Anmärkning
Författare/ansvarig utgivare på B
Titel: Bolmsö Smålands största ö.
Författare/utgivare: Bolmsö Hembygdsförening.
Tryck: Allkopia, Växjö, 2002.
ISBN:91-631-2559-5
Omslagsbild: Sjöalts klippor på Bolmsö västra sida.
Förord. Sid 3.
Bolmsö är idag en del av Ljungby kommun, men sedan äldre tider också en del av Västbo härad i det gamla Finnveden. Bolmsö är Smålands största ö, 42 kvadratkilometer stor, belägen i Bolmen som är Sveriges tionde största insjö. Bolmsö är känt och uppskattat av många
och mycket omskrivet. Det är vår hembygd! Vår målsättning har varit att med gammalt och nytt material sammanställa en första bok om vårt Bolmsö. Vi vill speciellt uppmärksamma en av Bolmsö hembygdsförenings grundare, tillika mångårige ordförande Sture Gunnarsson.
Han var givetvis inte ensam om att göra en stor insats under föreningens första 50 år, men som ordförande betydde han väldigt mycket. Vi hoppas att vi skall kunna ge alla läsare något som leder till fortsatt intresse för Bolmsö. Det är upp till våra läsare att avgöra. Vi tar också
tacksamt emot information och material som kan komplettera de artiklar ni finner i denna bok. Bolmsö våren 2002. För bolmsö Hembygdsförenings styrelse och redaktionskommittén, Solveig Carlsson Ordförande.
Innehåll. Sid 5.
Tack. Sid 7, Bild sid 7. Stort tack till medverkande, som på olika sätt bidragit till att den mångåriga drömmen har kunnat bli verklighet. Stort tack till de som genom ekonomiska bidrag gjort utgivningen av denna bok möjlig, Ljungby Kommun, Hagströms och Perstorps stiftelser,
Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Sture Gunnarssons minnesfond. Vi vill också tacka Lars Nyborg, Leif Norrman och Ragnar Hjalmarsson som hjälpt oss med texter och material med mera. Råd & Resultat skall ha ett extra omnämnande för snabb och professionell
service när vi behöver hjälp med textmaterialet. Fotografierna är till stor del från privata samlingar. Övriga foton av: Johnny Bengtsson, Sune Granqvist,Per Berglund, Gunnar Sköld, Allan Gunnarsson, Ragnar Hjalmarsson, Rune Bolmblad, Marianne Jonsson, Solveig Carlsson,
Uno Johansson, Smålänningen, Ljungby, Statens historiska museum, Stockholm.
Sture Gunnarsson-en hembygdens man. Sid 9-12. Bild sid 9, 12
Sture Gunnarsson , Född 11 maj 1916 och var äldsta barnet till Gunnar och Lydia Pettersson , han hade två systrar och tre bröder och växte upp på den lilla gården Dungen i byn Horn på Bolmsö. Sture var mångbegåvad och intresserad av det mesta dock inte av jordbruks,
skogsarbete eller fiske. Det fick han nog av under uppväxtåren på gården. Däremot ville han gärna läsa och stå i snickarboden där han byggde både lekstuga, karusell, flaskskepp och dessutom flera fioler. Sture var mycket duktig i skolan men tyvärr fanns det inte pengar till
vidare studier utan han satsade på målaryrket och var lärling hos Hjalmar Svensson på Uddarna,Bolmsö och startade egen verksamhet med tillsammans med sin kusin. Under ungdomen var han också verksam som musikant i flera orkestrar. 1944 var Sture med och
bildade Bolmsö hembygdsförening och blev dess förste ordförande. Den posten hade han till sin död 1992, alltså i 48 år. 1949 gjordes en torpinventering, det ordnades dagsturer med buss där Fingal Emanuelsson från Sunnaryd var reseledare och sommarfester i hem-
bygdsparken.. vid sidan av bedrev Sture forskning i olika arkiv. 1942 gifte sig Sture med Astrid Johansson från Svanaholm och 1956 föddes dottern Eva. 1959 byggde de sig en villa vid hembygdsparken och 1960 fick Sture kyrkvaktmästartjänsten på Bolmsö. Då avvecklade
han sitt delägande i Sollidens Småindustri. Han hjälpte till mycket hemma då hans fru fick ledgångsreumatism. Mitt i sitt arbete i arkivet rycktes han bort och hittades död den 3 mars 1992. Vi minns Sture för hans uthållighet och stora engagemang och minns dig med stor
tacksamhet.
Bolmsö Hembygdsförening Sid 13-23. Bild sid 14,15,16,17,18,19,20,21 och 22.
Den 13 september 1944 samlades några hembygdsvänner i Bolmsö kyrkskolas kommunalrum för ett sammanträde om eventuellt bildande av en hembygdsförening omfattande Bolmsö församling. Medlemsförteckning sid 13 i boken.1946 fick föreningen en ryggåsstuga
av pastoratet som var färdig 1 augusti 1948 . Invigningstalare var Justus Elgeskog. Hembygdsfesterna pågick i oavbruten följd till 1980.Idag är det midsommarfesterna som drar den stora publiken och har drag av hembygdsfest över sig. En stor händelse inträffade 1949 då
den första Finnvedsriksdagen hölls på Bolmsö, då var överståthållare Torsten Nothin talare. 1950 flyttades en ladugård från Vinstad till parken. En linbasta från Perstorp tillkom 1957 och en bod från prästgården sattes upp 1967. Studiecirklar i olika ämnen anordnades från
hörten 1949-våren 1990 .Man anordnade resor och 1952 väcktes tanken om en sockenfilm och anlitade fotograf Owe Norrman för detta arbete som fortsattes av Sune Granqvist och Håkan Wiktorsson vilket gjort att föreningen äger ett oersättligt material, likaså värderas olika
bandupptagningar högt. Den 12 september 1954 var Gustav VI Adolf på Bolmsöbesök i samband med sin Eriksgata, varvid föreningen fick konungens namn på en sten i Hembygdsparken. Vid Bolmsö kyrkas renovering fann man originalpappret som konungen skrev på,
vilken har inramatss och kan beses i ryggåsstugan. Midsommarfesterna började 1958 me ett par hundra personer och en dragspelare . Numera samlas mellan 1500-2000 personer till dans kring midsommarstången med musik och sång, tombolor, chokladhjul, servering
och folkkdansuppvisning. Slåttergillena i Hembygdsparken hålls varje sommar sedan 1962. I början av 1960-talet inköptes en läsapparat för mikrofilmer som numera ersatts av en modern mikrokortsläsare och mikrokort över Bolmsö församlings befolkning från början av
1700-talet. 1963 utgavs boken Bolmsö kyrka 100 år. I mitten av 1970-talet har efter inventering av torp på Bolmsö uppsatts skyltar vid tidigare boplatser och torpvandringar har letts under Sture Gunnarssons och Allan Svenssons sakkunniga ledning.. Styrelseförteckning från
2002 finns längst ner på sidan 23.
Bolmsö i äldre tid .Sid 24-30. Bild sid 24, 26,27,28,29,30.
Från urtiden vet vi inte så mycket om Bolmsö. En förklaring om hur landskapet blev till finns på sidorna 24 och 25 där bland annat så kallade jättekast beskrivs vid Dungen och i Bollsta.Bolmsö bestod nog förr av flera öar. Troligen gick sjön från Granesviken vid Tittut tvärs-
över Fälle mosse ner till Sjöbo vid Näset och delade Bolmsö i "norrön" och "sörön". Treuddsröset i Lida vid kanten av Fälle mosse styrker tanken att sjön gick där intill. De första människorna som kom till Bolmsö var jägare och fiskare. efter istiden följde varmare perioder så
folk bodde antagligen i tält. Klimatet var så varmt att det växte hassel och ekskogar , kanske kunde man ha svin som livnärde sig på ekollon. Man jagade med spjut och pilbågar men hade även fällor och fångstgropar. De flesta ggamla gravfält och fornlämningar finns här,
som vid Lunnagård, Östergård, Lida, Bollsta, Smederyd, Håringe och Kyrkbyn. Man lärde sig svedja och sådde korn och råg. På 1100-talet finns dokument, där Bolmsö är omnämnt. Kristendomen hade kommit till Sverige och i Sunnerbo fanns en präst som hette Eskil och
ägde flera gårdar på Bolmsö. Finns omnämnda i boken sid 26. 1563 under Nordiska sjuårskriget plundrade och brände enligt sägen en Dansk ner 22 gårdar och även kyrkan på Bolmsö. Under denna tiden var det riddare, adelsmän och kronan som äger gårdar på Bolmsö.
Gårdar slogs då ihop och blev säterier vilka upphörde på 1800-talet och torparna friköpte sina torp. Skördarna var små och hunersnöden närvarande. Sjöarna Helgasjön och Sjunken dikades ut under senare delen av 1800-talet och det vanns odlingsmark. Då kom först
storskiftet och sedan laga skiftet, då staten ville samla skiftena till gårdar där varje bonde bodde för sig . Staten tog sedan ut skatt enligt de mantal som gården utgjorde.
Bolmsö- Finnvedens forntida centralort .Sid 31-33.
Frans G. Bengtssons text. Se boken sid 31. En av stormakterna var alltså Finnveden. Texten på en runsten i Forsheda från omkring år 1000 berättar om en man , som dog i Skåne och fördes till finhid eller finhed som det också kan läsas då tecknet för i och e är detsamma.
