå ett år lön för " oförsiktiga råd under fälttåget". Silfversparres efterträdare bar namnet Berendt (Berndt) Wilhelm von Lieven. Von Lievens efterträdare hette friherre Johan Diedric von Köhler. Till Sundranäs kom han med sin tredje fru, friherrinnan Johanna Margareta Ehrenstrahl. Von Köhler befordras till Överste i Södermanlands regemente och efterföljare blir då Mauritz Johan von Gertten, född i Finland och sedan 1752 överstelöjtnant vid Jönköpings regemente. I april 1762 fick von Gertten avsked med överstes karaktär. Ny överstelöjtnant blev Augustin Wallenstierna. Han gifte sig 1768 med Wilhelmina Margareta von Lieven, dotter till Wallenstiernas chef fram till 1765. När Wallenstierna 1772 lämnade överstelöjtnantskapet vid Kronobergs regemente fick han inte någon efterföljare på Sund- ranäs utan det står öde fram till 1798. Därefter flyttar kapten Henric Michael von Norrman och hans hustru Ulrika dit. De bor kvar till 1809. Mer finns att läsa i boken på sid 302-306. En "bräcklig" färja. Sid 306-309. Färjan är en intressant företeelse, som tillkom enbart på grund av att Sundranäs blev officersboställe. Ropareudden, eller Ropeudden, är en udde som precis norr om Sundranäs sticker österut i Fettjesundet. På andra sidan med ungefär 225m vatten emellan, ligger Sundet, eller Sundstorp, som det hette förr. Till Sundet drogs väg, och så sattes färjan in för färden över Fettjesund. I slutet av 1700-talet reste nämligen "Det vittra kanslirådet", Ledamoten av målareakademien, riksheraldikern mm, Jonas Carl Linnerhielm, med den lilla färjan, som för övrigt i synerna kallades pråm. I sin bok "brev under resor i Sverige", skriver han den 16 augusti 1796 följande:"För att besöka en vän, reste jag en gång från detta ställe (Ljungby gästgivaregård) till överstelöjtnantbostället Sundranäs. Vägen var besvärlig, och jag måste slutligen sättas över en liten sjövik. Luften dyster och mulen, lovade oväder och regn. En gammal orkeslös gubbe var färjkarl; båten lika krämpig, och dess sprickor botade med läderbitar och becktråd. Men nattens mörker döljde dessa bräckligheter och farten gick lyckligt. När det började ljusna och jag fick se beskaffenheten av min farkost-jag behöver ej säga Dig med vilken glädje jag satte foten iland." Jag tar med två meningar till:"Sundranäs är täckt beläget vid Bolmsjön, som går i en mängd vikar. Ljung- backar,de säkraste minnesmärken av flera gånger förövat svedjande , syntes dock alltför mycket, och knappt kunde deras obehaglighet minskas av den mängd getter som belivade dem".Jonas Carl Linnerhielm glömmer berätta om storleken på färjan. Den var så liten, att då häst och vagn skulle skjutsas över, fick färjan gå två vändor; en med häst och en med vagn. 1888-1889 byggde Halmstad-Bolmens järnväg bro över Fettjesundet; på den finns fortfarande gångbron kvar, trots att järnvägen varit nedlagd i tjugo år när detta skrivs. Tiden från Karl XII:s död till 1772 har kallats frihetstiden. Det statsskick som tillkom efter enväldeskungarna ansågs vara frihetens bästa värn. Som så mycket annat urartade det. Partianda och bestickning utbredde sig över hela riket, skriver en historiker. Hatt-partiet och möss-partiet "köpte" folk som bytte partibehörighet för pengar, eller till och med fick betalt från flera håll samtidigt. Befordringar skedde efter partisympatier i stället för efter duglighet. Mer finns att läsa i boken på sid 307-309. Meriterade män. Sid 309-312. I trettioårsåldern tjänstgjorde Adolf Fredrik Påhlman i fyra år i franska armén. Han blev underlöjtnant vid regementet Royal Suédois (Kungliga svenska) år 1773. Några år tidigare fanns det vid detta regemente en specialkommenderad kapten vid namn Carl Gustaf von Liewen. Känner du igen efternamet, är det inte så underligt. Carl Gustafs farfars far var kusin med överstelöjtnantens på Sundranäs, Berndt Wilhelm von Lieven,far. 1772 blev Carl Gustaf löjtnant vid det svenska livgardet. När Gustaf III den 19 augusti genomförde sin revolution, Kallade han till sigde samlade officerarna och underofficerarna och berättade om sina avsikter. Han slutade med att fråga om de ville bistå honom. Den första som svarade var Carl Gustaf von Liewen, som ropade: "Vi våga lif och blod till eders Maj:ts tjenst!".-von Liewen sändes till Frankrike med underättelse om statsvälvningen. Kungen av Frankrike blev så nöjd att han tilldelade honom överstes grad i sin tjänst, skänkte honom sitt porträtt och erbjöd honom en årlig pension.Det senare avböjde dock friherre von Liewen. I Gustaf III:s krig hade förstås även von Liewen utmärkt sig. Våren 1790 utkämpades slaget vid Walkeala, där överstelöjtnant Påhlman skadades då kronobergarna ryckte fram och mötte en mycket stark eld. Svenskarna vann, och efteråt utdelade kungen belöningar. Överstelöjtnant Påhlman fick en hedersvärja och Henric Hammarberg befordrades till major i armen. Dagarna före julafton 1793 blev Henric Hammarberg utnämnd till chef för andra kompaniet, och fick därmed Sundranäs i indelning. Erland Hederstjerna som tidigare varit med och stridit mot Ryssarna efterträdde Henric Hammarberg 1810. Året därpå sattes Kronobergs regemente som ett av de första i marsch mot Napoleon. Bland befälen kan särskilt nämnas major Carl Henric Wrede, som blivit major vid 24 års ålder år 1811. Det avgörande slaget mot Napoleon blev "folkslaktningen" i Leipzig", en kamp som pågick i tre dagar mellan de i staden inringade fransmännen och de europeiska allierade utanför. Fransmännen blev slagna. De svenska förlusterna blev obetydliga då Karl XIV Johan ville spara manskapets krafter till ett fälttåg mot Danmark, som en månad tidigare förklarat Sverige krig. Åter till Sundranäs. Sid 312-316. Bild sid 313. Och nu kan vi äntligen återvända till Sundranäs. Där har inte hänt särskilt mycket sedan Augustin Wallenstierna 1772 lämnade bostället. Wallenstierna gjorde vissa nyodlingar och hans efterträdare som indelningshavare satte upp en del nya gärdesgårdar. Omkring 1750 bosatte sig på Norrnäs "Sven och Anna", från 1772 och fram till 1809, då von Norrman lämnade Sundranäs, hette brukaren på Norrnäs Anders Svensson, något som kan tyda på att han var son till Sven. - Åren kring Hederstjernas tillträde tycks åtskilligt ha hänt. I september 1815 när Hammarberg varit död i två år, företogs "Laga af-och tillträdes husesyn på detta Boställe". Med fullmakt från tillträdaren, Erland Hederstjerna, infann sig brukspatron Joachim Henric Lemchen från Skeen, men avträdarenrepresenterades av sin änka samt en av sönerna, fänrik Carl Hammarberg. När Caractersbygningen skulle besiktigas, påpekade regementsskrivaren att byggnaden, som uppförts 77 år tidigare, nu endast var Kongl.Maj:t och kronan samt indelningshavaren till besvär och last,"hälst den är belägen på en höjd, utsatt för vindarnas våldsamhet som genom den nära belägne, siön Bolmen har ett nära inflytande på denna byggnads bestånd, samt att alla reparationer därpå efter en kort tid åter blifvit förfallne, hvarigenom stora summor till dess underhåll- ande frugtlöst måste användas utan att byggningen för övrigt är nödig; i synnerhet som 2ne Flygelbyggnader finnas, hvilka anses tillräckeligen för Bostället med anledning hvaraf Herr Capitinen ansåg förenligt att Byggningen af Syne Rätten utdömes". Brukspatron Lemchen, som arrenderar Sundranäs/ Norrnäs, lämnar in en skriv- else, vari han påpekar att så gott som alla byggnader är i behov av reparation. Besiktningsmännen var inte fullt så kritiska. Det konstaterades att taket bör omtäckas och huset byggs om till en viss del. Det innehåller 1821 en stuga, kammare och förstuga. I östra änden inreds sädes-och mjölbod. I september 1826 avträdde Heder- stjerna Sundranäs och då till överste Carl Henrik Wrede som avgick 1856. "Degraderingen". Sid 316-318. Den 7 maj 1836 förvandlades andra kompaniet till femte. I och med det byttes namnet från överstelöjtnantens kompani till Ljungby kompani. Kompanichefen var inte längre överstelöjtnant, han var kapten.