Enligt Christer Knutssons tolkning står finn för kringströvande jägare och fiskare och ed har betydelsen väg mellan farbara vatten. På en runsten i Ljungby, Replösastenen finns detta ed, Fin idi som skulle enligt Knutsson betyda vandringsvägen.Den väg det handlar om skulle
då enligt Knutsson vara Lagastigen. En annan väg man kommer att tänka på är den där runstenen i Forsheda står, som förbinder Lagadalen med Nissadalen med förbindelse till Västergötland. På 1700-talet tycks stora delar av Finnveden ha utgjorts av hedar. Endast väster
om Bolmen fanns skog av större betydenhet. Ortsnamn som Ljungby och Södra Ljunga vittnar om vad som växte på marken, Gislaved betyder Gisle skog. En stor sjö kallades Bolm vilket betyder den stora och mitt i Finnveden ligger Bolms ö som är betydelsen av namnet , en
gång centralort för ett rike och säte för kungar. Bolmsös storslagna förflutna finns med i den isländska Hervararsagan om bland annat Arngrim även kallad Andgrim och hans söner från Bolm.
Kungar på Bolmsö. Sid 34-39. Bild sid 35,36.
I P.Wieselgrens Ny Smålands beskrifning finns det ett kapitel med rubriken: Kungar på Bolmsö eller i Finnveden. Även Allvin har i sin beskrivning över Västbo en kungalista. Kungalängden börjar hos Wieselgren med Arn gift med Ama från Nordlanden. De hade en son med
namnet Hergim gift med Ogn, som han rövat från kämpen Starkoter. Deras son, Grimer,"satte sig", enligt Verelius översättning av Hervararsagan,"till att bo i Småland på den öen,som heter Bolm och kallades därav Grimer på Bolmsö". Grimer började fara i härnad redan vid
12 års ålder och blev en vida känd härförare. I nästa generation finner vi Arngrim, nämnd av Johannes Magnus, som skrivit nordbornas historia. Arngrim tog svärdet Tirfing och gifte sig med Svafurlamis dotter Eyvor och höll sitt bröllop på Bolmsö. De fick 12 söner. Den äldste
var Angantyr som var större och starkare än de andra och bar svärdet Tirfing. Tirfing hade tillverkats i Ryssland av två dvärgar,Dyren och Dvalen och hade ett fäste av guld och bet på såväl järn, sten som kläde.Angantyr och hans bröder dog i strid och han efterlämnade hustrun
Svafva och dottern Hervor. Med Hervor försvann arngrimsätten från Bolmsö. Hon gifte sig med kung, Haufud från Gläsisvall. Deras son Heindrek dräpte sin bror med svärdet Tirfing. Även Håkan Ring, Eigil Enhändt , Asmund och Kol som stupade i Helsingborg omnämns.
Fornlämningar. Sid 40-44. Bild sid 40,41,42,43.
Kung Ring har en sten i Håringe. Som ligger på en bergshäll nära sjöstranden vid Gårdstaviken och är 2,5m lång och 1,5m bred med en uthuggen rand runt stenen. Kung Ring dog 937 och fanns i Birka, men till hans rike hörde Möre, Njudung och Finnveden. Ett av de äldsta
gravfälten finns mellan Håringe och Skeda innehållande 5 gravfält med 65 högar och 24 resta stenar. Där finns också den största gravhögen kallad Kungshögen. Tre hällkistor från sen bondestenålder, 4000-1800 f Kr, och två rösegravar är från järnåldern. I Håringe har fynd
gjorts som bronssmycken,silverring,pilspetsar,och guldföremål från vendeltid och vikingatid. Vid Smederyd finns en domarring. Allvinmenar sig ha funnit ett götiskt offerbord där i en stenhäll ett 100-tal meter väster om vad han kallar offerhögarna i en stenhäll,4 alnar långt och
2 alnar brett. I Bolmstad finns en väl bevarad skeppssättning, i Husaby ett stort gravfält med 75 högar och i Lida två gravfält med 40 högar och sju domarringar, även bronsåldersgravar har påträffats i Lida. I kyrkbyn härstammar 70 gravar från vikingatid. På Möcklagårds ägor
finns ett stort gravfält med 60 högar och 15 resta stenar. I Tjust finner man en skadad hällkista som varit gravplats åt en bondesläkt under yngre stenåldern. På södra delen av ön finns två gravrösen och från järnåldern 70-100 gravar samt 3 treuddar. Även på Råön finns ett
gravfält med 4 treuddar. Fornfynden på Bolmsö visar att Bolmsö varit bosatt sedan stenåldern.
Ortnamn. Sid 44-46.
Intressantast är Västerås och Österås. De skrevs ursprungligen Vaestr-Husa och Ostr-Husa, ännu kan uttalet Västeråsa och Österåsa förekomma. Enligt Göran Hallberg skriver han att husa är beteckning för en forntida centralort, som omfattar stora arealer. Möcklagård har
betydelsen "Storgården", av mykil=stor, och Bo. Smederyd har tilhört den till caentralorten knutne (vapen)smeden. Motanäs skulle enligt samme författare vara betäckning för centralortens tingsplats, mot betäcknar möte, församling.. Husaby är en avläggare till det längre norrut
belägna Husa. Hov och Helgasjön vittnar om Hednisk kult. Hov betäcknade kultplats och Helgasjön kommer av helig.Namn på -inge går tillbaka till vikingatiden och tiden dessförinnan. På Bolmsö har vi namnet Håringe som skrevs 1478 hardinge och 1486 hording och det
låter som betydelsen hårdingar, det kan även varit marken som beskrevs som hård och stenig. Namnen på sta(d)kan ha tillkommit före eller under vikingatiden som tex Vinsta,Lönnsta och Bollsta. Stad betyder plats. Kyrkobesökare landade vid Körkesta eller Lönnsta. Bollsta
kommer enligt Staffan Fridell av "plats för försvunnen by eller gård".Tjust skulle komma av kius med betydelsen dal.
Invasion av svear. Sid 46.
Gravfält och ortnamn visar på en inflyttning av svear. Före deras ankomst förefaller det som om bebyggelsen fanns på östra sidan med Håringe som centrum där härskaren bodde. Med svearnas ankomst sker en kolonisation. En hövding inder sveakungen i Uppsala bosätter
sig i Bo. och har sina tjänstemän i byar. Nya byar växer upp.Sveakungens godsinnehav kallas Uppsala öd. Varje enhet består av 4 gårdar. I äldsta tid fanns 4 gårdar i det centrala Husa som i Husaby och tjust. Den religiösa kultplatsen kan från början ha varit vid Helgasjön.
Lokaliseringen till Hov kan ha skett genom svearna. Motivet till att svearna gjorde Bolmsö till centrum kan ha varit den tidigare särställningen, det strategiska läget för handel och försvar samt järnmalmen i sjön. När det gäller försvaret finns vad som kan ha varit förskansningar
i Håringe. Även på öari Bolmen kan man se rester av vad som kan ha varit borgar.Också på medeltiden tillmättes bolmenområdet betydelse ur försvarsynpunkt, vilket man kan se i tillkomsten av borgen Piksborg vid sjöns södra ände, vilken är dokumenterad från 1402.
Saga eller sanning. Sid 47-48.
Det finns de som ifrågasatt om det verkligen är vårt Bolmsö som avses i Hervararsagan. Sagan nedtecknades 1215 och då hade den berättats i många hundra år muntligt. Sagan börjar långt tillbaka i tiden och fortsätter fram till Sverkerätten på 1100-talet. Den långa muntliga traditionen är naturligtvis en osäkerhetsfaktor. Hervarsagan år just en saga i vissa stycken, som det här med att Gester blinde bytte gestalt med Oden. Samtidigt bygger Hervararsagan på dikter av mycket hög ålder tex sskildringen av hur hunnerna besegrades 451. En sak
som som man ansett talar mot att Bolmsö avses i Harvararsagan är valet av Samsö som valplats för duellen . Mer finns att läsa i boken på sidan 47och 48. Det intressanta tycker jag är inte om Arngrim var kung eller bärsärk och hur det var med duellen på Samsö utan att
Bolmsö var ett namn som nämndes, när man berättade sagor på Island. Bolmsö och Bolmen måste ha varit kända i Norden. Göran Hallberg citerar " Bolmen och Bolmsö företer även i övrigt inte minst av ortanamnen att döma åtskilliga tecken på en viktig särställning som
religiöst och administrativt centrum i förhistorisk tid."
Från Kungarike till socken. Sid 48-49.
Särställningen för Bolmsö försvagades under medeltidens första århundraden. Andra centralorter gjorde sig gällande, i Lagadalen och i trakterna i Värnamo och Reftele. En bidragande orsak till tillbakagången för Bolmsö var asakulturens upphörande. Den gamla tiden
skildrar Hylten Cavallius så i Wärend och wirdarne." Stammens medelhav har varit sjön Bolmen, där folket haft sitt gemensamma gudahof vid gården Stora Hof på Bolmsö". När det gemensamma gudahovet för Finnveden försvann med kristendomens antagande, kom
istället socknar med en kyrka som centrum. Gemenskapen i byn utökades med gemenskapen kring kyrkan.Biskoparna i Linköping och Växjö tycks ha kivat om Finnveden. Från slutet av 1100-talet blir Växjöbiskopen ägare till gårdar på Bolmsö, särskilt de som tillhörde Husa-
området,Bo,Möcklagård,Västerås,Österås, Smedaryd mfl. Enligt de äldsta jordeböckerna ägde biskopen i Växjö 14 gårdar i Finnveden, troligtvis är det donationer från kungamakten till kyrkan.Prosten Eskil skänktealla sina jordagods på Bolmsö till Biskopen i Linköping.
Linköpingsbiskopen ansökte om att anlägga en köpstad i Berga vilket han fick men det blev ingenting av det.. Han lämnade Finnveden åt Växjöstiftet och Bolmsö blev en socken som andra.
Natur och näringsliv i äldre beskrivningar. Sid 50-52. Bild sid 51 och 52.
Sik i sjunken och Helgasjön.
Sockenbeskrivningarna av Rogberg från 1770, Wieselgren från 1846 och Allvin från 1844 har också uppgifter om natur och näringsliv. Sålunda uppger Rogberg, att återbruket var vagt och att invånarna måste förse sig med spannmål från flera orter. Pengar därtill fick man
från vävnader och handaslöjd. Skog fanns det tillräckligt av ,ek,bok och andra lövträd samt barrträd. helgasjön och sjunken var på den tiden sjöar. Rogberg uppger att de inte var särdeles fiskrika utom på sik, som fanns i ymnighet. Lite förvånande eftersom det inte var så djupa
sjöar. Beträffande siken tillägger dock Rogberg:" men denna välsignelse är så mycket rikare uti sjön Bolmen". Rogberg hade tydligen ätit stekt småsik.
Föga skog och mycket ljung.
När Wieselgren kom med sin smålandsbeskrivning hade siken i Helgasjön och Sjunken försvunnit. Även skogen var i huvudsak borta. Naturen beskrevs med orden: Föga skog och mycket ljung. Det fanns inte bete till alla "dragarna" på ön. Jordbackarna vid stränderna var
kala och obeväxta. Ryarnas areal uppges vara 3500 tunnland=17,5 kvkm. På den ganska kala ön var blåsten bistrare än på fastlandet. Två öar i Bolmen utom Bolmsö uppges vara bebodda. Det torde ha varit Danö vid Dannäs och Råön.Allvin tecknar samma bild av den kala
ön. På både södra och den nordvästra delen fanns bara kala ljunghedar utom ett och annat lövträd. Alla träd var undertryckta och småväxta. På Håringenäs fanns blandad barr och lövskog av friskare utséende. Lika dåligt var det på Toftnäs medan hemmanen på västra sidan
av sjön hade överflöd på skog. Sjunken betecknas som en vattensump. Om kommunikationerna skriver Allvin, att den vanliga överfarten österut var från Hof till Tannåker. Allmän väg underhölls från Bolmsö kyrka till Hof. Ägarna till Hof var förpliktigade att föra folk över till Tann-
åker och ägarna till Klockaregården skulle frakta folk till Sunnaryd. Inte långt före Allvins sammanställning av sin beskrivning hade färjor skaffats på båda ställena. En kvarn för husbehov fanns i bäcken från Helgasjön.
Gårdar på Bolmsö. Sid.53-54.
Wieselgrens sammanställning av gårdar på ön under första hälften av 1800-talet.
Kommentar av Wieselgren: Hofgården liksom skattehemmanens ringa antal och mängden av krono och frälsehemman samt säterier öka skälen att här söka sagans Bolmsey.
Manntal kommer av fornsvenskans mannatal, egentligen antal män. Det kom att beteckna ett bondehushåll av genomsnittlig storlek, sedan en jordeareal. I våra trakter kan ett manntal röra sig om ett par hundra hektar. På 1600-talet uppfördes fastigheterna antingen som
hemman eller, när arealen var liten, som lägenhet.
Skattehemman: Ägdes av brukaren, som betalade skatt i form av naturaprodukter till staten, kronan.
Kronohemman: Ägdes av kronan, som inkasserade arrende så kallad avrad av brukaren.
Frälsehemman: Ägdes av adeln. Brukaren betalade arrende till ägaren men var mer eller mindre befriad från skatt till staten. Frälse betyder befrielse nämligen från skatt till kronan. De adliga ägarna betalade ingen eller lite skatt. Ett säteri var huvudgård,säte,för adelfamiljens
gårdar.
Stor och enskiftet i Bolmsö. Sid 55-56. Av Harald Lignell, artikel publicerad i tidningen Värnamo Nyheter, 16 februari 1961.
Taxeringsvärdena var år 1814. Se boken sid 55-56.
Arealen av följande hemman har kunnat inhämtas, Se sid 56-61. Bilder sid 59.
Sunnaryds skogsmarks utmark, Stafshults skogslag, Möcklagårds skogslag, Toftnäs, Qwinnelsbo, Stafshult, Häringe Säteri.
På sid 60 och 61 beskrivs en tingshög vid vägen mellan Skeda och Häringe, där hade konungen eller jarlen sina offentliga förrättningar med sina rådgivare omkring sig. Längre fram i väster ligger Skeda kullar, eller 40 griftkullar, varest man vid utgrävning skall ha funnit kol,
ben och aska, jämte några åttakantiga, genomborrade agatpärlor. Denna högsamling ådagalägger att man i äldre tider gärna låtit sig begravas jämte de sina invid samlingsplatser för att vara i så mycket ständigare och högtidligare åtanke hor ättlingar och andra, som hit
samlades.
Ordförklaringar och mått se sid 60-61.
Kommentarer till artikeln, Storskifte på Bolmsö. Sid 62-63.
Storskifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta. I praktiken innebar det att man omskiftade åkrar och ängar så varje ägare fick färre men större sammanhängande enheter. Gårdarna låg fortfarande tillsammans i en bykärna. Enskiftet innebar att man
försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet, ett enda skifte. Bönderna fick i många fall bygga nya gårdar, eller flytta husen, inom de nya skifternas gränser. Nu började också nya odlingssystem och nya foderväxter att växa fram. Laga skifte skulle
innefatta all mark i byn, men gjorde en ägogradering för att ge en så rättvis fördelning av jorden som möjligt. All mark delades in i små rutor sk värderingslotter som sedan fick ett visst värde i förhållande till jordens beskaffenhet. Sämre jord kunde kompenseras med större
areal. Storskifte på Bolmsö genomfördes nästan allmänt år 1818. Dessförinnan hade Möcklagård haft skogsrågångsbestämning år 1798. Gränsbestämmelse mot Bolmen skedde år 1744 över stora delar av ön. Korsalt (eller Korsary) hade år 1764 rågångsbestämning.
Håringe hade rågångsbestämning mot Möcklagårds skogelag. På Bolmsö hade det inte varit något enskifte man väntade till laga skifte på 1850-60 talet. Detta gällde hela Bolmsö gamla församling.
Förteckning på när laga skifte skedde på Bolmsö finns att läsa i boken på sid 62. Lantmästare Nils Lindwall gjorde de flesta skogsrågångsbestämmelserna på slutet av 1700-talet. I Tjust lär Lagaskifteskartan ha varit sönder på mitten. Det berättas om två svågrar som
blev osams så den ene slog den andre med kartan i huvudet så kartan sprack.
Bolmsö socken 1819. Sid 64-69. Bild sid 66,67,68.
Till Bolmsö pastorat hör även Dannäs och Tannåkers socknar. Bolmsö socken har oförmedlade hemman: å ön 29 1/8 och å fasta landet 12 7/8. Ön är 1 1/4 mil lång och vid pass 1/4 mil bred. Till Jönköping är 10 och till Halmstad är 7 mil. Jordytan är omväxlande samt
ömsom backig, flack, tuvig, stenbunden, sidslänt och med torra höjder. Vid stränderna äro betydligt höga jordbackar; i synnerhet vid Stora Hof och Bolmstad, som är kala och obeväxta. Två sjöar finns på ön, Sjunken och Helgasjön. De största mossarna är Skeda, Ilabrans
och Sjunkerås mossar. Namn på ägarna till de olika säterierna och likaså beskrivning av kyrkan finns att hitta på sid 64 och 65 i boken. Vanliga år har socknen något mera säd än för eget behov men stundom måste den köpas, ehuru åkerbruket på ortens allmänna
lantmannavis skötes. De flesta hemman hava löv och barrskog till husbehov. Under vintern då sjön är frusen finnes vargar och rävar, vilka mot våren utdrivs genom skallgång . Vid Härringe finns en mineralkälla. Korn, blandsäd av råg och havre nyttjas mest till utsäde åker-
redskapen är ärjkrok och harv, Vid slåttern nyttjas korta liar. Säden handskäres allmänt. Höet blir inburet med bågar eller enbett inkört med häckkärror. Boskapen är liten och kortvuxen och hästar köps från andra håll ty fölungar påläggas sällan. Håringe kvarn, den enda
tullkvarnen på ön brann för några år sedan, nu finns det bara några få husbehovskvarnar. Biskötseln har här ringa framgång som synes härleda sig från de starka vindarna , brist på blomster och ljungens sparsamma blomning. Högst 65 bikupor finns över vintern i socknen.
Bolmsöborna. Sid 70-86. Bild sid 70,73,76,81,84.
Lifs och folkskildring.
Då redaktionen av Växjö stifts hembygdsförening uttalat sin önskan att erhålla en artikel rörande Bolmsöborna och på vilket sätt de skiljer sig från angränsande församlingars innevånare. Men om så är, måste jag tyvärr förklara mig oförmögen att kunna tillmötesgå denna
förväntan. Numera är olikheterna väsentligt utjämnade. Förr betecknade de ett livligare och icke sällan eldigt temperament och en oförskräckthet som tangerat det överdådiga. En viss äventyrslusta, parad med djärvhet i ivern att utföra sådana planer som till äventyrs kunna
medföra fördelar av det ena eller andra slaget, är än idag ett utmärkande drag hos dessa idoga människor. Därvid har nog någon gång hänt att vikingablodet sjudit över. Dock bör rättvisligen erkännas att denna antydan om raseri ingalunda äger tillämpning på den nu levande
generationens vanor i skick och seder. I stycket finns beskrivningar av vad som mer hittats på Bolmsö som tex flintdolkar, en flintyxa ca 5000år gammal,pilspetsar, yxor av gråsten, pärlor av glas, bärnsten och brons och på öns östra strand på Ulfanäset finns riddargraven.