- Man skulle kunna säga att Sundranäs degradering skedde ovanligt hastigt, från överstes indelning till kaptens.Vid besiktning i augusti 1833 noteras, att sedan brukspatron JH Lemchen avlidigt, har den trettioåriga arrenderättigheten överlåtits till hans son, brukspatron Lars Lemchen. 1841 tillträder Johan Gustaf Lagercrantz som kompanichef. 1847 sker två byten på Sundranäs. Lagercrantz efterträds av kapten friherre otto Raab, och Hammarberg avträder arrendet, till förmån för fabrikör S Norlander i Skeen. På Sundranäs bor under åren 1844-47 änklingen Fredrik Schött och pigan Maja. 1850 kommer en Lars Johansson, född i Angelstad. Norrnäs brukas av Peter Svensson från Bökhult och Johannes Larsson från Odensjö. Vid 1850 års av-och tillträdessyn, då Otto Raab över- lämnar kompanichefskapet till kapten Carl F Bergh, konstaterades att flera förändringar som skulle gjorts efter förra synen aldrig blivit gjorda. Säteristugan skulle ha inretts till förstuga, bagarstuga i västra änden, kammare mitt emot förstugudörren och ett rum på östra sidan. Sädesbingarna, som finns i säteristugan, skulle flyttats till det norra huset, som mjöl -och sädesbod samt visthus. Däremot har Kongl. Majts och kronans källare försetts med ordentligt tak . Det finns ett brygghus ," med mälta, öster om gården, belägen å stranden till sjön Bolmen...skottglugg å Norra gaflen". Brygghuset har också vind, vars golv behöver ses över.- Det påpekas att alla hus bör efter reparationer anstrykas med rödfärg. Mer kan läsas på sid 318 i boken. De sista kaptenerna. Sid 319-322. Nu skiftade indelningshavarna på Sundranäs ganska fort. 1849-1854 hette kompanichefen Carl Fredrik Berg. Han slutade som major i armén. Därefter kom Carl Adolf Påhlman, överstelöjtnanten som innehade Sundranäs på 1780 talet. Carl Adolf Påhlman efterträddes av Gustaf Axel Westrell som stannade som kompanichef i tre år. Han var son till regementsfältskären vid Kronobergs regemente åren 1802-1839, Daniel Wilhelm Westrell. Näste man som chef för Ljungby kompani var Toussaint Charpentier, son till en berömd officer i Kronobergs regemente, Claes August Charpentier, som blev över nittio år gammal och deltog i Sveriges krig från finska kriget 1788 till en kommendering i Skåne 1848.Efterträdaren hette Carl Nicodemus Ramberg. Carl Ramberg hade varit kapten och chef för Södra Sunnerbo kompani i två månader, då han flyttade till Ljungby kompani, 1861.Här stannade han emellertid i åtta år. Senare blev han major i armén.-Det berättas att kapten Ramberg var en stor humorist. Den 6 juli 1869 tillträder som ny kompanichef kapten Carl Håkansson och 4 april 1873 utnämns han till chef för Norra Sunnerbo kompani, då upphör Sundranäs att vara kompanichefsboställe. Indelningsverket började avvecklas 1870 men inte förrän 1901 beslöt riksdagen att det skulle upphöra från 1904. 1851- 1855 bodde på Sundranäs drängen Salomon johansson. På Norrnäs bodde Peter Svensson kvar, medan andre brukaren hette Jonas Karlsson. 1857 flyttade Anders Johansson in i Sundranäs arrendebostad. 1857 har ena halvan av Norrnäs övertagits av Peter Svenssons son, Olof Petersson. Andra brukas av Jonas Håkansson. 1863 flyttar Anders Johansson från Sundranäs. Året därpå Flyttar Carl Malcolm Gyllenswärd in och stannar till 1866, då han gifter sig med dottern till ägaren av Gnustorp, Tutaryd, flyttar dit och övertar gården. Efterträdaren på Sundranäs heter Jonas Bengtsson och Ekonomisk syn företas 1867. Till Norrnäs flyttar 1872 Johan Jonasson och Sven Johan Salomonsson. Mer information finns i boken på sidorna 319-322. Militära eran slut. Sid 322-326. Bild sid 324. Och så kommer då året 1873. Den 26 juli företas avträdessyb för kaptenen och riddaren Carl Håkansson. Tillträdare är Johan Bengtsson, som året före i egenskap av arrendator fått 20-årskontrakt.1876 övertas kontraktet av johan Peter Jonasson.- Det årliga arrendet är 160 kubikfot spannmål, hälftenråg och hälften korn, samt 200 kr i kontanta pengar. Skogen och skogsmarken utgör ett särskilt arrende om 66 kr, med rättigheten att avverka de trakthyggen som belöper sig på arrendeåren, samt skyldighet bland annat att utan särskild ersättning inhägna hyggena och att inom sex år efter avverkningen förse hyggena med fullgod återväxt. Tillsammans med J P Jonasson görs 1879 en besiktning å indragna kompanichefsbostället om den finns att läsa i boken på sid 322. Torpet Skogstorp innehas av arrendatorns bror , Sven Johansson, som där föder åtta kreatur och betalar 100 kr om året. Brittelund bebos av Johan Andersson, som föder 2 kor och utgör två mandagsverken och 25 "qwin- dagswerken" per år . Nils Gustaf Pettersson innehar Södratorp och föder där 2 fäkreatur. För detta utgör han 2 mandagsverken i veckan och 18 kvinnodagsverken. Swen Jonasson, som också på sitt torp Skogsände föder två fäkreatur utgör ett mansdagsverke i veckan och 25 kvinnodagsverken om året. Höavkastningen på Sund- ranäs beräknas uppgå till 60 häckar, med 40 lispund för varje häck. Då Jonas Peter Jonasson avträder Sundranäs 1891 hade han inte fullgjort sina underhållsskyldigheter vilka J L Lantzius som var Jonassons efterträdare åtog sig att fullborda mot att landskontoret i Växjö gottgör honom för arbetena. Sedan Jonasson flyttat ut, bosätter sig på Sundranäs lantbrukaren Theodor Gunnarsson. Norrnäs arrenderades sedan 1885 av skogvaktare Anders Gustav Karlsson. Theodor Gunnarsson lämnar Sundranäs 1911. Efterträdaren heter Axel Magnusson-Nilsson och är född i Lidhult 1878. 1922 lämnar Axel Magnusson-Nilsson Sundranäs. Mer finns att läsa i boken på sidorna 323-326. Stora ladan byggs...Sid 326-328. Bild sid 326 och 328. 1921 Ska en ny ladugårdsbyggnad uppföras. Byggmästare Aron Jonasson i Lidhult ska uppföra den. På platsen står emellertid redan en gammal lada, och då Jonasson den 9 maj skall börja riva den, förbjuder arrendatorn dess rivning.Fem dagar senare övertalar kronojägaren i Nöttja arrendatorn att gå med på rivning.