Bolmsöborna räknas som ättlingar till Arngrimsbröderna, så har de ju på sätt och vis något storslaget att brås på. Det är ett hurtigt, ihärdigt och friskt folk med ett gott och skämtsamt lynne. De levde väldigt sparsamt och bakade bröd två gånger per år som de torkade och
blötte i vatten till middaden gjort på 2 tredjedelar havre och resten på korn och råg som de doppade i mjölk och kornmjöl i bästa fall med ister. Däremot tyckte de om att dricka brännvin och man kunde höra Bolmsöbon sjunga på långt håll men var som onykter tämligen
ofarlig och numera har superiet inskränkts. De hade en kalassed på 1880-talet och det bjöds på rejäla mängder mat , i vissa fall satt man i över fyra timmar och antingen läste prästen eller den äldste böner före och efter maten.
1900-talet, en tid med stora förändringar. Sid 87-95. Bild sid 87,88,89,90,91,92,93,94.
Mycket har förändrats under tidernas gång. Det Bölmsö, som vi ser idag har i mycket formats av det jord och skogsbruk som bedrivits under de senaste hundra åren. De mest genomgripande förändringarna i levnadsvillkor har skett under 1900-talet. Man hängnade in kor, får
och getter, planterade skog, och började gödsla åkrar och ängaroch tillämpa växelbruk. När korna fick fint bete och hö så mjölkade de mer. Hjalmar Lööf startade busslinje på 1930-talet för post och passagerare och tog med sig mjölken in till Ljungbyortens andelsmejeriförening.
Mejerist Björklund byggde ett litet mejeri i Bollsta och även ett mejeri i Vittaryd byggdes men Bollsta men lades ned. Då satte Hjalmar Lööf in en lastbil och transportena togs senare över av Stig Wiktorsson och därefter bröderna Gösta och Karl-Olof Lööf. Som mest fanns det
80 leverantörer på ön.Norra och mellersta ön fick elström redan 1923 medan södra delen fick vänta tills1941. På gårdarna monterades in hydroforer och vattenledningar och mjölkmaskinerna kom. Bolmsö avdelning av Riksförbundet Lantbygdens Folk (LRF) bildades 1934
och man bedrev kurser och bildade tjurföreningar och mjölkkontrollförening och anslöt sig till ekonomiska föreningar, som Jönköpings läns slakteriförening och skögsägareföreningen. De första slåttermaskinerna kom under 1920-talet och självbindarna först under 1930-talet.
1932 bildades Bolmsö-Tannåkers kvarnförening. Av äldre hus kan nämnas ryggåsstugan i Torp från 1700-talet och ladugården i Östergård från mitten av 1800-talet.
En allmän översikt över Bolmsö socken 1949. Bild sid 97,98,99,100.
Bolmsö hembygdsförenings studiecirkelverksamhet omfattande forskning i gamla tiders förhållande inom socknen, folklivsskildringar samt resultat av företagen torpinventering med hjälp av Västerlandets studiecirklar. Bolmsö är en gammal kulturbugd som kan räkna sina
anor sedan stenåldern av gjorda fynd att döma, och möjligt är att en ännu äldre bebyggelse i det primitiva stadiet funnits. Det råder knappast något tvivel om att bygden en gång haft en framstående betydelse när man ser alla fornlämningar som finns här med gravkullar, bauta-
stenar och andra minnesmärken får man belägg för att Bolmsö utgjort ett centrum i det gamla Finnvedensriket. Man kan även läsa i Allvins Smålandsbeskrivning om alla småkungar som enligt tradition haft sitt högsäte här. Vissa välkända adelsmäns ätter har funnits kvar fram
till under 1800-talet. På 17 och 1800-talet levde man under mycket torftiga betingelser och för många fanns ej annat sovel än fisk. Först fram på 1900-talet började förhållandena mera allmänt bli bättre. Numera har maskiner av olika slag kommit att spela en dominerande roll.
Kommunikationerna är i stort sett tillfredsställande inom Bolmsö församling. Det finns fyra åkerier som transporterar mjölken. Tyvärr har inte småindustrier fått något fäste inom socknen.
Bolmsö kyrka, den äldre kyrkan. Sid 102-105. Bild sid 103 och 104.
När det gäller Bolmsö kyrka har framkomligheten till sjöss varit avgörande så kyrkan byggdes i sten och låg lite längre åt öster. Vapenhuset var beläget där vi nu har koret. Kyrkan var 24,6 m lång och 9,6 m bred utvändigt mått. Murarnas höjd var 5,4 m . Den hade inget torn. En
klockstapel var placerad i sydvästra delen av kyrkogården. Underdet nordiska sjuårskriget brände danskarna Bolmsö kyrka år 1567. Mandelgren gjorde en planskiss efter muntliga uppgifter och det visade sig att kyrkan var en traditionell romansk kyrka med långhus, smalare
kor och absid. En sakristia fanns på korets norra sida och ett vapenhus på långhusets södra sida. Under kyrkan låg det Lillenbergska gravkoret och under sakristian det Gyllensvärdska. När kyrkan revs placerades alla kistorna i det Gyllensvärdska gravkoret och båda gravkoren
fylldes med grus. Enligt Mandelgren hade kyromurarna uppförts på platta stenhällar, som lagts på marken.Murarnas inre var fyllt med kullersten och kalk. Utanför hade jord fyllts upp till en aln upp på murarna, under senare århundraden kalkades murarna. Mandelgren uppger
att man vid sakristians "halfrundel" påträffat flera silvermynt liknande braxfjäll. Hansson finner det troligt att det var sk brakteater som var medeltida mynt av metallbleck. Mandelgren uppger också att man funnit målningar i kyrkan från 1400-talet. En grundritning från 28 juli 1726
visar att kyrkan hade 20 bänkar på norra sidan och 17 på den östra , dessutom fanns bänkar i koret och på två läktare och rymde ca 300 personer. En dopfunt och klockarens stol var placerad i koret. Predikstolen var längst fram till vänster och Kyrkotaket hade bibliska motiv av
korpralen och målaren Pehr Edberg och målades 1754.
Den nuvarande kyrkan . Sid 105-112. Bild sid 106,107,108,109,110,111.
En växande befolkning och behov av reparationer gjorde, att manbörjade tänka på att bygga ny kyrka. År 1835 beslöts på en stämma att börja samla in pengar till kyrkbygge genom en avgift på boskapen. På våren 1863 revs den gamla kyrkan och arbetet med den nya sattes
igång. Stenen från de 90 cm tjocka murarna i den gamla kyrkan användes i den nya och även till omläggning av kyrkogårdsmuren. Arbetet gick bra och den 8 nov samma år hölls den första gudstjänsten i den nya kyrkan. Pelarna i koret och pelarna som bär upp läktaren är
svarvade på Brogårds gårdsplan. Predikstol,altarprydnad, nummertavlor och klockfodral tillverkades av snickaren Joel Spets från Kållerstad. Även förgyllningen är utförd av honom. Glasmästare Bylander i St.Hof svarade för glasarbetet. Målningsarbetet utfördes av J.Lundqvist
i Kållerstad och Sven Norberg i Ugglebo. kyrkan invigdes söndagen den 2 juli 1865 av biskop Hultman i Växjö.Kostnaden uppgick till 13.735 riksdaler och man kunde göra detta utan att sätta sig i skuld. Orgeln tillkom 1870 och hade 9 stämmor och byggdes av orgelbyggare
Elfström i Ljungby. Två kaminer sattes inlagom till julottan 1892. Färjförare Gottfrid Danielsson deltog i en dramatisk reparation av korset 1912, vilket var ruttet i fästet och höll på att falla ner. När Gottfrid tog i korset lossnade det och han fick hela dess tyngd på sig . I ställningen
stod han fritt på en planka och höll korset tills Gunnar hämtat bräder och spik till att staga det med. En omfattande restaurering genomfördes 1941. Bänkarna gjordes om och breddades. Nya trappor sattes in i vapenhus och till läktaren, golven gjordes om och kaminerna
ersattes av el-element onder bänkarna. Orgeln fick en genomgripande om och tillbyggnad 1949 och omfattar nu 18 stämmor. 1954 förgylldes korset, och ett tornur insattes med tavlor åt alla fyra sidorna. Den senaste inre målningen gjordes 1994. Inventarier finns att läsa om i
boken på sid 107-111. Det som kan nämnas är att det står en text om Arngrims söner på dopfunten och att predikstolen från gamla kyrkan är från 1641 renoverad av konstnären J. Weinberg och att sockenborna har skänkt de tre främre ljuskronorna.
Bolmsöminnen. Sid 113-121. Bild sid 113,115,117,118,119. Ett kåseri av Carola Wendel.
Hon berättar om traditionen hon och hennes make har en tradition att hälsa våren här på Bolmsö och om att dem gärna går ner till Kyrkesta för att få se kyrkbåtarnas ankomst. Hon tar även upp hur kyrkbesökarna brukade var klädda. I allmänhet var man svartklädd, i varje fall
mörkklädd, de flesta kvinnorna i schalett, svarta eller vita, som några hade på bön och högtidsdagar. männen hade plommonstop och långrock vid högtid och vid begravning samt nattvardsgång. Man kom i god tid och gick sakta uppför backen vid Eckran fram till kyrkbacken.
Där skulle mycket avhandlas på den tiden. Man träffades inte så ofta och det fanns ingen radio,tv,telefon utan endast post två gånger i veckan. Så berättar hon vidare hur det kunde se ut under ett kyrkobesök och om Fader Anders som i hemmet samlade alla sina sex barn
omkring sig och sjöng sånger och psalmer med dem. Hon säger även att hennes föräldrars kristendom var sträng och starkt färgad av väckelsepradikanten Hoof.Detta delade de med många av de gamla bolmsöborna. Flärd och lyx var främmande. Mer finns att läsa på sidorna
117-121,
Bolmsöspråket.Sid 122-132.
Man kan inte säga att det finns någon särskild dialekt bara på Bolmsö. Den dialekt, som talas på bolmsö är med små variationer densamma som talas i hela Finnveden, i Västbo,Östbo och Sunnerbo, det som en gång var ett av de små länderna i vårt landskap. Det ska sägas att
jag är amatör på det här området, men den meriten kan jag åberopa att jag vuxit upp med bolmsöspråket som modersmål. En dialekt får sin prägel av vilka ord man använder, hur man uttalar orden och hur de böjs, det vill säg grammatiken.
Ljudlära.
Man talar om att vokaler kan vara mer sluta och öppna beroende på hur öppen munnen är. Finns att läsa på sid 122-126.
Grammatik.
Tar upp Substantiv, Adjektiv, Räkneord, Pronomen, Verb, Adverb, Övriga ordklasser. Sid 127-129 i boken.
Ord och uttryck.
Väder och vind. Hurudana folk är. Ord med annan betydelse än i Svenska språket. Andra uttryck 129-132 i boken.
Brödbaket. Sid 133-136.
Detta är en berättelse som är skriven helt på dialekt. Hon berättar om hur hon fick följa med sin far till kvarnen och hur mjölpåsarna bars upp på vinden. Det berättas väldigt utförligt hur hon satte deg och bakade detta bröd i boken .
Simon och bror berättar Sid 137-138. Bild sid 137. Av Rune Bolmblad.
Vid planeringen av Bolmsöboken talade vi om att intervjua folk med gott minne. Att Simon och Bror Eriksson, Brogård, tillhörde dessa var vi på det klara med. Det föll på min lott att besöka dem och anteckna vad de hade att berätta. En höstdag 1999 gjorde jag det. De praktfulla
dahliorna från sommaren hade nu lagts in i ladugården. Jag uttryckte min beundran för den blomsterprakt jag sett i trädgården och det arbete, som låg bakom. Simon tyckte inte arbetet var så krävande och menade, att det inte var mer att sköta dahliorna än ett potatisland. Vi satte
oss ned vid ett rejält bord i kammaren. Det hade en gång stått i prästgården och hade köpts på auktion där våren 1922, innan Josua Allgulin tillträdde kyrkoherdetjänsten efter sin far Frans. På den tiden bordet stod i prästgården samlades konfirmanderna runt bordet, och när de
inte kunde sina läxor, bankade Frans med käppen i bordet. Vid mitt besök gick det lugnare till väga.
Post och kommunikationer.Sid 138-140. Bild sid 138, 139, 140.
Vi talade om de första busslinjerna från Bolmsö. Henrik Westergren startade 1923 en busslinje till Värnamo. Den utgick från Bollsta. Han sålde bussen till Erik Andersson(antog senare namnet Bolmhagen), Hov. Sedan Bolmhagen blivit ägare 1943 utgick bussen från kyrkbyn. Den 1
oktober 1950 började Nils Johansson köra bussen, och 1958 övertog han linjen. Hjalmar Lööf började med busstrafik till Ljungby 1924.och fick 1932 hand om mjölktransporten då mejeriet i ljungby kom till. Det skedde med en kärra efter bussen. Mjölkleverantörerna var från början
fyra , nämligen Frans Svensson,Smederyd, Johannes Eklöf, Österås, Gunnar Johansson, Österås och Viktor Johansson, Boo. Simon och Brors far, Axel Eriksson började leverera mjölk den 5 juni 1935. Så kom vi in på postutbärningen. På 1890-talet och i början på 1900-talet
hämtades posten i prästgården. Frans Allgulin passade på att förhöra den besökande på konfirmationsläxan vilket brödernas faster Alma fick erfara 1901, när hon gick och läste. Manfred Hagström övertog sedan posten och dottern Betty skötte den fram till 1958. då poststationen
på Bolmsö slog igen. Före bilarnas tid kom posten till Bolmsö från Ljungby två dagar i veckan med hästskjuts. Prästgårdens dräng Enok körde ibland. Andra som körde var Aron i Österås och Mandus Petersson, Brogård. Det fortgick till 1924, då Hjalmar lööf övertog transporten. De
tidningar man läste mest var Smålänningen och Värnamo Nyheter. Smålänningen startades av folk engagerade i Bondeförbundet , Gustaf Svensson i Ugglebo var med bland dem.
Kyrka och präster. Sid 141-143. Bild sid 143.
Familjen Eriksson har haft nära förbindelser med prästsläkten Allgulin. Simon och Bror Erikssons moder, Klara Eriksson var anställd i prästgården från våren 1915 till hösten 1921. Under senare delen av sin levnad hade Frans Allgulin hjälp av yngre präster såsom Simon Rendell, Axel
Eile och Bertil Alme. Josua Allgulin tillträdde den 1 juni 1922. Kyrkan renoverades 1941 och fick då elvärme. Innan dess värmdes kyrkan av två järnkaminer. Gunnar Pettersson i Dungen var kyrkväktare och skötte eldningen. Biskop Stadner visiterade Bolmsö pastorat 1934 och
predikade i kyrkan. Även Yngve Billioth visiterade pastoratet och den 15 augusti 1948 predikade han i kyrkan och utnämnde Josua Allgulin till prost. Den första julgranen utanför kyrkan restes 1939. Det skedde på initiativ av pastorsadjunkten Otto Svensson(senare Svennebring).
Granen höggs i Klockaregården av Mandus Petersson, Brogården, Axel och Simon Eriksson, Artur Svensson i Vinsta och Herrman Gunnarsson(Bolmhall) i Dungen. Otto Svensson var också med. Granen kördes till kyrkan av Yngve Petterson, Klockaregården. En samling kring granen
hölls på julafton, och så har det varit de flesta år sedan dess.
Bygga hus. Sid 144-146. Bild sid 144,145.
Att bygga hus i början av 1900-talet fordrade liksom nu yrkeskunnigt folk, fast då av lite annorlunda slag än nu. Simon och Bror Eriksson berättade om när deras bostadshus byggdes 1904. Grunden och källaren gjordes av huggen sten. Brödernas farfar utförde arbetet. Han var
stenarbetare och och som sådan hade han varit i Stockholm, på inlandsbanan och i Kiel. På 1920-talet började Alfred Lindgren, Skogen med gjutning. Murare var Ernst Johansson på Fällan och hans söner. Byggmästare vid husbygget i Brogård var August Svensson, Hov. Till
sin hjälp hade han Sven Jönsson,Äkran, Daniel Pettersson, Källerudd och Axel Bolin, Prästgården. Huset byggdes av timmer från ett äldre hus uppfört 1862. Timrade hus av skrädda bjälkar byggdes till 1920-talet. En bjälkhuggare som skräddade bjälkar när ladugården byggdes
1926 var Klas Svensson, Bäckanäs. Många hus och ladugårdar har byggts av byggmästare Gunnar Widelöv, Norlid, och hans bröder Ernst och Axel Svensson. Den senare förolyckades vid ett husbygge 1936. Bland bostadshus nämndes Hornstrand 1936, Eksäter 1938 och
Hägern 1944 och ladugårdar i Horn och Smederyd 1940. Simon och Bror nämnde flera taktäckare, Gunnar Pettersson i Dungen, Mandus Petersson i Brogård, Amandus (Manne) Jonsson i Stapeled, Johannes på Fällan, Adolf Svensson i Perstorp, Evert Gustafsson i Möcklagård
och Gunnar Johansson i Österås. Ett halmtak stod sig 20-25 år. Vid åsknedslag kunde det hända att blixten följde tråden och hela taket fattade eld. När bostadshuset var byggt i Brogård målades det av Sven Johan Jonasson i Skattegård,Sunnaryd .
Skräddare m fl. Sid 146-149. Bild sid 147,148,149.
Skräddare fanns i Brogård , två bröder Manfred och Noak Hagström. De sydde rockar, vadmalskostymer med mera, både hemma och borta. Noaks dotter Anna som bodde på Rocknet var sömmerska. Hon hade syslöjden i skolan, tills hon flyttade till Jönköping 1939.
Slaktare fanns i varje by. Simon och Bror nämnde Gunnar Pettersson i Dungen, Albert Jacobsson i Håringe, Carl Holmén i Perstorp, Gunnar johansson i Österås, Sven Josefsson, Hjärtestorp, Gunnar Svensson, Horn. Djuren bedövades med slaktmask och klubba. Holmén hade
ett salongsgevär. Innan föreningsslakteriet i Värnamo kom till 1934, skickades hemslaktade djur med Hjalmar Lööf till uppköpare i Ljungby. Sedan dess har det mest handlat om att slakta julgrisen. Båtbyggare var Alfred Jakobsson i Bäckanäs. Svärsonen Lars Johansson
fortsatte med det. De båtar som byggdes kallades skepp. Båtar av samma slag byggdes av Per Grahnqvist, Hov, tillsammans med Axel Emanuelsson,Lida. Jakten var utarrenderad till "jaktherrar" från Stockholm, Malmö och andra ställen I äldre tid fanns en jaktvårdare på Bolmsö
vid namn Lod , på senare tid var Oscar Lööw jaktvårdare. Sven på Äkran var finsnickare och gjorde bord, stolar och andra snickeriarbeten. Han gjorde också likkistor i gran, fur och ek.
Funderingar kring sjön Bolmen. Sid 150-154. Bild sid 150,151,153,154.