-Byggandet pågår från maj till november. Ladan får imponerande dimensioner: 34 m lång, 10 m bred och 8,3 m i höjd. Den är inredd till fähus med spiltor och kättar, den delen är byggd av timmer-, lada,loge, sädeslada och vagnsbod, denna del byggd av stolpar och bräder,under tak av stickor.-Jag hoppas du känner igen byggnaden; den står kvar ännu. Så ska vi ta itu med vägfrågan. Sommaren 1924 byggdes ett första litet stycke av väg mot Sundranäs. Redan vårvintern året därpå sattes det riktiga vägbyggandet igång. Det var ett sk nödhjälpsarbete, sju- åtta man bodde hos Hilda i Södratorp. På hösten låg den halvmilen långa bilvägen från Byholma till Sundranäs färdig. På Norrnäs bor sedan 1922 Johannes Svensson. Då han flyttar,1925, kommer istället Torsten och Ester Svensson dit. De bor kvar till början av 1928, då Carl Verner från Hornsborg flyttar in. Han blir den siste som bor på Norrnäs. Boningshuset har blivit mkt dåligt; då Verner flyttat 1931, rivs det. Sannolikt revs ekonomi- byggnaderna samtidigt.- Om man idag färdas vägen till Norrnäs, kan man på den plats bilvägen tar slut finna rester av flera grundmurar och skorstensstockar, halvt dolda av buskar, sly och träd. De utgör minnena av forna säteriet Norrnäs. Åkrar och ängar är skogsplanterade, men man kan ännu föreställa sig var en av dem låg. Våren 1949 kommer tre herrar i bil till vändplatsen vid Norrnäs. Sällskapet består av en fd byråchef, en jägmästare och en biträdande kronjägare och bokskogen blir fridlyst . Domänreservatet Norrnäs udde är i synnerhet i vitsippetid ett av de vackraste utflyktsmålen runt Bolmen. Den 14 mars 1927 arrenderar Oscar Johansson Sundranäs på fem år. Näste arrendator heter Gustaf Malmström och kommer från Abbeshult i Vrå. ...och boningshuset. Sid 329-331. Bild sid 330. "Kronan förbinder sig att under 1932 uppföra nytt boningshus vid arrendelotten i enlighet med ritning och arbetsbeskrivning, upprättad av byggmästare Lorentz Sannér i Lidhult..." Så här kan receptet för ett boningshus`byggande se ut: Man murar en källare-i detta fall med kronans gamla krutkällares västra vägg som östlig vägg i den nya. Så flyttar man befintliga magasins-och visthusbyggnaden, med anorfrån slutet av 1600-eller början av 1700-talet, till nygjorda källaren. För att få en andra våning river man ned halva arrendebostaden - sätesstugan-, också med anor 250 år tillbaka i tiden, och bygger utav detta virke en ovanvåning på magasinbyggnaden. -Och där, Kajsa, står ditt "nya" hus. Jag kan naturligtvis inte garantera det, men alldeles omöjligt är det inte, att någon liten bräda eller planka från överstelöjtnant Schmiedebergs tid finns kvar i huset. Kostnaden?- För flyttning av magasinbyggnaden samt omändring av densamma till boningshus,1700 kr. Inköp och frakt av material till detsamma 874:04 kr. Summa summarum 2574 kr och 4 öre. Måtten på bostadshuset är förstås desamma som på förutvarande magasinet, 10,75x7,20m. Fast höjden har ändrats, från 3 till 4,5m. Huset har också fått en öppen veranda vid huvudingången. Taket är av tegel. Malmström överlåter 1934 arrendekontraktet till Carl och Inez Eckerbom. Eckerbom var en flitig man som vid besiktning 1937 lagt på ett tegeltak på ladugårdsbyggnaden och förbättrat boningshusets vind där han inrett ett rum samt insatt en kakelugn av egna medel. Eckerbom avträder arrendet 1942.Avträdessynen berättar, att han lagat cementtaket i källaren och täckt taket i hemlig- huset. Den 14 mars 1944 tillträder näste arrendator,Einar Andersson från Traryd. Han har hustru samt två söner arton och tolv år gamla. Den 15 mars 1947 övertas arrendekontraktet av Allan Nyberg, skriven i Kristianstad. Det finns på sid 331 i boken två ytterligare händelser att läsa i boken. De längst bosatta. Sid 331-334. Bild sid 332 och 333. Nyberg lämnar Sundranäs efter tio år. I Smålandsposten den 19 juni 1954 kan man läsa en annons: Kronogård, vackert belägen vid sjön Bolmen, om 6,6 ha god åker...Upplysningar genom kronoägare B Bengtsson,Lidhult. En av dem som svarar är Verner Karlsson i Nöbbele Tångagård, Vederslöv. På sin förfrågan får han upp- lysningar om gården:.. belägen C:a 7 km från Byholma järnvägsstation, fram till gården finns vinterplogad bilväg, avståndet till skolskjuts är 1,5 km, åkerarealen är c:a 4 ha och kulturbetesarealen c:a 3,25 ha, arrendet beräknas preliminärt till c:a 400kr, gården är ej elektrifierad men beräknas komma att bli det inom snar framtid och "att arbete kommer att garanteras Eder året runt på den kringliggande kronoparken". Verner Karlsson godtar arrendet. Kontraktet gäller från 25 oktober 1954 till 14 mars 1960. Han får husbehovsvirke, högst en kubikmeter från kronoparken och bränsle högst 15 skogskubikmeter om året samt fiske. Vid syn i november hittas flera brister, finns beskrivna i boken sid 332. Verner Karlssons kontrakt förlängs efterhand. Då han och hustrun lämnar Sundranäs 1973 har de satt boenderekord; så länge som 19 år har ingen annan bott på gården, under den tid den administrerats av Domänverket. Så återstår att låta sista arrendatorn, Karin Brogren, flytta in. Det skedde 1973, då det var exakt ett sekel sedan Sundranäs upphörde att vara militärboställe.- Jag får väl påstå att gårdens lantbruk fick mindre betydelse, trots att du alltid haft djur där och arrangerat vilda hubertusritter i skogarna under 1970-talet. Men du har ju inte direkt levat av vad gården gett. Vi måste uppmärksamma den nya storhetstid Sundranäs fått uppleva sedan du flyttat dit. Då Lunds limnologiska institution flyttat in sitt "forskningscentrum" för sjön Bolmen och installerat ett litet laboratorium i källaren, har de forna riddarna på Sundranäs bytts mot "riddarna kring Kajsas bord" de med ojämna mellanrum invaderande imnologerna.- Den undersökning av sjön Bolmen, vilken inleddes blygsamt 1966, har lett till att Bolmen nu troligen är den bäst utforskade sjön i världen. Våren 1977 fick gården ännu en invånare, då Lina föddes. och när din bror Anders 1984 började renovera den halva som kvarstod av arrendebostaden, var det onekligen en kulturgärning; den är som sagt lika gammal som ovanvåningen på ditt hus. Minnen. Av Hilma Nilsson, Byholma. Sid 335-347. Bild sid 337,339,345. Nedan nedskrivna minnen är tagna från en intervju och bandinspelning med Hilma Nilsson den 6 juni 1976 i dottern Gunborgs hem i Byholma. Hilma var född den 23 februari 1883 och var alltså vid tillfället 93 år. Hilma Nilsson dog 15 oktober 1978. Arne Juhlin ledde intervjun, Elsa berglind skötte inspelningen och dottern Gunborg Andreasson var närvarande. Jag föddes den 23 februari 1883 i Skeen. Min far hette Theodor Gunnarsson och var rättare hos patron Sandberg och min mor arbetade som kokerska. Hon hette Ingrid Roos som flicka och sedan blev det Gunnarsson när hon blev gift. De gifte sig 10 december 1881. De bodde i en stuga som låg när man gick från gamla gästgivaregården och rakt upp mot Piksborg,rättarebostaden (torp nr. 302 i Skeen). Vi var sex syskon, fyra var födda i Skeen. Det var jag, Gunnar, Ellen och Ester. Så fick jag två syskon till och de var födda i Sundranäs.Alma och Valborg. Hon berättade om öabyggningen i Skeen och lagården och om gumman Kajsa som tvättar ålar som skulle rökas och säljas till bla Tyskland och att dem köpte ålar som på den tiden kostade 1 kr/kg. Hon berättade även om dagsverkare som jobbade nere i Skeen, att de kom ifrån Hallarp och Björket och om att de dansade uppe på rännet i den nya lagården när Sandbergs äldsta dotter gifte sig. Det var 20 barn hos Sandbergs 12 flickor och åtta pojkar.Tyvärr dog sonen Erik den 16/6 1890. Hilma gick i skola i Hallarp (1890), andra skolan var där skogvaktare Jansson bodde, där hette lärarinnan Sanna. Tredje skolan gick Hilma nere i Jönsagård. Då flyttade de till Sundranäs. När Hilma var 10 år började hon i Viggåsa skola och hon fick bo hos Lina Lönn i Byholma, så hon slapp att gå så långt. Efter två år i Viggåsa började Hilma i Annerstad skola med skollärare Svensson. Hon beskriver hur husen i Sundranäs ser ut och berättar att dem hade en häst, åtta kor och två oxar. De tog emot sommargäster som betalade 50 kr per månad. När Hilma blev 14 år fick hon börja läsa, de var 39 läsebarn och fick läsa både i bibeln och psalmboken. Hilma berättar även att hon blev gift i Viggåsa med en som hette Ferdinand Nilsson, som var läskamrat. Sömmerskan Maria Annerstedt sydde båda hennes klänningar som hon fick på konfirmationen. Hilma hade mycket att berätta, hon hjälpte till hemma tills hon var 20 år, där hon arbetade på ängarna Pigelipen och Drängagråten. De hade också får ett tag och Hilma fick karda ullen och hennes mor spann och stickade strumpor till allihop. Mer finns att läsa i boken på sidorna 343-347 om järnvägen, flottningen, Fiskaretorpet och Enebacken och kaféet. Glimtar från Annerstad skolhistoria.Av Erik Svensson. Sid 348-349. Bild sid 348. Det som här följer är en skildring av den tid då det fanns skolor i Annerstad, men den är inte byggd på forskning. Årtal och datum förekommer sparsamt. Mest är det sådant som fyra generationer av min släkt berättat om sina skolupplevelser. Den äldste var min farfar Sven Pettersson, som föddes i Romborna år 1841 och som var elev i ortens första ambulerande skola. De yngsta är mina barn som tillhörde de sista, som hade förmånen att få gå i skola i Annerstad. Det som jag i min barndom hörde farfar berätta om från sin barndoms Romborna ligger ju nästan 150 år tillbaka i tiden. Som det nu är omkring 20 år sedan skolorna i Annerstad upphörde, blev deras historia knappast 130 år. Då skolundervisning för alla barn diskuterades i de svenska landsbygdssocknarna låg detta under kyrkans och prästerskapets ledning. Detta gällde alla frågor av gemenskapskaraktär. Det kan då vara intressant att veta vad biskopen i Växjö stift, vid denna tid hade för inställning till en allmän skola och skolplikt. Så här lär han ha sagt:" Den arbetande klassens bildning bör vara väsentligt religiös. Varje annan bildning anses vara ej blott umbärlig, utan även skadlig."- Vem var då denne biskop?- Jo ingen mindre än EsaiasTegnér. Samme Tegnér har ju också sagt:"Vad mänsklighetens härlige sökt hela sitt sköna, rika liv igenom, väl är det värt att sökas av oss alla." Yttrandet fälldes i akademiska kretsar i Lund och det där med"oss alla" kanske begränsar sig till dessa kretsar. Formuleringen"anses vara ej blott umbärlig utanäven skadlig" kan tydas till att han anså sig tvingad till att uttala sig så som han gjorde. Här i Annerstad härskade vid denna tiden prosten Johan Peter Wickelgren. Han ledde sammanträden och stämmor där skolfrågor först behandlades här i församlingen. I studiecirkeln "Byarnas historia" har vi fått en del av de protokoll, men detta återkommer vi till. Av bönderna krävdes det att det till lärarens försörjning skulle bidraga med ett visst kvantum säd. Detta protesterade bönderna emot. Något nytt och ovälkommet trängde sig på. En skola för alla. I Romborna under mitten av 1800-talet. Sid 350-351. Vi flrflyttar oss till farfars barndomsby Romborna. Hans hem var Germundsgård. Hans far Peter Svensson var skrivkunnig. Hur han lärt sig att skriva fick vi aldrig veta. Följande lilla episod som farfar berättade kan väl vara ganska belysande. Texten finns på sid 350 i boken. Hemmet i Germundsgård var en vanlig lågstuga men rätt rymlig. Detta trodde farfar var orsaken till att de fick lov att härbärgera skolan några veckor, den första på orten. Det kan också tänkas att Peter i Germundsgård hade intresse för skolan-att han lärt sig skriva tyder på detta. Läraren som kom hette Davidsson. Farfar hade den uppfattningen att denne var den förste lärare som var i tjänst i Annerstad. I urkunderna finns ett par lärarnamn nämnda. men dessa kom aldrig i tjänst. I den första skolan i Romborna deltog inte farfar men väl hans äldre syster Stava. Året därpå var också Sven i skola. På nätterna delade han bädd med sin lärare. Om sina studieframsteg talade han aldrig, men de uteblev väl inte helt. "Davidsson velle att ja skulle lära te skolelärare, men far å mor va rädda för köstnaden," sade farfar en gång då han berättade om sin skola. Tre veckor gick ju snart och läraren måste flytta till en annan by, men lille Sven och hans lärare brevväxlade och breven kom tillbaka till Sven med stavfelen rättade. tydligen var Davidsson en lärare som känt kallelse till sitt yrke. Han fick ambullera som lärare i Annerstad och Nöttja. Då det blev fler lärare inom området flyttade Davidsson till Torpa. Under förberedelserna för 1842 års skolreform samlades det argument för den s.k. Lancastermetoden. Denna metod skulle bl.a. minska lärarbehovet och förbilliga under- visningen. Metoden bestod i att de mera framskridna eleverna skulle utnyttjas som hjälplärare. för att göra detta möjligt framställdes särskilda läromedel med planscher och stavar med siffror och bokstäver som kunde kombineras. Den elev som var hjälplärare kallades för monitör. Mer finns att läsa på sid 350-351 i boken. Flickor varför ska de lära sig att skriva? Sid 351-352. Bild sid 352. Farmor Christina Svensdotter( och nu förflyttar vi oss till Annerstad Brogård) var sex år yngre än farfar. Även hon gick i skola, man fick aldrig lära sig att skriva. Ämnet var kanske inte obligatoriskt, i varje fall inte för flickor. Kvinnan ansågs ju vara av underordnad betydelse då. Christina ville lära sig att skriva. Mor Brita gick till prosten ( förut omtalade Wickelgren) för att fråga honom till råds. "Den hänna gräbban vill äntelien lära sig å skriva, tror prosten att dä ä nötta te?" frågade mor brita. "Ja ha," sa prosten med ett försmädligtflin," dä kan va om hon får en fästeman hon vill skriva te?" Farmor fick aldrig lära sig att skriva. Hennes tre syskon emigrerade till Amerika, hon kunde aldrig själv skriva en rad till dem. Då sonen Bernhard lärt sig skriva satt hon vid ullkardorna eller spinnrocken och dikterade Amerikabrev. Hennes formuleringskonst var mycket god, tyckte sonen. Det rådde ett slags kastväsende i bygden under 1850-talet. och framåt. Farmor har berättat att under hennes skoltid fick tex inte småböndernas barn leka med storböndernas. En åttingbondes (1/8 mantal) barn fick inte leka med en