Bolmen är en stor sjö,184 kvadratkilometer. Bolmen omsluter Bolmsö på alla sidor man brukar skämtsamt säga, att det inte är så farligt att gå vilse på Bolmsö, alltid kommer man till sjön någon gång. Man färdades mycket på sjön och en särskild båttyp utvecklades, benämnd
"bolmaskepp". Det var en långsträckt eka med långa utriggade åror. Den var sjösäker och kantrade inte i hård vind och flöt även om den vattenfylldes. Från senare delen av 1800-talet till 1940-talet trafikerades Bolmen av ångbåtar som underlättade transport av förnödenheter till
både affärsmän och jordbrukare. Det gick också att följa med som passagerare. Timmer pråmades eller drogs i flottar efter ångbåten. Fisket har genom tiderna varit av största betydelse. bolmen har flera gånger utsatts för stora förändringar. Under åren 1847-1850 genomfördes
ett stort sjösänkningsföretag då folkmängden ökat så mycket att et blev svårt med försörjningen. Sänkningsföretaget blev ett stort misslyckande då det inte blev mer än 90 cm mot 120 cm som var utlovat. Efter en vattendom 1941 reglerade Sydkraft sjöns yta med 1,4m. Idag är
Bolmens medelhöjd över havet 141,2 meter. Bolmen är en ganska grund sjö, största djupet är 37m men medeldjupet ligger på 5,4m. 1975 byggdes en tunnel för att transportera dricksvatten till Skåne som går frånBolmens utlopp vid Skeen till Äktaboden ca 6km sv om Perstorp.
Händelser i färjetrafiken. Sid 155-162. Bild sid 156,158,160,161.
För Bolmsöbygden har alltid sjöfarten spelat en stor roll, alltifrån vikingaskeppen, ekstockar till bolmaskeppens tid. Jag fick en pratstund med förre färjföraren och byggmästaren Gottfrid Danielsson, Sunnaryd,87 år, som vet det mesta om Bolmens skepp och färjor. varje hushåll
hade ett skepp eller två. Ett för eget behov och ett att låna ut. När det egentliga avgiftsbelagda roddtvånget började vet man inte men 1872 vittnar våra gamla fjärdingspålar om att det skulle vara ordning på trafiken. För 100 år sedan fanns en pråm i Möllekvarn, Abraham Andersson.
Den roddes Möllekvarn-Bolmsö med material till kyrkbygget på Bolmsö 1863. Den pråm vi kommer ihåg byggdes 1880 av Anders Petter Larsson i Ynäs, Åhs socken. På 1920-talet kom bilarna. Lanqvist i Sporda var nog den förste som hade bil i trakten. Ny bordläggning på
pråmen utfördes 1914 av Alfred Jacobsson, Bäckanäs. 1924 började reguljära bilturer mellan Bolmsö och ljungby. Det var Hjalmar Lööw som med post, passagerare och gods körde tre gånger i veckan. 1927 gjorde han en resa med skolbarn ca 20-25 st, läraren Mannfors,
bussen och roddarna men även det gick lyckligt. 1927, 16 juni lånade några mannar från Sunnaryd pråmen och när de gått för att äta middag hade den under tiden försvunnit med last och allt. En gammal motorbåt inköptes och 1929 började en ny epok med en motordriven färja
som byggdes i Reftele av Skogsfors bruk för 18.000 kr. 1930 kom lokaltelefonen så man kunde beställa turer. 1933 byggdes färjan till i aktern ca 3m och slingerköl sattes på. 1937 köptes Draken in , en segelbåt och ersattes senare av en fin båt som hette Skum. 1938 fick
Danielsson en medhjälpare, Manfred Johansson. 1939 sattes en ny dieselmotor på . 1943 kom gengasen, då fick en annan motor sättas in. 1947 reparerades färjan för att klara en fartygsbesiktning. 1947 gick Gottfrid i pension, 1948 började Erik Martinsson. 1950 byggdes en
ny färja vid Falkenbergs varv som kom 1951 till Sunnaryd. och var byggd i järn och plåt.
Färgleden Bolmsö-Sunnaryd under ett gånget sekel. Sid 163-170. Bild sid 163,164,166,167169.
Sjöförbindelsen mellan Bolmsö och fastlandet har i alla tider haft stor betydelse för folket på båda sidor sundet. Flera gårdar på fastlandet tillhörde förr Bolmsö kyrksocken, tätorterna Ljungby och S:a Unnaryd låg på var sin sida om farleden, byggvaror och boskap måste färdas
över. Till detta behövdes större farkoster. En träpråm byggdes 1872 och stationerades vartannat år i Sunnaryd och vartannat i Bolmsö och roddes med två kraftiga åror. Slutet för denna träpråm kom 1927 då den slet sig i en kraftig vind och drev till sjöss medan besättningen tog
en paus. Ingen såg vad som hände men väl på drift sjönk den herrelösa farkosten. Den första motordrivna färjan byggdes 1929 men då motorn var för svag byttes den ut till en Scania Vabis och försågs med gengasaggregat. I nästan tio års tid var min far färjeförare och ingen
styrhytt fanns. 1951 ersattes den med en modernare farkost som fick namnet Bolm och motorn var en Skandia råoljemotor som startades med tryckluft. 1938 fick far en medhjälpare, Manfred Johansson. I och med sjösättningen av den nya färgan reglerades arbetstiden till 56
timmar per vecka och det anställdes två till, Gunnar Greek och jag själv. Färjan var försedd med styrhytt och passagerarutrymme i aktern. 1954 färdades konung Gustav VI Adolf över Bolmen på sin Eriksgata. Den nya färjan Bolmia har medfört en ökad bärighet och säkerhet
genom framdrivningen med linor. Lindriften har medfört minskat personalbehov, och nu är man ensam på pass igen.
Färjan från Sunnaryd (Melodi : Flickan från Backafall) Sid 170. av Sara Eriksson,född Hultgren föddes den 13 juni 1888 i Torp på Bolmsö, inflyttad till Alebo i Unnaryd den 21 mars 1895. Död den 22 januari 1969, i Unnaryd.
Bron gav åretruntförbindelse med fastlandet. Sid 171-172. Bild sid 171.
Den första bron mellan Bolmsö och Tannåker byggdes 1855-1856 av ett bolag där de flesta öbor var med och helt utan statsbidrag . Denna bro gick från ungefär samma plats på Tannåkerssidan som idag men landade på Bolmsösidan lite längre söderut. Man kan läsa om
invigningen i "Nya Wexiöbladet" den 4 juli 1856:" En bro mellan ön Bolmsö och fasta landet har efter flerårigt arbete i vår äntligen blivit färdig. Arbetet är utfört av ett bolag bildat av åtskilliga bland åborna utan det ringaste statsbidrag". Den första bron lär ha varit byggd av ris ,
trädstammar och sten. Den kallades för "kavlingabro" då stockarna inte var sågade utan man använde sk kavlingar. Den nya bron ansågs vara en stor förbättring för bolmsöborna som tidigare kunnat vara isolerade både vår och höst pga såliga sjöförhållanden och is som
varken bar eller brast. Så att få en förbindelse från Bolmsö till tannåker var säkert efterlängtat för många, inte minst med tanke på transporterna som nu skulle bli mycket enklare. Innan någon bro påbörjades skedde trafiken mellan Bolmsö och Tannåker över vattnet, antingen
med båt eller över isen på vintern. Tidigare lär ha funnits en flottbro på ungefär samma plats. Att komma över på en flottbro hade säkert sina faror och det lär ha hänt att en häst föll i vattnet vid ett tillfälle.
Brovakt. Sid 173-174. Bild 173.
Bron som var klar 1856 finansierades genom avgifter för dem som passerade, vilket ledde till att det säkert fortfarande var en hel del trafik med egna båtar ännu några år. Gångtrafikanter fick betala 2 öre och oxskjuts 5 öre. Det byggdes också en brovaktarstuga vid bron. Där
bodde brovakten som tog betalt av dem som skulle passera över. Brostugan låg på Sunnö där Bolmsö sågverk sedan byggdes. Den gick under benämningen backstuga under Bolmstad säteri, Bolmsö. Idag vet vi ej namnet på alla som bodde på Broen. Någon gång mellan
1858-1860 flyttade Erik Svensson med familj från torpet Fållen till Broen. Erik Svensson född 26/10 1791 i Anderstorp, gift med Catarina Jonasdotter född 24/3 1802 i Voxtorp. Erik Svensson dör den 12 juni 1870 och hustrun Catarina går bort 1873. Sonen Johannes född 15/7
1837 i Bolmsö, var dräng i Smederyd 1861, flyttade därefter till Tannåker. År 1869 flyttar från Stora Hof, Håkan Pettersson född 17/10 1804 i Refteled och hustrun Katarina Jakobsdotter född 15/5 1807 i Refteled. Katarina dog 26 maj 1872, dödsförklaring "värk". Dottern Maria
född 25 oktober 1844 flyttar till Danmark 1866. Från Torskinge kommer 1888 fd byggmästare Samuel Fredrik Löfberg född 1807 i Risinge, Västergötland, sammanboende med pigan Anna Landström född 1820 i Vingåker. Löfberg dör11/1 1895 på fattighuset. Löfberg och
hans Anna verkar ha växlat om som ansvariga för att broavgiftten betalades. 1895 flyttar från Hof Stora säteri till bostället Broen under Bolmstads säteri Johan Magnus Bylander, kallad " Johan på Broan", född den 2 april 1848, Bolmsö. Gift 1872 med Britta Stina Jonasdotter
född den 6 april 1833 i Vittaryd. När Johan dör är osäkert men hans änka Britta Stina bor på Bolmsö ålderdomshem år 1910. Sonen Karl Ivar Johansson född 3 januari 1873 i Bolmsö, gifter sig 1898 med Jenny Matilda Klyft född den 29 december 1872 i Kånna. Familjen
flyttar den 2/11 1900 till Tannåker.
Dags för brobeslut. Sid 175-177. Bild sid 175.