fjärdingbondes(1/4 mantal) barn. Farmor tillhörde åttingböndernas kast, men tack vare att hon hade en kusin som var fjärdingbonnadotter blev hon genom dennas förmedling upptagen bland dessa. "Ä du snäller så få du va mä oss," sae Ingeri i Byagår. Fader Bernhard gör följande tillägg ifråga om det här med "kastväsende". Klasskillnaden, som förvisso inte ännu är utjämnat hade under 1800-talets senare del många fästen som nu raserats eller fallit bort av sig själva. De som räknade sig som överklass av rang eller förmögenhetsskäl hölla själva lärare sina barn kallad informator eller guvernant. Att deras barn, som regel skulle gå den lärda banan, inte kunde beblandas med allmogens barn är ju självklart. Att överklassen inte släppte sina barn till folkskolan kunde ju också bero på att folk i allmänhet inte borde få veta att deras barn i gemen inte var klokare än andras. Mina skolor.Sid 353-354. Kallar fader Bernhard ett avsnitt av sina minnesskriverier. I fråga om skolor så tänker man närmast på våra småskolor och folkskolor. Där kunde vi lära oss att läsa, skriva och räkna. F.ö. litet geografi, en smula naturlära och svensk historia, som var våra kungars. Modersmålet kallades den bristfälliga ledning som vi fick i behand- lingen av svenska språket. Undervisning i kristendom tog en överväldigande del av den mycket korta skoltiden. Men första lärarinnan hette Tilda, en snäll liten barnavän som jag har i odelat angenämt minne. Hon bodde hos Benedikta Vennberg. Tilda lärde benedikta att skriva för att hon skulle kunna korrespondera med sin dotter i Amerika. tilda fick plats på annat håll och det blev dåligt med lärarinnefrågan här. Detta var orsaken till att min nästa skola blev i Kånna. Lärarinnan där var Lina på Slätten. Hon var en rättskaffens men något karg människa. Jag bodde hos farbror Arvid i Persgård och jag trivdes mycket bra där. " Skolesannan" undervisade en termin i Sandbergs drängstuga i Skeen och dit fick jag gå. Sanna var en underbar barnafostrare. Slutligen gick jag i småskola hos en lärarinna som hette Stava här i Annerstad. Ja så var jag då, åtminstone vad gäller ålder, mogen för folkskolan eller "storskolan" som den kallades. Vår folkskollärare SJ Ekberg var den förste lärare som Annerstad hade för sig själv. Far fick nu åter Kånna i tankarna. Jag understödde livligt detta att jag nu åter skulle få gå i skola där. Det mötte inga hinder varken hos läraren eller hos släkten i Persgård och min första folkskola blev alltså inte på hemmaplan. Magnus Hagman hette läraren och var en gammal god vän till far. Så anställdes det en ung vikarie, Otto E Svensson här i Annerstad. Jag flyttade hem och avslutade min "storskolegång" här hemma. Fortsättningsskola ordnades redan på denna tid. Det blev lite repetition av det vi fått lära oss i folkskolan, lite räkning allmänna bråk, modersmål och rättstavning. Konfirmationsskolan minns jag med glädje tack vare den lärare vi hade. Jämte Sanna var han den av mina lärare som jag mest beundrar. Han hade ett underbart sätt att få oss med i fantasins och verkligetens värld.-Stundom så spännande att man satt där och gapade för att sluka varje ord. En del torra och kanske obegripliga lärosatser hörde till det som måste gås igenom. Även dessa inramades som tavlor av en stor mästare-PJ Rydeman. Skolinteriör på 1800-talet. Sid 354-355. Hur såg det ut inne i skollokalen i slutet på 1880-talet. Inredningen var lika enkel och flärdfri som skolornas exteriör. Enkelt var också skolmaterialet. Katedern var hög. Dess golv steg upp för att läraren skulle ha översikt. Svart tavla med krita och hartass. En stor karta över Sverige, en mindre över Europa och en över Palestina. En kraftig rotting var det mest mångsidigt användbara inventariet. Bänkarna voro pinoredskap av hänsynslöst slag. Det var långbänkar som sträckte sig tvärs över salen med undantag för en smal gång i mitten. Sittbrädan var så placerad att inte bänken bakom kunde användas som ryggstöd. Avståndet var så pass långt att man kunde gå obehindrat från och till sin plats. Läraren skulle ju också kunna komma fram med rottingen-pekpinnen. Reglering av placeringen var omöjlig, vilket var svårt vid städning, särskilt vid skurning. Bänkarna voro omålade, en trist anblick, en känsla som inte mildrades då man provsuttit en tid. Städningen svrade flickorna för två eller tre i taget. För eldningen svarade pojkarna och den ansvarige skulle inställa sig en timme före skoldags. Eldstaden var en stor kakelugn. Kalla vinterdagar tog det till middag innan salen kändes uppvärmd. Småhugga veden fick pojkarna också göra och en del slet hårt för att visa sig duktiga. Undervisning i 1800-talets skola. Sid 355-356. Dagen började med morgonbön. Läraren läste detsamma varje dag och psalmversen som sjöngs var också densamma dag efter dag. Musikinstrument fanns det inget. Sedan blev det innanläsning i Nya testamentet och förhör i biblisk historia , ett ganska angenämt ämne därför att man slapp att lära sig läxan ordagrannt utantill. Man fick relatera med egna ord. Värre var det med katekesen,denna barnaplåga nummer ett vid denna tid. Man skulle kunna hela katekesen utantill från pärm till pärm. Prästen-skolans högsta myndighet- hade fastslagit att alla skulle kunna sin katekes innan de slutade skolan. Annars hade de inget hopp om att få "gå fram" (kon- firmeras). På skolbetygsformuläret fanns vid denna tid kristendom och katekes som två olika ämnen. För läraren betydde det mycket att stå väl med prästen. Det fanns många medel vid sidan om rottingen att påverka dem som släpade efter med långkatekesen. T.ex. att sitta inne och läsa då kamraterna var ute och lekte. Man kunde också få "sitta efter" då skolan var slut. En dag var några stycken eftersittare äntligen på hemväg. Lille Kal sa: "Ja begripe inte att ja skulle behöva seta ätte i da. Ja töckte inte att ja stapplade så möet". Andra ämnen ansågs det inte nödvändigt att ha särskilda inpiskningsmetoder för. Innanläsning och välskrivning övades rätt flitigt, men rättstavning sällan. Historien var kungars. De hade fört många krig och alltid försvarat det som var rätt och riktigt. För det mesta hade de också segrat. Det fanns en läsebok med väl valt innehåll av vers och prosa. Denna tog man till som mellanstick en och annan gång bl.a. för att understryka det man läst i historien. Tänk när man fick läsa:"Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd ur bälte och bröt i striden fram." Man fick läsa att näst Gud var konungen det högsta väsendet och att överheten inte bar sitt svärd förgäves. Danskarna voro våra arvfiender och Ryssland det stora spöket redan då. Amerika var det underbaraste av alla främmande länder och det var kanske inte så underligt. Många hade anhöriga där redan då. Utrymmet för andra skolämnen var obetydligt. Lärare och elever. Sid 356-357. Bild sid 356. Det var ingen avundsvärd syssla att vara lärare i Annerstad på 1880-90-talen. Han fick ambulera på tre stationer. Alltså tre månader på varje plats eller något mer och en skolform där