Allt eftersom åren gick och bron nyttjades allt mer så behövde den också repareras. I ett protokoll från kommunalstämman på Bolmsö den 26 maj 1873 står det bla så här angående bron: "Till brofogdar för omnämnande bro invaldes för Bolmsö socken f kyrko-värden Johan
Jonasson i Bolmstad, för Tannåkers socken, Hr ingeniör Wahlström, i Tannåkers Klockaregård, Hvilka hafva i uppdrag att inte allenast tillse att reparation utförs, utan jämväl till oktoberstämman uti Bolmsö i år, inkomma med kostnadsförslag, ifall bron anses ombyggas ...". "
Hemmansåborna från Bolmstad vilka under de sista tio åren varit ansvariga för brons underhåll skulle reparera gänget". Det verkar som de sedan skulle bli befriade från brounderhållet. Underhåll skedde också. man bytte de tjärade stockarna i bron och de nya skulle också
vara försedda med skyddande näverklädsel. Mer om detta finns att läsa i boken på sidorna 176-177.
Bron som samlingsplats. Sid 177-178. Bild sid 178.
Oavsett vilket namn man använder "Bolmsöbron, Tannåkersbron, Bolmstad bro eller bron" så är den en knutpunkt eller samlingspunkt. Förutom att förmedla trafikanter har platsen också varit samlingspunkt för ungdomar under olika tidsperioder. När Zigenarna kom till
trakten var det dans vid bron, de hade dansbana med sig. 1942 var det en dansbana vid bron precis efter brofästet vid Bolmsö ö. Kommunen var inte så förtjust i att Zigenarna stannade för länge utan ville gärna att de skulle dra vidare. Även innan dess hölls spontana danser
på den gamla träbron. Dessa brukade inte annonseras utan blev till spontant när ungdomarna träffades. Ofta var det till munspel eller dragspel man dansade. Under andra världskriget fanns det en kolugn för produktion av kol till gengasaggregaten, vid bron.
Brobygge på 1900-talet. Sid 178-183. Bild sid 179,181,182.
1912 byggdes bron om och fick den form som den sedan hade fram till1970-talet. Detta var en stenbro med kilad och lagd sten utmed brohålet. Det sattes stenstolpar utmed bron där senare räcke fästes. Det var stora flata stenhällar på sidorna som skulle mota is och hård
sjö. Själva brobanan var plankbelagd. Brobygget tog många veckor och det var 10-12 starka stenarbetare som tillbringade sommaren i Bolmsö-Tannåker. De flesta av dessa var från Södra Hestra trakten och bodde på Hästhageni Tannåker. Under 1930-talet gjordes underhåll-
sarbeten vid bron, bl.a. Lade man om stenarna utmed brofästena. Till detta arbete använde man en sk "jätte". Vid bron kom också en av Bolmsös största arbetsplatser att byggas upp, Bolmsö sågverk. Dels att virket kunde flottas hit, men också att osågad råvara kunde förvaras
i vatten och på detta sätt skyddas från skadeinsekter. Sågen drevs under ca 15-20 år av ångmaskin men blev sedan eldriven. 1959 övertogs sågverket av sonen Uno Roubert som eftertreddes 1984 av sin son Mats Roubert. Den 12 december 1973 gjordes en påbyggnad på
befintlig bro, ett provisorium då Vägverket ville avvakta hur den framtida bebyggelsen i området skulle bli. Påbyggnaden bestod av en träbro med järnbalkar som tidigare har varit använd vid Slätthult utanför Älmhult och vid Bergsnäs utanför Växjö. Bron förstärktes för att klara
ett axeltryck av tio ton och ett boggietryck på 16 ton och kostnaden var ca 50.000 kr. 1979-1980 påbörjades bygget av den nya bron som byggdes strax norr om den gamla så man kunde hålla trafiken öppen tills den nya bron var klar. Den nya bron pålades med tio betong-
pålar ned till 24 meters djup. I mitten av mars 1980 göts själva brospannet. Den nya bron fick en spännvidd på 22m och en bredd på 7m, så nu äntligen kunde två bilar mötas på bron. Den segelfria höjden blev vid högvatten ca 2,5m. Kostnaden för själva bron hamnade på ca
550.000kr men med påfarter och vägrätningar blev kostnaden 1,7 miljoner kronor. Invigning skedde torsdagen den 11 september 1980 och den kommer att gå till historien, särskilt för dem som var med.
Bolmsö är inte längre någon ö enligt EU. Sid 183.
När så Sverige kom med in i EU så kom det också många nya begrepp att stifta bekantskap med, liksom olik möjligheter att få hjälp med finansieringar, Kanske främst på landsbygd och glesbygd. Ett av dessa stöd är för öar. Det var då man fick beskedet: Bolmsö är inte längre
en ö, ur EU-synpunkt. För en ö har ingen fast landsförbindelse och det har Bolmsö genom bron till Tannåker.
Kvarnar på Bolmsö med omnejd förr och nu. Sid 184-186. Bild sid 185 och 186.
Kvarnarna var från början mycket enkla, en flat lite skålad sten som man lade säden i, eller annat som skulle sönderdelas, och med en lagom stor rund sten som man rullade med och som sönderdelade materialet. Eller så gnuggade stenen fram och åter eller i cirklar och man
fick ett finare mjöl. Det fanns för hemmabruk, små så kallade "maltkvarnar" som bestod av att två bearbetade stenar lagda mot varandra i en träställning. Den övre stenen hade ett runt ca tio centimeter stort hål i mitten där kornet hälldes i och i ytterkanten ett litet ej genom-
gående hål. Där träddes i en träpinne med vilken stenen kunde dragas runt. Dessa kvarnar användes mest till att grovt sönderdela korn till mältning för öl och drickaframställning och även till gröt. Så småningom lärde man sig att utnyttja små bäckar och vattendrag och byggde
små skvaltkvarnar som kallades för "skvaltor". Dessa bestod av korslagda eller av flera intappade bräder. På så vis kunde man få 6 till 8 skovlar på en vertikalt stående bom och en järndubb längst ner i ändan som stod mot en sten med urgröpt hål nere i bäcken ett "lager".Uppe
i kvarnen var byggt en fyrkantig binge. I den lades en bearbetad flat sten, huggen i ytterkanten så att den blev rund och med ett runt hål i mitten, så att drivbommen lagom kom igenom. Överstenen hade ett större hål i mitten och tvärs över detta på undersidan inmejslat ett järn-
stycke som kunde greppa i drivbommen. Sådana kvarnar fanns på flera ställen som tex Horn,Vinsta,Bjärnaryds bäck, Södra torp, Almebäcks kvarn i Husaby och vid Joakims bäck i Tjust. Vid större vattendrag byggdes större kvarnar med stående vattenhjul och med liggande
drivbom in i kvarnen.
Smedsrydkvarn. Sid 187.
Den mest kända kvarnen med vattenhjul, troligen den enda, var den vid Smederydskvarn, kallad qvarnen eller Håringe kvarn. Kvarnen är omtalad i jordeböcker från 1711 men har funnits ännu längre tillbaka. Enligt uppgift den enda tullkvarnen på Bolmsö, den brann ner i början
av 1800-talet, återuppbyggdes senare och var i drift tills Helgasjön tappades på 1870-talet. Några mjölnare på Smederydskvarn. Per Abrahamsson, född 1766, Sockenskräddaren Nils Hansson, född 1780, Petter Jönsson, född 1814 i Torskinge, Anders Pettersson, född 1799 i
Angelstad.
Slättökvarn. Sid 187. Bild sid 188.
Av kvarnar utanför ön var nog Slättö i Torskinge den största. Den låg vid och utnyttjade vattnet i Storån. Kvarnen besöktes mest av bönderna från norra Bolmsö. Förste ägaren till kvarnen var Sven Magnusson. Sedan övertogs kvarnen av Slättö Kraft AB, ett bolag bildat av
traktens bönder, som i kvarndammen installerade en turbin med tillhörande elgenerator med en kapacitet av 60-70 kilowatt/timme. Ström levererades till kvarnen och Slättö by ända fram mot Forsheda. Överskottet såldes till Yngeredsfors kraft AB. Slättökvarn anlades 1918, den
brann ner 1926. En ny uppfördes och den är i drift än idag år 2001. Mjölnare är nu Olle Johansson som äger och driver kvarnen i egen regi. En episod i sammanhanget, Gunnar Pettersson på Dungen rodde ett stort möldlass till Slättö. Först drogs mälden till sjön Vinsta i en dya-
vagn och där lastades över i båten. Rodden gick sedan norrut till storåns mynning vidare upp genom den slingrande åfåran till kvarnen. Väl framme möttes han av beskedet att kvarnen var stängd för reparation. Gunnar tyckte då att det var lika bra att fortsätta till Möllekvarn,
eftersom båten var lastad och vädret var bra. Först sent på natten var resan avverkad. Gunnar var säkert trött den kvällen.
Möllekvarn. Sid 188-191. Bild sid 189 och 190.
Möllekvarn som var i drift från början av 1800-talet var den kvarn som bolmsöborna mest anlitade. Den var även livligt anlitad av folk från Odensjö och även ända upp från toftnäshållet. De kom då sjövägen och Unnarydsbor färdades landvägen. En mjölnare i tidigt skede hette
Gustaf Möller. Han drev rörelsen fram till 1900-talet då kvarnen övertogs av Nils Svensson och Ola Bengtsson. Samma år kom en ung man från Rydaholm som hette August Eriksson, till Möllekvarn som mjölnardräng och gifte sig med Nils Svenssons dotter Selma. I början av
1900-talet installerades ett mindre elverk i kvarnen vilket troligtvis drevs av vattenhjulet och var igång till ca 1920. Då ägdes kvarnen av J.R. Johansson och senare Roubert, handlaren Axel Jonsson, Dannäs och landstingsmannen C.G Svensson, Gavlö,Dannäs.En lång och kraftig
tub byggdes i trä från sjön Slättens utlopp ner till turbinen och generatorhuset, vilket gav en säkrare drift än den gamla anläggningen gjort. Nu kunde man förse kvarnen med el, både för driften och till byarna i omgivningen. Senare ägdes kvarnen av Vestbo Kraft. August Eriksson
och hans söner skötte både kvarn och elverket till 1958 då kvarnen lades ned. Möllekvarn var utrustad med dubbla uppsättningar kvarnstenar samt skal och siktverk. På 1930-talet anlades en räls från sjön upp till kvarnen. Mölden lastades över på en tralla som gick på rälsen
och drogs med vajerspel upp till kvarnen. Bland bolmsöbor som ofta rodde till Mölle för andras räkning kan nämnas Josef Larsson, Hjärtstorp och Johannes Svensson, Fällan.