man hade alla klasserna på en gång. Inte ens på lördagen var läraren fri, då skulle han ha s.k. repetitionsförhör i de andra rotarna. Där förhördes läxor i mängd och gavs nya huvudsakligen i katekes. För barnens del fanns det inte en tanke på annat än att gå till och från skolan. På sommaren gick man barfota eller med träskor, och med träskostövlar då det var snö. Bara ett fåtal hade läderstövlar. En dag då det var mycket snö hade en pojke från Södratorp, Sundranäs stannat hemma från skolan. Dagen efter frågade läraren varför han inte kom till skolan igår. "Jo, se Birger skulle ha storstövlarna te prästen", svarade pojken. Lärare Svensson var mycket förstående, så pojken slapp bannor. Från Sundranäs och torpen därinne i skogen eller från Djurarp, Öjarp, Marsjö, Bökhult, Skäckarp var det till att gå. Från stugor ute i ödemarken, stugor som nu är borta kom det många. Kanske från torp med litet odlad jord, men också från backstugor. Det är nog svårt för nutidens uppväxande släkte att göra sig en föreställning om hur deras förfäder var tillgodosedda med livets nödtorft. Vid måltidsrasterna i skolan kunde det hända att en del av barnen smög sig undan i ensamhet för att slippa visa sin mat eller kanske ingen hade. Att stugornas folk, de fattigaste, såg skoltvånget med oblida ögon, berodde åtminstone till en del på att barnen vid denna ålder själva kunde tjäna sig födan som barnflickor, vallpojkar och vad de nu kunde uträtta åt de bättre situerade. Skolhus och lärarbostäder. Sid 357-359. Trots att skolan var en ovälkommen företeelse i de flestas ögon, byggdes det ändå skolhus i både Annerstad och Bolmarö på ett ganska tidigt stadium. Hade skolhuset i Annerstad fått fungera ett par år till, hade funktionen omspänt ett helt sekel. Man kan fundera över varför man byggde ett så stort hus och varför det placerades på en så trång tomt. Det ansågs att ett så stort hus måste ligga lågt. Så blev tomten litenoch inklämd mellan vägar, kyrka och prästgård. Den ökände kyrkoherden Collén skulle ha motsvarande areal jord uppodlad på annat ställe eftersom kyrkan fick avstå från tomtområdet. Skollokalerna i Annerstad förlades till andra våningen. Bottenvåningen upptogs av två kommunalrum, ett litet kök och två förstugor. Trädgårdsområdet var inhägnat med stenmur, men ingen trädgård var anlagd förrän betydligt senare. det ena kommunalrummet uthyrdes till en skräddare. Trädgårdsområdet användes som rastplats för skräddarens gris. Alldeles vid skolans ingång låg bekvämlighetsinrättningen, skräddarens svinkätte och grisens rastplats. Kanske kan vi tänka denna "idyll" som mötte skolans elever då de kommo traskande från Skäckarp, Marsjö, Öjarp, Djurarp och många andra platser där det bodde folk den tiden. Ännu i slutet av 1800-talet var det ingen lärarbostad inredd i skolan. Genom att S J Ekberg genom giftermål blev godsherre i Bolmarö var problemet med lärarbostad löst. Då Otto E Svensson kom till Annerstad bodde han först hos Sven Petterson i Brogård. I det lilla huset disponerade han "förstukammaren", där man lyckades placera även hans piano. Liksom sin företrädare blev Svensson ingift i Bolmarö och fick bl.a. sin bostadsfråg löst. Till kommunansvarigas lättnad blev således frågan om lärarbostäder ytterligare ställd på framtiden. I Viggåsa var skolan ännu vid denna tid inhyrd i en bondgård. På sidorna 358-359 kan man läsa mer om tex skolan i Bolmarö, Viggåsa, Nyebro, Marsjö och Byholma. Tredje generationens skolor. Sid 359-365. Bild sid 359,360,361och 365. Tredje generationen berättar också i jag-form. Året var 1917. Jag hade fyllt sju år och den 1 augusti skulle jag börja skolan. Första världskriget pågick ännu och tillgången på denna världens goda var begränsat. I mitt hem hyrde en skådespelerska från Göteborg med sina två söner. Den yngste av dem försökte så gott han kunde skrämma mig för skolan. Där vankades det stryk jämt påstod han. Jag blev alltmer rädd för skolstarten. Detta trots att jag kände min blivande lärare mycket väl. Denne Edvard bergquist med familj, bodde då i lärarbostaden i Annerstads skola och umgicks mycket med mina föräldrar. Bergquist var minst lika snäll i skolan som han var annars. Hann hade i ungdomen genom en olycka fått alla fingrarna krossade på högerhanden. Detta var orsaken till att han blev lärare. Hans utbildning till folkskollärare fick avbrytas av ekonomiska skäl, och han fick nöja sig med att fungera som småskollärare. Han kombinerade läraryrket med djurhållning och jordbruk.Då skolan börjat ålåg det våra föräldrar att skaffa griffeltavla med griffel som skulle provskrivas av läraren. Från och med våren 1918 förflyttades skolan ner till Sjöbergs Trekanten (nuv. Naemi Yngvessons). På andra sidan vägen byggdes vår nya skola Nyebro och vid höstterminens början 1918 kunde skolan förläggas dit. Under min sista temin vid Nyebro var lärarbostaden klar och familjen Bergquist hade flyttat in. Jag gick nu ensam till skolan då jag inte hade någon jämnårig i Annerstad kyrkby med omgivningar. Så var man mogen för "storskolan". Jag minns att jag kände det som en annan yngling i vår by sa några år senare."Dä ä allti roligare när man kommer en bit högre upp". Han berättar om att disciplinen var nästan militärisk på sid 362 i boken, då Gunnar Holmberg var lärare. Senare kom en ny lärare från Karlskrona som hette Erik Hedberg och som var raka motsaten, han var med och lekte på rasterna och var en skicklig gymnast. Mera finns i boken att läsa på sid 362-365. Annerstad skolans sista decennier. Sid 366-367. Under dessa sista årtionden förekom det få lärarskiften vid skolorna i Annerstad. I varje fall om man bortser från lågstadiet. Vid den s.k. Kyrkskolan höll Hjalmar Petersson-Björå ut ett trettiotal år och i Viggåsa (sedermera Bolmarö) tjänstgjorde Verner Karlsson-Wernhager minst lika länge. Båda hann sluta sin lärargärning innan våra skolor drogs in och slapp sålunda förflyttning. Båda var födda på orten, men var f.ö. varandra ganska olika. Namnet Björkå skulle erinra om födelsebyn Björstorp i Hamneda. Wernhager kom från Groeryd i Torpa. Björå ansåg att då ungdomarna lämnat skolan skulle man inte blanda sig i deras göranden och låtanden, de skulle då klara sig själva. Wernhager däremot var intresserad av att deltaga i folkliga aktiviteter. T.ex. då vi år 1929 startade de första studiecirklarna i Annerstad cyklade han mellan Viggåsa och Annerstad och ledde verksamheten. Efter det att Wernhager erhållit lärartjänsten i Bolmarö engagerade han sig kommunalt och blev så småningom kommunalnämndens ordförande. De sista fyra åren som Annerstads kommun och Annerstads församling hade samma gränser hade det valts kommunfullmäktige. Minnesskrivaren hade en plats i denna församling. Björå åtog sig med stor vånda att fungera som fullmäktiges ordförande. Under denna tid inbjöd vi kommunens ledning till ett föreningsmöte för att informera oss om hur en kommun fungerar. De enda som mötte upp var kommunal-och fullmäktigeordförandena d.v.s. de båda lärarna. Björå upplyste oss om att det fanns böcker att läsa i kommunalkunskap. Wernhager tyckte att vårt initiativ var bra och svarade gärna på frågor. Uppfattningen om Björå som lärare varierar mycket. De flesta tyckte att han "lärde bra", andra att han bl.a. favoriserade vissa elever. På äldre dar sökte han kontakt med elever som han inte kunnat fördra under skoltiden och meddelade att han inte tidigare lärt känna dem riktigt- men i andra fall var det fiendeskap grundlagd som aldrig kom att upphöra. Trots de något gammalmodiga metoder som Björå använde i skolan, var den bestämda uppfattningen att de elever som kom från Annerstadsskolan hade de bästa kunskaperna. Mer om skolan och även bastu finns att läsa på sid 366-367 i boken. Annerstads sista skolgeneration. Sid 367-368. För den generation i denna "skolhistoria" som gick i skola under senare delen av 1950-talet och i början av 60-talet var väl den sista som gick i skola i Annerstad. Skolgången var så uppdelad att småskolan (klass I och II) var förlagd till Nyebro, folkskolan (klass III och IV) till Kyrkskolan,Annerstad och slutligen folkskolan ( Klasserna V och VI) till Bolmarö skola. De som hade s.k."läshuvud" fortsatte därefter till realskolan i Ljungby. Övriga fick fortsätta en sjunde klass i Angelstad. Slutligen förekom det en kortare s.k. yrkesinriktad fortsättningsskola. För flickorna innebar det hushållsutbildning. Till denna utbildning kunde även pojkar få tillträde. Annars gällde för pojkarna utbildning i skogsskötsel. Dessa fortsättningsskolor voro förlagda till gamla nedlagda ålderdomshemmet i Annerstad. De praktiska övningarna voro förlagda till pastoratets marker, men då det gällde plantering fraktades eleverna till instruktörens egna marker. Inte blev det så särdeles många av eleverna som stannade på orten och fick användning för de skogliga kunskaperna. Skolhusen. Skollokalerna kan för dagens skolelever te sig tämligen spartanska. Skolhusen i Nyebro och Annerstad var fortfarande kombinerade med lärarbostäder.I Nyebro bestod skollokalerna av ett klassrum med väldigt stora fönster och ett kapprum med normala fönster. I kapprummet fick man intaga den medhavda skaffningen som i regel bestod av smörgåsar. Då vädret tillät intogs måltiden utomhus. Vid skolan i Annerstad var klassrum och kapprum också enda skolutrymme. Den medhavda maten intogs i klassrummet under lärarens överinseende. Sy-och träslöjd hade tillkommit som nya studieämnen. De textila övningarna förekom i klassrummet under det att träslöjden var förlagd till ett rum i prästgårdens källare. Bolmarö skola tedde sig , i jämförelse med de tidigare, stor och välutrustad. Här fanns två klassrum och kapprum i bottenvåningen, träslöjdsal och gymnastiksal i övervåningen. Gemensamt för alla tre skolorna var att det fanns utedass. Vid denna tid hade de flesta hem sanitära inomhusanordningar även på landsbygden. Bekvämlighetsanordningarna vid skolornagjorde inte skäl för benämningen, de var kalla på vintern och man kunde inte ens tvätta händerna där. Undervisning m.m. Nyebro. Sid 368-369. Bild sid 369. Av själva undervisningen minns man inte så mycket utöver "Mor är rar" och " Far ror". Vad som istället etsat sig fast var små och kanske ovidkommande saker. Man tänker på "skvallerfönstret". Lärarinnan Anna bodde i skolhuset. På baksidan kunde man knacka på hennes köksfönster och berätta om sina sorger. denna kurators- tjänst stod till elevernas förfogande under rasterna. Oftast blev det skvaller av typen "Mats visslade" eller "Eskil svor".Hade man t.ex. en vanlig kork i sin saftflaska och inte som alla de andra en patentkork, blev man utsatt för kamraternas hån. Detta kunde bli ett allt annat överskuggande problem.Man kunde inte tänka sig att fortsätta skolan om man inte också fick en patentkork. Praktiskt taget skedde all undervisning i klassrummet. Att maninte minns så mycket av den kan bero på att lärarinnan var så snäll. Det skapades inga episoder till stöd för minnet. Det enda inslag i undervisningen som kom utifrån var genom skolradion, om nu radioapparaten var på sådant humör att det gick att höra något. På lördagarna fick vi alltid räkna tal som lärarinnan skrev upp på svarta tavlan. Den som blev först färdig var duktigast. En företeelse som fyllde oss med viss skräck var besöken av syster Anna. Hon var stor och kraftig, men säkert en snäll människa som luktade spruta. Vi fick nästan alltid sprutor när hon kom. De sista åren fick vi åka taxi till skolan. Ganska flott för att vara på den tiden. Tidigare ansågs det att Annerstad by låg för nära Nyebro för att man skulle få åka med i skolbilen om man rätt passerades av denna och ledig plats fanns. Ett värdefullt inslag i denna skola var potatislovet på hösten, särskilt om det missade potatisplockningen. Skurlov förekom också. Annerstads skola. Sid 369-370. Folkskolan upplevdes i någon mån som att nu var leken slut. Läraren hade en hård diciplin. Man skulle stå upp i bänken då man svarade på frågor, niga och bocka då man fick något framme vid katedern. Man hade den uppfattningen att lektionernas längd styrdes av lärarens intresse för ämnet. Intresset för gymnastik tycktes vara ljumt. Det mest minnesvärda bestod i att vi ställdes upp bredvid våra bänkar för att bedriva fingergymnastik. Dessa övningar deltog läraren själv i. Ibland togs en stege i klassrummet och denna begagnades som gymnastikredskap. Läxtvånget över helgerna var ju avskaffat, men läraren Björå fortsatte att kräva inlärning av psalm- verser under söndagarna. Detta pågick ända tills en uppretad familjefar gjorde ett besök hos läraren. De beskrivna metoderna att hålla ordning i klassen skulle inte gå hem idag. När t.ex. läraren blev arg tyckte han inte att den vanliga träpinnen var hot nog. Han gick då till materialskåpet och hämtade pekpinnen i glasfiber som ansågs ha mera snärt. Ett annat exempel: Om fönsterskådandet var för stort åkte de pedagogiska planscherna i kristendom och naturlära upp i fönstren, naturligtvis med baksidan mot klassrummet. Naturligtvis fanns det positiva sidor också hos denne lärare. Vi hänvisar till vad som förut är berättat om dessa. Björå var inte den siste läraren vid Annerstadsskolan. Sista året hette läraren Anita Ramberg, snäll lärarinna med stor hårknut. Bolmarö skola. Sid 370-371. Bild sid 370. I Bolmarö fick vi två lärare, dels en ung temperamentsfull lärare som hette Ekman och dels kommunens rektor. Den senare upplevde vi som en snäll gammal farbror, Ekman däremot var ganska skärpt. Att det tände märkte vi på att hans ansikte blev alldeles rött. Trots att bestraffningar ibland utdelades tror vi inte att han någon gång upplevdes som orättvis. Det förelåg säkert behov av ett väckande temperament vid skolan ifråga. Något som förgyllde undervisningen var att lärarna med varierande framgång genomförde experiment med hjälp av experimentlådor. Eftersom det fanns gymnastiksal, om än så liten, blev det mer ordning på gymnastikunder- visningen. Vi minns att läraren inte var någon hejare varken på skridskoåkning eller orgelspelning. När det