Kårabo Kvarn. Sid 191. Bild sid 191.
Kårabo kvarn i Jonsboda, Vittaryd, var en bolagskvarn med bönder från Skällandsö, Dannäs och några bönder från Håringe som delägare. Kvarnen var troligtvis från tidigt 1800-tal, från början enbart vattendriven,senare i samkörning med elektrisk kraft. Kvarnen har brunnit ner
tre gånger. Första gången är årtalet okänt, andra gången på 1930-talet, sista gången i slutet på 1940-talet. Där efter byggdes den aldrig upp igen. det fanns även ett litet sågverk som låg längre upp vid stora vägen mot Dannäs. Så när bönderna från Bolmsö rodde med mäld till
kvarnen, mest bönder från Håringe och nordöstra delen, tog man ofta ett par stockar i släp efter båten. På hemvägen hade man både mälden och det nysågade virket lastat i båten. En mjölnare i tidigt skede var enligt uppgift Axel Pettersson, Kårabo, siste mjölnaren Lamek Åhlander,
Kårabo. Anders Andersson, Backen, Skällandsö, kunde sköta kvarnen och rycka in vid sjukdom eller vid andra tillfällen då det behövdes hjälp.
Hyltans kvarn och såg. Sid 192. Bild sid 192.
Det kan vara intressant att nämna något om Hyltans kvarn och såg i Sporda, som startades upp av Lorentz Jonasson, och enligt Valter Jonsson i Bakarebo lär virket till Bolmsö kyrka, avverkat i Jälluntofta, vara sågat i Hyltan av Jonas Larsson. Verksamheten övertogs senare av
sonen Henning Jonsson, som drev och skötte kvarnen något år för att sedan stänga den för gott 1968.
Bolmsö-Tannåkers kvarn och sågförening. Sid 193-199. Bild sid 194,195199.
I slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet började det diskuteras att bygga en kvarn med centralt läge för bygden, då man tröttnat på att transportera mäld så långa vägar över land och vatten. man lärde sig mer om spannmålsodling och då gav det större kvantiteter att
transportera. På vintern 1932 och våren 1932 började tankarna på byggandet av en andelskvarn och man samlades till möte där man beslutade att man kunde köpa andelar för 100 kr styck. När sedan ett 80-tal lantbrukare och andra intresserade tecknat upp till 10 andelar var
sammankallade till sammanträde hos Fritjof Andersson, Tomten,den 8 juni 1932 och då blev föreningen konstituerad, stadgar antogs och styrelse valdes. Därmed var Bolmsö-Tannåkers Kvarn och Sågförening ekonomisk förening u.p.a. bildad. Styrelsen finns att läsa i boken sid 193.
Styrelsen fick i uppdrag att på lämpligaste sätt bygga kvarnhus och inköpa erforderliga kvarnmaskiner. Ragnar Andersson, Hästhagen, ställde erfordelig mark till förfogande gratis, tomt utstakades och avsöndrades den 8 juli 1932. Lagfart beviljades den 5 april 1933. Man köpte in
maskinerna, virket och belysning. När kvarnen var färdig och igångkörd ordnades invigning med kaffekalas för medlemmar och dem som gjort gratis dagsverken. I februari 1933 inköptes en rensmaskin och installerades. År 1938 förhandlads det om framdragande av kraftledning
till kvarnen och fyra elmotorer. 1940 var det dags att byta ut taket på kvarnhus och stallbyggnad. I februari 1946 inköptes Tannåkers smedja med bostad och lösöre vilken uthyrdes till smedmästare Gunnar Karlsson, Karl Eckerbom och Bertil Andersson för att senare säljas till Ernst
Andersson. den 15 Augusti 1954 anställdes Uno Johansson som ny mjölnare. Under 1958 inköptes och inmonterades en foderblandare. 1959 byttes de båda havrekvarnarna ut. Den 16 okt 1961 inköptes en spannmålstork med panna och övrig utrustning. 1964 såldes kvarnen till
Uno Johansson som drev kvarnen i egen regi fram till 1976, då han överlät rörelsen till Sunnerbo Lantmän och var anställd fram till sin pensionering våren 1989. Därefter arrenderade Tomas Sjöblom rörelsen ett par år, men sedan försvann kvarnrörelsen för alltid. Kvarnhuset är nu
renoverat och omgjort till lägenheter. Mer ingående information finns att läsa i boken.
Föreningsrörelsens drivkraft på Bolmsö. Wiktor Johansson, Boo, 1899-1984. Sid 200-204. Bild sid 200,201,203.
En av förgrundsfigurerna inom jordbruket och föreningsrörelsen på Bolmsö var Wiktor Johansson. Efter att ha gått vinterkursen på Stora Segerstads lantmannaskola så kom han hem med en massa nya idéer. Det första han började med var att anlägga betesvallar och gödsla
ängsmarken för att få bättre bete till djuren. Men han begrep att det behövdes bättre avelsdjur och bildade därför tillsammans med andra intresserade en tjurförening. Under många år var tjuren placerad i Boo. Som ett led i avelsarbetet anslöt han sig till Västbo mjölkkontrollförening.
En gång i månaden kom då en kontrollassistent och mätte mjölkmängd och fetthalt. På det viset kunde man slakta ut de sämsta korna och få bättre avkastning. han åkte även runt och ledde kurser i handmjölkning och hygien kring mjölkhanteringen. Han var med i Ljungby mejeri-
förening och blev ledamot 1943 av styrelsen. Han skaffade äggkläckningsmaskiner och kläckte kycklingar, tuppkycklingarna föddes upp till slakt och var med och bildade Västra Smålands äggcentral. han var även affärsledare och kassör i Jönköpings lantmäns lokalförening med
lagerlokal i Boo samt nederlag hos Axel Andersson i Kvinnelsbo och Edvard Johansson i Sunnaryd. Senare också i Tannåkers kvarn. Man började med foder, konstgödsel, utsöde och fröer och utökade till spik, järnvaror, jordbruks och hushållsmaskiner. !936 startade Emil Bengtssson
från Älgdjurastock och Wiktor Ljungby jordbrukskassa. Wiktor fraktade bankkassan på sin motorcykel och körde med den mellan Bolmsö och Ljungby. Enligt stadgarna fick utlåning endast ske till jordbruket eller dess binäringar, men när kyrkoherden ville byta bil skrev Wiktor att
prästen var herde och han fick sitt lån godkänt.Emil och Wiktor gick också i spetsen när "Böndernas hus" byggdes Finnvedsgården. 1934 bildades Bolmsö lokalavd av RLF och han blev dess ordförande till 1951. Han var även en drivande kraft i hushålllningsgillet och var dessutom
en duktig jordbrukare. Han var ledamot i Bolmsö kyrkoråd och i Bolmsö,Tannåkers och Dannäs pastoratkyrkorådvars kassör han även var ett antal år. Han tillhörde kommunalfullmäktige 1939-1970 först i Bolmsö och sen i Unnaryds kommun, Överförmyndare 1952-1970, Nämndeman
vid Östbo-Västbo domsaga 1948-1970. När Wiktor fyllde 40 år hade grannarna lagt ihop till en klocka. Med hjälp av sin lojala hustru Ingrid kunde han hinna och orka med allt. Tack vare duktigt tjänstefolk kunde blev det också möjligt att resa bort och unna sig några dagars avkopp-
ling.
John Bolmér, en tusenkonstnär. Sid 205-211. Bild sid 206, 208,209,211.
Magnus John (Johan) Emil Johannesson Bolmér, född den 6 januari 1861 i Bolmsö församling. Dog den 9 januari 1928 i Lenhovda, gravsatt på N.Åkarps kyrkogård (Bjärnum) i Skåne. I denna lilla krönika kommer vi för enkelhetens skull att använda namnet John Bolmér. John Bolmér
föddes i Bjurka,Bolmsö socken men flyttade tidigt till Bjärnaryd och sedan till Haganäs även det på Bolmsö, Bjärnaryd var faderns föräldrahem. Föräldrar var Johannes Magnusson, född den 16 juni 1840,Bolmsö och Emilia Charlotta Ramberg, född den 29 januari 1821. John hade
också en bror som hette Carl Gustav Formhald, född 24 september 1862. Namnet Bolmér tod han under sin tid vid artilleriet. Att han sedan under livet många gånger förvanskade både namn och födelsedata verkade inte bekomma honom så mycket. Det är främst i domstolshandlingar
som man idag kan följa Bolmérs öden men på Bolmsö finns det ännu många som kan berätta personliga minnesbilder om Bolmér och hans söner. John Bolmér var en mycket konstnärlig person som med bättre möjligheter hade haft stora chanser att bli en väl erkänd konstnär.
Levnadsomständigheterna gjorde emellertid att han istället kom att använda sina gåvor som yrkesmålare men även konstmålare och skulptör. Vid 16 års ålder arbetade han på tegelbruket Nivaa på Själland, Danmark. Sedan kom han tillbaka och gick 1877 på småskollärarkurs i
Ölmstad (Reftele).1878 deltog han i ett småskollärarseminarium i Värnamo och 1880-1882 gick han på folkhögskollärarseminariet i Växjö, dock var han ledig i 6 månader och vikarierade som skollärare i Berga socken och mer om honom finns att läsa i boken sid 206-211.
|