gäller det senare så övades "Den blomstertid..." hela vårterminen för att den skulle fungera skapligt på själva examensdagen. Vi hade "roliga timmen" en gång i veckan, under vilken olika elevgrupper skulle visa sin kreativitet och läraren satte sig längst ner i klassrummet. En stående, om än kuriös, uppgift som eleverna hade var att skjuta igång rektorns bil när han skulle ut på tjänsteförrättning. Ett bevis för att vi hade det bättre ställt ekonomiskt än tidigare generationers skolelever var att vi kunde besöka Götes affär på lunchrasten för att köpa godis. Den sista generationen vid Annerstadskolorna skingrades för olika utbildning och olika livsuppgifter. Slutord. Sid 371-372.Bild sid 371,372. Härmed är återgivandet av de episoder och upplevelser som vi lyckats få fram om skolorna i Annerstad slut. Skolbyggnader finns kvar. I Annerstad och Byholma fyller den fin funktion som samlingslokaler, skolan i Viggåsa är militärförråd och de övriga sålda till privatpersoner. Det finns ingen anledning att misströsta trots allt som försvunnit från vår bygd. Annerstad är inte nedlagt. Ett slags skolor fortsätter i föreningsliv, studiecirklar, i ungdoms-och barnverksamhet etc... Bilden föreställer det enda bevarade, skrivet och ritat av lärarhand från en i gång varande skola i Annerstad. Så såg svarta tavlan i Nyebroskolan ut vid sista examensdagen och så ser den ut än i dag på skolmuseet i Kanarp. Mästare är den sista lärarinnan vid Nyebro, Hilda Svensson. Hon, om någon, var väl synnerligen lämpad som barnalärare. Vi vet att hon fortfarande har fina kontakter med många av sina elever. Examensdagen i den gamla skolan var alltid högtidlig. Skolan pyntades med grönt och blommor. Vid skolan i Annerstad stod kastanjerna framför den gamla kyrkogården i full blom. Blommor som var som tända ljus. Det var inte bara det man stod inför en sommar, fri från skoltvånget, man fattade och förstod att man, tack vare skolan, kommit ett stycke på vettets och vetandets väg. Då man står inför Hildas ljusa tavla tycker man sig också höra Kolmodins sommarpsalm: Den blomstertid nu kommer... Emigranthistoria från Skogaryd. Sid 373. I dag har vi problem att ta emot alla invandrare som söker sig till Sverige och många avvisas av olika orsaker. För hundra år sedan var förhållandet det omvända. Då ville folk inte bo i Sverige. Emigrationsströmmen till Amerika hade nått sådana proportioner att vårt land höll på att avfolkas. I Sunnerbo som var ett fattigt och magert härad gjorde sig utvandringen särskilt märkbar. Hela syskonkullar gav sig iväg och det var de starkaste och friskaste som reste ut. I tidningen Ljungby-Posten från 1882 heter det att emigrationen från Ljungby hotar tömma bygden på den arbetsföra befolkningen. Emigrationsproblemet var den tidens mest brännande fråga.Samtidigt med detta började de stora folkrörelserna bryta mark. En stor revolution var under uppsegling. Det började röra sig i den svenska folksjälen. Mitten och senare delen av 1800-talet var den stora emigrationens tidevarv. Kulmen nåddes för hundra år sedan för att sedan mattas. Man talade om något man kallade amerikafeber och denna grep allt vidare omkring sig beroende på de begränsade utkomstmöjligheterna i den egna bygden. En samtida har i följande pessimistiska strofer tolkat förhållandet: En dikt i boken sid 373. Alldeles så var det väl kanske inte. Många emigranter vände åter till hembygden med de allra flesta kom aldrig igen. En del gjorde strå- lande karriär i det stora dollarlandet men det fanns också de som misslyckades, misslyckades så fullständigt att de inte ens hade pengar till återresan. Av ordalydelsen i här anförda dikt skulle det i stor utsträckning ha varit bönder med egna gårdar som tröttnade på den magra och steniga jorden här i Småland, där frosten ofta för- störde de klena skördarna, som gav sig iväg. Detta är väl inte fullt riktigt, nog förekom det sådana fall, men i största utsträckning var det böndernas och torparnas söner och döttrar som lämnade Sverige. Smärtsamma avsked. Sid 374. Det var smärtsamma avsked. Utslitna bönder och torpare tog farväl av sina barn. Så snart dessa blivit vuxna hägrade för dem en ljus framtid i dollarlandet. För många var det svårt att skaffa de pengar som en amerikabiljett kostade men man sparade sina förtjänster, samlade slant efter slant tills man fick en så stor summa att det räckte till den efterlängtade biljetten. De som hade äldre syskon eller släktingar som emigrerat bad dessa om hjälp med respengar och ett stort antal emigrationsbyråer, erbjöd sina tjänster och lockade med annonser i tidningarna där förhållandena i Amerika utmålades i ljusa färger samtidigt som det egna landet svartmålades. Frihet och arbete. Sid 374. Tidningar från 1880-talet jag fått taga del av har sina förstasidor fulla av annonser där olika amerikabåtar gör reklam för sig men man finner också artiklar där det med oro och bekymmer talas om den växande flykten framförallt från Småland. Aktuellt från samma tid är också de spirande folkrörelsernas arbete. Frihet, arbete, rättvisa är slagord man möter i rubrikerna. Kampen för den fattiges människovärde hade börjat. Oro i Ljungby. Sid 374-375. Ur tidningen Ljungby-Postens artikel 1882, omnämnd i ingressen citerar vi ordagrant:"Emigrationen från Ljungby hotar taga rent häpnadsväckande proportioner och från vårt glest befolkade land i stort har på bara fyra månader 15.000 personer utvandrat. En lysande illustration till den text som flertalet av våra konservativa tidningar dagligen predikar att Sverige är det lyckligaste land i världen och att allt är så välbeställt. Men orsak måste dock finnas. Lättja, oförnöjsamhet, äventyrslusta, säga nyssnämnda tidningar. Men vilka är det som utvandrat. Jo, nästan uteslutande våra arbetare och mindre jordbrukare och det skulle vara orimligt att just de som äro vana att arbeta och träla nu i en hast fallit offer för lättjan och oförnöjsamheten eller blivit angripna av den där okuvliga äventyrslustan. Nej, det finns nog andra orsaker som är påtagligare, men felet är att utvandringen blivit så skärskådad och bedömd ur så många olika synpunkter och intressen att de rätta orsakerna blivit svåra nog att utleta. De som annars nog bäst torde kunna reda ut den saken är utvandrarna själva och spörjer man dem till får man i nio fall på tio till svar: Vi kunna ändå inte få det sämre därute än här, och däri ligger det. Hurudan är arbetarnas ekonomiska ställning? Vad han förtjänar det räcker nätt och jämnt till en tarvlig klädedräkt och en tar- vlig föda, men har han någonsin hopp att kunna avsätta något för framtiden? Har han någonsin utsikter till att kunna skaffa sig en lugn och oberoende ställning på ålderdomen? Nej, arbeta och träla så länge han orkar och sedan -fattighuset. Se där hans framtidsperspektiv. Nästan samma är förhållandet med de mindre jordbrukarna". Så långt den anförda artikeln. Kommentarer är överflödiga. Hur arbetarklassen och de mindre jordbrukarna kände det framgår tydligt. SIDA 376-520 ännu inte indexerade